ANNA - KARIN PALM TRAKTEN
NOVELLER
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Av Anna-Karin Palm har tidigare utgivits :
Faunen 1991
Utanför bilden 1992
Målarens döttrar 1997
Advent (Bonniers julbok) 1998
Lekplats 1999
In i öknen 2001
Herrgården 2005
Snöängel 2011
Jaktlycka 2014
Jag vill sätta världen i rörelse
En biografi över Selma Lagerlöf 2019
Jag skriver över ditt ansikte 2021
På andra förlag:
Vildvinter 1999 (ill. Anna Bengtsson)
Om vänskap 2007
(tillsammans m. Kate Larson)
Tant Vilma, 4 småböcker, 2007 (ill. Magda Korotynska)
Rimsagor, 4 småböcker, 2008 (ill. Magda Korotynska)
Albert Bonniers Förlag
Box 3159, 103 63 Stockholm
www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se
isbn 978-91-0-080712-2
Copyright © Anna-Karin Palm 2025
Omslag: Nina Ulmaja
Tryck: ScandBook, eu 2025
Till Mats
AGNES OCH BETTY 9
I RÖRELSE 21
SNÖFALL ÖVER NOPPIKOSKI 47
ÄLVEN 61
VÄRLDENS LÅNGSAMMASTE KÄRLEKSHISTORIA 79
LJUSRANDEN 101
UTAN SPÅR 117
I BERGET 125
ELSA OCH FÅGLARNA 145
FLICKAN I SKOGEN 161
AVTALET 177
FORSEN 189
AGNES OCH BETTY
Det är en sådan berättelse, det handlar om en som åker och en som blir kvar. Nu tror du att du vet vad som ska hända, men det kan man aldrig veta.
Det var Agnes och Betty i Kroken. Några år senare kom pojken, han döptes till Carl men ville senare kallas Charlie. Sen kom Doris, hon var inte som andra. Sen blev det inga fler. Lilla e dog några timmar efter födseln, mamman strax före henne. Hon försökte säga barnets namn, försökte le mot det där lilla ynkliga krypet som låg på hennes bröst, men allt hon orkade få fram var ett svagt, väsande pip: eeeeee. Så slutade deras alfabet, med det där eländiga ljudet, i ett rum fullt av blod och fläckat linne och kväljande lukter.
Agnes var nio och Betty nästan åtta, husets fruntimmer. Pappan var tyst och mestadels snäll, med sina stora praktiska händer och ögon ljusa som sommarnattshimlen. Hjälplös var han också, i vissa saker. Pojken var för liten och Doris ännu mindre och inte som andra. Trastens Vera hjälpte dem i början, annars vete gudarna hur det hade gått, pappan kunde bara laga kolbullar och sotare och rågmjölsgröt. En skurhink hade han aldrig rört, eller en stoppnål. Melankolisk var han också, särskilt när Trasten kom med skogsstjärna och nätterna bleknade mot midsommar. Då blev de sittande i timtal på
förstubron, karlarna, drack den beska spriten och slog efter mygg. Agnes och Betty kunde höra dem inifrån kammaren, mörkt brummande röster i natten, och om de hade tur tog Trasten fram sitt munspel och de kunde glida in i sömnen längs de sorgsna, vilda melodierna. Sådana nätter drömde de underligare drömmar än annars, och pappan var trött och blek nästa morgon.
Pappan hörde hemma utomhus, på täkten eller i skogen eller möjligen i fjöset. I stugan styrde nu Agnes och Betty. Trastens Vera lärde dem vad de behövde veta och tur var väl det, för annars vete gudarna, som sagt var. De bakade och syltade och saftade, stekte sill och gjorde rotmos, fick Veras recept på kalops och vaniljdrömmar. De lärde sig stoppa, lappa och laga, stickade strumpor och vantar; rev trasor och satte vävar; de skurade trasmattorna i älven om våren och kokte småtvätten på spisen. De rörde i vällinggrytan, bannade Charlie och turades om att hitta på saker som roade Doris. Husets fruntimmer, sådant får en att växa, ibland så snabbt att det blir liksom krokigt och vilt inuti.
