9789100804640

kristin hannah

Kvinnorna

översÄttning Camilla Jacobsson

albert bonniers förlag

Tidigare utgivning Mitt liv i dina händer, 1998 Som rosor i december, 2000 Viskar ditt namn, 2001 Sommaren hon återvände, 2002 Fjärran stränder, 2003 Systrar emellan, 2004 Angelas dotter, 2006 En flicka som kallas Alice, 2007 Vad som än händer, 2009 Sanningens ögonblick, 2010 Den frusna trädgården, 2011 Nattvägen, 2012 Flyga vilse, 2015 Näktergalen, 2016 Himmel över Alaska, 2019 De fyra vindarna, 2021

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-080464-0

COPYRIGHT © 2024 by Kristin Hannah Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark on behalf of Jane Rotrosen Agency, LLC ORIGINALETS TITEL The Women ÖVERSÄTTNING Camilla Jacobsson OMSLAG Nebojsa Zoric TRYCK ScandBook, eu 2024

Den här romanen tillägnas de modiga kvinnor som tjänstgjorde i Vietnam. Dessa kvinnor, varav de flesta var sjuksköterskor, många av dem uppvuxna med stolt återgivna berättelser om hjältemod under andra världskriget, lystrade när deras land uppmanade till strid och gick ut i krig. I alltför många fall kom de hem till ett land som inte brydde sig om deras insats och en värld som inte ville höra om deras upplevelser; deras kamp för att klara av livet efter kriget och deras berättelser har alltför ofta glömts bort eller marginaliserats. Jag är stolt över att nu ha den här möjligheten att belysa deras styrka, motståndskraft och uthållighet.

Och även alla veteraner och krigsfångar och de som rapporterats saknade i strid. Och deras familjer, som har offrat så mycket.

Och slutligen, den sjukvårdspersonal som kämpade mot pandemin och gav så mycket av sig själva för att hjälpa andra.

Tack.

DE L ET T

Det här kriget har … gjort generationsklyftan så stor att den hotar att slita landet i stycken.

FRANK CHURCH

Ett CORONADO ISLAND, KALIFORNIEN MAJ 1966

Den muromgärdade McGrathegendomen saknade helt motstycke där den låg, skyddad och privat, innanför grindarna. Så här i skymningen glimmade tudorhusets blyspröjsade fönster som ädelstenar i den lummiga, anlagda trädgården. Palmblad vajade högt där uppe, poolens vattenyta pryddes av levande ljus och i den stora kaliforniska ekens grenar hängde gyllene lyktor. Bland de välklädda gästerna rörde sig svartklädda servitörer med silverbrickor fulla av champagneglas medan mjuka toner ljöd från en jazztrio i ett hörn av trädgården.

Tjugoåriga Frances Grace McGrath visste vad som förväntades av henne i kväll. Hon skulle utgöra själva sinnebilden av en väluppfostrad ung dam, leende och blid; alla opassande känslor skulle tyglas och döljas, uthärdas i tysthet. De lärdomar Frankie hade fått med sig hemifrån och från kyrkan och från St. Bernadette’s flickskola hade gett henne en instinktiv känsla för vad som passade sig.

De oroligheter som pågick överallt i landet nu för tiden, den ilska som exploderade på gator och torg och på universitetsområden, var en avlägsen och främmande värld för henne, lika obegriplig som konflikten långt borta i Vietnam.

Hon cirkulerade bland gästerna med en iskall Coca-Cola i handen, stannade till lite då och då för att småprata med sina föräldrars vänner, och hoppades att det inte syntes hur orolig hon var. Blicken sökte ständigt efter hennes bror, som var sen till sin egen fest.

Frankie avgudade sin storebror Finley. De hade alltid varit oskilj9

aktiga – som barn hade de två svarthåriga, blåögda syskonen, med en åldersskillnad på knappt två år, tillbringat de långa Kalifornien­ somrarna utan föräldrarnas tillsyn, och cyklat kors och tvärs över den lugna och trygga Coronado Island från morgon till kväll.

Men nu var han på väg till en plats dit hon inte kunde följa honom.

Ljudet av en vrålande bilmotor skar genom den lugna tillställningen; flera biltutor skrålade högljutt.

Frankie såg sin mamma rycka till av ljudet. Bette McGrath avskydde allt som var uppseendeväckande eller vulgärt, och att meddela sin ankomst genom att tuta var sannerligen inte hennes stil.

Några sekunder senare ramlade Finley in genom trädgårdsporten. Hans vackra ansikte var blossande rött och en svart hårlock hängde ner över pannan. Hans bästa vän, Rye Walsh, höll armen om hans axlar, men ingen av dem såg särskilt stadig ut. De skrattade berusat och stöttade varandra medan fler av deras vänner snubblade in bakom dem.

Oklanderligt klädd i en svart fodralklänning och med håret i en elegant uppsättning, rörde sig mamma mot sällskapet av skrattande unga män och kvinnor. Runt halsen bar hon pärlcolliern hennes mormor hade låtit henne ärva, som en diskret påminnelse om att Bette McGrath en gång hade varit Bette Alexander, tillhörande släkten Alexander från Newport Beach. ”Pojkar”, sa hon med sin välmodulerade charmskoleröst. ”Så trevligt att ni äntligen är här.”

Finley avlägsnade sig snubblande från Rye, och försökte räta på sig.

Pappa gestikulerade mot bandet och musiken tystnade. Plötsligt hördes bara ljuden av Coronado Island en sen vårkväll – havets stilla väsande, det svaga rasslet av palmbladen högt ovanför, en hund som skällde ute på gatan eller nere på stranden. Pappa klev fram i sin skräddarsydda svarta kostym, stärkta vita skjorta och 10

svarta slips, med en cigarett i ena handen och en manhattan i den andra. Med sitt kortklippta svarta hår och sin kantiga haka såg han lite ut som en gammal boxare som hade tagit sig till toppen och lärt sig klädkoden, vilket inte var alltför långt ifrån sanningen.

Till och med i det här stiliga, välklädda sällskapet stack han och mamma ut, utstrålade framgång. Hon kom från gamla pengar och hade alltid befunnit sig högst upp på den sociala stegen; han hade klättrat dit upp och stod nu självsäkert bredvid henne. ”Vänner, familjemedlemmar, nyutexaminerade från militärhögskolan”, sa pappa med sin mullrande stämma. När Frankie var liten hade han fortfarande haft en svag irländsk accent, som han hade jobbat hårt för att göra sig av med. Han framhöll gärna sin bakgrund som immigrant och berättade om hur han hade fått sina pengar att växa genom hårt arbete. Han nämnde sällan de fördelar och möjligheter som uppenbarat sig när han gifte sig med chefens dotter, men det där kände alla till. De visste också att pappa, med sin entusiasm för att utveckla den kaliforniska fastighetsmarknaden, hade mer än tredubblat familjens förmögenhet efter att mammas föräldrar gick bort.

Han lade armen om sin slanka hustru och drog henne intill sig, så nära som hon ansåg passande bland andra människor. ”Vi är tacksamma att ni har kommit hit för att hjälpa oss att säga bon voyage till vår son, Finley”, sa pappa. Han log. ”Nu är det slut på att behöva lösa ut honom från Coronados polisstation mitt i natten efter någon befängd dragracetävling.”

Det hördes spridda skratt. Alla på festen kände till Finleys slingrande omvägar till vuxenlivet. Så länge de kunde minnas hade han varit en riktig gullgosse, ett vilt busfrö som kunde få det hårdaste hjärta att smälta. Folk skrattade åt hans skämt, flickor flockades omkring honom. Alla älskade Finley, men de flesta var överens om att han kunde pröva ens tålamod. Han hade fått gå om sitt fjärde skolår, främst för sina ständiga busstreck. Han kunde vara 11

respektlös i kyrkan, och gillade den typen av flickor som klädde sig i korta kjolar och hade cigaretter i handväskan.

När skratten tonade ut fortsatte pappa: ”En skål för Finley och hans stora äventyr. Vi är stolta över dig, grabben!”

Servitörer uppenbarade sig med Dom Pérignon-flaskor och fyllde på glasen; det klingande ljudet av glas mot glas fyllde trädgården. Gästerna samlades runt Finley för att gratulera honom.

Män dunkade honom i ryggen och unga kvinnor trängde sig fram för att försöka fånga hans uppmärksamhet.

Pappa vinkade till bandet och musiken satte igång igen.

Frankie, som kände sig utanför, gick in i huset, förbi det stora köket, där cateringpersonalen hade fullt upp med att placera ut kanapéer på brickor.

Hon smög in i sin pappas arbetsrum. Det hade varit hennes favoritplats som barn. Stora, stoppade läderfåtöljer med klädda knappar och fotpallar, två bokhylleväggar och ett gigantiskt skrivbord. Hon tände ljuset. Rummet doftade av gammalt läder och cigarrer, med en svag ton av exklusivt rakvatten. På skrivbordet låg byggnadstillstånd och planritningar i prydliga högar.

