9789100803858

Alice Winn

In memoriam

p

Översättning Annika H Löfvendahl och Jan Hultman

albert bonniers förlag

För ordförklaringar och förkortningar, se sidan 444.

För citatförteckning, se sidan 445.

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-080385-8 Copyright © 2023 by Alice Winn Originalets titel: In memoriam Omslag: Michael Ceken Tryck: ScandBook eu, 2024

Till mina föräldrar

THE PRESHUTIAN Vol. XLIX. Nr 739

p

Pris 3 pence

27 juni 1914

Ledare

Debattsällskapet

Milda makter! Skona redaktören från ledarkolumnen! Men terminen är slut, och en sagolik sådan dessutom, så sammanfattningar måste göras för de hungriga läsarna av den ödmjuka PRESHUTIAN. Ännu ett lysande år har gått och de fantastiska sistaårsmännen lämnar oss nu för prakten på Oxford, Cambridge och Sandhurst! Vi när ett hopp om att de emellanåt ska minnas oss stackars skolpojkar när de studsar mellan föreläsningar och fester.

Måtte vår framtid bli lika ljus som deras!

Måndagen den 22 juni träffades Sällskapet för att diskutera följande uttalande: ”Enligt denna skolas åsikt är krig ett nödvändigt ont.”

Mr Ellwood inledde. Efter några oförskämda kommentarer angående motståndarens slipsnål i mässing gav han en ganska färgstark, om än oriktig, historik över de puniska krigen. Mr Gaunt argumenterade (på ett mycket fegt sätt) (”Kan jag låta det där stå kvar?” – Författaren. ”Bara om ni inte har något emot Gaunts så gott som avgjort våldsamma hämnd. Han är en framstående boxare, trots att han är en förfärlig pacifist.” – Redaktören) mot uttalandet och hävdade att krig fördärvar själen. De åhörare som kämpat mot mr Gaunt i ringen var benägna att upproriskt muttra: ”Vilken själ?” Detta är på intet sätt (forts. s. 5)

S. CUTHBERT-SMITH

Nyhetsnotiser Biskopen av London predikade söndagen den 14 juni. ”Skulle den person som övar på Bachs Das wohltemperierte Klavier sex gånger om dagen på pianot nära Gamla läsesalen kunna vara så vänlig att lära sig ett nytt stycke? Högaktningsfullt En musikaliskt frustrerad gentleman” De tre medlemmarna i publiken vid de yngre pojkarnas framförande av Aristofanes mindre kända pjäser rapporterar att upplevelsen var ”exakt så som Aristofanes hade önskat sig”.

Nästa termins debatt kommer att behandla följande: ”Denna skola betackar sig för tron på förekomst av spöken.” Kontakta H. Weeding om ni önskar argumentera till förmån för det ockulta.

Poesi KVÄLL PÅ PRESHUTE COLLEGE

Himlen blir kall och i det oroliga väst solen sjunker sömnigt mot andra världar.

Nattens mörker tröstar oroliga bröst: i skyn Drömmarnas moln sig vidgar.

Kapellets spira spränger himlen –

”Det är för långt igen, Ellwood.” – Redaktören. ”Det är bara tre strofer!” – Författaren. ”Det är för mycket, Ellwood.” – Redaktören.

The London Gazette tisdagen den 4 augusti 1914

Publicerat med tillstånd.

Onsdag 5 augusti 1914 KRIGSTILLSTÅND Hans Majestäts regering informerade den 4 augusti 1914 den tyska regeringen, att om Hans Majestäts regering inte erhöll ett tillfredsställande svar före midnatt samma dag på kravet på en försäkran om att Tyskland skulle respektera Belgiens neutralitet, skulle Hans Majestäts regering känna sig förpliktigad att använda alla till buds stående medel för att försvara den neutralitet och iakttaga det fördrag som Tyskland har lika stor del i som Storbritannien.

Emedan resultatet av denna kommunikation blev att Hans Majestäts ambassadör i Berlin tvingades be om sitt pass, har Hans Majestäts regering följaktligen formellt underrättat den tyska regeringen om att krigstillstånd nu råder mellan de båda länderna från och med klockan 11 denna dag.

Utrikesdepartementet 4 augusti 1914

THE PRESHUTIAN Vol. XLIX. Nr 741

p

17 oktober 1914

Pris 6 pence

Dödade i strid

Beazley, L.S.W., fänrik. Wiltshire Regt., 20 sept., 22 år.

