9789100804251

Lämna så få ledtrådar efter dig som möjligt, det är den enda regeln.

Ibland måste man prata med folk, det går inte att undvika. Order måste delas ut, transporter behöver ordnas, folk ska dödas och så vidare, och så vidare. Ingen kan ju för guds skull finnas och verka i ett vakuum.

Behöver du ringa till François Loubet? Är det verkligen på liv och död? I så fall kommer du till en telefon med inbyggd röstförvrängning. Fast om det inte är på liv och död kommer du väldigt snart att få ångra att du ringde.

Men det mesta sker via sms eller mejl. Brottslingar på hög nivå är väldigt lika millenniegenerationen på det viset.

Allt är givetvis krypterat, men tänk om myndigheterna knäcker koden? Det händer att de gör det. Massor av skickliga brottslingar sitter i fängelse just nu för att någon datanörd hade för lite att göra.

Så man måste hålla sig väl dold.

Man kan dölja sin IP-adress – det är väldigt enkelt. François Loubets mejl tar sig via mängder av olika ställen innan de skickas i väg. Inte ens en datanörd skulle kunna få fram varifrån de faktiskt hade skickats.

Men alla har sitt eget specifika språk. Sina ordval, sin rytm, sin personlighet. Om man läser ett mejl och sedan ett vykort som den personen skickade 2009 så vet man att båda är skrivna av samma person. Det går att bevisa vetenskapligt. Vetenskapen är ofta hängivna brottslingars fiende.

Det är därför Chat GPT är en sådan gudagåva.

När man har skrivit ett mejl, ett sms eller vad det nu kan vara så kan man helt enkelt köra rubbet genom Chat GPT och vips raderas

ens personlighet ut. Det slätar till en, tar bort skrynklorna, suddar bort egenhet efter egenhet tills man har gått upp i rök.

»Chat GPT, vänligen skriv om så jag låter som en gemytlig äldre herre.« Det är alltid det Loubet ber om.

Och det är väldigt praktiskt, för om de här mejlen hade varit skrivna på François Loubets eget språk skulle det hela ha varit mycket mer uppenbart. Alltför uppenbart.

Men på det här sättet går François Loubet omöjligt att hitta bland alla tusentals mejl och det finns inget sätt att ta reda på vem han är.

Man får förstås veta vad han sysslar med, men kan inte göra ett skvatt åt saken.

FÖRSTA DELEN

Från New Forest till South Carolina

Äntligen hade det skett.

Andrew Fairbanks hade alltid vetat att han en vacker dag skulle bli känd och den dagen – en lugn, solig augustidag –hade till slut kommit.

Han hade visserligen haft en hel del följare på sitt Instagramkonto där han lade upp träningsvideor, men inte i den här omfattningen. Det här var fullkomligt galet.

Han hade till och från varit ihop med en halvkänd popsångerska och synts i tidningarna då och då, men aldrig på förstasidorna som i dag.

Han hade strävat så länge efter att bli känd och nu hade han äntligen blivit det. Hans namn var på allas läppar runt om i världen. Han trendade på sociala medier. Selfien på lustjakten dök upp precis överallt. Andrew stod med bar, solbränd överkropp och flörtade med kameran och den gassande solen bakom honom flörsta med. Burken med energidryck höll han leende upp som för att utbringa en skål.

Och kommentarerna under bilden sedan! Alla emojier –hjärtan, eldar, åtrå. Andrews önskningar hade gått i uppfyllelse.

Men några av de andra kommentarerna kanske skulle ha sänkt hans goda humör en aning. »Gick bort alldeles för tidigt«, »Så vältränad, vila i frid«, »Kusligt att se den här bilden när man vet vad som skulle hända« – men omfattningen talade för sig själv. Den var imponerande. I korridorerna där Love Islands produktionsteam höll till skickades bilden runt och man pratade om hur perfekt han hade kunnat vara om han bara inte, ja, ni förstår.

