9789100806873

Can Xue jag bor i slummen översättning från kinesiska av anna gustafsson chen

albert bonniers förlag

berättelser från slumkvarteren 7 med människor som grannar 105 den gamla cikadan 121 träsket 131 brottet 161 på andra sidan väggen 179 skuggornas folk 187 spökhuset 205 havskattskröken 219 lycka 237 lu ers bekymmer 249 det gamla hemmet 269 ett pilträds bekännelse 289 de utsocknes 309 drottningen 329 venus 357

Berättelser från slumkvarteren

i Slumkvarteren är mitt hem. Jag har ingen fast adress – jag kan bo i vilket hus som helst, bara där finns en spis. Man producerar kol här i trakten och folk håller elden igång hela nätterna, så jag brukar lägga mig i ett hörn uppe på spisen där jag kan söka skydd mot kylan. Jag är rädd för nattkölden.

Går man nerför trappan kommer man till ett stort kärr, och det är där slumkvarteren ligger. För människor är det ren tortyr att leva här, inte ens barnen kan sova på nätterna. De skriker av skräck, hoppar ur sängen och rusar barfota ut. De springer och springer i de trånga gränderna, för så fort de stannar fryser de till is. Deras föräldrar måste vänta till gryningen innan de kan ge sig ut och hämta hem dem. Dessa föräldrar är oerhört mörka och oerhört magra människor, såna som man bara ser ögonvitorna på. Jag har studerat dem och kommit fram till att det är ytterst sällan de verkligen sover, de ligger bara i sängen och låtsas slumra. Fast även om de bara låtsas drömmer de mycket, och i drömmarna talar de inte bara med sina makor och makar, utan också med grannarna som bor på andra sidan om de tunna, flätade bambuväggarna. Så fort jag hör vad de säger förstår jag att de talar i sömnen. Ibland grälar de i sömnen också, eller slåss, 7

men de rör aldrig fysiskt vid varandra, vartenda slag riktas mot tomma luften.

Men jag har ju glömt att berätta om husen. De är av det slag som sitter ihop i mycket långa rader. Kan det vara av rädsla som människorna här har byggt sina hus på det viset? Har man bott i ett av dem har man bott i alla, så känns det i alla fall för mig. Varje hus har en egen ytterdörr, men rummen och fönstren därinnanför är både få, små och mörka. På vintern har jag svårt att komma ihåg vilka av dem som har spis och vilka som inte har det. Om jag av misstag råkar ta mig in hos en familj som inte har spis brukar barnen hålla fast mig i benen och inte låta mig slippa ut. När jag kämpar för att göra mig fri skavs huden på tassarna sönder. I de familjer där man inte har spis äter man förmodligen rå föda, och det är antagligen därför de är så vildsinta av sig.

Husmusen lärde jag känna på dagtid. Inne i husen är dagarna inte mycket ljusare än nätterna. Jag hörde att någon gnagde på ett ben och trodde att det var en katt, så jag hoppade ner från spisen och sprang dit för att se efter. Men, åh, det var ingen katt, det var en husmus, en som var dubbelt så stor som vanliga möss.

Och den jäkeln gnagde som bäst på farfars tår! Jag kunde se de vita, spöklika knotorna, men inget blod. Husmusen var mycket uppspelt, » kakaka « lät det när den tuggade, och kroppen darrade som om den smaskade på de läckraste köttbenen i världen. Jag var mycket nära bekant med den där gamle gubben, han födde upp två svin bakom huset och just nu var de så hungriga att de skrek borta i stian. Var han död? Jag gick runt sängen för att se efter. Han var inte död, han fipplade med läsglasögonen. Vanligtvis brukade han ha dem på sig när han satt vid dörren. Då höll han upp ett 8

papper och studerade mönstret på det länge, länge. Hur skulle han kunna gå och utfordra svinen om hälarna gnagdes bort? Till sist var husmusen mätt och när den vände sig om och fick syn på mig nickade den lätt, samtidigt som den stora magen slog i golvet med en duns. Jag var mycket nyfiken på om den skulle kunna ta sig in i sitt bo igen, för det fanns inga stora hål i det här rummet. Men husmusen slank inte in i något hål, den gick en långsam och sävlig runda i rummet. Det såg ut som om den hade ätit för mycket och hade lite ont. Och vad var det den hade satt i sig egentligen? När jag tänkte på det ville jag spy. När husmusen hade gått ett varv blev den sömnig av all mat, lutade sig mot golvlisten och somnade.

Mig ignorerade den helt.

Gubben hade satt sig upp i sängen och var nu upptagen med att vira några trasiga lindor runt hälen. Han hade alltså redan i förväg lagt undan trasor att göra bandage av. Det lät mycket högt när han rev sönder tyget, så tydligen var han en stark karl. Han virade och virade, tills foten hade förvandlats till ett stort tyg­ paket. Svinen skrek allt högre i stian – det lät som om de var på väg att hoppa ur den. Gubben klev ur sängen och satte den skadade foten rakt på golvet, utan att ta på sig skor. Till min förvåning gick han ut för att mata djuren. Vad var det som försiggick? Varför lät han husmusen gnaga sönder hans häl? Kunde det vara så att han hade fått en utväxt där och lät musen operera bort den? Vilken beundransvärd viljestyrka!