Hickman, M.E., löjtn. Worcestershire Regt., 20 år.

Milling, L., löjtn. Gordon Highlanders, 23 år.

Roseveare, C.C., fänrik. Royal Munster Fusiliers, Mons, 27 aug., 22 år.

Scott-Moncrieff, M.M., kapten. King’s (Liverpool) Regt., 20 sept., 25 år.

Straker, H.A., fänrik. Royal Munster Fusiliers, Mons, 27 aug., 18 år.

Avlidna av skador

Conlon, G.T., löjtn. West Yorkshire Regt., 21 år.

Cuthbert-Smith, S., löjtn. Northumberland Fusiliers, Mons, 24 aug., 18 år.

Hill, A., löjtn. 19th Lancers, Indian Army, 19 år.

Sårade

Day, H.J., löjtn. Middlesex Regt.

Hattersley, F.K., major, Royal Field Artillery.

Le Hunte, R., löjtn. Royal Scots.

Matterson, A.R., fänrik. Bedfordshire Regt.

Parsonage, D.K., fänrik. Somerset Light Infantry.

In memoriam Löjtnant S. Cuthbert-Smith (Dödad vid Mons den 24 augusti vid 18 års ålder.)

Alla som har läst THE PRESHUTIAN under de senaste två åren minns Cuthbert-Smith som den noggranne redaktören av nämnda publikation. Han hade erhållit ett stipendium till Balliol College i Oxford, där han skulle studera den klassiska litteraturen. Men Cuthbert-Smith kunde aldrig ha blivit akademiker.

Han hade för mycket soldat i sig. Följande beskrivning av hans död nedtecknades av hans befäl: ”Under ett vilt anfall för att erövra ett tyskt maskingevär blev Cuthbert-Smith skjuten i magen. På grund av fientlig eld hade vi inte möjlighet att få iväg honom till den grotta i närheten som användes som sjukstuga förrän kl 5 nästa morgon. Den modige unge mannen bad endast om lite morfin så att han inte skulle störa de övriga. Han avled helt smärtfritt och vi var mycket sorgsna över att förlora en sådan tapper kamrat! Det var en äkta soldats död.” Vi på Preshute kan bara beklaga förlusten och avundas hans nobla död, vilken vem som helst av oss gladeligen skulle ljuta för vårt land.

S.A. WARD

Fänrik C.C. Roseveare (Dödad vid Mons den 27 augusti vid 22 års ålder.)

Preshute har drabbats av många slag sedan kriget bröt ut, men inget har drabbat oss hårdare än Clarence Roseveares död. Han efterlämnar två bröder i sista årskursen, inklusive vår lysande elevrådsordförande. Clarence var själv elevrådsordförande. Men hans död, liksom hans levnad, var hedervärd och manlig, närapå perfekt i sitt engelska hjältemod.

Utdrag ur ett brev från hans befäl: ”Han gick förbi mig med en mycket glad min, skrattande, mitt under den mycket intensiva korselden från maskingevär, och utbrast: ’Ska jag gå till anfall?’, och jag svarade: ’Kör hårt, grabben, ge allt du har.’ Stackars pojk, han blev skjuten genom hjärtat strax efteråt. Jag lade honom i en skyttegrav och hoppades att såret inte skulle vara dödligt. De enda ord han sa till mig var: ’Bry er inte om mig.’ När jag (forts. s. 3)

I

1 Ellwood var en av ordningsmännen, så han hade ett fint rum det året, med ett fönster som vette mot en underligt utskjutande del av taket. Han klättrade alltid omkring på ställen där han inte borde vara. Det var emellertid Gaunt som verkligen älskade utsiktsplatsen på taket. Han gillade att se när pojkar kilade in och ut ur Fletcher Hall för att snatta kakor, när ordningsmän vandrade omkring på gräset på gården, när orgelläraren kom ut från kapellet. Det tröstade honom att se skolan fungera utan honom, och att veta att han befann sig ovanför den.

Ellwood tyckte också om att sitta på taket. Han formade händerna till pistoler och sköt på de förbipasserande. ”Jävla tysk! Fick honom i ögat! Ta med den hem till Kejsaren!”

Gaunt, som hade tillbringat somrarna i München när han växte upp, brukade inte delta i dessa soldatlekar.