Till slut kände alla till Andrew Fairbanks. Eller »Den tra ­

giskt bortgångne Instagraminfluencern Andrew Fairbanks«, som han var mest känd som.

Så allt var inte toppen och även det lilla som var det har börjat blekna. Nu är det onsdag eftermiddag och hans namn har redan halkat ner från förstaplatsen. Det händer även andra saker i världen. En berömd basebollspelare har kört ner i exfruns swimmingpool med sin pickup. En skönhetsvloggare har sagt något olämpligt om Taylor Swift. Nya samtalsämnen dyker upp som svampar ur jorden.

Andrew Fairbanks hade hittats död: skjuten i huvudet, fastbunden med ett rep och slängd överbord från en lustjakt som guppade omkring ute på Atlanten. Det fanns ingen annan på lustjakten och inga tecken på att det hade gjort det heller. Det enda som fanns där var en läderbag som innehöll nästan en miljon dollar.

Men inget av detta ger en rätten att vara känd i mer än en dag eller två. Så småningom görs det kanske en podcast eller rentav en Netflixdokumentär om det här fallet, men för tillfället är inga strålkastare riktade mot Andrew längre.

Snart kommer han bara att vara en person på en bild som håller upp en lilafärgad energidryck framför ett blått hav, rester av ett lik på ett bårhus i South Carolina och något enstaka »Minns ni den där killen med alla pengarna som dog på en lustjakt?«.

Vem var det som hade mördat honom? Vem vet det? Någon visste förstås och sociala medier har många förslag. Varför blev han mördad? Ingen aning, men någon måste ju ha haft sina skäl, eller hur? En svartsjuk partner? En rivaliserande träningsinfluencer på Instagram? Det kunde finnas hur många förklaringar som helst. Det är ju inte klokt att den där vloggaren kunde säga så om Taylor Swift!

Tänk vad mycket som hade hänt under en enda dag. Om Andrew fortfarande hade varit i livet skulle han ha behövt

skaffa en agent på heltid: Ordna fler uppdrag åt mig. Energikakor, tandblekningskliniker, kanske skulle jag kunna lansera ett eget vodkamärke?

För en dag ville alla ha en liten bit av Andrew Fairbanks. Men när hajarna var klara med honom fanns det inte särskilt många bitar kvar.

Så kan det gå till i underhållningsbranschen.

av. Då har man för mycket tid att tänka. Hon vill helst göra. »Det beter sig aldrig som det ska.«

»Jag ser det«, säger Rosie. »Men det är också lätt ordnat. Jag har en hårtekniker som brukar flyga hit någonstans ifrån. Chile, tror jag. Femtusen dollar och problemen är ur världen. Jag betalar.«

»Och så har jag osymmetriska öron«, säger Amy.

Rosie böjer på huvudet och paddlar bort mot Amy med båda händerna. Hon tittar ingående på henne. »Det kan jag inte se. Du har jättefina öron. De är precis likadana som Goldie Hawns.«

»En gång när jag gick i skolan mätte jag dem med linjal«, säger Amy. «Det skiljer bara en millimeter, men jag ser det tydligt. Och så är benen för korta i förhållande till resten av kroppen.«

Rosie nickar och tar sig ut igen dit där solen är som starkast. »Om vi övergår till det viktigaste, vad tycker du om hos dig själv?«

»Jag är från England, jag tycker inte om något hos mig själv«, säger Amy.

»Tråkmåns«, säger Rosie. »Jag var också från England en gång i tiden, men det har jag lagt bakom mig. Välj något.«

»Jag tror att jag är pålitlig«, säger Amy.

»Det är en bra egenskap när man är livvakt«, säger Rosie.

»Och mina korta ben gör att tyngdpunkten är låg, vilket innebär att jag är väldigt bra på att slåss«, säger Amy.

»Så ska det låta«, säger Rosie och nickar. »Pålitlig och väldigt bra på att slåss.«

Rosie vänder upp ansiktet mot solen.

