9789100807429

det var regnet

cecilia davidsson

Det var regnet

albert bonniers förlag

av cecilia Davidsson har Tidigare utgivits En av dessa nätter 1994 Utan pengar, utan bikini 1998 Vänta på vind 2002 Sjunken hjärna 2005 Det var länge sedan det var så här spännande 2008 Det man har och det man drömmer om 2011 Höga berg, djupa dalar 2015 Detta ska passera 2018 Leva lite till 2023

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Albert Bonniers Förlag Box 3159, 103 63 Stockholm www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se ISBN 978-91-0-080742-9 COPYRIGHT © Cecilia Davidsson, 2026 OMSLAG Helena Davidsson Neppelberg första TRYCKNINGen TRYCK ScandBook, EU 2026

Första dagen, en fredag

Hopkrupen under skyfallet kliver Anders över stenar och nakna rötter, slipade av fötter och barnvagnshjul. Han har sprungit på stigen tusentals gånger, han vill springa nu också, men regnet vill inte veta av någon brådska; det vill slå honom till marken, tränga in i näsa och mun och dränka honom. Det är ett ofattbart regn – för en halvtimma sedan var himlen lika molnfri som den varit de senaste tre veckorna.

När han kommer ut ur skogsdungen gräver han fram bilnyckeln ur de plaskblöta shortsen, det tar orimligt lång tid. Passaten är fortfarande den enda bilen på parkering­ en, det är fortfarande tidig morgon. Ingen har varit här, tänker han, ingen har kommit och gått. Han ska köra mycket långsamt, ett stycke bara för att komma bort från parkeringen, och sedan ska han ställa sig vid vägkanten någonstans och vänta ut det värsta. Om skyfallet inte ger med sig kommer han inte att kunna ta sig till jobbet, men det kan ju omöjligt fortsätta.

Han hinner knappt tänka klart denna tanke förrän dånet huggs av, tvärt. Han försöker stryka undan det rinnande håret från pannan, tittar upp: ljuset har kommit tillbaka. Ofattbart också det, hur snabbt det skedde. Det 7

droppar och skvalar runt omkring honom och han hör sina hundliknande flämtningar och försöker hålla tillbaka dem, men får då ont i bröstet. Han ser sig omkring, ner mot stigen till badplatsen: ingen har kommit efter.

Han kliver in i bilen, känner ett obehag över att behöva blöta ner allt han kommer i kontakt med och öppnar ­facket vid passagerarsätet, tar fram ett paket pappersnäsdukar och torkar sig i ansiktet och i nacken, gör av med hela paketet. Det förslår inte, det var meningslöst. Han startar bilen, backar och kör ut på Rösjövägen. Är noga med att hålla den föreskrivna hastigheten med bägge händerna på ratten, tar det ännu lugnare genom vattensamlingarna.

Han ser människor gå ut i sina trädgårdar och titta sig omkring. Ser halvnakna barn som sprungit ut i regnet medan det fortfarande vräkte ner och som nu hoppar i vattenpölarna. Han svänger av från Enebybergsvägen och kör in på parkeringen utanför Lidl och sitter där en stund med motorn påslagen och stryker händerna hårt över låren i ett försök att få benen att sluta skaka.

När han kör in på garageuppfarten har han bestämt sig för att arbeta hemifrån. Solen skiner, himlen är skärande blå. Det snabba omslaget förstärker känslan av overk­ lighet. Dörren på husets framsida slås upp och Malte kommer utrusande. »Hittade du dom?« Anders stannar upp. »Skorna!« ropar pojken.

Just det: sonens nya sneakers, alldeles för dyra för en tioåring, alldeles för stöldbegärliga.

8

»Nej, dom fanns ingenstans.« »Någon har säkert stulit dom.« »Säkert.« »Du är väldigt blöt, pappa. Vad har du gjort?« »Jag körde en vända klädsim.« »Gjorde du?« »Det har regnat, märkte du inte det? Det regnade något fruktansvärt. Se dig omkring!« Pojken får syn på vattensamlingen som har bildats framför garageporten och som tar oroväckande lång tid på sig att sjunka undan. »Har det regnat, pappa?« »Ja!« »Det är väl bra?« »Jo, det är mycket bra. Märkte du verkligen inte …« »Får jag nya nu?« »Du måste lära dig hålla reda på dina saker.« »Dom silverfärgade?« »Vi får se.« »Jag föredrar dom silverfärgade.« »Jaja.« Pojken sätter upp en lillgammal tumme och springer in i huset. Anders öppnar sidodörren till garaget och går in från det hållet, in i den kombinerade tvättstugan och bastuavdelningen. Han tar av sig allt han har på krop­ pen, stoppar in det i tvättmaskinen och stänger luckan. Öppnar den igen och lägger in Lillans jeans som ligger slängda utanför tvättkorgen, stänger luckan och sätter på maskinen, den går i gång med en liten trudelutt. Sedan 9

kliver han in bakom duschväggen, vrider handduschen på max och sprutar hett vatten rakt i ansiktet, som för att spola bort morgonen, alla tankar, sig själv.

Och kanske är det för att han slutar tänka som han efter en stund börjar ta på sig själv, hetsigt med ett öga mot dörren där fyra japanska bomullsrockar, eller om det är fem, hänger sysslolösa på rad.

10

Till och med taket är ljusblått, eller så är det en synvilla.

Titti bestämmer sig för att låta det vara som det ser ut att vara. Timmy är sval och verserad och luktar örter. Han har sagt åt henne att ligga på rygg med »blicken i oänd­ ligheten«. Möjligen var det inte allvarligt menat, för han log lite obestämt när han sa det, men hon gjorde som han sa. Hon vill göra som Timmy säger. »Föreställ dig intet.« Ja, självklart: intet. Hon ligger inte på rygg i ett ljusblått rum för att ställa saker och ting under debatt, vilket hon definitivt skulle ha gjort för tjugo år sedan. Hon har en del frågor, som hon har bestämt sig för att vänta med.