Han balanserade The Preshutian på knäet medan han vände blad och läste färdigt den sista ”In memoriam”. Han hade känt sju av de nio pojkar som dött. Den längsta minnesrunan ägnades Clarence Roseveare, äldre bror till en av Ellwoods vänner. När det gällde Gaunts egen vän – och fiende – Cuthbert-Smith, hade ett ynka stycke räckt för att summera honom. Båda pojkarna, försäkrade The Preshutian honom, hade dött en ädel död. Precis som alla andra studenter från Preshute som hade dött i kriget hittills. ”Pang!” muttrade Ellwood bredvid honom. ”Auf Wiedersehen!”

Gaunt drog ett långt bloss på sin cigarett och vek ihop tidningen.

13

”De har visst mer att säga om Roseveare än om Cuthbert-Smith.”

Ellwoods pistoler blev händer på nytt. Flinka, långa, bläckfläckade fingrar. ”Ja”, sa han och strök sig frånvarande över håret. Det var mörkt och bångstyrigt. Han hade det tillbakastruket med vax, men levde i skräck för att en lock skulle lösgöra sig och dra fel sorts uppmärksamhet till honom. ”Ja, det tyckte jag var synd.” ”Skjuten i magen!” Gaunts hand rörde sig automatiskt till hans egen mage. Han föreställde sig att den slets upp av en metallbit.

Geggigt. ”Roseveare är uppriven på grund av sin bror”, sa Ellwood. ”De stod varandra väldigt nära, bröderna Roseveare.” ”Han verkade okej i matsalen.” ”Han är inte den som gör stort väsen av sig”, sa Ellwood och rynkade pannan. Han tog Gaunts cigarett, men undvek noga att snudda vid Gaunts hand när han gjorde det. Trots Ellwoods tämligen fysiska relation med sina övriga vänner aktade han sig för att röra vid Gaunt, såvida de inte slogs på skoj. Gaunt skulle hellre ha dött än låtit Ellwood få veta hur mycket detta störde honom.

Ellwood tog ett bloss och gav tillbaka cigaretten till Gaunt. ”Jag undrar vad det skulle stå i min minnesruna”, funderade han. ”’Fåfäng pojke död i besynnerlig paraplyolycka. Utredning pågår.’” ”Nej”, sa Ellwood. ”Nej, jag tror snarare någonting i stil med ’Engelsk litteratur har i dag mist sin mest lysande stjärna …!’”

Han flinade mot Gaunt, men Gaunt log inte tillbaka. Han höll fortfarande handen mot magen, som om hans inälvor skulle trilla ut som Cuthbert-Smiths om han flyttade på den. Han såg Ellwood lägga märke till det. ”Jag skulle skriva din, vet du”, sa Ellwood lågt. ”Helt och hållet på vers, antar jag.” ”Självklart. Som Tennyson gjorde för Arthur Hallam.”

14

Ellwood jämförde ofta sig själv med Tennyson och Gaunt med Tennysons närmaste vän. För det mesta tyckte Gaunt att det var charmigt, förutom när han kom ihåg att Arthur Hallam hade dött vid tjugotvå års ålder och att Tennyson ägnat de kommande sjutton åren åt att skriva sorgepoesi. Då tyckte Gaunt att det var lite sjukt, som om Ellwood ville att han skulle dö så att han skulle ha något att skriva om.

Gaunt hade knäat Cuthbert-Smith i magen en gång. Hur annorlunda kändes en kula jämfört med ett knä? ”Din syster tyckte att Cuthbert-Smith var rätt snygg”, sa Ellwood. ”Det sa hon till mig hos lady Asquith förra sommaren.” ”Gjorde hon?” sa Gaunt utan märkbar entusiasm. ”Väldigt snällt av henne att anförtro sig åt dig så där.” ”Maud är toppen”, sa Ellwood och reste sig hastigt. ”En bra tjej.” En bit skiffer smulades sönder under hans fötter och föll till marken, tre våningar nedanför. ”Herregud, Elly, gör inte så där!” sa Gaunt och grep tag i fönster­ brädan. Ellwood flinade och klättrade tillbaka in i sovrummet. ”Kom in nu, det är blött därute”, sa han.

Gaunt drog snabbt ännu ett bloss och släppte ned cigaretten i ett stuprör. Ellwood låg utfläkt på soffan, men när Gaunt satte sig på hans ben drog han hastigt undan dem. ”Du avskydde Cuthbert-Smith”, sa Ellwood. ”Ja. Jo. Jag kommer sakna att avsky honom.”