»Om någon försöker skjuta mig den här veckan måste du kasta dig framför kulan då?«

»Ja, det är det som är tanken«, säger Amy utan att låta särskilt övertygande. »Men sådant händer mest i filmer.«

Amy har aldrig förstått hur man skulle kunna kasta sig framför en kula. Kulor är väldigt snabba.

»Och i böcker, förstås«, säger Rosie. »Vill du ha en joint? Jag tänker röka en.«

»Det är säkrast att jag låter bli«, säger Amy. »Maximum Impact testar oss var tredje månad, det är en regel företaget har. Och om de hittar minsta spår av droger i blodet får jag sparken.«

Rosie ger ifrån sig ett grymtande ljud som betyder att det kanske är rimligt.

Amy har haft mer spännande uppdrag än det här, men solen skiner och hon gillar kunden. Rosie D’Antonio, världens mest sålda romanförfattare, »om man bortser från Lee Child«. Hon äger ett stort, tjusigt hus i spansk stil på en ö strax utanför South Carolinas kust och hon har en egen kock.

Av olika strategiska anledningar var Amy en gång tvungen att tillbringa nästan en månad i en tom pipeline i Syrien, så det här är ett kliv uppåt. Kocken kommer med ett fat boveteplättar med rökt lax. Han är egentligen inte kock utan före detta attackdykare i amerikanska flottan och heter Kevin, men han lär sig snabbt. Hans bœf bourguignon i går kväll var superb. Rosies ordinarie kock har fått ledigt i två veckor. Amy, Rosie och attackdykaren Kevin är de enda människorna på ön och så kommer det att vara tills vidare.

»Ingen får lov att mörda mig«, säger Rosie. Hon har paddlat över till långsidan av swimmingpoolen och håller på att rulla jointen. »Förutom jag själv.«

»Och det tänker inte jag tillåta«, säger Amy.

»Men det är möjligt att någon kommer att försöka skjuta mig, för som världen ser ut nu för tiden och så vidare så kan man aldrig veta. Och om någon verkligen försöker göra det så lova att du inte kastar dig framför kulan, inte för min skull. Låt dem mörda tanten.«

Maximum Impact Solutions, Amys arbetsgivare, är världens största livvaktsbolag, eller möjligtvis det näst största efter att Henk van Veen slutade och tog med sig hälften av kunderna. Om någon stjäl av en, om någon vill mörda en eller om det råder missnöje i ens privata armé så är det Maximum Impact Solutions man ska ringa till. De har många motton, men inget som lyder »Låt dem mörda tanten«.

»Jag tänker inte låta någon mörda dig«, säger Amy.

Amy minns när hon var barn och såg Rosie på teve. Axelvaddarna, självsäkerheten. Det gjorde stort intryck på henne där hon låg hopkurad under sängen och drömde om ett bättre liv att få se att en kvinna kunde vara så stark. Hon kommer inte att låta Rosie dö.

»Vad är det för dialekt?« frågar Rosie och tar ett första bloss på jointen. »Den är gullig. Är det Manchester?«

»Watford«, säger Amy.

»Herregud, jag har varit borta alldeles för länge. Berätta lite om Watford.«

»Den är en stad i England«, säger Amy.

»Det vet jag, Amy. Är det mysigt där?«

»Mysigt är inte det första ordet som dyker upp i huvudet«, säger Amy. Hon ser fram emot att snart få ringa till sin svärfar, Steve. Det är fredag, så då går det nog att få tag på honom. Han kommer säkert att tycka det är spännande att få höra lite om Rosie. Starka kvinnor har verkligen varit hans grej, och så kanske det blir igen en vacker dag.

På tal om starka kvinnor kommer Amy att tänka på Bella Sanchez och när hon tänker på henne kommer hon att tänka på Mark Gooch, och när hon tänker på honom kommer hon att tänka på …

Det är just det här som är ditt problem, Amy. När du kopplar av börjar du tänka. Det är inget av det där som du har med

att göra. Sluta tänka, det funkar aldrig för dig. Ta tag i det du ska, kör i ilfart, detonera sprängladdningar, men tänk för guds skull inte. Livet är ingen skola.