När jag tittade på husmusen igen upptäckte jag att den hade svullnat upp betydligt. Till och med benen var grövre. Hade det den ätit varit förgiftat? Nu sov den i alla fall. Jag kände mig betryckt, och det var med tungt hjärta jag gick bort till ytterdörren för att 9

få en nypa luft. Vintern var över och barnen som sprang fram och tillbaka där ute hade ingen lust att komma in, så vissa av dem sov utomhus, vid vägkanten. Deras föräldrar hade inte heller brått att hämta hem dem, utan lät dem sova så länge de ville. Småbarnen behövde ju ändå inte arbeta, det enda de gjorde var att springa och sova. Vissa hade nog rätt svårt att skilja dag från natt. Dessutom brydde de sig inte om det. De brydde sig bara om en enda sak: att skottkärrekortegen var på väg. När den kör spannmål genom de små gränderna knirrar och knarrar det om hjulen, och då rusar alla barnen dit och sätter sig på varsin kärra. De sitter ovanpå mjölet och ser väldigt malliga ut. De utsocknes skottkärreförarna ler hjärtligt och sjasar inte bort dem. Det sägs att de kommer från de is- och snötäckta slätterna. När de ska lasta av mjölet springer ungarna sin väg, och deras föräldrar slår med rynkad panna upp ytterdörren och låtsas vara missnöjda med spannmålen. »Är vädret i norr bättre nu? « frågar de skottkärreförarna. » Nja, det kommer nog en kallfront till.« För det mesta stannar jag inte särskilt länge i ett och samma hus, för då skulle de som bor där kanske börja betrakta mig som en familjemedlem. Men så fort jag dyker upp lägger de märke till mig.

De lämnar överbliven mat på spisen, och när det blir tyst och lugnt på natten äter jag den. Jag skäms alltid ordentligt när jag sätter i mig – på det sättet är husmusen och jag som natt och dag. Jag äter tyst och gör mitt yttersta för att inte ge ett ljud ifrån mig. Ändå slukar jag faktiskt girigt maten, jag slickar till och med tallriken ren. I den bemärkelsen sviker människorna mig aldrig: även om det jag får självklart är rester, är det samma föda som de själva äter.

Vad för slags varelse tror de att jag är? Jag hör dem sällan tala om 10

mig, det är bara någon gång då och då som de korthugget visar att de vet att jag finns: » Är den här? « » Ja. « » Har den ätit? « » Alltihop. « De är mycket medvetna om mig, men vill inte säga det. För mig dånar deras kortfattade samtal som åska i de mörka rummen. Jag får ta i ordentligt för att hoppa från golvet upp på spisen, och när människorna märkte det ställde de en pall vid sidan om den.

Deras omsorger tynger mig. Jag vill inte bli alltför nära bekant med dem, och jag vill absolut inte dras in i deras familjekonflikter. Då syftar jag på allt bråk som barnen ställer till med på nätterna. Vad är det för monster som skrämmer dem så? Tror de att monstren gömmer sig där hemma? Känner de sig tryggare utomhus? Såna gånger står mödrarna i dörröppningen och ropar: » Kom tillbaka, älskling! Vart tänker du ta vägen? « Deras ben skakar. Är de vakna?

Jag har många gånger krupit uppför trapporna i ett försök att lämna detta förvirrande ställe. Den här gången sken solen och fick det mjuka skinnet på min rygg att spricka. Uppe på stora vägen hade jag ingen skugga. Åh! Jag gick och gick längs den asfalterade vägen, munnen och tungan var torra som fnöske och det enda jag ville var att hitta en mörk plats där jag kunde vila en stund och dricka lite vatten. Men var fanns ett mörkt ställe i den här staden? Husens ytterväggar var gjorda helt av glas och taken av något slags metall som fick dem att se ut som om de brann när solen lyste på dem. Och inuti dem rörde sig människor ljudlöst.

De var visserligen klädda i tygstycken som påminde om kläder, men jag kunde se deras inälvor och skelett. Jag knuffade upp en glasdörr och klev in, och det kändes omedelbart som om jag stigit rakt in i en brinnande ugn. Vågor av hetta skulle snart förånga 11