En hel vägg i arbetsrummet tillägnades familjens historia. In­ ramade porträtt som mamma hade ärvt av sina föräldrar, och till och med en del som pappa hade tagit med sig från Irland. Det fanns ett foto på gammelfarfar McGrath som gjorde honnör mot kameran i soldatuniform. Bredvid fotografiet satt en inramad krigsmedalj som hennes farfar Francis hade tilldelats under första världskriget. Hennes föräldrars bröllopsfoto hade placerats mellan morfar Alexanders inramade Purpurhjärta och ett tidningsurklipp med en bild på skeppet där han tjänstgjort ombord, när det anlöpte hamnen vid krigsslutet. Det fanns inga foton på hennes pappa i uniform. Till hans stora skam hade han bedömts olämplig som rekryt och diskvalificerats från militärtjänstgöring. Det här var något han sörjde, även om han bara erkände det för sin familj 12

och bara när han hade druckit. Efter kriget hade han övertalat morfar Alexander att börja bygga bostäder till överkomliga priser i San Diego för hemvändande krigsveteraner. Pappa kallade det sitt bidrag till krigsinsatsen och projektet hade blivit oerhört framgångsrikt. Eftersom han alltid pratade så varmt om militära bedrifter tycktes alla på Coronado med tiden glömma att han faktiskt inte hade tjänstgjort. Det fanns inga fotografier på hans barn på väggen, inte än. Hennes pappa ansåg att man måste förtjäna en plats på den här väggen.

Frankie hörde dörren öppnas försiktigt bakom henne, och någon sa: ”Oj, förlåt. Det var inte meningen att störa.”

Hon vände sig om och såg Rye Walsh stå i dörröppningen. Han hade en drink i ena handen och ett paket Old Gold i den andra. Det var uppenbart att han letade efter en lugn plats att ta en cigarett på. ”Jag gömmer mig från festen”, sa hon. ”Jag känner mig visst inte riktigt på humör att fira.”

Han lät dörren stå öppen bakom sig. ”Det är nog samma här, antar jag. Du kommer antagligen inte ihåg mig …” ”Joseph Ryerson Walsh, men alla kallar dig Rye. Som whiskyn”, sa Frankie, och försökte sig på ett leende. Det var så han hade presenterat sig för henne förra sommaren. ”Varför gömmer du dig? Du och Fin är ju bästa polare. Ni gillar att festa båda två.”

När han tog ett steg närmare slog hennes hjärta ett snabbt extraslag. Han hade haft den effekten på henne ända sedan de träffades första gången, men de hade egentligen aldrig pratat med varandra.

Hon visste inte vad hon skulle säga till honom nu när hon kände sig lite sorgsen. Ensam. ”Jag kommer att sakna honom”, sa han tyst.

Hon kände tårarna bränna och vände sig snabbt bort, med blicken på minnesväggen. Han kom och ställde sig bredvid henne. De tittade båda upp mot familjefotona och minnessakerna. Män i uniformer, kvinnor i bröllopsklänningar, medaljer för tapperhet 13

och skador, en inramad amerikansk flagga vikt till en triangel, som hennes farmor hade mottagit. ”Hur kommer det sig att det inte finns några kvinnor här, förutom på bröllopsfotona?” frågade Rye. ”Det är en hjältevägg. För att hedra de uppoffringar vår släkt har gjort genom att tjäna landet.”

Han tände en cigarett. ”Kvinnor kan vara hjältar.”

Frankie skrattade till. ”Vad är det som är så kul med det?”

Hon vände sig mot honom, strök bort tårarna. ”Jag … Alltså, du menar väl inte …” ”Jo”, sa han och tittade ner på henne. Hon kunde inte minnas att en man någonsin hade tittat så intensivt på henne. ”Jag menar det, Frankie. Det är 1966. Hela världen håller på att förändras.” *** Flera timmar senare, när gästerna artigt hade börjat tacka för sig, kom Frankie på sig själv med att fortfarande tänka på Rye, på det han sagt.

Kvinnor kan vara hjältar.

Ingen hade någonsin sagt något liknande till henne. Inte hennes lärare på St. Bernadette’s, inte hennes föräldrar. Inte ens Finley.

Varför hade tanken aldrig slagit Frankie att en flicka, en kvinna, skulle kunna hamna på väggen i hennes pappas arbetsrum för att ha gjort något hjältemodigt eller betydelsefullt, att en kvinna skulle kunna uppfinna något eller göra en upptäckt eller arbeta som sjuksköterska på slagfältet, bokstavligen kunna rädda liv?

Tanken var så omtumlande, som en jordbävning som vände upp och ner på hennes skyddade bild av världen, bilden av henne själv.

I så många år hade hon fått höra, av nunnorna, av sina lärare, av sin mamma, att sjuksköterska var ett utmärkt yrke för en kvinna.

14

Lärare. Sjuksköterska. Sekreterare. Det var godkända framtidsutsikter för en flicka som hon. Så sent som förra veckan hade Frankies mamma hört henne beklaga sig över hur svår den avancerade biologin var, och sagt med mild röst: Vem bryr sig om grodor, Frances? Du kommer bara att jobba som sjuksköterska tills du gifter dig.

Och förresten är det hög tid för dig att börja tänka på det. Du borde ta det lite lugnare, inte ha så bråttom med att klara av dina kurser. Vad spelar det för roll när du tar din examen? Du behöver gå på fler dejter. Frankie hade vuxit upp i övertygelsen om att hennes uppgift var att bli en god hemmafru, uppfostra välartade barn och skapa ett vackert hem. På hennes katolska high school hade de lagt dagar på att lära sig att stryka ett perfekt knapphål, vika en servett med millimeterprecision och göra en elegant bordsdukning. Stämningen bland flickorna på San Diego College for Women var inte direkt upprorisk. Frankies klasskamrater och vänner skämtade om att de pluggade för att ta sin hustruexamen. Och hennes eget val att studera till sjuksköterska hade inte krävt så mycket funderingar; hennes enda fokus hade egentligen varit att få bra betyg och göra sina föräldrar stolta.

Medan musikerna packade ihop sina instrument och servitörerna började städa undan tomglasen klev Frankie ur sina sandaletter, gick ut från trädgården och över den tomma Ocean Boulevard, den breda stenlagda gata som skilde hennes föräldrars hus från stranden.

Coronado Beachs gyllene sandstrand bredde ut sig framför henne. Längre bort till vänster låg det berömda Hotel del Coronado och till höger den stora örlogsbasen Naval Air Station North Island, som nyligen hade erkänts som marinflygets födelseplats.

En sval kvällsbris ryckte i hennes tuperade, käklånga page, men hade inte en chans mot det lager Aqua Net som höll varenda hårslinga på plats.

Hon satte sig i den svala sanden, slog armarna om knäna och 15

stirrade ut mot vågorna. Ovanför henne lyste en fullmåne. Lite längre bort glödde en lägereld i orange och rökdoften drev mot henne med kvällsluften.

Hur bar sig en kvinna åt för att vidga sin värld? Hur påbörjade man en resa när det inte hade skickats ut någon inbjudan? Det var lätt för Finley, vägen var redan utstakad för honom. Han skulle göra det alla män i familjerna McGrath och Alexander gjorde: tjäna sitt land med ära och sedan ta över familjeverksamheten och bygga fastigheter. Ingen hade någonsin föreslagit en framtid för Frankie som inte innefattade äktenskap och moderskap.

Hon hörde skratt bakom sig, ljudet av springande fötter. En ung blond kvinna slängde av sig skorna vid vattenbrynet och sprang ut i vågorna. Rye följde skrattande efter henne, utan att ens bry sig om att ta av skorna. Någon sjöng ”Walk Like a Man”, falskt.

Finley sjönk ner bredvid Frankie och ramlade berusat mot henne. ”Var har du varit hela kvällen, syrran? Jag saknade dig.” ”Hej, Fin”, sa hon mjukt. Hon lutade sig mot honom och mindes deras liv på den här stranden; som barn hade de byggt avancerade sandslott och köpt pinnglass från glassbilen som körde fram och tillbaka längs Ocean Boulevard under somrarna och spelade sin gälla melodi. De hade tillbringat timmar på sina surfbrädor, med fötterna dinglande längs sidorna, och pratat under den brännande solen medan de väntade på den rätta vågen. Delat sina djupaste hemligheter med varandra.

Alltid tillsammans. Bästa vänner.

Hon visste vad han behövde av henne nu; hon borde säga till Fin att hon var stolt över honom och vinka av honom med ett leende, men hon klarade inte av det. De hade aldrig ljugit för varandra.

Det kändes inte som rätt tillfälle att börja göra det nu. ”Fin, är du helt säker på att du ska åka till Vietnam?” ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land.”