»England är helt knäppt«, säger Rosie. »På åttiotalet älskade de mig, på nittiotalet hatade de mig, på nollnolltalet glömde de bort mig, på 2010­talet kom de på vem jag var och nu älskar de mig igen. Trots att jag inte har förändrats ett dyft på hela den tiden. Har du läst någon av mina böcker, livvakt Amy?«

»Nej«, ljuger Amy. Alla har läst någon bok av Rosie D’Antonio. Hon började läsa hennes böcker när hon var tonåring. Det var en socialassistent som smög till henne en och satte ena fingret för munnen för att tala om att det här var deras lilla hemlighet. Och vilken hemlighet sedan! Dödsfallen, glamouren, kläderna, blodet. Axelvaddar och gift. Men det är viktigt att inte försöka ställa sig in hos en kund. En kula struntar i om man är känd eller inte. Och det är faktiskt ett av Maximum Impact Solutions motton.

Amy läste om Döden trycker av på planet hit i går. Den har filmatiserats med Angelina Jolie i huvudrollen, men boken är bättre. Massor av sex med miljonärer, massor av vapen. Sådant som Amy känner till.

»Är du gift?« frågar Rosie. »Barn?«

»Gift, inga barn«, svarar Amy.

»Och mannen, är han sjyst?«

»Ja, det är han«, svarar Amy och tänker på Adam. »Lika sjyst som jag i alla fall. Jag gillar honom.«

Rosie nickar. »Det var ett bra svar. Är han orolig för dig?«

»Han tycker inte om när folk försöker döda mig«, säger Amy. »En gång när jag var i Marocko var det en som gick lös på mig med ett svärd och då grät han.«

»Grät du?«

»Jag har inte gråtit sedan jag var tolv«, svarar Amy. »Det var då jag lärde mig att låta bli.«

»Det låter sunt«, säger Rosie. »Får jag ha med dig i en bok? En och sextiofem, blåa ögon, blond, gråter aldrig, dödar skurkar.«

»Nej, jag gillar inte att få uppmärksamhet«, svarar Amy.

»Jag lovar att inte skriva något om dina öron.«

Amy och hennes svärfar försöker prata med varandra varje dag. Det är egentligen inget de har bestämt utan det har bara blivit så och de vill inte vara utan de här samtalen. Eller det är snarare så att Amy inte vill det och hon hoppas att Steve känner likadant. Det händer att de hoppar över en dag. Amy var till exempel tvungen att vara helt tyst i tolv timmar i den där pipelinen på grund av en terroristgrupp så den dagen fick hon nöja sig med att sms:a. Steve har förståelse för att hennes jobb måste gå först.

»Får du själv bestämma vad du ska ha på dig, eller är det där en uniform?« frågar Rosie.

Amy tittar ner på sina militärbyxor och urblekta Under Armour­tröja.

»Det är jag själv som bestämmer.«

Rosie höjer frågande på ena ögonbrynet. »Ja, ingen är ju perfekt.«

Amy vill inte att det ska gå för lång tid mellan samtalen för man vet aldrig om Steve äter ordentligt och hur han klarar sig. Det är irrationellt att äta dåligt, tycker hon.

Hon borde väl ringa till sin man Adam också, men honom är hon mindre orolig för. Och vad skulle de förresten prata om?

»När du kom såg jag att Döden trycker av låg överst i din väska. Det såg ut som om ungefär halva boken var läst.«

Amy nickar. Avslöjad.

»Så du har alltså läst en av mina böcker? Men det sa du ju att du inte hade?«

sakna den sortens humor som man brukar förknippa med kemikaliemiljardärer och efter en kula i ett brev och ett klantigt kidnappningsförsök vid en boksignering i Nashville hade Rosie anlitat proffs och blivit beordrad att hålla sig gömd den närmaste tiden.