Ellwood skrattade. ”Du kommer att hitta någon annan att hata. Det gör du alltid.” ”Tveklöst”, sa Gaunt. Men det var inte poängen. Han hade skrivit otrevliga dikter om Cuthbert-Smith, och Cuthbert-Smith hade (Gaunt var nästan säker på att det var han) skrivit ”Henry Gaunt är en tysk SPION” på väggen i bibliotekets kapprum.

Gaunt hade slagit till honom för det, men han skulle aldrig ha skjutit honom i magen. ”Jag tror att han kommer tillbaka nästa termin, självgod och full av skrönor från fronten”, sa Ellwood långsamt.

15

”Ingen av dem kommer kanske tillbaka.” ”Den där sortens defaitistiska attityd kommer göra att vi förlorar kriget.” Ellwood knyckte på nacken. ”Henry. Gamle Cuthbert-­Smith var en idiot. Han gick förmodligen rakt in i en kula för skojs skull. Det är inte så det kommer att bli när vi åker dit.” ”Jag tänker inte ta värvning.”

Ellwood slog armarna om knäna och stirrade på Gaunt. ”Struntprat”, sa han. ”Jag är inte emot alla krig”, sa Gaunt. ”Jag är bara emot det här kriget. ’Tysk militarism’ – som om inte vi kontrollerade vårt imperium genom militärmakt! Varför ska jag bli skjuten för att någon österrikisk ärkehertig dödats av en arg serb?” ”Men Belgien …” ”Ja, ja, illdåden i Belgien”, sa Gaunt. De hade diskuterat allt det här tidigare. De hade till och med debatterat det och Ellwood hade besegrat honom, 596 röster mot 4. Ellwood skulle ha vunnit vilken debatt som helst: skolan älskade honom. ”Men du måste ta värvning”, sa Ellwood, ”om kriget fortfarande pågår när vi slutar skolan.” ”Varför det? För att du ska göra det?”

Ellwood bet ihop och tittade bort. ”Du kommer att slåss, Gaunt”, sa han. ”Jaså, minsann?” ”Du slåss hela tiden. Mot alla.” Ellwood gned ett litet platt ställe på näsan med ett finger. Det gjorde han ofta. Gaunt undrade om Ellwood var förnärmad för att han slagit till honom där.

De hade bara varit i slagsmål en enda gång. Det var inte Gaunt som hade startat det. ”Jag slåss inte med dig”, sa han. ”ϒνῶθι σεαυτόν”, sa Ellwood. ”Jag känner visst mig själv!” sa Gaunt och kastade sig över Ellwood för att tysta honom med en kudde, och ett kort ögonblick kunde ingen av dem prata därför att Ellwood slingrade sig 16

och skrek av skratt medan Gaunt försökte brotta ned honom från soffan. Gaunt var stark, men Ellwood var snabbare och han gled mellan Gaunts armar och ramlade ned på golvet, tillintetgjord av skratt. Gaunt lutade huvudet över soffkanten och de pressade ihop sina pannor. ”Slåss på det här sättet, menar du?” sa Gaunt när de hade hämtat andan. ”Brotta tyskarna till döds?”

Ellwood slutade skratta, men han rörde sig inte. De var stilla en stund, hård skalle mot hård skalle, tills Ellwood drog sig undan och lutade ansiktet mot Gaunts arm.

Gaunts alla muskler spändes vid rörelsen. Ellwoods andedräkt var varm. Det påminde Gaunt om hunden Trooper därhemma.

Kanske var det därför han rufsade Ellwood i håret, fingrarna letade efter lockar som vaxet missat. Han hade inte smekt Ellwoods hår på åratal, inte sedan de var trettonåringar första året på Preshute och han brukade hitta Ellwood hop­krupen i en hög av tårar under sin bänk.

Men nu gick de sista året och rörde nästan aldrig vid varandra.

Ellwood var mycket stilla. ”Du är som min hund”, sa Gaunt eftersom tystnaden var tung av någonting.

Ellwood drog sig undan. ”Tack.” ”Det är en bra sak. Jag tycker om hundar väldigt mycket.” ”Jaha. Är det något du vill att jag ska hämta? Jag börjar få grepp om det där med tidningar, även om tänderna fortfarande gör märken.” ”Var inte fånig.”

