Innehåll
Le pillole 13
I den holländska diasporan 43
Arslet – eller Brevisarnas bokklubb 57
Testpiloten 85
Två korta och en lång 101
Livet i andras ögon 125
Kvällarna med Emma 145
Känslor involverade 171
Beröringen i sig 189
Två saker och en tredje 217
Vad fan är oddsen? 241
Allt började med den där kudden. Det var i alla fall så han långt senare skulle återberätta den här historien, alltid med en reflexmässigt skyggande eller eftersinnande gest med handen över högra ögat och tillägget att de båda varit mycket unga på den tiden, inte ens tjugofem fyllda, och vad visste man då egentligen?
Det hade varit något av en uppoffring.
I över ett års tid hade de gnetat och sparat semesterdagar för att få ihop till en två månader lång resa till Rom, om än mest helhjärtat från Sannas sida. Det var också hennes idé. Det var hennes dröm som de skulle förverkliga. Hon hade, vagt uppmuntrad av en kollega på Åhléns väskavdelning, gått en nybörjar och sedermera fortsättnings och därefter påbyggnadskurs på hemmaplan och nu var tanken att hon fyra dagar i veckan skulle förkovra sin rudimentära italienska på Leonardo da Vinciskolan, i hjärtat av Rom.
Vad han skulle göra där var mer oklart. Men visst, han var med på noterna. Låt vara att han skulle få fördriva mycket av tiden ensam. Några studier var inte aktuellt för
hans del. Han hade väl aldrig haft något riktigt språköra heller; mest för att visa sin goda vilja hade han hoppat på en nybörjarkvällskurs hemmavid även han, men i likhet med hennes kollega tidigare och hälften av samtliga kursdeltagare hade han hoppat av efter bara några veckor. »Mi chiamo Göran, Io sono un …« Ja, vad fan hette nu brevbärare på italienska?
Det blev för svårt och rörigt, han hängde inte med i de grammatiska svängarna, och inte blev det bättre av att läraren, en förvisso glad före detta väg och vatteningenjör, knappt kunde förklara någonting alls på svenska. Så nej, den rent språkliga resan fick hon vackert göra på egen hand.
Ingen av dem hade tidigare varit i Rom, inte ens i Italien. Ingen av dem hade heller varit hemifrån längre än två veckor. Deras senaste och hittills enda gemensamma utlandsresa, en charter till Kreta, låg ett drygt år tillbaka i tiden, strax innan hon flyttat in i hans lilla etta i Fredhäll och fått den här idén i huvudet. Dessförinnan hade de även gjort en Finlandskryssning, men den räknade han inte. I vilket fall låg det en viss förväntan i luften, och givetvis också en hel del nervositet. De visste inte riktigt vad som skulle möta dem, allt bläddrande i guideböckerna till trots. De hade hyrt en tvårummare i den gamla arbetarstadsdelen Trastevere, en kvarts promenadväg från hennes skola. Hyran var i saftigaste laget men i gengäld var lägenheten hyggligt sval mellan de höga stenväggarna. De anlände
mitt på dagen den första augusti och det var rena bakugnsvärmen ute, närmare fyrtio grader i skuggan, säkert sextio i solen. Han svettades som en gris sedan han baxat upp deras resväskor till tredje våningen, efter ett snålidiotiskt beslut att ta tåget från flygplatsen till Stazione Trastevere och sedan, underskattande avståndet och värmen, gå med allt trilskande bagage till adressen ifråga.
Kvinnan som de hyrde av hade bråttom till ett annat inbokat möte och gjorde inget försök att dölja sin irritation över deras sena, svettiga ankomst och introducerade dem därefter mycket raskt för lägenhetens faciliteter, däribland en tvättmaskin som de aldrig riktigt skulle få snurr på och en gasugn som de aldrig skulle få fyr i. Hon gav liksom inget utrymme för några frågor och de täckta byggställningarna utanför fönstren, till följd av en pågående fasadrenovering, omtalades inte med ett ord.
Inga som han uppfattade i alla fall, då introduktionen i huvudsak skedde på italienska, samtidigt som Sanna var idel leende och gav sken av att förstå betydligt mer än vad han såg att hon gjorde, mån som hon var om att inte grumla det första intrycket. Dessutom fanns det ju inte så mycket att se åt det hållet, menade hon, en annan fasad bara, från vilken de nu slapp all insyn, eller hur? Och, som sagt, läget var ändå perfekt. Han gjorde inga invändningar, han ville bara få nycklarna och bli av med kvinnan, ta en kall dusch och sträcka ut sig naken på sängen under takfläkten.