Det pratas med olika personer. Jeff Nolan, Amys chef, har tagit kontakt med några kollegor till Vasilij i London. Samtal förs. Vasilij kommer snart att övertalas att lägga ner den här hämndaktionen. Maximum Impact Solutions har kunder som skulle kunna göra honom några tjänster. Man kommer att nå en uppgörelse, Vasilij blir blidkad och Rosie kan fortsätta som vanligt igen. Och blir det inte så kommer Amy att hålla sig beredd.

Till dess är hon och Rosie fast på den här idylliska ön tillsammans med sin snabbt upplärda och företagsamma kock. Amy kan absolut behöva några dagar på ett sådant här ställe.

I ärlighetens namn behöver hon nog faktiskt vila upp sig lite, men det får inte bli för länge. Det är ingen som kommer att mörda Rosie D’Antonio här, så i själva verket är hon bara en väldigt dyr barnvakt. Och hur kul är det i längden för någon av dem?

»Vi ska ingenstans just nu«, säger Amy. »Du skulle kunna bli mördad.«

Rosie himlar med ögonen och börjar rulla en ny joint. »Snälla Amy, jag blir hellre mördad än går under av leda.«

Och det är Amy Wheeler, som ägnade en stor del av sin barndom åt att försöka vara så tyst och så liten som möjligt, benägen att instämma i.

»Katt, röd, reserverad. Rentav högdragen, den lilla jäkeln. Mason’s Lane. Försök till kontakt avvisades. 03.58.«

Steve lägger tillbaka diktafonen i fickan. Han hör att den röda katten lite klumpigt hoppar upp på ett trädgårdsstaket. Det är inte ofta han får se en obekant katt på promenaden. Det är säkert ingenting, men å andra sidan är ju nästan allt säkert ingenting. Och ändå visar det sig till slut att vissa saker trots allt är något. En gång haffade han en beväpnad rånare tack vare ett Twixpapper i en smältugn. Det är sällan man förstår innebörden av olika saker precis när de händer och det kostar ju ingenting att göra en notering.

Steve tar till vänster in på huvudgatan och ser hur den sträcker ut sig som ett långt, grått band i det bleka månskenet.

Om du skulle åka till Axley – och det borde du göra, du skulle gilla stället – skulle du kanske tycka att du hade hittat den idealiska engelska byn. En lite lätt sluttande huvudgata som längst ner slingrar sig runt byns lilla damm. Det finns två pubar, The Brass Monkey och The Flagon som turisterna tycker är precis likadana, men byborna är högst medvetna om de hårfina men viktiga skillnaderna. Utanför den ena vajar till exempel Union Jack och utanför den andra den ukrainska flaggan. Det finns en slaktare och ett bageri i byn. Ingen ljustillverkare, men däremot en liten presentaffär där de säljer doftljus och bokmärken. Randiga markiser, cyklar som står lutade mot skyltfönster, griffeltavlor som lockar med te och scones eller hundben eller att man kan bli spådd med tarotkort. Det ligger en kyrka högst upp i byn och en bookmaker

längst ner, det är bara att välja och vraka. Förr brukade Steve gå till båda ställena, men nu går han inte till något av dem.

Och runt omkring ligger New Forest. Det är skogen som är själva poängen. Byn hittade helt enkelt en öppning där den slog sig ner. Det finns promenadvägar och vandringsleder, man hör ett kvittrande och ett surrande från buskar och träd och man ser turister i regnkläder och med ryggsäckar. Vissa dagar ser man ponnyhästar som har kommit ut på vägen och de visas alltid vederbörlig respekt. Det här var deras skog långt innan den blev vår och den kommer att vara deras länge efteråt. Axley ligger helt enkelt där och kurar ihop sig bland träden.

När Steve flyttade hit – hur länge har han egentligen bott här, kan det vara tolv år? Något i den stilen, Debbie skulle ha kommit ihåg det, men antagligen var det femton, så fort som tiden går – hade han inte för ett ögonblick låtit sig luras av allt detta. Han hade inte låtit sig förledas av alla stockrosor, cupcakes eller att alla hälsade så vänligt. Nej, han såg hemligheter bakom varenda pastellfärgad ytterdörr, döda kroppar i vartenda prång och varje gång kyrkklockorna ringde tyckte han det lät som en själaringning.

