9789100804442

Det finmaskiga nätet

håk an nesser

Det finmaskiga nätet

Roman

albert bonniers förlag

Inledande anmärkning

Den västsvenska staden Kymlinge existerar fortfarande inte på kartan. Det gör däremot de flesta i boken omnämnda platserna på ön Gotland; såväl Rute som Lokrume, som Hejnum och Graute gård. Gunsarve och Höstsol är dock påhittade, liksom för övrigt hela historien, som torde vara den sista där Gunnar Barbarotti och Eva Backman förekommer.

personer Två pojkar – i utkanten av ett fält, 1960–1970-tal.

Asunander – f.d. kommissarie i Kymlinge. 2025 på äldre­ boendet Höstsol i Visby.

Fröken Watson – (Roseanna Hagström) hans förtrogna.

Gunnar Barbarotti & Eva Backman – Asunanders tidigare underlydande i Kymlinge, båda på väg att pensionera sig.

Kommissarie Kallin – kriminalpolis i Kymlinge på 1990-talet.

Paola Borgada – dito på 2020-talet.

Harry Krona & Marlene Horwath – snickare respektive frisörska, gifta 1995–96.

Pedro Malmqvist & Bengt-Erik Lundman – tidigare makar till Marlene Horwath.

Rickard Horwath – född i Wien 1935. Marlenes far. Död i Kymlinge 1996.

Rickard Horwaths fruar och barn: Birgitta Törner – Erich & Ellen Lillemor Holm – Marlene, Klaus & Paul Anneli Kinnunen – Lasse Kerstin Holm – Lillemors syster.

Gunder Krona & Elisabeth Wallin – Harry Kronas för­­äldrar.

Lisa Wallin – hans syster.

Gunnar Gunnarsson – lantbrukare i Lokrume–Hejnum.

Joel – hans sonson.

Jenny – Joels sambo, Asunanders dotterdotter.

Samt: Någon som heter Georgi Adamsnouk, någon som heter Kristoffer, någon som hittar ett Eiffeltorn och någon som kallar sig professorn.

Dessutom: Diverse andra människor i Kymlinge, på Gotland och i övriga världen. Nu och då.

första delen

1 Västra Götaland, 1960-tal Solen står snett över det öppna landskapet. Det är mitten av augusti och det blekmogna vetefältet är ännu ej skördat.

Ska säkert ske någon av de närmaste dagarna, men bonden har fått något åt ryggen; han är gammal, det är inte första gången.

Lutade mot ett stenröse i kanten av fältet sitter två pojkar, den ene femton, den andre just fyllda tolv. De är egentligen stadsungar men har cyklat ut på landet under seneftermid­ dagen. Det finns ett skäl, det krävs ett stilla allvar som är svårt att hitta inne i bebyggelsen. Skälet känner bara den äldre pojken till, den yngre förstår endast allvaret. Ännu så länge.

Det är ofta så när de träffas, det ska finnas någonting lite hemligt, som ett skimmer i magen liksom, livet blir mer spännande på det viset. De har pratat om det många gånger.

Det är den äldre pojken som känner till ord som skimmer, och det är han som lär ut allt som är värt att veta.

Han är en mäktig person, nästan vuxen trots sina unga år. ”Den här”, säger han nu och håller fram någonting som ser ut som en liten yxa. Som är en liten yxa faktiskt, inte mycket längre än en skollinjal. ”Den kommer från Italien.”

11

”Jaha?” säger den yngre och förstår att det är nu man kommer till själva poängen. Orsaken till att de sitter här ute på bondvischan och svettas efter cykeltrampandet och med den sneda solen i ansiktet. Deras plats. ”Eller kanske Japan.” ”Japan?” ”Hör på nu. I Italien heter det maffian. I Japan yakuzan.” ”Maffian och jakussan?”

Han upprepar orden tyst för sig själv. Förstår att de är viktiga.

Femtonåringen nickar allvarligt och väger yxan i handen. ”De har tecken. På att man är med.”

Tolvåringen sväljer. Känner obehaget komma krypande. ”Jag menar vi. Jag sa de men jag menade vi. Du och jag ska ha ett tecken.” ”Ja?” ”Det gäller hela livet och alltid.” ”Hela livet …?” ”Och alltid.” ”Och alltid.” ”Precis. Det är som att blanda blod. Blodsbröder, du vet.

Fast starkare. Du och jag är ju halvbröder. Från och med nu kommer vi att vara helbröder. Hela livet och alltid.”

