9789100804749

HIPP HIPP HURRA

HIPP HIPP HURRA Spänningsroman

Malin Stehn Albert Bonniers Förlag

Av Malin Stehn har tidigare utgivits Ett gott nytt år (2021) Lycka till (2023)

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-080474-9 © Malin Stehn 2025 Enligt avtal med Ahlander Agency AB Omslag Elina Grandin Tryck ScandBook ab, eu 2025­

Den rike råder över de fattiga, och låntagaren blir långivarens träl.

Ordspråksboken 22:7

1 UTDRAG UR POLISFÖRHÖR MED JACK WALLIN Vad har hänt med din näsa?

Va? Din näsa. Vad har hänt med den?

Inget. Eller … en olyckshändelse. Vi hade ju fest i går. Sandra fyllde fyrtio, hon … Jag gick ut för att röka, snubblade på upp­ farten.

Du haltar, verkar ha väldigt ont.

Det hände samtidigt. Jag föll över en cykel och fick styret i magen. Har nog brutit ett revben.

Okej. Berätta om din dag. Hur började den?

Eh … Jag steg upp vid tio, eller jag minns inte riktigt … Det var kanske strax innan. Sandra var redan uppe och åt frukost.

Molly, min bonusdotter, sov till tolv … kanske halv ett. Felix vaknade antagligen först. Han brukar vakna tidigt. Sedan stä­ dade vi efter festen. Alltså, barnen städade inte. Och jag var nog egentligen inte till mycket hjälp … Med tanke på revbenet.

Upplevde du att din fru betedde sig som hon brukar?

Allt var precis som vanligt. Vi åt lunch tillsammans, hela … hela familjen … (Jack bryter ihop, fem minuters paus.)

7

Ni åt lunch. När var det ungefär?

Jag vet inte, ganska sent, halv två kanske. Vi pratade … Sandra pratade om en resa, vi ska … skulle åka bort på sportlovet.

Vad gjorde ni efter lunch?

Jag cyklade en sväng. Molly var i stallet och Felix spelade spel.

Sandra sa att hon skulle dammsuga. Åh, gud … Om jag bara …

Du gav dig alltså ut på cykeltur med ett brutet revben?

Det kan vara en spricka. Och jag tog Sandras elcykel, den går nästan av sig själv.

Vart cyklade du?

Till Jägersro Center. Det var … ett brådskande ärende.

Beskriv vad som hände när du kom hem från cykelturen.

Jag … jag blev kvar på uteplatsen en stund, rökte. Eller först ställde jag in cykeln i förrådet och … (Jack ber om vatten. Kort paus.)

Vad hände sedan?

Jag gick in genom grovköket, var ju redan på baksidan och … hon … Jag blev helt chockad. Hon bara låg där! Mitt på golvet, framför tvättmaskinen. Hon var … Det syntes att hon var död, men … Jag tittade efter för säkerhets skull. Ringde 112.

Hur lång tid skulle du uppskatta att det gick mellan upptäckten och ditt samtal till SOS Alarm?

Ingen aning. Först kunde jag inte röra mig. Jag var som paraly­ serad, kroppen fungerade inte. Och blodet …

Ursäkta, jag hörde inte.

Blodet … Det var så fruktansvärt mycket blod.

Födelsedagsfesten

2 SANDRA

Oststängerna har precis lämnat ugnsvärmen, de är gyllenbruna och doftar förföriskt. Tjugofem höga glas står uppställda på köksön, redo att fyllas. Klockan är snart halv sex. Det är dags att hämta personalen. ”Molly!”

Dörren till min dotters rum glider upp och snart syns hon på trappkrönet. Den vanliga mjukisuniformen är utbytt mot jeans och en svart topp, håret är samlat i en stram tofs. ”Vad fin du är.” Hon ger mig en kylig blick och jag fortsätter: ”Kommer ni ner?”

Almina dyker också upp, ställer sig bredvid Molly. Grann­ flickan är klädd i vit blus och svart kjol, man skulle nästan kunna ta henne för en professionell servitris.

Jag hejdar mig ett ögonblick, fryser bilden som ett fotografi.

Tjejerna är lika gamla och går i samma klass. Ändå är de fasci­ nerande olika. Molly har en fullt utvecklad kvinnokropp medan Almina fortfarande är späd och flickaktig. Min dotter är kaxig, Almina tillbakadragen och blyg. Länge fanns ett gemensamt hästintresse, men Molly har i princip slutat rida. Hon ägnar numera all fritid åt sin nya pojkvän.

På väg mot köket hör jag deras fotsteg i trappan. Utan att behöva vända mig om är jag hundra procent säker på att Molly 11

håller sin mobil i ett fast grepp. Sedan hon träffade Isse har telefonen suttit som klistrad i handen.