16

Frankie suckade. Hon och Fin hade avgudat president Kennedy.

Hans ord betydde något för dem, så hur skulle hon kunna säga emot honom? ”Jag vet, men …” ”Det är inte farligt, Frankie. Tro mig. Jag är nyutexaminerad marinofficer, ett befäl med en glidartjänst på ett fartyg. Jag är tillbaka i ett nafs. Du kommer knappt hinna sakna mig.”

Alla sa samma sak: Kommunismen var ett gissel som måste stoppas, det här var kalla krigets tid. Farliga tider. Om en stor man som president Kennedy kunde bli skjuten mitt på ljusan dag av en kommunist i Dallas, hur skulle då någon amerikan kunna känna sig trygg? Alla var överens om att kommunismen inte kunde tillåtas att breda ut sig i Asien, och Vietnam var rätt plats att sätta stopp för den.

På kvällsnyheterna sågs leende soldater marschera med full packning genom den vietnamesiska djungeln och göra tummen upp till reportrarna. Ingen blodspillan.

Finley lade armen om henne. ”Jag kommer att sakna dig, Peanut”, sa han. Hon hörde rösten darra och förstod att han var rädd för att åka.

Hade han dolt det för henne hela tiden, eller dolt det för sig själv?

Och där var den, den där rädslan och oron hon hade försökt skjuta undan hela kvällen, försökt ignorera. Plötsligt var den för stor att uthärda. Det gick inte att inte låtsas om den längre.

Hennes bror skulle ut i krig.

17

Två

Under det följande halvåret skrev Frankie till sin bror varje söndag efter kyrkan. Av honom fick hon roliga brev där han berättade om livet ombord på fartyget och om sina kamraters upptåg. Han skickade vykort med bilder på tropiska, gröna djungler och turkosa hav och stränder vars sand hade samma färg som salt. Han skrev om fester på något som hette O Club och takbarer i Saigon och om kändisar som kom dit för att underhålla trupperna.

I hans frånvaro lade Frankie ännu mer tid på sina studier och tog sin examen i förtid, med hedersbetygelser. Som nyutexaminerad sjuksköterska fick hon sitt första jobb, och fick ta nattpassen på ett litet sjukhus i San Diego, bara en bit hemifrån. Hon hade nyligen börjat fundera på att flytta hemifrån och skaffa sig en egen lägenhet, en dröm hon hade avslöjat för Finley i sitt senaste brev.

Tänk bara, Fin. Vi två i en liten lägenhet nära stranden. Kanske i Santa Monica. Så kul vi skulle kunna ha det …

Den här kyliga kvällen i slutet av november var det tyst och stilla i korridorerna. Klädd i sin stärkta vita uniform med en sköterskemössa fastnålad på den hårdsprejade, tuperade pagen gick Frankie bakom den ansvariga nattsköterskan, som nu öppnade dörren till ett privat rum utan vare sig blommor eller besökare, där en ung kvinna låg och sov. Än en gång blev Frankie tillsagd hur hon skulle sköta sitt jobb. ”High school-flicka, från St. Anne’s”, sa nattsköterskan och mimade sedan ordet gravid, som om ordet i sig var en synd. Frankie 18

visste att St. Anne’s var ett hem för ogifta mödrar, men det där var något man inte pratade om: flickorna som plötsligt försvann från skolan och sedan kom tillbaka några månader senare, tystare och mer inbundna. ”Hennes dropp behöver bytas. Jag skulle kunna …” ”För guds skull, miss McGrath, du vet att du inte är redo för det. Hur länge har du varit här? En vecka?” ”Två, syster. Och jag är legitimerad sjuksköterska. Mina betyg …” ”Det spelar ingen roll. Det enda jag bryr mig om är klinisk erfarenhet, och det har du inte mycket av. Din uppgift är att byta bäckenskålar, se till att vattenkarafferna är fyllda och hjälpa patienter till toaletten. Jag kommer att säga till när du är redo att göra mer.”

Frankie suckade tyst. Hon hade inte suttit och kämpat alla de där timmarna i studiebåsen och tagit sin sköterskeexamen i förtid bara för att få byta bäckenskålar och puffa upp kuddar. Hur skulle hon då kunna få den kliniska erfarenhet hon behövde för att få jobb på ett förstklassigt sjukhus? ”Så var vänlig att kontrollera och anteckna vilka dropp som behöver bytas. Jag behöver informationen med en gång. Sätt fart.”

Frankie nickade och påbörjade sin vanliga nattrunda, från rum till rum.

Klockan var nästan tre på natten när hon kom till rum 107.

Hon öppnade dörren så försiktigt hon kunde, noga med att inte väcka patienten om hon kunde undvika det. ”Är du här för att beskåda missfostret?”

Frankie stod kvar, osäker på vad hon skulle göra. ”Jag kan komma tillbaka …” ”Stanna kvar. Snälla.”

Frankie stängde dörren bakom sig och närmade sig sängen. Patienten var en ung man med rufsigt, långt, blont hår och ett smalt, blekt ansikte. Ovanför överläppen bildade glesa bruna och blonda 19

hårstrån en ojämn mustasch. Han såg ut som någon surfkille man skulle hitta på en bräda ute vid Trestles, förutom rullstolen i ett hörn av rummet.

Hon såg konturerna av benen, eller hans enda ben, under den vita filten. ”Du får titta”, sa han. ”Det är svårt att låta bli. Vem skulle inte stirra på en kraschad kärra?” ”Jag ska lämna dig i fred”, sa hon, tog ett steg tillbaka och var på väg att vända sig om. ”Gå inte. De tänker skicka mig till psyket, för självmordsförsök.

Tvångsvård, kallas det visst. Som om de skulle veta vad jag tänker.

Du är antagligen den sista vettiga person jag ser på ett tag.”

Frankie närmade sig försiktigt sängen, kollade hans dropp och gjorde en anteckning på rapportbladet. ”Jag skulle ha använt pistolen”, sa han.

Frankie visste inte vad hon skulle svara. Hon hade aldrig träffat någon som hade försökt ta livet av sig. Det kändes oartigt att fråga varför, men lika oartigt att bara vara tyst. ”Jag höll ut trehundrafyrtio dagar på plats. Trodde jag skulle komma hem helskinnad. Det är aldrig bra. Att vara en short-timer.”

Han såg Frankies oförstående min och fortsatte: ”Vietnam.”

Han suckade. ”Min flicka – Jilly – hon väntade på mig, skrev kärleksbrev till mig, ända tills jag trampade på en satans Bouncing Betty och blev av med benet.” Han tittade neråt. ”Hon sa att jag skulle vänja mig, att jag skulle ge det tid. Jag försöker …” ”Sa din flickvän det?” ”Knappast. En sjuksköterska på 12:e evakueringssjukhuset. Fy fan, hon räddade mig verkligen. Satt hos mig när jag spårade ur helt.” Han tittade på Frankie, sträckte sig efter hennes hand. ”Sitter du kvar här tills jag somnar, syster? Jag drömmer mardrömmar …” ”Så klart, soldat. Jag går ingenstans.”

Frankie höll fortfarande hans hand i sin när han somnade.

20

Hon kunde inte låta bli att tänka på Finley, och på breven han skrev till henne varje vecka, fulla av skämtsamma anekdoter och beskrivningar av det vackra landskapet. Du skulle se sidentygerna och ädelstenarna här borta, syrran. Mamma skulle aldrig sluta shoppa.

Och jösses, flottister vet verkligen hur man festar. Han sa hela tiden att kriget var på väg att ta slut. Walter Cronkite sa samma sak på kvällsnyheterna.

Men det pågick fortfarande.

Och män dog. Och förlorade sina ben, uppenbarligen.

En sjuksköterska på 12:e evakueringssjukhuset. Fy fan, hon räddade mig verkligen.

Frankie hade aldrig tänkt på att det fanns sjuksköterskor i Vietnam; tidningarna nämnde aldrig några kvinnor. Och hon hörde definitivt aldrig någon prata om kvinnor i krig.

Kvinnor kan vara hjältar.

Där och då var det som om något blåstes till liv i Frankie, en djärv ny tanke som höll på att ta form. ”Jag skulle kunna tjäna mitt land”, sa hon till mannen vars hand hon fortfarande höll. Det var en revolutionerande, skrämmande, upplyftande tanke.

Men skulle hon kunna göra det? På riktigt?

Hur visste man om man hade styrkan och modet att göra något sådant? Särskilt som kvinna, en kvinna som hade uppfostrats till att bli en dam och vars mod aldrig hade prövats.

Hon smakade på tanken, slöt ögonen, föreställde sig att hon berättade för sina föräldrar att hon hade tagit värvning och skulle åka till Vietnam, att hon skrev till Finley: Trumvirvel, tack! Jag har tagit värvning i marinkåren och kommer att sändas till Vietnam! Ses snart!