Den yngre pojken tittar ut över sädesfältet. Önskar att han kunde krypa ut och gömma sig i det. Eller att han var ett veteax. Stå där i den låga solen och vaja omgiven av sina kamrater. Det är en konstig tanke, han kan inte låta bli att fnissa åt den. ”Fnissar du?” ”Nej.” ”Du fnissade.”

12

”Nej, fick nåt i näsan bara.”

Han vet ju vad som ska komma. Hans halvbror klämde lillfingret i en dörr för flera år sen. Det blev nåt fel, kanske blodförgiftning, han fick åka till sjukhuset och kapa bort en bit. Sisådär fem centimeter. Det är det saken gäller den här eftermiddagen. Han vet inte riktigt hur han förstår det, men det spelar ingen roll. Man kan förstå saker utan att förstå hur man förstår dem.

För att ha ett kapat finger är någonting märkvärdigt.

Mycket märkvärdigt. Det gör en annorlunda än andra människor. Bättre. Nu har han också fått lära sig varför det är på det viset. Maffian och jakussan, hette det så?

Han vill inte fråga. Inte störa hemligheten och allvaret. ”Två halvbröder blir en helbroder. Eller hur?”

Han nickar. Javisst, det kan väl vem som helst räkna ut. ”Ingenting kan skilja oss åt. Blodet är starkare än allt. Vi blodsbröder är de starkaste kämparna i världen. Ingenting kan besegra oss. Det är ett förbund. Är du med?”

Han nickar igen. Klart han är med.

Klart han är med. Ett förbund mellan de starkaste i världen. Så när han nu lägger handen på en flat sten i röset och låter lillfingret sticka ut, är det en stor ära. Han är invald.

Hans halvbror höjer yxan och säger åt honom att blunda.

Han svimmar av smärtan, men när han vaknar upp får han ett bandage av korvskinn och isoleringsband. Det är förberett.

Och den blodiga stumpen ligger i en tändsticksask. De gräver ner den på baksidan av stenröset. Det är en viktig stund. När han håller sitt omlindade finger rakt upp mot himlen gör det nästan inte ont alls.

13

2 Asunanders anteckningar. Visby, maj 2025 Någonstans måste man börja.

Helst av allt skulle jag vilja inleda med att påstå att jag är en gammal gentleman som kommit på obestånd, men det vore i så fall bara för att jag tycker om formuleringen.

Det finns ett franskt uttryck som låter ännu bättre, men som jag just nu inte kan erinra mig, ännu mindre stava till.

I realiteten är jag en reumatisk gammal snut, sedan länge pensionerad, och sedan inte alls lika länge i behov av rullstol.

Inte heller är jag på obestånd; jag bor på ett välskött hem för äldre i den muromgärdade staden Visby på den fagraste av öar. Genom mitt fönster kan jag se ut över havet åt väster, där färjorna kommer och går från och till fastlandet. Sommartid en och annan kryssare dessutom, med hela världen som arbetsfält, och diverse andra flytetyg, men jag tar mig aldrig ner till hamnstråket för att titta närmare på det ena eller andra. Eller för att dra in lite sjöluft i mina åldersådriga näsborrar. Ibland sitter jag dock framför öppet fönster och kan lyssna till människornas ljud och oljud därnerifrån.

Eller ute på någon av terrasserna, det räcker gott.

När jag säger att jag är i behov av rullstol betyder det inte att jag är rullstolsbunden, inte riktigt. Jag kan fortfarande förflytta mig gående upp till tjugo trettio steg – ja, mer än 14

så när jag tränar om kvällarna – vilket är praktiskt eftersom jag kan komma ur sängen och ta mig till toaletten för egen maskin. Och pallra mig över till rullstolen eller fåtöljen utan att behöva kalla på personalen. Det kunde varit värre.

Och kommer väl att bli. Jag är inne på mitt sjuttioåttonde år, vilket innebär att jag är näst yngst på min avdelning. Vi är åtta inalles, fyra män, fyra kvinnor. Eller kanske passar fyra gubbar, fyra kärringar bättre, apropå uttryck.

Hon som är yngre än jag själv heter Roseanna, vilket är ett både vackert och passande namn, det rimmar ju till exempel med en av de mest lästa kriminalromanerna i landet. Hon kom hit för ett halvår sedan, när gamla Signe, änka efter en skorstensfejarmästare, kastade in handduken strax innan hon skulle fylla hundra.