Utanpå syntes ingenting, de var präktiga jäntor, helt olika varandra. Agnes blev inte särskilt lång som färdigväxt, hon var stadig och stark som pappan, men mjuk i hullet med runda höfter och fylliga bröst. Hennes hår var ljust och tunt och burrigt, och med hennes ansikte var det så att man omöjligt kunde minnas ett enda drag i det. Näsan, hakan, kinderna, nej, det gick inte att säga hur de såg ut, ansiktet flöt liksom samman och var Agnes. Det enda särskilda med ansiktet var ögonfärgen hennes, så mörkt blå att irisarna nästan såg svarta ut. Bläckögon, kallade Betty dem. Agnes var tystlåten
och blyg och pratade ogärna med främlingar, men hemma var det hon som styrde. Hon hade praktiskt sinne och en viss mild maktfullkomlighet som de alla fogade sig i. Och hon visste ju oftast bäst, också, äldstadottern. Betty var lång och skranglig, nästan utan former, med strävt mörkbrunt hår och hennes ögon var lika ljust blå som pappans. Hon hade en lustig uppnäsa och vackra höga kindben. Alla sa att hon var lik mamman, som dött i ett ömkligt »eeeee«. Då blixtrade det i Bettys ljusögon och Agnes visste att det ville hon inte, systern, vara lik nån som bara var ett sorgeminne. De hade talat om det, många gånger, och varje gång sa Agnes att nog minns du väl annat av mamma, hur rolig hon var, hennes sånger, hennes skratt? Betty small ihop tänderna och ruskade huvudet så att håret daskade mot kinderna.
Nej. Hon mindes de hårda nyporna och den smala munnen och den torra, trötta långkroppen. Och det där sjuka rummet med sin lukt och sitt svaga läte. Och aldrig nånsin att hennes liv skulle sluta så! Betty var annars mestadels glad och glittrande som en vårbäck, full av prat och fladdrande tankar, arbetsvillig men lätt skingrad. Så olika som de var, systrarna, så höll de ändå mycket av varandra och båda satte den andra högre än sig själv. Trastens Vera sa en gång att det var som om jäntorna vore tvillingar, så tätt sammansmidda var de och ingen kunde rå på de där två. Och hur skulle en karl, eller för den delen två, en var åt dem, någonsin kunna komma emellan dem? Där nickade Vera alltid förnumstigt och sög på kaffesockret, de andra kärringarna nickade med och sörplade från faten.
Det blev heller ingen karl som kom emellan dem utan
något svårare, en dröm kanske, eller en fantasi: staden. Betty blev alltmer rastlös och otålig när hon växte upp, men det var inte dans eller manfolk som lockade. Hon läste låneromaner om främmande platser och hördes sucka ljudligt i handelsboden över att allt alltid var så precis detsamma på hyllorna. När hon var sjutton for Betty till storstan, och så slets tvillingskapet isär. Eller, det var vad folk trodde, för det var vad det såg ut som. Men vad begrep en som Trastens Vera, eller HandlarKersti, eller skolfröken Ljungström?
Eller ens en tyst och snäll och trött pappa, eller en lillebror upptagen av sin hjälplösa kärlek till allt som luktade bensin eller en lillasyster som inte var som andra? De såg bara det som syntes: en for till storstan och en blev kvar.
De skrev ju till varandra, Agnes och Betty, brevbärarn fick streta uppför backen till Kroken både en och två gånger var vecka och å! vad alla ville veta vad som stod i de där breven.
Hur gick det för Betty där borta i storstan, hade hon arbete, skötte hon sig, hade hon en fästman? Agnes teg och skrev, skötte huset och Doris och djuren, lagade mat åt manfolket. Det var som om hon blev både grannare och tystare sen Betty åkt, som om hon gick där och lyste för sig själv uppe i skogen. Trastens Vera gjorde sig ärenden, HandlarKersti försökte få igång ett samtal i butiken, men Agnes, hon teg. Angick dem inte, det var mellan henne och Betty. Hon verkade inte olycklig, åtminstone, sa kärringarna och nickade över kaffesörplet, men ock ock, inte kan det här sluta väl, sanna mina ord. De där två, inte kan de vara utan varandra.
När breven en tid faktiskt slutade komma och brevbärarn slapp traska upp till Kroken var och varannan dag, spred sig
som en oro i byn. Vad hade nu hänt? Var Betty sjuk? Hade hon kanske emigrerat, farit med sin rastlöshet än längre bort i världen? Ingen visste, men alla spekulerade. Hur skulle det nu gå med dem, den som for och den som blev kvar? Kaffebjudningarna blev allt fler under de månader detta fortgick, man vände och vred på det hela, tuggade olika teorier och förklaringar. Däremot vågade ingen fråga Agnes, inte ens Trastens Vera, man iakttog henne bara allt noggrannare när hon kom ner till handelsboden med Doris vid handen. Såg hon inte lite trött och sliten ut med ens, en mörkare glans i bläckögonen? Jo, man oroades och våndades och mången var det som sa att, jo jo, sanna mina ord, det här kan inte sluta väl. Men så började breven komma igen, bara så där, och allt var tillbaka till det vanliga, med brevbärarns suckar och klagan över den isiga backen mot Kroken. Det blev nästan som en förtrytelse kring kaffeborden, inte var det vettigt att man inget alls fick veta? Att det liksom aldrig blev någon ordning på den här historien? För många hemligheter kan ta kål på en människa, sa skolfröken Ljungström förnumstigt, och fick nickande medhåll.