Om hon gjorde det nu skulle de kunna vara där borta tillsammans. Tjänstgöra ihop.

Hon skulle kunna förtjäna sin plats på hjälteväggen, och inte för ett fördelaktigt giftermål. För att ha räddat liv i krigstid.

21

Hennes föräldrar skulle bli så stolta över henne, lika stolta som de hade varit över Finley. I hela sitt liv hade Frankie fått höra att militärtjänst var en familjeplikt.

Vänta.

Tänk efter, Frankie. Det skulle kunna vara farligt.

Men det resonemanget bet inte på henne. Hon skulle vara på ett sjukhusfartyg, långt från striderna.

När hon väl släppte soldatens hand hade hon bestämt sig. *** Under veckan som gått hade Frankie planerat sin lediga dag minutiöst, utan att nämna sina avsikter för någon eller be någon om råd.

Flera gånger hade hon sagt till sig själv att ta det lugnt, att tänka igenom det, och hon hade verkligen försökt, men sanningen var att hon visste vad hon ville göra och hon ville inte låta sig avskräckas.

Efter en snabb dusch gick hon tillbaka till sitt rum, som med sin volangprydda sänghimmel, lurviga ryamatta och randiga, rosenmönstrade tapet hade inretts för att passa en ung flicka för många år sedan. Hon valde ut en av de konservativa klänningar som hennes mamma brukade köpa till henne. Kvalitetsplagg, Frances; det är så en kvinna utmärker sig vid första anblicken.

Som väntat vid den här tiden på dagen var huset tomt. Mamma spelade bridge på countryklubben och pappa var på jobbet.

Fem i halv två på eftermiddagen körde Frankie till marinens närmaste värvningskontor, där en liten klunga antikrigsdemonstranter hade samlats utanför lokalen. De skrek slagord och höll upp plakat med budskapen: KRIG ÄR INTE HÄLSOSAMT FÖR BARN OCH ANDRA LEVANDE VARELSER och ATT BOMBA FÖR FRED ÄR SOM ATT KNULLA FÖR OSKULD. Två män med långt hår brände sina inkallelseorder – vilket var olagligt – medan demonstranterna hejade på dem. Frankie hade 22

aldrig förstått sig på de här demonstrationerna. Trodde de som protesterade verkligen att några plakat skulle övertyga Lyndon B. Johnson att sätta stopp för kriget? Förstod de inte att om Vietnam blev kommunistiskt så skulle hela Sydostasien bli det? Hade de inte läst om hur grymma sådana regimer kunde vara?

Frankie kände sig oerhört självmedveten när hon klev ur bilen.

Hon tryckte sin dyra, marinblå handväska i kalvskinn hårt mot sidan när hon närmade sig folksamlingen, som skanderade: ”Hör på oss, vi vägrar slåss!”

Demonstranterna vände sig mot henne och tystnade ett ögonblick. ”Det är för fan en Ung republikan!” hördes någon skrika.

Frankie tvingade sig att fortsätta gå. ”Jösses”, sa någon annan. ”Den här bruttan är ju vrickad.” ”Gå inte in där, bruden!”

Frankie öppnade dörren till värvningsstationen. Inne i lokalen såg hon en disk med en skylt ovanför. STÅ UPP FÖR DITT LAND. GÅ MED I MARINKÅREN. En uniformerad sjöman stod vid ena änden av bordet.

Frankie stängde dörren bakom sig och gick fram till värvningsdisken.

Flera demonstranter bankade på fönsterrutan. Frankie försökte att inte rycka till eller verka nervös eller rädd. ”Jag är sjuksköterska”, sa hon och ignorerade ljuden som hördes utifrån. ”Jag skulle vilja ta värvning i marinkåren och anmäla mig för tjänstgöring i Vietnam.”

Sjömannen kastade nervösa blickar mot folksamlingen utanför. ”Hur gammal är du?” ”Tjugo, sir. Tjugoett nästa vecka.” ”Marinen kräver två års yrkesverksamhet innan de skickar någon till Vietnam, ma’am. Du kommer behöva arbeta två år här i landet innan du kommer på fråga.”

23

Två år. Kriget skulle hinna ta slut innan dess. ”Behöver ni inte sjuksköterskor i Vietnam?” ”Det kan du ge dig på.” ”Min bror är i Vietnam. Jag vill … hjälpa till.” ”Jag är ledsen, ma’am. Regler är regler. Tro mig, det är för din egen säkerhet.”

Nerslagen men inte uppgiven lämnade Frankie värvningskontoret – skyndade sig förbi demonstranterna, som skrek obsceniteter efter henne – och hittade en telefonkiosk i närheten där hon letade i gula sidorna över Los Angeles och hittade adressen till flygvapnets närmaste värvningsstation.

Väl där fick hon höra samma sak, att hon behövde mer erfarenhet här hemma innan hon kunde skickas till Vietnam.

På arméns värvningskontor fick hon till slut höra det hon ville: Inga problem, ma’am. Arméns sjuksköterskekår behöver sköterskor. Vi kan skeppa ut dig direkt efter grundutbildningen.

Frankie skrev sitt namn på den streckade linjen, och svårare än så var det inte. Hon var nu fänrik Frances McGrath.

24

Tre

När Frankie körde ut på ön igen började gatlamporna tändas.

Centrala Coronado var pyntat inför julhelgen med färgglada dekorationer och belysning, och jultomtar i vita skägg och röda rockar stod framför flera av butikerna och ringde i klockor. Girlanger med upplysta snöflingor var uppspända över gatan.

Hemma i huset hittade Frankie sina föräldrar i vardagsrummet, omklädda till middagen. Pappa stod vid baren och bläddrade i dagstidningen medan mamma satt i sin favoritfåtölj vid öppna spisen, med en cigarett i ena handen och en Graham Greene-roman i den andra. Huset var julpyntat, med mängder av ljus och en tre meter hög julgran.

När pappa fick syn på Frankie slog han ihop tidningen och log mot henne. ”Hallå där, Peanut.” ”Jag har något att berätta”, sa Frankie och nästan studsade av otålighet. ”Du har träffat en pojke du tycker om”, sa mamma och lade ifrån sig boken. ”Äntligen.”

Frankie tittade på henne. ”En pojke? Nej.” Mamma drog ihop ögonbrynen. ”Frankie, de flesta flickor i din ålder …” ”Mamma”, sa Frankie otåligt. ”Jag försöker berätta något viktigt för er.” Hon tog ett djupt andetag. ”Jag har gått med i arméns sjuksköterskekår. Jag är nu fänrik McGrath. Jag ska till Vietnam.

Jag kommer att hinna vara där samtidigt som Finley!”

25

”Det där var inget roligt skämt, Frances”, sa mamma.

Pappa stirrade på Frankie, utan att le. ”Jag tror inte att hon skämtar, Bette.” ”Har du tagit värvning i armén?” sa mamma långsamt, som om orden tillhörde ett främmande språk och hon försökte ljuda dem. ”Jag skulle kunna göra honnör, men jag har inte lärt mig det än.

Grundutbildningen börjar om tre veckor. Vid Fort Sam Houston.”

Frankie rynkade pannan. Varför gratulerade de inte henne? ”Våra familjer, både McGrath och Alexander, har alltid tjänat landet”, sa hon. ”Ni var ju överlyckliga när Finley anmälde sig som frivillig.” ”Männen tjänar landet”, sa pappa med en vass ton. ”Männen.”

Han hejdade sig. ”Vänta lite. Sa du armén? Den här familjen tjänstgör i marinkåren, har alltid gjort det. Coronado är marinens ö.” ”Jag vet, men marinen ville inte skicka mig till Vietnam förrän jag hade arbetat två år här i landet”, sa hon. ”Det var likadant hos flygvapnet. De sa att jag inte hade tillräckligt med erfarenhet. Det var bara armén som tillät mig att åka direkt efter grundutbildningen.” ”Jösses, Frankie”, sa pappa och drog handen genom håret. ”De där reglerna finns till av en anledning.” ”Säg att du har ångrat dig. Ta tillbaka din anmälan.” Mamma tittade på pappa. Hon reste sig långsamt. ”Gode Gud, vad ska vi säga till folk?” ”Vad ni ska säga …” Frankie förstod inte. De betedde sig som om de skämdes över henne. Men … Det kunde väl inte stämma? ”Hur många gånger har du samlat oss här inne, pappa, för att prata om vår släkts militärhistoria? Du berättade om hur gärna du ville slåss för ditt land. Jag trodde …” ”Din pappa är en man”, sa mamma. ”Och det där var Hitler.

Och Europa. Inte något land som ingen kan hitta på en karta. Det är inte patriotiskt att göra något dumt, Frances.” Hennes ögon 26

svämmade över. Hon strök irriterat bort tårarna. ”Är du nöjd nu, Connor? Hon är det du har lärt henne att vara. En idealist. En patriot.”