Ellwood gav till ett lite olyckligt skratt. ”Jag är också ledsen på grund av Roseveare och Cuthbert-Smith, ska du veta”, sa han. ”Javisst”, sa Gaunt. ”Och Straker. Kommer du ihåg hur ni två brukade binda fast de yngre pojkarna vid stolar och spöa dem hela natten?”

17

Det hade gått många år sedan Ellwood hade utsatt någon för översitteri, men Gaunt visste att han fortfarande skämdes över den ådra av okontrollerbar vrede som brände i honom. Så sent som förra terminen hade Gaunt sett honom gråta av ilska när han förlorade en cricketmatch. Gaunt hade inte gråtit sedan han var nio. ”Straker och jag var inte alls lika elaka som grabbarna i årskursen över var mot oss”, sa Ellwood, röd i ansiktet. ”Charlie Pritchard sköt på oss med lösa gevärskulor.”

Gaunt flinade, medveten om att han retade Ellwood för att han tyckte att han förödmjukat sig själv när han rört vid hans hår. Det var något som Ellwood gjorde med andra pojkar hela tiden, sa han till sig själv. Jo, svarade en röst. Men aldrig med honom. ”Jag var hur som helst inte nära vän med Straker”, sa Ellwood. ”Han var ett råskinn.” ”Alla dina vänner är råskinn, Ellwood.” ”Jag är trött på allt det här.” Ellwood reste sig. ”Kom så tar vi en promenad.”

De hade inte tillåtelse att lämna sina rum under läxläsnings­ tiden, så de var tvungna att vara tysta när de smet ut från Cemetery House. De smög nedför den bakre trappan, förbi arbetsrummet där deras elevhemsföreståndare, mr Hammick, läxade upp en Shell-pojke för att han skvallrat. (Preshute var en yngre privatskola och använde gärna de äldre, mer prestigefyllda, institutionernas terminologi: Shell för förstaårselever, Remove för andraårs, Hundreds för tredjeårs, följt av Lower Sixth och Upper Sixth.) ”Det är uselt och vanhedrande, Gosset. Vill du vara usel och vanhedrande?” ”Nej, sir”, snyftade den olycklige Gosset. ”Stackars grabb”, sa Ellwood när de hade stängt bakdörren efter sig. De promenerade längs grusvägen in på kyrkogården som gett namn åt Cemetery House. ”Förstaårseleverna har varit 18

fullkomligt avskyvärda mot honom bara för att han första dagen berättade för allihop att han var hertig.” ”Är han det?” sa Gaunt och drog fingertopparna över grav­ stenarna medan han gick. ”Ja, det är han, men det är en sak som man borde låta folk få upptäcka. Det är ungefär som om jag skulle presentera mig genom att säga ’Jag heter Sidney Ellwood och jag är förödande attraktiv’.

Det är inte min sak att säga det.” ”Om du väntar på att jag ska bekräfta din fåfänga …” ”Det skulle jag aldrig drömma om”, sa Ellwood med ett muntert litet skutt. ”Jag har inte fått någon komplimang av dig på tre månader. Det vet jag eftersom jag alltid skriver ned dem och lägger dem i en byrålåda.” ”Påfågel.” ”Hur som helst, saken är den att Gosset har blivit rejält nedtryckt av sin klass och jag tycker väldigt synd om honom.”

De kom fram till det förfallna Old Priory längst bort på kyrkogården. Det blev kallare och fuktigare i takt med att natten föll.

Himlen mörknade till marinblått och deras frackskört flaxade i vinden. Gaunt slog armarna runt sig. Det vilade något slags förväntan över vinterkvällarna på Preshute. Kanske berodde det på kontrasten mellan de stora kullarna bakom skolan, den svarta skogen, de vindpinade ängarna – alla så tysta – och det sprakande larmet från pojkarna när de återvände till sina respektive elevhem. När de gick över de bara åkrarna skulle de ha kunnat vara de enda människor som var i livet. Ellwood kom från en stor herrgård i East Sussex, men Gaunt hade vuxit upp i London.

Tystnad var något påtagligt magiskt. ”Lyssna”, sa Ellwood, blundade och vände ansiktet uppåt. ”Kan du inte föreställa dig hur romarna slaktar kelterna om du är tyst?”

De stannade.

Gaunt kunde inte föreställa sig någonting i stillheten. ”Tror du på magi?” frågade han.

19