Vi känner inte pojkvännen särskilt väl, vilket oroar mig. Jack har däremot länge varit provocerande lugn. Han har anklagat mig för att vara fördomsfull och menat att jag dömer ut killen bara för att han bor i ett utsatt område. ”Jag dömer inte ut nån”, sa jag till Jack efter att Isse för första gången hade dykt upp i vår hall. ”Men han är tre år äldre än Molly och jag säger bara att vi borde få träffa honom så att vi kan bilda oss en egen uppfattning.” ”Du hade aldrig haft samma krav om Isse hade hetat Arvid”, fräste Jack. ”Glöm inte att de flesta som bor i Rosengård är skötsamma människor.”

Min man växte upp i Husie, inte här på Riseberga men allde­ les intill. Under hela sin barndom var han omgiven av välklippta äppelträd och en kärleksfull familj. Jag antar att det är därför han alltid har haft en naiv syn på tillvaron.

Jack tror alla människor om gott, men den senaste veckan har han gjort en helomvändning när det gäller Molly och hennes nya umgänge. Det är lite märkligt att han plötsligt har vaknat upp. Samtidigt skönt, förstås. Han tycks äntligen ha insett att man inte kan lita blint på alla man möter. ”Okej, tjejer. Ni kan sätta in minipizzorna i ugnen vid fem i sex. Tio minuter bör räcka, en av er får hålla koll. Är ni med?”

Almina nickar. Molly står böjd över sin mobil och jag får anstränga mig för att inte rycka den ur händerna på henne. ”Kan du berätta vad jag sa?”

Hon upprepar vartenda ord och jag tvingas svälja tillsägelsen som låg på lut. ”Och bubblet”, fortsätter jag. ”Häll gärna upp i glasen efter hand. Om nån vill ha alkoholfritt finns det cider.”

Jag ser ut över rummet, älskar hur köksdelen sömlöst övergår 12

i matsal och vardagsrum. Den öppna planlösningen var det första vi såg till att få gjort när vi flyttade hit för sju år sedan och jag är fortfarande lika nöjd. Det blir ett sådant härligt ljus­ insläpp. Att vi får plats med två parallella långbord är en ren bonus.

Dukningen ser inbjudande ut. Syrenlila linnedukar, vita ser­ vetter och fyra vaser fullproppade med tulpaner i två olika lila nyanser. De nya, guldpläterade besticken är otroligt snygga till.

Jag tar av mig förklädet och vänder mig mot de båda fem­ tonåringarna igen. ”Bara ropa om det är nåt ni undrar över. Jag går upp och byter om nu.” ”Var är cidern?” frågar Almina. ”I kylen, bakom champagnen.” Jag hänger upp förklädet på kroken. ”Vi ses om en stund.”

Jacks röst hörs inifrån arbetsrummet. Pratar han i telefon?

Jag biter ihop käkarna, motstår impulsen att öppna dörren för att se efter om han har bytt om.

När Jack fyllde femtio ordnade jag en överraskningsfest för honom, bjöd in hans författarkompisar och några av våra gemensamma vänner. Att min man skulle överraska mig med en fest vore lika troligt som att månen trillar ner. Och jag har inget emot att fixa det mesta själv, men det vore ändå fint om han är klar när gästerna kommer.

Vem är det han pratar med egentligen? Försiktigt lägger jag örat mot dörren, urskiljer bara ett obegripligt mummel.

Dörren till Felix rum står öppen. Han sitter i sängen, böjd över sin Ipad. ”Du glömmer väl inte att festen börjar snart?”

Min son lyfter huvudet och ser på mig med sina stora blå ögon. ”Du sa att jag skulle komma ner prick sex. Klockan är bara sjutton och fyrtiotvå.”

13

Han är för rolig. Varifrån kommer den där fyrkantigheten?

Molly har aldrig tolkat allt man säger lika bokstavligt som Felix gör. ”Det är okej, älskling. Ville bara kolla att du var beredd.”

Taklampan i vårt sovrum sprider ett behagligt sken. Jag slänger mina kläder över korgstolens armstöd och skyndar bort till garderoben, bläddrar bland galgarna tills jag hittar vad jag söker.

Det svarta, slinkiga tyget i min nya klänning faller snyggt och den enkla modellen gör ett exklusivt intryck. Kanske för att den är exklusiv. Jag svänger runt framför spegeln, nöjd med vad jag ser. Man skulle kunna tro att plagget är uppsytt speciellt för mig.

Det var också vad expediten sa när jag tvekade.

Fötterna glider ner i de högklackade pumpsen. Jag fluffar till håret, sprejar ordentligt och studerar resultatet i spegeln. Tar ett steg tillbaka, prövar ett leende.

Njut, uppmanar jag mig själv. Det är din födelsedag och dina vänner är snart här för att fira dig. Lev i nuet och försök ha lite kul. Det är du trots allt värd, fru Wallin.

14

3 LEJLA ”Är det inte lite fult av Sandra att be Almina hjälpa till i köket?”

Jag drar upp nylonstrumporna, släpper ner kjolen och går fram till Nedim. Han tömmer sin rakapparat i handfatet och hundratals svarta prickar sprids över porslinet. ”Varför då?”