Mammas förebrående ton fick pappa att lämna rummet, med en kvardröjande rökslinga efter sig.

Frankie gick fram till sin mamma och försökte ta hennes hand, men mamma tog ett kvickt steg åt sidan, som om hon inte ville bli vidrörd. ”Mamma?” ”Jag borde inte ha låtit din pappa tuta i dig alla de där släkthistorierna. Han fick dem att låta så … storslagna, de där krigsminnena. Fast inga av dem var hans egna, eller hur? Han kunde inte tjänstgöra i kriget, så därför blev de … Äh, vad spelar det där för roll nu?” Hon vände bort blicken. ”Jag kommer ihåg när min pappa kom hem från kriget. Trasig. Stygnen var det enda som höll ihop honom. Han drömde mardrömmar. Jag kan svära på att det var därför han dog i förtid.” Rösten sprack. ”Och du tror att du ska åka dit och hälsa på din bror och få vara med om ett äventyr?

Hur kunde du vara så dum?” ”Jag är sjuksköterska, mamma, inte soldat. Rekryteraren sa att jag kommer att stationeras på ett stort sjukhus, långt från fronten.

Han lovade att jag skulle få träffa Finley.” ”Och du trodde honom?” Mamma tog ett djupt bloss på cigaretten. Frankie såg att hennes hand skakade. ”Så det är bestämt?” ”Det är bestämt. Jag ska inställa mig till grundutbildningen i januari, och sedan blir jag utsänd på min tjänstgöringsrunda i mars. Jag kommer att vara hemma till min födelsedag nästa vecka, och till jul. Det var jag noga med. Jag vet hur mycket det betyder för dig.”

Mamma bet sig i läppen och nickade sakta. Frankie såg att hon försökte hålla känslorna i schack, försökte behålla lugnet. Plötsligt sträckte hon sig efter sin dotter, drog henne intill sig och kramade henne så hårt att Frankie knappt kunde andas.

27

Frankie tryckte sig mot sin mamma, begravde ansiktet i det tuperade, sprejade håret. ”Jag älskar dig, mamma”, sa hon.

Mamma drog sig tillbaka, torkade bort tårarna och tittade intensivt på Frankie. ”Gör inget hjältemodigt, Frances Grace. Jag bryr mig inte om vad du har fått lära dig eller vilka historier män som din pappa har berättat för dig. Se till att hålla låg profil och inte sticka ut hakan. Håll dig i säkerhet. Hör du det?” ”Jag lovar. Det är ingen fara.”

Någon ringde på dörren.

Det var ett avlägset ljud, knappt hörbart över kombinationen av deras andetag och de outtalade ord som trängdes i tystnaden mellan dem.

Mamma kastade en blick mot hallen. ”Vem i all världen kan det vara?” ”Jag öppnar”, sa Frankie.

Hon lämnade vardagsrummet och sin mamma, som stod kvar där inne ensam. Ute i hallen gick Frankie runt det blankpolerade bordet i palisander, prytt med en stor, vit orkidé i en kruka, och öppnade dörren.

Framför henne stod två marinofficerare klädda i paraduniform, i givakt.

Frankie hade bott på Coronado Island hela sitt liv, sett jetflygplan och helikoptrar dra fram över himlen och marinsoldater springa på rad längs stranden. På varje fest eller sammankomst var det någon som berättade en historia från andra världskriget eller Koreakriget. Stadskyrkogården var full av män som Coronado hade förlorat i olika krig.

Hon visste vad officerare utanför dörren betydde. ”Snälla”, viskade hon. Helst ville hon bara ta ett steg tillbaka och stänga dörren igen.

Hon hörde fotsteg bakom sig, klackar mot trägolvet. ”Frances?” sa mamma och kom och ställde sig bredvid henne. ”Vad …”

28

Mamma såg de två officerarna och flämtade till. ”Jag beklagar, ma’am”, sa en av dem. Han tog av sig mössan och klämde fast den under armen.

Frankie försökte ta sin mammas hand, men hon drog sig undan. ”Kom in”, sa mamma med kvävd röst. ”Ni ska få prata med min man …” *** Tyvärr måste vi meddela, ma’am, att fänrik Finley McGrath har stupat i strid.

Nerskjuten … i en helikopter …

Inga kvarlevor … inga överlevande ombord.

Inga svar på deras frågor, bara ett dämpat Det är krig, sir, som om det sa allt. Det finns sällan några svar.

Frankie visste att hon skulle minnas den här kvällen i skrämmande, smärtsamma bilder: pappa som stod där rakryggad med skakande händer, utan att visa några känslor, inte förrän en av officerarna kallade hans son en hjälte och han tyst frågade efter detaljer – var, när, hur? – som om det spelade någon roll. Hennes mamma, vanligtvis så elegant och behärskad, som kröp ihop i fåtöljen, det omsorgsfullt friserade håret som föll över ansiktet medan hon upprepade samma sak om och om igen: Hur är det möjligt, Connor, du sa ju att det knappt var ett krig.

Frankie trodde inte ens att hennes föräldrar märkte något när hon smög ut ur huset och korsade Ocean Boulevard för att sätta sig i den svala sanden.

Hur hade han kunnat bli nerskjuten? Vad gjorde ett officers­ biträde i en helikopter? Och vad innebar det att det inte fanns några kvarlevor? Vad skulle de då begrava?

Hon kände tårarna stiga igen och när hon slöt ögonen såg hon Finley framför sig på den här stranden, såg honom springa ut i 29

vattnet, mindes när han tog henne i handen och lärde henne flyta på rygg, lärde henne simma, när han tog med henne på bio för att se Psycho fast mamma hade förbjudit honom, när han smög till henne en flaska öl den fjärde juli. Hon blundade och lät minnena flöda; hon mindes honom och deras liv tillsammans, hur de bråkat och gnabbats. Första gången de åkt till Disneyland, cykelturerna under somrarna och julmorgnarna när de hade sprungit i kapp för att komma först till granen, fast han alltid lät henne vinna.

Hennes storebror.

Borta.

Hur ofta hade inte hon och Fin varit här ute tillsammans på kvällarna, sprungit på stranden, cyklat tillbaka hem så sent att gatlamporna hade hunnit tändas, skrattat och knuffat varandra, cyklat med armarna utsträckta och tänkt att det där, att cykla utan att hålla i sig, det var farligt.

Så fria de hade känt sig. Oövervinnerliga.

Hon kände en närvaro på stranden, hörde fotsteg bakom sig.

Mamma satte sig, nästan ramlade ner, i sanden bredvid henne. ”De säger att vi ska begrava en annan mans kängor och hjälm i min sons kista”, sa hon efter en stund. Hennes underläpp blödde, där hon hade tuggat sönder den. Hon kliade på en röd fläck på halsen. ”En begravning”, sa Frankie, och tänkte på det för första gången.

Svartklädda sörjande, hopträngda i kyrkbänkarna, fader Michael som malde på, berättade roliga historier om Finley, om hans tid som upprorisk korgosse, om när han hade tvättat sina leksakssoldater i dopfunten. Hur skulle någon av dem stå ut med det?

En tom kista. Inga kvarlevor. ”Stanna kvar”, sa mamma tyst. ”Jag är här, mamma.”

Mamma vände sig mot henne. ”Jag menar … Åk inte till Vietnam.”

Vietnam. Ett ord som förvandlats till en mardröm.

30

”Jag måste”, sa Frankie. Det var det enda hon tänkt på sedan hon fått höra om sin brors död. Hur hon skulle kunna bryta sitt kontrakt med armén, stanna här med sina föräldrar och sörja, i trygghet.

Men det var för sent nu. Hon hade anmält sig, gett ett löfte. ”Jag har inget val, mamma. Jag kan inte ta tillbaka det.” Hon vände sig mot henne och sa: ”Ge mig din välsignelse. Snälla. Jag behöver höra dig säga att du är stolt över mig.”

Frankie såg smärtan som drog över hennes mammas ansikte.

Den sög livet ur hennes kinder och färgen från hennes hy. Hon var färglös, urblekt. Hon stirrade på Frankie med en livlös blick i de blå ögonen. ”Stolt över dig?” ”Du behöver inte vara orolig, mamma. Jag kommer hem. Det lovar jag.” ”Det där var det sista din bror sa till mig.” Mammas röst bröts.

Hon såg ut som om hon var på väg att säga något mer. I stället reste hon sig långsamt, vände ryggen mot Frankie och gick tillbaka längs stranden. ”Förlåt”, viskade Frankie, för lågt för att hennes mamma skulle höra det, men vad spelade det för roll?

Det var för sent för ord.

För sent för att ta tillbaka något av det.

31

Fyra

Frankie klarade grundutbildningen med bravur. Förutom att lära sig marschera i formation (för samarbete) och att snabbt sätta på sig marschkängor och en gasmask (man visste aldrig när man skulle bli väckt mitt i natten i en krissituation; man var tvungen att röra sig snabbt i en krigszon), hade hon lärt sig att lägga stödförband, avlägsna död eller skadad vävnad från ett sår, bära en bår och sätta dropp. Hon kunde rulla bandage snabbare än någon annan rekryt.