Dagarna fick snart sina rutiner. Hon hade sin skola mellan nio och tre och han hade, ja, han hade sina dagar. Värmen var nästan kvävande redan på morgonen och han försökte så gott han kunde hålla sig på skuggsidan under de korta promenader han företog efter frukosten, som de inte sällan intog på en bar åt hennes skolas håll. En cappuccino och en smulig cornetto stående vid disken, så som hon hade förstått att man skulle inta den; det blev också billigare än om man blev serverad på uteserveringen bland alla andra okunniga turister. Före nio var det i alla fall någorlunda lugnt på kullerstensgatorna i Trastevere. Det hände att han följde med henne ett stycke längs den ryckvis hårt trafikerade Lungotevere. De brukade skiljas åt i höjd med Ponte Giuseppe Mazzini, varifrån han släntrade tillbaka mot Ponte Sisto och Trilussa och vidare in i Trasteveres gränder, där han inledningsvis kunde förirra sig en smula. Som sagt, värmen var tryckande och efter en halvtimme var han som regel tillbaka under takfläkten i vardagsrummet där han öppnade en av sina medhavda böcker. Han brukade slumra till i soffan framåt elva och vakna av den dova kanonsalvan uppifrån Gianicolo som meddelade att klockan var tolv, om han inte väcktes dessförinnan av någon byggjobbare på ställningen utanför fönstret.
Så förflöt hans förmiddagar.
Framåt ett brukade han ha letat sig fram till en någorlunda folktom bar där han tog en öl och en macka som han
lite på måfå pekade ut och fick ömsom varm, ömsom kall.
Han försökte undvika de mest turistintensiva stråken, där inkastarna stod i begrepp att beröva en det sista lilla uns av självständighet man som turist inbillade sig att man förfogade över. Väl inkastad visste han att de gav blanka fan i en; hittills hade några av deras middagar varit en dyrköpt källa till besvikelse, även om ingen av dem riktigt ville medge det. Men lunchen bestämde han själv över och rätt snart hittade han ett litet hak i en skuggig gränd som skulle bli hans stamlokus, ett hål i väggen med två rankiga bord utanför som drevs av en äldre godmodig signore som hette Geppetto, precis som Pinocchios far eller tillverkare, och som var lika ointresserad av kallprat som han själv.
Där fick han sitta ifred med sin öl, sitt bröd och sina tankar. Utanför, i både bokstavlig och bildlig mening. Såväl språkligt som geografiskt. Om det var något han kände sig så var det förminskad, nästan idiotförklarad. En känsla som paradoxalt nog växte sig starkare ju längre tiden led. Inte för att han slog på några stora trummor hemmavid.
Men här kände han sig fullständigt utbytbar, språkligt inte ens på en tvåårings nivå. Och han kunde därför lika gärna fördriva resten av eftermiddagen på soffan i lägenheten.
Men om han liksom krympte och växlade ner, så gasade hon på och växte desto mer. Han kunde nästan känna fartvinden runt henne. Hon stortrivdes i skolan – i Rom, som med ens var hennes bella città – och kom hem varje
sammanföra honom med Horst förstod han bara inte.
Visst, hon ville väl avdramatisera deras vänskap i hans ögon och samtidigt få upp honom på banan lite, men ändå. Han kunde ingen tyska och Horsts engelska var inte av bästa märke, kortsluten av de intensiva studierna i italienska som den var, enligt Horst själv. Så det blev mest hon och Horst som pratade, på stapplande italienska uppblandad med tyska, som hon till skillnad från honom hade med sig från gymnasiet. Inte blev det bättre av att han kanske hällde i sig vinet lite väl snabbt och under hela middagen, fram till den välsignade grappan, levde i villfarelsen att Horst var äppelodlare, när han i själva verket var kock och/eller lärare på en kindergarten. Hursomhelst köpte han ett paket cigaretter på vägen hem, sedan de skilts från Horst, vilket kanske inte direkt förbättrade stämningen mellan dem. Men det var nu som det var. Och det var en ny dag imorgon, och om en dryg månad skulle de ändå vara hemma igen och då skulle han sluta röka, hade han försäkrat henne.
Det finns ingångar till allt. Olika ingångar. Liksom det finns utgångar. Och irrgångar. Bildens frånsida, spegelns bortanför. Utanför tankens rumslighet. Det var i de lite vaga, amorfa banorna hans tankar hade börjat vandra under eftermiddagarna där han halvlåg i den hårdstoppade och rätt knöliga soffan i vardagsrummet, medan hans blick flackade mellan tavlorna på väggarna.