När pappan dog kom Betty hem till begravningen. Han hade dött lika stilla som han levat, hjärtat stannade ute på vedbacken. Agnes började undra när han inte kom in till middagen, hon frågade Doris, som sa att pappa låg och vilade sig hos veden. När Agnes gick ut låg han där, yxan blänkte i gräset invid hans ben, raklång låg han med handflatorna vända uppåt och med ett häpet, nästan godmodigt leende över ansiktet. Blekögonen stirrade upp i himlen. Agnes gick in och skrev sitt brev.
När bussen dammade in på torget i kyrkbyn stod Agnes där med Doris vid handen, och nog råkade allt möjligt folk
vara i närheten just då. Så som nyheten spred sig var det som om alla hade sett Betty stiga ner ur bussen, och så förändrad hon var! Riktig stadsdam, bevars, med nätta klackkängor
och figursydd jacka, lysande röd halsduk och en liten djärv hatt gungande på hårknuten. Knappt man kände igen ’na, skrangelBetty, så finelegant som hon var. Luktade gott också, och rörde sig som en främmande. Nu tyckte man med ens inte att Agnes var så grann längre, klunsig och sjalsvept med den hemvävda klänningen och grovskorna. Doris, hon hoppade jämfota och skrattade med våt och öppen mun, så lycklig att hon dräglade på Bettys röda halsduk när hon kastade sig i hennes famn. Agnes och Betty såg på varandra.
De stod där på torget och såg på varandra, och folk sa att det var som kusligt, hur stark deras blickar var. Som om alla vi andra bara försvann, sa de, som om vi alls inte fanns. Och när de sett färdigt klev de upp i kärran, där Charlie satt med Svartens tömmar i näven, och så for de hem till Kroken, utan att så mycket som ens hälsa på någon annan. Är det skick och fason det, sa HandlarKersti i dagar efteråt, och Trastens Vera som nästan varit i mors ställe för dem!
En ståtlig begravning blev det i alla fall, just som det skulle vara, inte för mycket och inte för lite och rikligt med förplägnad på församlingshemmet efteråt, så byfolket fick välan sluta grumsa då. Och nog var hon vänlig ändå, Betty, och nog hade Agnes bakat de godaste kakor man smakat och Charlie var stilig i nya kostymen, och nog gjorde de pappan sin heder och till och med Doris skötte sig. Men
ändå. Något var det, som skavde och slet på grannarna. Att de höll sig liksom på sin kant, gjorde sig som annorlunda. Att det fortfarande var de två, Agnes och Betty, som om inget och ingen kunde komma mellan dem, fastän ju alla visste att det var en som farit och en som blivit kvar. Att det skulle vara en sådan historia, men ändå inte riktigt var det. Hon kom hem igen, Betty, några år senare. Och det var den gången allt hände, som man sedan fick gå och idissla i åratal framöver. Hon kom redan i maj, och stannade hela sommaren. Varför hon blev kvar fick man aldrig riktigt veta, även om man ju efteråt hade sina tankar och teorier. För det var ju så, att i slutet av den sommaren föddes ett barn uppe i Kroken, ett flickebarn som fick heta Helga. Men det rent märkvärdiga, det på alla vis enastående och besvärliga, var att ingen visste vem av dem som fött jäntungen, Agnes eller Betty? Ingen kunde man fråga heller, som visste bestämt besked. Charlie hade flyttat ner till kyrkbyn där han fått arbete på mekaniska verkstan och Doris fick man ju inte ett vettigt ord ur. Ingen barnmorska hade de heller, kom bara traskande till prästen när jäntan redan var några veckor och sa att de ville ordna dop. Och hur man än ansatte dem, vägrade de att säga vem som nu fött ungen deras. Prästen grälade, doktorn hotade, men de teg som muren. Det blev ju myndighetssak av det till slut och då blev det nedskrivet i kyrkboken att hon Agnes Skog i Kroken var modern till Helga, men byborna var ju inte dummare än att de undrade. Men densamma sommaren då allt detta hände, bröt det stora kriget ut i Europa och man fick nog annat att oroa sig för och spekulera i, än Agnes och Betty i Kroken. Det fick vara
som det var med det. Någon far angavs aldrig, Helga Skog fick jäntan heta och Fader Okänd fick hon släpa med sig, men det gick bra för ’na ändå sist som slutligen, en trevlig och arbetsam jänta blev det och en hygglig karl fick hon sig också så småningom.