I mars var hon mer än redo att få använda sina nya färdigheter.

Hon hade packat och kontrollerat sin stora persedelväska, som nu innehöll hennes splitterskyddsväst, stålhjälm, marschkängor, överlevnadskit, vita sköterskeuniform, fältuniform och fältjacka.

Och nu var hon äntligen på väg. Några timmar efter att hon landat i Honolulu gick hon ombord på ett jetplan med destination Vietnam, som enda kvinna framför 257 uniformerade soldater.

Till skillnad från männen, som var klädda i sina bekväma, militärgröna fältuniformer, prydligt nerstoppade i svarta kängor, var Frankie tvungen att resa i sin strikta tjänsteuniform: grön kavaj, snäv kjol, nylonstrumpor, polerade svarta pumps och en platt garnisonsmössa. Och under allt det där, reglementsenliga strumpebandshållare för att hålla nylonstrumporna på plats. Det hade varit obekvämt när hon lämnade Texas och gick ombord på planet på väg till Vietnam. Nu, tjugotvå timmar senare, var det rent ut sagt plågsamt. Det var faktiskt skrattretande att hon i dessa tider inte kunde få ha strumpbyxor på sig.

32

Hon stoppade in sin nya övernattningsväska med mjuka sidor i facket ovanför sätet och satte sig på platsen närmast fönstret. När hon satte sig smällde ett strumpeband av och snärtade till henne på låret. Hon kämpade med att försöka få det på plats igen sittande.

Soldater på långa led vandrade förbi henne medan de skrattade och pratade och knuffade varandra. Många av dem såg ut att vara i hennes ålder eller till och med yngre. Arton, nitton år gamla, de flesta.

En kapten i fläckig, skrynklig fältuniform stannade vid hennes rad. ”Får jag göra dig sällskap, fänrik?” ”Självklart, kapten.”

Han satte sig på platsen längst ut. Hon kunde se hur mager han var under uniformen. Djupa rynkor löpte längs kinderna. Hans kläder luktade svagt av mögel. ”Norm Bronson”, sa han med ett trött leende. ”Frankie. McGrath. Sjuksköterska.” ”Välsigne dig, Frankie. Vi behöver sjuksköterskor.”

Planet började rulla, lyfte från startbanan och steg upp bland molnen. ”Hur är det där?” frågade hon. ”I Vietnam, menar jag.” ”Ord tjänar ingenting till, ma’am. Jag skulle kunna prata en hel dag om hur det är där, och du skulle ändå inte vara redo. Men du kommer lära dig snabbt. Se bara till att hålla låg profil.” Han lutade sig tillbaka och blundade.

Frankie hade aldrig sett någon somna så snabbt.

Hon stack ner handen i sin reglementsenliga svarta axelväska, plockade upp informationsmaterialet hon hade fått och läste igenom det för tusende gången. Repetition och kunskap hade alltid gjort henne lugn, och hon hade bestämt sig för att vara en lika exemplarisk soldat som hon varit student. Det var bara så hon kunde bevisa för sina föräldrar att det hade varit smart av henne – modigt rentav – att ta värvning, eftersom framgång var så viktigt för dem.

Hon hade memorerat var alla militära enheter och sjukhus låg, 33

hade gulmarkerat dem på sin Vietnamkarta. Dessutom hade hon lärt sig arméns uppförandekod utantill. Reglerna för personligt uppträdande, säkerhet på militärbasen, klädsel och hantering av eldvapen, och att alltid visa stolthet över att vara soldat.

Arméns hela resonemang kändes självklart för henne. Regler fanns till av en anledning och man följde dem för att upprätthålla ordningen och för att hjälpa varandra. Tanken med systemet var att tvinga soldater – män och kvinnor – till konformitet. Att skapa en laganda. Eftersom det, uppenbarligen, kunde rädda liv. Att passa in, vara en del av något större, veta vilken ens uppgift var och utföra den utan att fråga varför. Allt det där passade henne.

Som hon hade sagt så många gånger till sin mamma var hon på väg ut i krig, men inte på riktigt, inte som männen på det här flygplanet. Hon skulle inte befinna sig i frontlinjen, skulle inte bli beskjuten. Hon var på väg till Vietnam för att rädda mäns liv, inte för att riskera sitt eget. Armésjuksköterskor arbetade i stora, upplysta byggnader, som det enorma 3:e fältsjukhuset i Saigon, vilket låg tryggt bakom höga stängsel och långt från striderna.

Frankie lutade sig tillbaka och slöt ögonen, lät motorernas mullrande lugna och söva henne. På avstånd hörde hon män som pratade och skrattade, det pysande ljudet av colaburkar som öppnades och kände doften av smörgåsarna som delades ut. Hon föreställde sig Finley här på planet tillsammans med henne, med hennes hand i sin – ett kort ögonblick hann hon till och med glömma att han var borta, och log. Nu ses vi snart, tänkte hon innan leendet falnade.

Precis innan hon slumrade till tyckte hon sig höra kapten Bronson mumla tyst för sig själv: ”Skicka ut förbannade barnungar …” *** När Frankie vaknade var det tyst i kabinen utöver jetmotorernas dova mullrande. De flesta av fönsterluckorna var fördragna. Sprid34

da ljuspunkter i taket kastade ett dystert sken över männen som packats in i flygplanet.

De högljudda skämten, skratten och munhuggandet som hade hörts under större delen av den här flygturen från Honolulu till Saigon hade tystnat. Luften tycktes tyngre, svårare att dra in i lungorna, svårare att släppa ut i ett andetag. De nya rekryterna – som gick att känna igen på att deras gröna fältuniformer ännu hade pressvecken kvar – var rastlösa. Frankie såg hur de tittade på varandra med breda, spända leenden. De andra soldaterna, männen med trötta anletsdrag i slitna fältuniformer, män som kapten Bronson, satt nästan för stilla.

Bredvid Frankie slog kaptenen nu upp ögonen; det var det enda som visade att han gått från att sova till att vara vaken, att ögonen öppnades.

Plötsligt krängde flygplanet till, nästan som om det dök, och tycktes lägga sig på sidan. Frankie slog huvudet i brickan på ryggstödet till sätet framför henne när flygplanet riktade nosen neråt.

Luckorna till bagageutrymmet ovanför sätena flög upp och mängder av väskor, inklusive Frankies, rasade ut i gången.

Kapten Bronson lade sin grova, väderbitna hand ovanpå hennes när hon kramade armstödet. ”Det är ingen fara, fänrik.”

Planet överstegrade, stabiliserades sedan och steg brant uppåt igen. Frankie hörde ett dovt knäppande ljud och en smäll i närheten. ”Är det någon som skjuter på oss?” sa hon. ”Herregud.”

Kapten Bronson skrockade lite. ”Jodå. De gillar att göra det.

Var inte orolig. Vi kommer bara att cirkla en stund och sedan göra ett nytt försök.” ”Här? Borde vi inte försöka landa någon annanstans?” ”Med den här stora fågeln? Nix. Det är Tan Son Nhat som gäller, ma’am. De står redan och väntar på alla SG:ar vi har med oss.” ”SG:ar?”

35

”Satans gröngölingar.” Han log. ”Och en vacker, ung sjuksköterska. Våra grabbar på flygplatsen kommer se till att det är fritt fram på nolltid. Var inte orolig.”

Planet cirklade runt tills Frankies fingrar värkte av hennes hårda grepp om armstödet. Utanför fönstret såg hon orange- och rödfärgade explosioner och röda strimmor över den mörka himlen.

Till slut hittade planet jämvikten igen och piloten hördes i högtalaren: ”Okej, pojkar och flickor, då kör vi en ny runda. På med bältena igen.”

Som om Frankie någonsin hade knäppt upp sitt.

Jetplanet började sjunka neråt. Frankie kände hur det slog lock för öronen och i nästa ögonblick dunsade de ner på landnings­ banan medan motorerna slogs av och de rullade långsammare tills de stannade. ”Officerare av högre rang samt kvinnor lämnar planet först”, hördes i högtalaren.

Officerarna väntade på att Frankie skulle gå av före dem, vilket hon önskade att de inte hade gjort. Hon ville inte vara först ut.

Men hon plockade upp sin väska från mittgången och slängde den – och sin handväska – över vänster axel, för att kunna göra honnör med högerhanden.

När hon klev av flygplanet slog hettan emot henne. Och stanken.

Herregud, vad var det där? Flygbränsle … rök … fisk … och hon kunde svära på att någonting luktade som exkrementer. Det pulserade bakom ögonen av en begynnande huvudvärk. Hon tog sig ner för trappan, där en ensam soldat stod i mörkret, upplyst bakifrån av ett svagt ljus från en avlägsen byggnad. Hon kunde knappt urskilja hans ansikte.

