9789100803278

STORT R A PPEN I DÜSSEL DOR F 7

JAGUA R JÄGA RNA 11 U NG M A N SPÄ N N ER M USK LERNA 63 SOM M A RNÄTTERNA I SK Ä RGÅ RDEN 141 RI K EDOM EN 205 STORM A N N EN OCH STI LBI LDA REN 257 TIGERFLICK A NS H EM LIGH ET 303 STORT R A PPEN I DÜSSEL DOR F I I 351 Noter 362 Kvarlåtenskapen 369 Litteratur 376 Bildförteckning 383 Personregister 385 Familjen Liljefors 389

STORTRAPPEN I DÜSSELDORF Jag känner igen en bra historia när jag ser den, och nu hände det igen, det där som gör livet värt att leva. Jägarens liv, letarens. Man vet aldrig på förhand var och när äventyret ska börja, för det händer som regel av en slump. I nio fall av tio leder spåret ingenstans, några dagar av planlöst irrande bara, men den här gången hittade jag en historia som skulle hålla mig sysselsatt i åratal. » Duva. Okänd konstnär.« Så långt auktionskatalogen. Först en chansning, sedan en försiktighetsåtgärd.

Att fågeln var en stortrapp, det såg jag direkt; särskilt han­narna har det där liksom sinnessjuka uttrycket. Blicken, håll­ningen. Signaturen – Bruno Liljefors – väckte dock mina tvivel. Stilen i målningen var inte hans, och förresten föddes han 1860, ungefär samtidigt som de sista stortrapparna utrotades i Sverige. Men ändå. Han studerade i Düsseldorf 1882, och där fanns på den tiden Europas största zoologiska trädgård. Hade de trappar i hägn? Saken borde åtminstone undersökas.

7

fredrik sjöberg

Det var så alltsammans började.

Någon framstående Liljeforsexpert fanns inte att fråga, men jag mindes att min pappa hade varit god vän med keramikern Anders Bruno Liljefors, barnbarn till konstnären. Vi besökte honom nere i Blekinge en gång på sextiotalet och då träffade jag första gången Max Liljefors, barnbarnsbarn. Han blev sedan fältbiolog, precis som jag. Nu var han konstprofessor i Lund. Jag skrev ett brev. Han svarade att stortrappen troligen var målad av någon annan.

Likafullt såg Max min fråga som ett mystiskt sammanträffande, för helt nyligen hade han fått sig tillsänd en samling brev skrivna av Bruno Liljefors, en tummad brevbunt som under alla år hade legat gömd hos hans kusiner i Kanada, ättlingar till ett av de tretton barn Liljefors fick med systrarna Olofsson. Max hade ännu inte hunnit läsa igenom allt, men han berättade att en del av breven var skrivna just i Tyskland 1882, när Liljefors hade fått nog av Konstakademien i Stockholm och rest bort för att stå på egna ben. »Jag kan skicka breven«, skrev han.

Ja, det var så det började.

Något år senare satt jag i Eva Bonniers vackra arbetsrum på Sveavägen. Vi hade lagt sista handen vid en essäsamling och Eva frågade nu på förläggares vis vad jag hade för avsikt att skriva härnäst. Mitt svar var svävande – jag följer alltid flera spår – men hur det nu var så nämnde jag i förbigående något om Bruno Liljefors, att han på sistone lockat mig. Jag berättade om stortrappen och den kanadensiska brevsamlingen, att jag hade sugits in i en historia som jag inte riktigt visste varthän den bar.

Eva spände ögonen i mig.

8

stortrappen i düsseldorf

Med den stränga beslutsamhet som vankelmodiga författare både fruktar och behöver sa hon: » Utmärkt. Skriv en Liljefors­biografi. Det är dags. Ingen kan göra det bättre än du.

Nu talar vi inte mer om det.« Idén var inte direkt hennes, men inte heller min. Den uppstod i stunden, och det ska sägas att orden kanske inte föll exakt så, men här är det resultatet som räknas, själva effekten av hennes bestämda uppmaning: Skriv!

Denna serie slumpartade händelser fick mig att börja. Att sluta skulle visa sig vara svårare. Bruno Liljefors var som alla vet en av Sveriges genom tiderna främsta konstnärer. Men mannen vid staffliet, vem var han? En mångbottnad historia, det här.