Bara tre år över sjuttiostrecket är hon, denna väna Roseanna, och vi har en del med varandra att göra; till exempel är det hon som skriver den här texten. Min reumatism gör att jag har svårt med tangentbord, men får jag väl in en penna i näven sitter den där tills någon, helst jag själv (med hjälp av tänderna – implantat, jag fick mina riktiga utslagna under tjänsteutövning för en herrans massa år sedan), drar ut den. Handstilen är rent bedrövlig, men Roseanna är gammal lärarinna och van att tolka även de värsta hieroglyfer till begriplig svenska. Jag är tacksam över att hon finns, hon har blåst fart i mina livsandar riktigt ordentligt och utan henne skulle det här projektet aldrig sett dagens ljus. Kanske blir det ändå inte vad jag hoppas på, men vi har åtminstone kommit igång.

Det gäller den där förbannade gamla mordhistorien – eller vad det nu var – men också vad som dykt upp den här våren så långt efteråt. Egendomliga omständigheter, vill jag påstå, 15

tidens luftiga flöde har förtätats på ett ganska obehagligt vis och det är inte utan en viss oro som jag griper mig an saken.

Men man ska något göra i väntan på döden, som det står i visan.

Jag heter således Albin Asunander och mitt liv som vuxen kan sammanfattas i ett enda ord: polis. Jag började som patrullerande i Göteborg 1970 och slutade som chef för kriminalavdelningen i Kymlinge 2012. Fyrtiotvå år på samhällets bakgård, men jag ångrar inte mitt yrkesval. Jag har aldrig varit någon muntergök, en ensling snarare, jag kallades Stäppvargen redan under gymnasietiden i Halmstad, och som sådan passar man bäst där det är lite dystert.

Antagligen passar man också bäst som chef om man inte är en alltför munter och samarbetsvillig jävel. Åtminstone var det så när det gäller mina olika uppdrag. Under mer än trettio av mina drygt fyrtio år innehade jag olika chefs­ positioner, den sista och längsta – mer än två decennier – i den västsvenska stad som jag redan nämnt.

Jag har aldrig varit gift, men har en dotter, Julia, som tillkom under lite speciella omständigheter i samband med ett idrottsutbyte med en klubb från dåvarande Östtyskland i slutet av sextiotalet. Jag fick inte reda på Julias existens förrän långt senare, då hon var vuxen och själv hade en dotter, men det beredde mig ändå en stor glädje. Att bli pappa just som man står i begrepp att gå i pension kan vara en stark och omtumlande upplevelse.

Julias tjugoåriga dotter Jenny, mitt enda barnbarn, tycks spela en viss roll för den historia jag har för avsikt att berätta. Åtminstone rent geografiskt; det är en märklighet som jag i skrivande stund inte kan bedöma vikten av, men mer därom i sinom tid.

16

”Det heter pauvres honteux”, säger Roseanna när vi tar ett glas portvin på mitt rum på Kristi himmelsfärdskvällen. ”Det där uttrycket du inte kom ihåg.”

Men när jag skriver ner hennes påpekande vill hon sedan inte ta med det i renskrivningen av min text. Vi för en liten diskussion om saken, hon hävdar att hon blott och enbart vill verka som spökskrivare och inte nästla sig in i min berättelse, och efter en del argumenterande fram och tillbaka accepterar jag hennes ståndpunkt. Åtminstone re­spekterar. Och bara i princip; det kan naturligtvis uppstå ett läge där hennes roll behöver vidgas. Vi enas om att jag i fortsättningen utelämnar hennes riktiga namn och helt enkelt kallar henne fröken Watson, när hennes medverkan i historien känns nödvändig.

Nog av piruetter. Nu till saken.

Hösten 1996, mitt sjätte år hos Kymlingepolisen. Det är om märkliga händelser under dessa månader jag vill skriva och försöka bena ut. Fåfängligt måhända, men det är ju själva livets tonart. Fail and fail again, som den där irländaren uppmanar oss till. I mars samma år hade jag fått tänderna utslagna av ett basebollträ; innan dess hade jag haft för vana att då och då delta i det operativa fältarbetet, trots min chefsställning, men i och med denna olyckliga incident drog jag mig i stort sett tillbaka från de polisiära frontlinjerna. Allt har sin tid och jag skulle snart fylla femtio.

Fallet Marlene, således, så kom det att heta i media och folkmun, i någon tidning till och med det pikanta Fallet Blå ängeln; man hade snappat upp att huvudpersonen fått sitt förnamn eftersom fadern, eller möjligen farfadern, 17

varit en stor beundrare av Marlene Dietrich. Fadern hette Horwath, var österrikare och hade kommit till vårt land som invandrare i början av femtiotalet. Vete fasen varför jag kommer ihåg dessa obetydliga detaljer, men i min ålder fungerar ju minnet och glömskan som två grälsjuka syskon som aldrig kan hålla sams. Marlenes bakgrund har dock möjligen större betydelse för det som hände än vad vi trodde på den tiden; det är ju på det sättet det brukar se ut i komplicerade ärenden, för det är i det redan skedda som nyckeln till dagens och framtidens gåtor ligger begravd.