Långt bort till höger exploderade något i gulröda eldflammor. ”Fänrik McGrath?”

Hon kunde bara nicka. Svetten rann i rännilar längs ryggen.

Släppte de bomber där borta?

36

”Följ med mig”, sa soldaten och visade vägen över den ojämna, gropiga landningsbanan, förbi terminalen och fram till en svart­ målad skolbuss. Till och med fönstren hade målats svarta och täckts med något slags hönsnät. ”Du är den enda sjuksköterskan som anländer i dag. Slå dig ner och vänta. Lämna inte bussen, ma’am.”

Inne i bussen var det hett som i en bastu, och den där stanken – avföring och fisk – gav henne kväljningar. Hon satte sig på ett säte i mitten av bussen, intill ett svartmålat fönster. Det kändes som att bli begravd.

En liten stund senare klev en svart soldat i fältuniform, utrustad med en M16, ombord och satte sig på förarplatsen. Dörrarna stängdes med ett pysande och strålkastarnas ljus skar ut en gyllene triangel i mörkret framför dem. ”Inte för nära fönstret, ma’am”, sa han och stampade på gasen. ”Granater.”

Granater?

Frankie makade sig längre in mot mittgången. Hon satt spikrak i ryggen i det stinkande mörkret, och när bussen började köra studsades hon upp och ner i sätet tills hon trodde att hon skulle kräkas.

Till slut saktade bussen in. I strålkastarskenet såg hon grindar bemannade av amerikanska militärpoliser. En av vakterna pratade med föraren och backade sedan. Grindarna öppnades och de körde igenom.

En liten stund senare stannade bussen igen. ”Var så god, ma’am.”

Frankie svettades så ymnigt att hon var tvungen att torka sig i ögonen. ”Förlåt?” ”Det här är avstigningsplatsen, ma’am.” ”Va? Jaha.”

Hon insåg plötsligt att hon inte hade gått till bagageutlämningen och fått tillbaka sin persedelväska. ”Min väska …” ”Den kommer att levereras, ma’am.”

37

Frankie samlade ihop sin axelväska och sin övernattningsväska och gick fram till dörren.

Utanför stod en sjuksköterska klädd i vit uniform, från mössa till skor, i leran och väntade på henne. Hur i helskotta kunde den där uniformen hålla sig ren? Bakom sköterskan syntes entrén till ett enormt sjukhus. ”Du måste kliva av bussen, ma’am”, sa föraren. ”Ja, så klart.” Frankie klev ner i den tjocka leran och höjde handen för att göra honnör.

Sköterskan tog tag i handleden för att stoppa henne. ”Inte här.

Charlie älskar att döda officerare.” Hon pekade mot en väntande jeep. ”Han kör dig till din tillfälliga inkvartering. Inställ dig för inskrivning vid administrationsbyggnaden 07.00 i morgon.”

Frankie hade för många frågor för att kunna välja bara en, och halsen kändes sårig. Med axelväskan och övernattningsväskan i ett fast grepp gick hon bort till jeepen och klättrade upp i baksätet.

Föraren stampade på gasen så våldsamt att Frankie kastades bakåt i sätet; en vass stålfjäder stack henne i baken. Trafiken på militärbasen var snabb och hetsig under kvällstid. I ljusglimtarna såg hon taggtråd och sandsäckar som staplats kring träbyggnader och torn med beväpnade vakter. Soldater som vandrade längs gatorna i fältuniformer, med vapen i händerna. En stor lastbil med en vattentank körde mullrande upp bredvid dem, och rullade förbi.

Det tutades konstant och män skrek åt varandra.

En ny kontrollstation – den här såg mer provisorisk ut med plåtfat, taggtrådsspolar och ett högt stängsel. Vakten vinkade förbi dem.

Till slut kom de fram till ytterligare ett stängsel, den här gången krönt med spiraler av rakbladsvajer.

Jeepen tvärbromsade. Föraren lutade sig över sätet för att öppna dörren. ”Då var vi framme, ma’am.”

Frankie rynkade pannan. Det tog tid för henne att krångla sig 38

ur jeepen i den snäva kjolen. ”Byggnaden där borta, ma’am. Andra våningen, 8A.” Bakom det höga järnstängslet såg hon något som liknade ett övergivet fängelse. Fönstren var igensatta med plywoodskivor och stora stycken av väggarna saknades. Innan Frankie hann fråga vart hon skulle gå backade jeepen ut igen, tutade åt något och försvann i full fart.

Frankie gick fram till grinden, som gnisslade högljutt när hon öppnade den, och klev in på en gårdsplan full av ogräs, där några magra barn lekte med en hopsjunken boll. En gammal vietnamesisk kvinna satt på huk intill stängslet och rörde i något som tillagades över öppen eld.

Frankie följde den trasiga stenläggningen fram till ytterdörren och gick in i byggnaden. Några fotogenlampor kastade ett fladdrande sken på väggarna där inne. En kvinna i fältuniform stod och väntade på henne i den dunkla entrén. ”Fänrik McGrath?”

Gudskelov. ”Ja.” ”Jag ska visa dig till ditt rum. Följ efter mig.” Kvinnan gick före genom en hall fylld med britsar och uppför en skranglig trappa till ett rum på andra våningen – eller ett bås, snarare. Rummet var inte större än att det fick plats en våningssäng och en liten byrå.

Kanske hade byggnaden en gång fungerat som kloster, eller som skola. ”Inskrivning i morgon 07.00. Inställning i administrationsbyggnaden.” ”Men …”

Soldaten vände sig om, stängde dörren bakom sig.

Det blev mörkt.

Frankie trevade efter en strömbrytare, hittade den och slog om den.

Ingenting hände.

Hon öppnade dörren igen, tacksam för det svaga ljus som sipprade in från fotogenlamporna i hallen. Hon gick ut för att leta 39

upp ett badrum, hittade ett med ett handfat och en toalett, båda lika rostfläckiga. Hon spolade i kranen. I den svaga strålen ljumt vatten tvättade hon ansiktet och drack sedan direkt från kranen.

En kvinna i militärgrön T-shirt och shorts kom in, fick syn på Frankie och gjorde en grimas. ”Det där kommer du att ångra, fänrik. Drick aldrig vattnet.” ”Jaha. Jag är ny … i tjänst.” ”Jo”, sa kvinnan och lät blicken svepa över Frankies uniform och högklackade skor. ”Jag ser det.” *** Frankie vaknade mitt i natten av att magen gjorde uppror. Hon sprang längs korridoren till toaletten och smällde igen dörren bakom sig. Hon hade aldrig i hela sitt liv varit med om en liknande diarré. Det kändes som om allt hon hade ätit den senaste månaden spolades ur henne, tills det inte fanns något kvar förutom krampen i magen.

När hon vaknade i gryningen gjorde det fortfarande lika ont.

Hon tittade på klockan, rullade ihop sig till en boll och somnade om igen. Klockan 06.30 gick hon upp, på ben som var så skakiga att hon knappt lyckades knäppa uniformen. Strumpebandshållaren var rena tortyren.

Utanför huset var den lilla gårdsplanen full av vietnamesiska barn med tunna armar, som tysta betraktade henne. På en tvättlina hängde gröna fältuniformer på rad.

Hon sköt upp grinden och gick över den enorma, myllrande militärbasen, som bestod av en provisorisk samling byggnader och tält och skjul och vägar, utan ett träd så långt hon kunde se. De hade uppenbarligen skapat den här platsen med bulldozrar. Hon såg trehjuliga cykelkärror med hela familjer på, gamla bilar som drogs av vattenbufflar och mängder av arméfordon som trängdes 40

för att komma fram först. En jeep körde förbi henne och stänkte lera omkring sig samtidigt som föraren tutade på barnen i vägkanten och på vattenbuffeln som traskade bredvid dem.

Ingen så mycket som tittade på kvinnan i den strikta tjänste­ uniformen som gick med försiktiga steg och försökte hålla sig från att kräkas.

Det tog nästan en timme för Frankie att hitta administrationsbyggnaden, belägen i närheten av Avdelning A, en del av det vidsträckta 3:e fältsjukhuset där sjuksköterskor i stärkta vita uniformer rörde sig, ibland springande, i grupper och skråliga meddelanden ropades ut i svarta högtalare.

Hon knackade på den stängda dörren, hörde någon säga ”Kom in”, och gjorde som hon blev tillsagd.

Inne på kontoret gjorde hon honnör för den smala, kvinnliga översten som satt vid skrivbordet framför henne.

Kvinnan tittade upp, höjde hakan i en kvick, fågelliknande rörelse som fick hennes kattögonformade glasögon att studsa till.