Runmarö sommaren 2024 Fredrik Sjöberg

JAGUARJÄGARNA Om konstnärens äventyrliga barndom i Uppsala när Sveriges kung heter Karl XV, samt hans uppväxt och familjeförhållanden fram till hösten 1879, då han inträder som särdeles lovande lärjunge vid Kungliga Akademien för de Fria Konsterna i Stockholm.

Den franska impressionismen påverkade alla i den generation målare som slog igenom på 1880-talet. Trädgården vid Svartbäcken (1884).

11

plötsligt satt en skata i körsbärsträdet. Pojkarna såg den genom fönstret och båda ville genast jaga. Skjuta den. För det var så man gjorde. Den äldre av de två, sjuttonåringen som tursamt nog skulle överleva dagen och som flera år senare, på 1880-talet, även lyckades återvända med livet i behåll efter en tid som legosoldat i Kongo, var först ut genom köksdörren. Fjortonåringen som skulle bli världsberömd konstnär följde honom tätt i hälarna och det var han som tog bössan, en ålderdomlig mynningsladdare vars mekanism var så illa sliten att skottet kunde brinna av mycket lätt.

Ekot från smällen rullade ut över slätten.

Skatan flög bort. En blödande pojke låg stilla i gräset.

Sverige är ett mycket vackert land, förvisso glest befolkat men fagert på ett sätt som kommer av människornas tusen­ åriga strävan att förvandla vildmarken, tämja den. Var kulturen slutar och naturen börjar är inte alltid lätt att säga. Längst i söder, på Skånes feta jordar, har kulturen länge varit starkare än de ursprungliga skogarna och träsken, och i Lapplands fjälltrakter är det vanligen tvärtom. Ändå uppvisar bägge dessa landskap en säregen skönhet, just så som snart nog alla andra svenska landskap gör, vart och ett på sitt sätt. Strängt 13

fredrik sjöberg

taget är det väl bara Uppland som anses vara trist; anordnades en skönhetstävling skulle Uppland säkert komma sist.

Detta är något orättvist. Man glömmer kusterna, både skär­gården i öster och Mälarens glittrande fjärdar i sydväst, men faktum är att redan Selma Lagerlöf i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1907) skrev att Uppland » bestod inte av annat än magra leråkrar och små låga stenbackar«.

Den som i vår tid färdas genom landskapet på E 4:an från Stockholm till Dalälven bör vara utsövd, så karaktärslöst flack och intetsägande är Uppsalaslätten, och på vägen genom skogarna norr därom är varje bilförare betjänt av ett rikt inre liv. Orsaken till att Bruno Liljefors inte blev storvulen landskapsmålare är uppenbar. Varför han fastnade för faunan är lika lätt att förstå.

Ja, vi måste börja i omgivningarna. En målares väg bestäms naturligtvis av en mängd olika faktorer, och Liljefors är i­ nget undantag. Utöver den grundläggande fallenheten, själva målartalangen, som var av större betydelse då än i dag, kan ett konstnärskap någorlunda begripas mot en fond av strömningar i tiden, politiska och andra, liksom familjeförhållanden, utbildning, kamrater, krig och så vidare. Kärlek, sjukdomar, till­fälligheter. Men för att rätt förstå en konstnär som Liljefors kan det vara klokt att inleda sökandet på de gärden och dikesrenar där allting började. Där han sprang som barn. Eller smög, ska vi kanske säga, för en viss indianromantik gjorde sig tidigt gällande i pojkens föreställningsvärld.

När han på framgångens krön många år senare byggde sig en praktfull villa vid havet i Södermanland, i Ytterjärna innanför Mörkö, döpte han egendomen till Wigwam. Det var ­ingen tillfällighet.

14

j a gua r j ä g a r n a

Karl XV var kung i Sverige när den här historien börjar.