En tom chipspåse har blåst in i en häck. Steve tar upp den och lägger den i en papperskorg. Monster Munch. Det märket säljs inte i affären i byn så det måste vara en turist.

Nej, Steve lät sig inte duperas av Axley. Tjugofem år som polis hade lärt honom att alltid tro det värsta om allt och alla. Om man i alla lägen förväntar sig det värsta är man alltid beredd. Man får aldrig låta sig överrumplas av någon eller något.

Och det är ju lite ironiskt med tanke på vad som snart skulle hända.

Steve stannar vid mäklarens skyltfönster och tittar in genom rutan. Om det hade varit i dag skulle han inte haft råd att flytta

Men Steve saknade varken spänningen eller adrenalinet.

Han tyckte om att vara hemma, att laga mat åt Debbie och att lyssna på fågelsången. Dessutom hittade han ett pålitligt quizgäng på puben. De var duktiga, men hade förbättringspotential.

En hemlös katt, en riktig bjässe, kom hem till dem och vägrade att flytta ut. Efter en del morrande och psykande i någon vecka från både kattens och Steves sida sänkte båda två garden och numera sitter Steve i soffan och läser tidningen medan Trubbel ligger hoprullad i hans knä och spinner i sömnen. Så det hela fick ett lyckligt slut.

Debbie övertalade honom att starta en liten firma. Han trivdes bra med att inte jobba – hon drog in tillräckligt mycket på sitt måleri – men hon hade rätt, han behövde ha något att göra och han behövde även få ge tillbaka något till byn. Det var hans idé att kalla firman för Steve utreder. Han kommer att tänka på en söndag när hans son, Adam, kom hem på lunch tillsammans med sin fru, Amy. Amy är livvakt och arbetar med miljardärer och oligarker och befinner sig ständigt på andra sidan jordklotet. Adam jobbar med något som har med pengar att göra. Steve pratar oftare med Amy än med Adam. Det är hon som ringer och det är hon som ser till att de kommer och hälsar på när hon är i England i jobbet.

Amy hade sagt åt honom att kalla sitt företag för Maverick Steels internationella utredningar. Hon sa att det är viktigt för en privatdetektiv att ha ett bra varumärke, men då svarade Steve att han heter Steve, att han utreder olika saker och att ett mer träffande varumärke än »Steve utreder« var svårt att hitta.

Amy är just nu livvakt åt Rosie D’Antonio, författaren, någonstans i Amerika. Steve tänker inte göra någon stor grej av det nästa gång han pratar med Amy, men han kommer att vilja veta allt om henne. Amy brukar ha mycket att berätta när hon

är livvakt åt kändisar. En gång arbetade hon åt en sångare i ett pojkband som tog heroin medan han red på en elefant.

»Googla på tidsskillnaden mellan England och Amerika«, säger Steve i diktafonen.

Firman håller honom lagom sysselsatt och gör att han har en hyfsad ekonomi. Ibland får han uppdrag av olika försäkringsbolag. Om man bor i New Forest och har begärt en årslön i ersättning på grund av ryggont har Steve antagligen suttit utanför ens hus vid något tillfälle och kanske följt efter en till gymmet. Glädjande nog säger folk nästan alltid sanningen när det gäller sådana här saker. Han säger oftast ja när någon vill ha hans hjälp. Det enda han inte ställer upp på är att resa någon längre sträcka eftersom han helst inte vill vara hemifrån. Om det behövs kan han tänka sig att köra till Brockenhurst för där har de ett par trevliga pubar och i nödfall kan han ta sig bortåt Ringwood eller Lymington, men ber man honom åka till Southampton eller Portsmouth tackar han vänligt men bestämt nej.

Om man tar sig an ett mordfall har man plötsligt inte tid med något annat. Han missar aldrig ett quiz på onsdagskvällarna på The Brass Monkey och ett mord skulle med all säkerhet komma i vägen för det förr eller senare. Så nej tack.