Sucken hon gav ifrån sig när hon såg Frankie var knappast uppmuntrande. ”Och du är?” ”Fänrik Frances McGrath, överste.” Översten bläddrade igenom pappershögen framför sig. ”Du är placerad på 36:e evakueringssjukhuset. Följ med mig.” Hon reste sig hastigt och gick förbi Frankie fram till dörren.

Frankie kämpade för att hinna med och hoppades att hon inte skulle få en ny diarréattack. Översten fortsatte genom myllret av sjukhuspersonal mot en rund, vit helikopterplatta med ett rött kors målat i mitten, där en helikopter väntade. Översten gjorde tummen upp till piloten, som genast startade motorn. De enorma rotorbladen började långsamt snurra tills Frankie bara såg något suddigt som pumpade het luft mot henne. ”Jag har … frågor, överste”, stammade hon.

41

”Inte till mig, fänrik. Sätt fart. Han har inte hela dagen på sig.” Översten tvingade Frankie att huka sig och knuffade henne mot den surrande helikoptern.

I den öppna sidodörren tog en soldat henne i handen, svingade upp henne i kabinen och sköt henne sedan mot ett kanvassäte längst bak. ”Håll i dig, ma’am”, skrek soldaten när helikoptern omedelbart lyfte, riktade nosen neråt och sedan sköt fart framåt, över den enorma amerikanska militärbasen och vidare över det kaosartade Saigon.

Rörelserna fick Frankies mage att protestera.

Det här kändes inte säkert. Och var hade de sina vapen? Hur skulle de kunna skjuta tillbaka mot fienden om det blev nödvändigt? Hon hörde en explosion någonstans; helikoptern skakade till och gjorde en undanmanöver. Hon slog handen för munnen och bad till Gud att hon inte skulle kräkas.

En ny explosion. Smattrande skottlossning. Helikoptern skakade våldsamt och skramlade som en plåtlåda full med skruvar.

Frankie överlevde skräckfärden ett andetag i taget. Hon fick oftast tvinga sig att inte skrika rakt ut. Och sedan kände hon hur de, mirakulöst nog, sänkte sig neråt, mot en helikopterplatta.

Så fort de rörde vid marken vände sig andrepiloten bakåt mot Frankie. ”Ma’am?” ”Vad är det?” skrek Frankie tillbaka. ”Du måste hoppa ut.” ”Jaha. Okej.”

Hon satt som fastfrusen.

Soldaten som hade hjälpt henne ombord – en sjukvårdare – ryckte upp henne från sätet och knuffade henne mot den öppna dörren. En kvinnlig löjtnant i fläckig fältuniform stod på marken och stirrade upp mot dem, med ett fast grepp om sin gröna tyghatt.

Sjukvårdaren slängde ut Frankies övernattningsväska ur helikoptern. Den landade vid löjtnantens fötter.

42

”Ma’am?” sa han otåligt.

Hoppa, Frankie.

I klackar.

Hon slog i marken så hårt att knäna vek sig, tappade sin axelväska och böjde sig snabbt ner för att plocka upp den. Tog ett djupt andetag. Hon ignorerade smärtan, rätade långsamt på sig och började göra honnör. ”Fänrik McGrath inställer sig till tjänstgöring.” ”Inte här”, sa löjtnanten. ”Jag gillar att leva. Jag heter Patty Perkins. Operationssköterska.” Hon tog tag i Frankie, som för att stötta henne, och släppte sedan lika abrupt och började gå. ”Välkommen till 36:e. Vi är ett evakueringssjukhus på kusten, cirka tio mil från Saigon, fyrahundra sängar. Du är en av nio kvinnliga sjuksköterskor i personalstyrkan, utöver manliga sköterskor och läkare. Vi håller igång det här stället”, skrek löjtnanten, med huvudet vänt mot henne. ”Det anses vara en av de säkrare placeringarna.

DMZ ligger längre norrut, så vi ser nästan inga strider här. Vi tar hand om de MAS som inväntar medicinsk evakuering till …”

Frankie kämpade för att hänga med. ”MAS?” ”Mycket allvarligt skadade. Här kommer du få se allt från lepra till amputeringar till råttbett till det som finns kvar av en soldat efter en landmina. De flesta skador kräver fördröjd primärförslutning – FPF – vilket innebär att vi rengör och skär rent sårkanterna men lämnar såret öppet. Det där kommer att vara det du gör mest.

De flesta skadade är kvar här tre dagar eller mindre. De som har tur transporteras vidare till 3:e fältsjukhuset i Saigon, för mer specialiserad behandling, de mindre lyckligt lottade skickas tillbaka till sina enheter och de som har riktig otur skickas hem i en låda. Håll tempot, fänrik.” Kvinnan fortsatte förbi en rad Quonsetbaracker. ”Där har du akutmottagningen, preoperativa avdelningen, de två operationssalarna, postoperativa avdelningen, intensivavdelningen och neuroavdelningen.” Hon gick vidare. ”Där är mässen.

Officerare på höger sida. Inställ dig hos major Goldstein i adminis43

trationsbyggnaden 08.00 i morgon. Det är chefssjuksköterskan.”

Hon stannade tvärt framför en rad identiska träbyggnader vars nedre halvor skyddades av staplade sandsäckar. ”Det här är ditt logement. Duschar och latrinhus finns där borta. Duscha snabbt, flygarna gillar att hovra ovanför och spana.” Patty log, och gav sedan Frankie två glasburkar med tabletter. ”Malaria och diarré. Se till att ta dem dagligen. Drick inte vattnet om det inte kommer från en vattensäck eller en jeepdunk. Om du vill kan jag visa dig …”

Patty hejdade sig mitt i meningen, lade huvudet på sned och lyssnade. En sekund senare hörde Frankie ljudet av helikoptrar. ”Fan också”, sa Patty. ”Ankommande. Jag antar att du får klara dig själv, McGrath. Se till att komma i ordning.” Hon klappade Frankie på axeln, gav henne ett uppmuntrande leende och skyndade sig därifrån. Frankie hörde det dämpade ljudet av kängklädda fötter mot träramperna som löpte kors och tvärs genom lägret.

Hon kände sig övergiven. ”Upp med hakan, McGrath”, sa hon högt. Hon gick uppför det enda trappsteget, tog tag i dörren till sitt logement och klev in i ett mörkt, illaluktande rum fullt av insekter. Det var ett avlångt utrymme på cirka fyrtio kvadratmeter, uppdelat i tre separata bås som alla innehöll en grön fältsäng i metall och kanvas, ett provisoriskt sängbord och en lampa. På de fula plywoodväggarna var drivor av olivgrönt finmaskigt nät slarvigt upphängda. Ovanför en av sängarna satt färgfotografier fästa med häftstift: ett par, stående framför ett rött häststall, en man med snaggat hår som lutade sig mot huven på en Chevrolet pickup, samme man, stående mellan en liten rödhårig flicka och en stor svart häst. Ovanför den andra sängen satt planscher på Malcolm X och Muhammad Ali och Martin Luther King. Ovanför den tredje sängen – hennes, antog hon – var väggen tom, men plywooden var full av hål efter häftstift och rester av planscher som hade suttit där och rivits ner. Hennes persedelväska stod på golvet.

44

Det stod ett litet kylskåp i ena hörnet och någon hade byggt en bokhylla av träribbor och fyllt hyllorna med tummade pocketböcker. Det fanns varken fönster eller en fläkt i rummet trots den kvävande hettan. Golvet täcktes av ett lager rött damm.

Frankie stängde dörren bakom sig, satte sig på den smala fältsängen och öppnade sin övernattningsväska. En nyinköpt ­Polaroidkamera låg ovanpå traven med inramade fotografier som hon tagit med sig hemifrån, noggrant invirade i silkespapper. Hon plockade upp det översta, lade det i knäet. Bilden, som var tagen på Disneyland, visade Frankie och Finley, hand i hand, framför Törnrosaslottet. Ögonblicket innan kameran klickade till hade Finley ryckt häftet med biljetter ur mammas hand och sagt: Jag och Frankie ska direkt till Månraketen. Och sedan till Ubåten. Och mamma hade sagt med dämpad röst: Jag hoppas att de serverar drinkar i någon av de där kioskerna, Connor.

Frankie kände tårarna stiga i ögonen. Här fanns ingen som såg det, eller brydde sig om det, så hon orkade inte ens torka bort dem.

Hon stirrade på pojken på bilden, med de utstående tänderna, det blanka, välkammade håret och det fräkniga ansiktet, och tänkte: Vad har jag gjort?

Därefter packade hon upp fotot på sina föräldrar, som tagits under en av deras berömda fjärde juli-tillställningar. Båda två log där de stod framför ett bord som draperats med patriotiska girlanger i rött, vitt och blått.

De hade haft rätt. Det var rena galenskapen av henne att vara så långt hemifrån – mitt i ett krig – utan Finley. Hur skulle hon överleva ett år här?

I samma ögonblick gjorde magen uppror igen.

Hon sprang mot latrinhuset.

45