Får man vrida på huvudet, tänker hon samtidigt som hon gör detta. Snabbt registrerar hon karmstolen med de blåvitrandiga dynorna, som åter får henne att tänka på morföräldrarnas sommarhus på Ingarö som morfadern söp bort. På väggen ovanför stolen hänger en tavla med ett onaturligt blått hav i stillhet, instängt i en violett trä­ ram. Hon vill inte vara kritisk, men tavlan är fruktansvärt ful. Fast vacker i sammanhanget. Det violetta fungerar som det ska, liksom den vita spetsduken på glasbordet med näsdukspaketet, vattenkaraffen och de två glasen.

Det handlar om ett språk som inte ska kunna missförstås.

11

Titti betalar dyrt för det ljusblåa med violetta inslag.

Hon tror sig höra ett ljud utanför dörren och skyndar sig att blunda. Hon har inte gjort sin läxa och tömt sin­ nena och blickat in i oändligheten. Oändligt är sommar­ huset som kunde ha varit hennes – borde ha varit hennes – oändlig är hennes längtan efter oklart vad. Dörren öpp­ nas, försiktigt. Hon noterar försiktigheten, hon noterar lukten av örter. Noterar att hon fokuserar på fel saker.

Hon har i alla fall inte somnat, som första gången då hon slocknade i stolen mitt under deras förberedande samtal.

Timmy arrangerar den tunna filten så att endast hennes högerarm ligger fri. »Så där ja«, säger han.

Titti känner en plötslig värme i armen, den sprider sig från axeln ner till handen, fingertopparna. »Gör det något om jag pratar under tiden?« frågar hon. »Prata på du, om du vill. Det där är ju individuellt, vad man behöver.« Det kittlar lustigt i fingertopparna – har hon någonsin insett på djupet att hon har små, små fingertoppar? »Behöver?« säger hon.

Hon känner inte igen sin röst. Tycker att den låter burkig. Och liksom onödig. Timmy håller varsamt i högerarmen. Hon känner sig gråtfärdig av att han tar det så varsamt, som vore hon ömtålig på riktigt.

Värmen breder ut sig, intar henne. Den är av en annan sort än den som vibrerar utanför fönstret, om rummet hade haft ett fönster, det är en värme som inte har något med sommaren att göra.

12

Anders står i vardagsrummet och tittar ut på det gula grannhuset i öster, där den förvildade trädgården fort­ farande ser grön ut på grund av mängden ormbunkar.

Efter huset tar allmänningen vid, ett litet bortglömt skogs­parti. Han har kissat där, flera gånger. Det ska han sluta med.

Han byter till fönstret ut mot gatan, som ligger tom.

Sedan hämtar han kaffe i köket och går in i arbetsrummet och placerar jobbdatorn bakom den egna laptoppen, på vilken han börjar googla efter polisnyheter: »Sex perso­ ner dömda för skjutningar i södra Stockholm«, »Bedra­ gare lurade äldre par på en miljon i Huddinge«, »Man dömd för våldtäktsförsök i Tullinge«, »Man dömd för attack med machete i Rotebro«, och där är till slut hans egen plats på jorden: »Trafikhinder i Danderyd«. Under rubriken läser han: »E18 vid trafikplats Mörby hade en personbil problem med ena hjulet och en andhona med ungar försökte passera över körfälten«. När han klickar sig vidare för att ta reda på om personbilen hade något med andfamiljen att göra, går detta inte att utläsa. Så jävla dumt, tänker han, och så jävla illa skrivet. Myndighets­ sverige svämmar över av kommunikatörer och nittio 13

­ rocent av dem kan inte formulera två begripliga mening­ p ar i följd.

Han har inga möten under dagen och kan ta det lugnt.

Men han måste hålla sig nära jobbdatorn om något skulle dyka upp. Om högsta hönset skulle dyka upp. Hon brukar göra det efter lunch på fredagar och med något devot i rösten be om tjänster och avrapporteringar som ska vara klara måndag morgon. »Du måste rädda mig, Anders.« I början gick han på det där, han trodde verkligen att han var något slags räddare i nöden, när det bara handlar om en chef med ett inre tvång att hålla honom sysselsatt under arbetsveckans sista timmar.

En kvarts patiens, sedan ska han dra i gång arbetsdagen och gå igenom mejlen. Morgonen känns redan avlägsen, som i en annan tid. Han kollar polisnyheterna igen, och igen läser han om trafikhindret i Danderyd – »problem med ena hjulet« – så jävla dumt. I Täby ingenting den senaste månaden. Han klickar sig in på Aftonbladet.

Stor rubrik: »Här smygvattnas det mest«. Torekov och Båstad, gissar han, och gissar rätt. Hur resonerar de där människorna? En grön gräsmatta och levande blommor signalerar både lagbrott och dåligt omdöme. De är väl skamlösa, tänker han. Eller så vill de bevisa något.

Klockan är tio och han tänker att det nu borde ha kommit folk till badet. Morgonbadarna, de pigga pensio­ närerna som i dag fick vänta ut regnet.

Alla jävligheter, han försöker komma på dem alla. Om han tänker på allt som skulle kunna hända inträffar det inte, för det blir aldrig som man befarar. Det blir något 14

annat. Något som inte är så farligt. Och efteråt skrattar man lite åt sig själv, åt de där löjliga excesserna i kata­ strofer.

Så tänker Anders när han åter går mellan fönstren i vardagsrummet.

15