Där fick jag till det. Men mer om den Horwathska bakgrunden senare.

Som gift för tredje gången hette den aktuella ängeln fortfarande Horwath, hon ändrade aldrig sitt efternamn.

På sätt och vis, i förminskad skala, hade hon vissa likheter med sin berömda föregångare, åtminstone försökte vissa ge henne det eftermälet. Hon var säkert aldrig någon femme fatale, som den stora filmidolen, men ändå en kvinna med tycke hos karlarna. När det som hände hände, eller möj­ ligen inte hände, bodde hon tillsammans med sin dåvarande man, en viss Harry Krona, i en villa på Prästgärdet i östra utkanten av Kymlinge. Äktenskapet var lika barnlöst som hennes bägge tidigare. Hon var fyllda trettiosju, eller om det var trettioåtta, och arbetade som hårfrisörska, både herr- och dam-, på Salong Rostiga Saxen vid Lilla torg i centrala Kymlinge.

Det slår mig att det var en smula dåligt med bemanningen den där hösten. Barbarotti gick en utbildning i Wiesbaden, och Backman födde barn. Kommissarie Kallin var inne på sitt sista år och tröttare än någonsin, duglig och kompetent 18

förstås, men kämpande med sin övervikt och sitt alkoholberoende. Vi hade två temporära inlån från Göteborg, en inspektör Ståhle, som tyvärr visade sig vara långsammare i tanken än en koala, samt en egendomlig herre som jag nästan aldrig hann träffa och som hette Adamsnouk. Jag tror Kallin gav honom sparken efter ett par veckor, säkert på förekommen anledning. I övrigt bestod Grova brott av inspektörerna Borgsen och Toivonen, båda noggranna och hårt arbetande men inga Nobelprisämnen. En handfull assistenter hade jag förstås tillgång till, jag erinrar mig framförallt en lovande ung kvinna, Lena Vargas, som så småningom gjorde en rätt framgångsrik karriär inom kåren.

Men detta om detta, och jag vill på intet vis skylla vårt misslyckande på dålig bemanning. Vi gjorde vad som kunde begäras av oss, och när vi efter någon månad fick förstärkning också från Rikskrim, lyckades de bägge tillresta höjdarna inte föra gåtan en centimeter närmare sin lösning.

Trots att de blev hängande kvar över både jul och nyår.

Hela historien var lika obegriplig efter ett halvår som den varit från och med dag ett. Och ännu obegripligare nästan trettio år senare.

Jag har suttit, det vill säga halvsuttit, i sängen, uppallad med tre kuddar, och skrivit i två timmar vid det här laget och börjar känna en viss värk både här och var. Framförallt på det värsta stället runt min ännu inte utbytta högra höftkula. Kanske blir det aldrig läge att skaffa en ny, hellre smärtstillande de år som är kvar än att ännu en gång lägga sig under kniven. Klockan är fem, om halvannan timme vankas det middag. Jag har redan bestämt mig för att rulla ner och äta den i matsalen; det innebär ett tillfälle att träffa hela bunten som bor här, inte bara mina sju närmaste 19

kumpaner på avdelning två. Inalles rör det sig om drygt trettio gamlingar, den ena skröpligare än den andra, men trots allt finns det också folk med hjärnan i gott skick och som det går att utbyta tankar med. Till exempel före detta bokförläggare Gallberg, som förutom sin allmänna bildning är en passionerad schackspelare. Vi har spelat några partier och närmare än remi har jag inte kommit. En annan av klienterna som jag ibland byter ord med är en av Sveriges första kvinnliga präster, Margot Ekbladh, men sorgligt nog har hon blivit allt sämre den senaste tiden och längtar nog till det himmelrike som hon ägnat sitt liv åt att saluföra.

Men det är varken förläggaren eller prästen jag är mest angelägen om att hålla ögonen på denna kväll, utan en viss annan person som möjligen tillhör personalen, eller också inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt för att få mina aningar bekräftade, men om det är som jag inbillar mig, är jag nästan benägen att ansluta mig till den Ekbladhska livsåskådningen.

Det är någon som styr och någon som vill få ro i sin grav, som H-K Rönblom möjligen skulle ha uttryckt saken. Men nu nog för idag, en tupplur är av nöden. Må änglar sjunga mig till sömns.

20