Redan långt innan dess, på Karl XIV Johans tid, hade konstnärens pappa Anders Liljefors lämnat bondbyn Ärentuna halvannan mil norröver och etablerat sig i Uppsala. Han verkade som kruthandlare på Svartbäcksgatan i vad som då var stadens utkant, ett stenkast från Fyrisån. För Anders Liljefors blev livet en prövning av rent bibliska mått när hans unga fru och två av deras tre barn dog i en av de koleraepidemier som svepte över landet på 1850-talet, men han bet ihop och började om, och eftersom blod är tjockare än vatten tog han hjälp av sin döda hustrus yngre syster, Margareta Lindbäck.

Kanske gällde arrangemanget mest omvårdnaden om hans tre veckor gamla son Brynolf, som även han skulle gå bort i unga år, men hur det nu var så råkade Margareta bli gravid, och i november 1859 gifte de sig. Han var då fyrtiosex år gammal, hon trettio.1 Anders och Margareta Liljefors fick tillsammans fyra söner. Bruno föddes i maj 1860 och sedan följde Carl 1862, Pontus 1864 och slutligen sladdbarnet Ruben 1871. Alla gjorde vackra karriärer som möjliggjorde bekväma liv, inklusive omfattande barn­alstring. Såvitt känt fick bröderna Liljefors inalles trettio barn, alla födda mellan 1888 och 1916. Och på den vägen är det; medlemmarna i Släktföreningen Liljefors ger såhär ett antal generationer senare intryck av att vara lika många som invånarna i en mindre landsortskommun.

Ett oöverskådligt myller av ättlingar.2 Pojkarnas uppväxt var av allt att döma uthärdlig, hemmet rent av trivsamt. Barndomsskildringar tillkomna långt i efterhand är visserligen så gott som alltid förljugna, men här finns tillräckligt många berättelser från olika vittnen för att vem 15

fredrik sjöberg

som helst kan våga sig på gissningen att Bruno Liljefors fick en gynnsam start i livet. Fadern tycks ha varit en trygg patriark som sällan slogs, och modern var åtminstone intresserad av burfåglar. Guldfiskar också. Hon är på kvinnors vis något frånvarande i minnesteckningarna, men man förstår att hon skötte ruljansen i krutboden medan maken extraknäckte som bokhållare på en brännvins­fabrik i närheten, för övrigt en bransch på stark frammarsch efter 1860 års förbud mot hembränning.

Hushållerskan Lova, på plats i köket under alla år, hade möjligen större ansvar för att barnen var hela och rena. Alla bar strumpor med monogram, antagligen broderade av Lova.3 Så långt är alla biografier om konstnären samstämmiga.

Föreställningen om en relativt sett lycklig barndom är också fullt rimlig, åtminstone till den dagen då tvivlaren likt en grythund gräver sig ner till de halvt bortglömda person­ arkivens inre skrymslen och blir sittande i skumrasket med ett självbiografiskt brev skrivet 1902, antagligen till Tor Hedberg, litteratören och senare Akademiledamoten som det året skrev den första Liljeforsbiografin. Där står: » Vi är fyra ­bröder – jag är äldst. Två systrar dog som små.«4 Alla med någon kunskap om familjen Liljefors, inklusive nu levande släktingar, har varit övertygade om att brevskrivaren här syftar på de döda halvsystrarna i faderns första äktenskap.

Men varför nämner han i så fall inte sin halvbror Brynolf? Han som följde med i faderns nya äktenskap och trots allt blev, som det heter i hävderna, » ett par år gammal«.5 Svaret är det vanliga: författare kopierar varandras böcker, varefter antaganden sedimenterar och med åren stelnar till fakta. Ingen damm­ sög någonsin hörnen i Uppsala domkyrkoförsamlings arkiv – kyrkböckerna – där prydliga noteringar förtäljer svart på vitt 16

j a gua r j ä g a r n a

att Brynolf Liljefors dog av hjärnhinneinflammation först vid åtta och ett halvt års ålder, på juldagen 1865, när halvbrodern Bruno var gott och väl fem. Vad gör en sådan katastrof med en hyperkänslig lillebror? Ja, vad?