Våra blickar möts hastigt i spegelglaset. ”Med tanke på …” Jag gräver efter min hårborste i en av de överfulla korgarna på rullvagnen, svär när snoddar och spännen åker i golvet. ”Med tanke på att tjejerna inte umgås längre.”

Han höjer på ögonbrynen. ”De är väl inte osams?” ”Nja …” Jag drar ut på svaret. ”Kanske inte osams. Men jag tror att Almina känner sig övergiven. Har du inte märkt att de aldrig träffas efter skolan nuförtiden?”

Frågan är en pik. Min man är hemma för lite för att hinna uppfatta vad som händer i våra tonårsbarns liv. Han har ingen koll på hur de mår. Och när han väl är hemma är det som om de skärper sig. Det är bara jag som hör de hårda orden och får dörrar slängda i ansiktet. ”Gör de inte?” Han öppnar skåpet under handfatet. ”Hon verkade i alla fall tycka att det skulle bli kul i kväll.”

Jag gissar att Almina har en förhoppning om att kökstjänsten ska ge henne bästisen tillbaka. Eller så är hon bara glad för att 15

det händer något. Hon är väl trött på att tillbringa ännu en lördagskväll ensam på sitt rum. ”Hur var det nu?” Nedim rotar runt i skåpet. ”Ska Elvis med?”

Jag suckar. ”Du är otrolig, vet du det? Vi pratade om det senast i går.” ”Och vad sa vi?”

Jag daskar till honom med hårborsten. ”Att han stannar hemma.”

Nedim rätar på ryggen, river av plasten från en liten kartong och drar därefter fram en svart flaska med glänsande kork.

Jag visslar till. ”Armani. Det var som fan.”

Han sprejar en dusch på sin handled, håller fram den mot mig.

En kryddig blandning av sandelträ och mysk fyller mina näs­ borrar. Doften påminner om åren kring millennieskiftet, tiden före barnen. Jag ställer mig på tå och kysser hans nyrakade kind. ”Hade du den där när vi träffades?”

Han skakar på huvudet. ”Tror inte den fanns då.”

Jag tyckte att Nedim Begoviç var snyggast i stan. Han var vältränad och såg lite farlig ut. I Malmös bosniska gemenskap antyddes det att hans pappa hade ett förflutet i kriminella kret­ sar. Inget av detta avskräckte mig, kanske var det till och med så att jag drogs till farligheten – delvis för att reta mina föräldrar.

Nedim visade sig vara from som ett lamm och Amir och Mir­ sada Begoviç var lätta att tycka om. De var två hårt arbetande människor som, likt min mamma och pappa, flytt ett krig för att sedan snabbt rota sig i det nya landet. Tyvärr är Nedims föräldrar inte längre i livet. De gick bort tidigt, båda två.

Enligt Nedim var det kriminella ryktet just ett rykte. Amir Begoviç drev en framgångsrik byggfirma och Nedim brukar säga 16

att folk var avundsjuka, menar att det var därför de snackade skit.

Jag sätter mig på huk och plockar upp snoddarna från golvet.

Under två svarta scrunchies ligger en liten ljusblå tablett.

Hvala dragom Allahu.

Den landar mjukt i kjolfickan. Jag ser på Nedim som sköljer ner skäggstubben i silen. ”Vet du var locktången är?”

Han skakar på huvudet, kanske åt själva frågan.

Dörren till Alminas rum står på glänt och jag tar ett steg in på den mjuka mattan, ser mig omkring. Locktången ligger på sminkbordet med sladden prydligt hoprullad. Det kniper till i hjärtat. Tonåringar ska inte vara så här pedantiska. De ska ha obäddade sängar, chipspåsar på skrivbordet och klädhögar på golvet. Min dotter har för mycket tid.

Några minuter senare lämnar jag badrummet med en hyfsad frisyr. Elvis dörr är som vanligt stängd. Jag knackar på och sticker in huvudet. Han sitter framför skrivbordet med blicken fäst på den stora skärmen. Egentligen kan jag inte se åt vilket håll han tittar, gamingstolens breda nackstöd är i vägen. Men jag behöver inte se för att veta. När Elvis inte är i skolan ägnar han all vaken tid åt att stirra på sin datorskärm. ”Har du det bra?” Jag går en bit in i rummet, ser till att klampa i golvet för att inte skrämma honom. ”Det finns mat i kylen som du kan värma. Och en stor cola.”

Svaret blir en hastig nick. Den säger att det inte är läge att störa just nu. Gud nåde den som får honom att tappa fokus när han är mitt uppe i spelandet.

Nedim står framför spegeln nere i hallen. Han drar med fing­ rarna genom sitt tjocka, mörka hår, vrider sig lite åt sidan för att se att kavajen sitter som den ska.

Min man är fortfarande snygg. Välbevarad. När vardagen 17

rusar fram i hundranittio är det lätt att tappa bort kärleken, men nu när jag ser honom så här – lite på avstånd och i ett omedvetet ögonblick – kommer känslorna över mig med full kraft. Tänk att han är min.

18