Men nog hade man att tala om, alltid, i stugorna, det räckte i åratal. Varhelst samtalsämnena tröt kunde man alltid dra fram det där med Agnes och Betty. Någon tyckte sig ha sett en skogskarl, eller kanske en luffare, hålla till kring Kroken den vintern, främmande och stilig, och nog hade det väl kunnat bli ensamt där uppe för Agnes, inte kunde man klandra ’na. Andra menade att skrangelBetty nog inte varit fullt så mager som annars när hon kom hem den våren, hade hon inte sett som rundare ut, fyllt ut jackan sin bättre?
Vem vet vad hon hade haft för sig där nere i Stockholm?
Och jäntan själv, vem var hon egentligen mest lik? Svårt att säga, hon hade lockigt, ljusbrunt hår och mörkblå ögon, runt ansikte och näsa med en lustig vinkel på tippen; endera dagen tycktes hon mest lik Agnes, andra dagar Betty. När hon växte till sig blev kroppen hennes också som ett mitt emellan: längre än Agnes men kortare än Betty, slankare än Agnes men kurvigare än Betty. Gladlynt och redig var hon och blev omtyckt av alla, inte kunde man hålla det emot henne, att mammorna hennes teg så märkvärdigt envetet.
För det var så det blev: mammorna. Det började nog redan vid dopet, då både Agnes och Betty stod där framme med den lilla, och turades om att hålla henne. Och fast man upprördes till en början, så vande man sig ju, vid detta som vid det mesta. Lilla Helga kallade Doris för moster och Charlie
för morbror, men hon sa mamma till både Agnes och Betty. Och så sakteliga förstod man, att det var så det skulle förbli och att det var som det var med den saken. Mamma Agnes var den som fostrade den lilla, och mamma Betty bodde kvar i Stockholm, men nog skickade hon pengar och kom hem varje sommar liksom till jul. När hon blev större for Helga själv till Stockholm för att hälsa på mamma Betty minst en gång om året, ända tills hon själv blev gift med en karl från kyrkbyn och fick annat att tänka på.
Trastens Vera brukade berätta om den gången hon gått upp till Kroken en eftermiddag mellan jul och nyår, så många gånger berättade hon att man till slut började tro att man själv varit med och upplevt allt så som hon själv beskrev det. Det var smällkallt och Vera pustade uppför backen i skymningen, hade väl med sig något hembakat eller lite finkokt rödkål som anledning. Där brann så många ljus i Kroken att hon stannade till vid förstubron och bara stirrade. Stora grenljusstaken tänd i salen, på ett bord dukat med finporslin och vackraste duken. I köksfönstret stod adventsljusstaken med fyra nya ljus och ännu fler ljus stod på spishällen och bordet. Betty satt vid köksbordet med långbenen utsträckta och tossor på fötterna, Agnes stod vid spisen, med röda rosor på kinderna och flickan skuttade runt på golvet, helt yster och glad. Det hördes musik också, inifrån salen, så förunderligt vacker och högtidligt medryckande. Hade de skaffat radioapparat i Kroken? Inte hade Vera hört något om den saken, inte, men där var nu musiken och den gjorde det liksom trångt och andtäppt i Vera. Hon kom sig inte för med att gå in, blev bara stående där ute i mörkret med
det varma, lysande köket framför ögonen. Och så sa visst lilljäntan något, och Betty kastade huvudet bakåt och skrattade så att Vera såg tänderna hennes och Agnes vände sig från spisen och skrattade hon också, med sleven i handen och magen guppande under förklät. De såg på varandra, Agnes och Betty, och jag svär, brukade Vera säga, att aldrig någonsin har jag sett lyckligare människor. Lilla Helga tycktes nästan sväva där på golvet, i varmvågorna av kärlek som fyllde köket. Och Trastens Vera, hon vände tvärt och gick hem igen i kvällningen, utan att knacka på. Det var som ett annat liv där uppe i Kroken, ett liv man knappt kunde föreställa sig, och det fick Vera att känna både avund och en underlig stolthet. Hon hade ju varit som i mors ställe för dem, Agnes och Betty, och nog hade hon en liten del i allt som hänt också.
Varken Agnes eller Betty gifte sig någonsin, och på gamla dar kom Betty hem och flyttade in i Kroken hos Agnes, och det var egentligen inget konstigt med det heller. Det var nästan som om hon aldrig varit borta, brukade Veras Lillemor säga, men då skakade alltid HandlarElsie på huvudet och såg tveksam ut. Nog var det ändå så, att det var en som for, och en som blev kvar …