Vidare framgår av dessa kyrkböcker att handelsmannen vid Fyrisån, Anders Liljefors, och hans då trettionio­åriga maka Margareta, i februari månad år 1868 fick en dotter som inför många dopvittnen gavs det ovanligt vackra namnet Maria Concordia, men som olyckligtvis dog av » medfödd allmän svaghet« på midsommarafton samma år.6 Hur påverkar det en åttaårig store­bror? Det enda vi säkert vet är att förlusterna kom att omgärdas av tystnad, för att senare helt glömmas bort. Ändå är det omöjligt att blunda för de potentiella följderna; åtminstone kan det vara värt att hålla dessa tidiga trauman i minnet när vi kommer fram till 1890-talets mitt, när Bruno Liljefors genomgick ett privat helvete som inte stod Strindbergs Infernokris långt efter. Rädslan för att bli övergiven. Skammens botten i barndomen.

I tillägg till Uppsalas kyrkböcker ska här sändas en tack­ samhetens tanke till mormonerna, som har sitt huvudsäte i Salt Lake City i USA . En av deras mer originella trosuppfattningar är att man om viljan finns, och den rätta tron förstås, både kan döpa och viga sedan länge döda släktingar och på så vis utvidga församlingen bakåt, varför det anses vara en Gudi behaglig gärning att lokalisera sådana personer i arkiven. Så kom det sig att mormonerna i Utah tog sig för att underlätta släktforskningen genom att mikrofilma och digitalisera samtliga svenska kyrkböcker och sedan via Riksarkivet göra dem till­ gängliga för alla som har en dator och någon att leta efter. Att Maria Concordia Liljefors tog vägen om Salt Lake City för att 17

fredrik sjöberg

undkomma glöms­kans tvärmörker är besynnerligt, men ändå på sitt sätt vackert.

Den andra systern, om hon fanns, har inte låtit sig spåras lika lätt.7 Kanske dog hon redan vid födseln, utan att hamna i kyrkböckerna. Intrycket är i alla händelser att livet i familjen Liljefors var betydligt hårdare än vad alla hävdatecknare hittills har tyckt sig förstå eller velat berätta. De sju åren mellan småbröderna Pontus och Ruben, när Maria Concordia föddes och dog, var sannerligen ingen viloperiod för Margareta, när hon kunde virka antimakasser och pyssla med krukväxterna.

Sorg och djupaste förtvivlan. Sedan tystnad, som om de döda till varje pris måste gömmas. Lägg därtill att kruthandlaren själv under denna blytunga period lyckades med konststycket att gå i konkurs inte bara en gång, utan två. Han må ha varit en driftig man som i kraft av händernas intelligens kunde bygga leksaker åt barnen, men ekonomi begrep han sig inte på, egenskaper som för övrigt skulle gå i arv till hans äldste son.8 I nyss nämnda brev till Tor Hedberg skriver Liljefors om sin far: » Han hade kruthandel men var ej det minsta lämpad för handelsyrket. Han var konstnärligt och mekaniskt begåvad fast det blev aldrig något utövande – för övrigt så förälskad i Tegnér att han i dagliga livet nästan uteslutande använde citat ur Frithiofs saga.« Vi befinner oss i hörnet av Svartbäcksgatan och Skolgatan i Uppsala, inte långt från domkyrkan, grundlagd på 1200-talet och senare ändrad och påbyggd i olika omgångar, inte minst på 1880-talet när man lät uppföra de skyhöga tornspirorna där nuförtiden pilgrimsfalken varje vinter spanar efter byte.

När Bruno Liljefors var barn såg kyrkan alltså annorlunda ut, som så mycket annat. Linnéträdgården på andra sidan 18

j a gua r j ä g a r n a

Skolgatan finns visserligen än i dag, men de bostäder och affärslokaler Anders Liljefors hyrde i kvarteret Edda, från 1868 på Svartbäcksgatan 37, är numera med något undantag ersatta av moderna hyreshus. Stadsdelens namn var sedan länge etablerat när August Strindberg gav ut novellsamlingen Från Fjärdingen och Svartbäcken (1877), och så heter den fortfarande, men själva det vattendrag som var namnets upprinnelse finns inte kvar. Dess mynning i Fyrisån kan ännu anas, men mer än så är det inte.

Det i dag försvunna vattendraget Svartbäcken, som flöt genom trädgården där familjen Liljefors bodde, kan ha varit förebild för skolplanschen Flickan och hunden (1896).