all vätska i min kropp. Jag vände mig genast om för att rusa ut. I samma ögonblick krockade jag med – husmusen. Den stod där och blockerade dörren som om den var redo för strid. Pälsen glänste och ögonen lyste. Det var som om den varit född för just det här glashuset. Jag mindes hur den hade gnagt på gubbens häl och vågade inte ge mig in i slagsmål med den. Istället låtsades jag som ingenting och gick min väg. Men hur skulle jag ha kunnat vara oberörd? Det kändes ju som om huden skulle falla av kroppen. En massa ekon genljöd i den stora lobbyn och vibrationerna gjorde mig yr i huvudet. Jag samlade mitt sista mod och lyfte blicken. Ah, det jag såg … Jag såg drömmen, den dröm som döljer sig bakom nattens alla andra drömmar. Så började jag gråta. Men mina två små ögon var torra och inga tårar kom. Skulle jag dö? Hela tiden gick människor fram och tillbaka i lobbyn, de var genomskinliga rackare allihop. Då och då gick de så nära att de nuddade vid mig, och då kunde jag känna deras torra, friska doft. Det märktes att de inte hade några kroppsvätskor kvar och därför inte behövde oroa sig för att torka ut. Själv stank jag ordentligt. Trots att jag snart skulle dö trängde vågor av kroppsodör in i nosen. Så hörde jag dörren gnissla. Husmusen öppnade den. Jag snubblade ut så snabbt jag kunde. Husmusens blick var full av förakt. Hur kunde en så kort liten varelse som den öppna dörren?

Utomhus var det mycket bättre. Solen torkade visserligen ut mig, men temperaturen var betydligt lägre. En kortvuxen man gav mig en glasspinne och jag tog emot den och slukade den i ett nafs.

Alla hus längs asfalt- och cementvägarna var gjorda av glas – jag kunde inte gömma mig någonstans. Människor i svarta kläder skyndade förbi. De såg samlade ut och ingen av dem svettades.

12

Man skulle nästan kunna säga att deras blickar utstrålade kyla. Jag kom att tänka på människorna inne i glashusen. Var de en annan sorts människor, eller blev de genomskinliga när de gick in? Jag kom att tänka på ett ordspråk: » Fattiga och rika lever under olika himlar. « Jag måste ner, jag kunde inte stanna här.

Där jag gick med hängande huvud råkade jag stöta ihop med en förbipasserande som snubblade och långsamt föll till marken.

Jag såg hur han vände blicken mot solen och hörde honom säga: » Kallt, det är så kallt … « Han iddes inte resa sig. Vad tänkte han på? Jag hade inte tid att studera honom, jag måste vidare, annars skulle också jag falla, precis som han. Bakom mig ropade han: » Din fula jävel! « Var jag ful? Det hade jag aldrig tänkt på. Det var något helt nytt.

Ah, äntligen hemma! Det var skönt att vara tillbaka. Det första jag gjorde var att lägga mig i blöt i gubbens ho en stund, så att huden mjuknade. Det var verkligen behagligt och uppfriskande!

Men varför skrek de två svinen hela tiden? Hade det hänt något hemskt igen? Jag gick in till gubben och såg att han satt där och bandagerade fötterna. Bredvid honom satt hans sonson, som tjatade om att få se farfaderns sår. Den magre lille gossen var en lömsk typ och hade inte gjort något gott intryck på mig. Så fort gubben var färdig med bandaget slet pojken av det igen, bråkade, slängde sig på golvet och rullade runt. Han sa att om han inte fick se såren skulle han ta livet av sig. Till sist blev gubben i alla fall färdig med lindorna och reste sig för att gå ut och mata svinen.

Pojken satte sig i ett mörkt hörn och spärrade upp ögonen. Vad var det han såg? Men oj, nu kröp han in under sängen. Tänkte han gömma sig? Jag hörde gubben hälla svinmat i fodertråget och 13

skottkärrekortegen köra förbi utanför. Det var något med huset som fick mig att känna mig otrygg den här dagen, jag måste hitta ett annat ställe att vila på. Det var så jag tänkte när jag tyst slank ut genom porten och in i kåken mittemot.

Den här familjen födde inte upp grisar, men de ägde en svart get. Det var en mager stackare som stod bunden bakom huset och knaprade på en rättika. Vad brukade de mata den med? Den svarta geten fick syn på mig, slutade gnaga på rättikan och studerade mig.

Dess ben var visserligen fjättrade och den kunde inte ta många steg, men den var inte kuvad. Dess glödande blick fick mig att känna mig underlägsen. Jag tänkte på maten som människorna brukade servera mig, prydligt upplagd på tallrikar, och på att allt geten hade fått var en inte särskilt fräsch rättika. Var den stolt över det?

Herrn i huset slipade nycklar i skenet från en karbidlampa.

På bordet stod ett litet skruvstäd. Han filade snabbt som blixten och det snövita lampskenet lyste upp hans vildsinta ansikte och fick honom att likna ett spöke. I en trälåda låg nycklarna som han var färdig med, förmodligen flera hundra. Vilka lås öppnades av dessa kopparnycklar? Jag hade inte sett dem, kanske fanns de över­ huvudtaget inte. Det luktade svavel i rummet och jag började nysa, den ena nysningen efter den andra. Snoret rann ner i munnen.

Till sist vande jag mig. Jag hoppade inte upp på spisen, utan vilade hukande på en pall. Så hörde jag frun och herrn i huset tala med varandra. Hon satt i ett mörkt hörn och rensade grönsaker, och hennes röst var svag och dov. Först såg jag henne inte. » Men jag, jag böjde mig ner och plockade upp det. Det spelar ingen roll vad det är, tänkte jag, det får jag se när jag har burit hem det. « Hon lät rätt belåten.

14