Han kommer fram till dammen och sätter sig på den vanliga bänken, den som Debbie tyckte mest om. Änderna älskar den, men just nu ligger de hopkurade på marken och sover sin trygga sömn, precis som alla andra i byn. Steve håller vakt över dem allihop. Det är det minsta han kan göra efter allt som Axley har gjort för honom.

Han kan fortfarande minnas känslan när all stress och anspänning släppte, när han äntligen kunde komma till ro i tillvaron. När han kunde lita på att människor ville honom väl och att det skulle hända bra saker varje dag som fick honom

Han stryker med handen över mässingsskylten på bänken.

Debbies namn, födelsedatum och dödsdatum. Han trycker på inspelningsknappen på diktafonen, för annars skulle han bara vara en person som satt på en bänk och pratade med sig själv.

»Hej, Debs. Vi kom tvåa på quizet i dag. Norman från butiken hade sin svåger på besök och han har varit med i The Weakest Link så vi hade inte en chans. Vår grupp hade tänkt lämna in ett klagomål – det kändes faktiskt lite skumt – men jag kollade upp det när jag kom hem och han är verkligen Normans svåger, så det är inget att göra. Trubbel tog en sork för första gången på länge så det känns bra att veta att han inte har legat av sig helt. Sedan bar han in den till Margaret, inte till oss, ja, herregud. Alldeles nyss såg jag en ny katt på Mason’s Lane, en röd, maffig sak, ja, du förstår vilken typ det är jag pratar om. Eh … Amy jobbar med Rosie D’Antonio, hon som är författare. Väldigt snygg, påstås det, men hon är inte alls min typ. Jag ska hälsa henne från dig. Amy alltså, inte Rosie D’Antonio. Och nu ska du få höra det senaste. De har fått hem en ny paj med kyckling och något mer i mataffären. Jag tror att det bara är att värma den i mikron. Jag lovar att berätta hur den smakade om jag vågar mig på att testa. Det var allt för i kväll. Jag älskar dig, Debs.«

Steve stänger av diktafonen och stoppar ner den i fickan. Sedan klappar han lite på bänken.

»Jag älskar dig, gumman. Nu ska jag se om jag träffar på den där katten igen.«

Steve börjar gå uppför huvudgatan. I morgon ska han fortsätta leta efter en hund som försvann från en campingplats i närheten. Ägarna, som är från London, är förstås helt förstörda. Steve vet hur hundar tänker så han kommer lätt att hitta den. Han har redan fått femhundra pund i kontanter för att leta upp den, men skulle ha gjort det för femtio. De där

Londonborna har noll koll på pengar. Och så är det en butik i byn där det har försvunnit pengar från kassan. Steve satte upp en övervakningskamera förra veckan och i morgon ska han gå och hämta filmerna. Det är ägarens dotter, det listade Steve ut nästan på en gång. Han vet även hur människor tänker –förvånansvärt likt hundar, faktiskt. Men ägaren kommer inte att tro på att det är hennes dotter förrän hon får se beviset.

Axley är en lugn och fridfull by och det är Steve tacksam för. Andra jämnåriga poliser han känner flänger fortfarande omkring på sina opålitliga knän och jobbar under sina opålitliga chefer och dricker eller röker eller stressar livet ur sig. Men Steve vet hur livet slutar och tänker inte försöka kämpa emot det.

Det går inte att få allt det spännande i livet utan att också få det smärtsamma, så Steve har bestämt sig för att strunta i spänningen. Han väljer att titta på teve, att gå på quizkvällarna på puben, att hjälpa folk när han kan, men sedan går han alltid hem till sin soffa och sin katt.

När man griper folk brukar de antingen sparka och skrika hela vägen till cellen, eller också följer de tyst och lugnt med i vetskap om att loppet är kört.

Vem vet när loppet är kört för en själv? När man står på den där perrongen och tåget spårar ur?

Men när det än blir så tänker Steve vara den som tyst och lugnt följer med.