1
Vindkantringens tid Det borde inte ha förvånat mig. Jag vaknade av ett skarpt genom trängande buller, som om alla onda aningar, de som under lång tid jagat mig genom nätternas drömmar, nu landat hårt i den verkliga världen, som om något störtade samman eller slogs sönder där ute på den smala gatan mellan husen och människorna. Det var inte första gången jag rycktes upp ur sömnen på det här viset, som om oljudet försökte säga mig något, få mig ur balans. Paris milda morgonljus silades genom de stängda fönsterluckorna. Jag famlade efter klockan. Om några timmar skulle jag sätta mig vid bordet, slå upp datorn och börja skriva. Efter någon minut sjönk jag tillbaka in i en orolig slummer. Jag var innesluten i den välbekanta känslan av att veta vad jag ville skriva, men inte hur det skulle göras. Jag hörde hur sopbilen, som väckt mig, försvann nerför gatan, samtidigt som ett gammalt minne från barndomen trädde fram i mitt halvvakna tillstånd. Varje morgon i alla väder gick jag den långa vägen till min mellan stadieskola. Vi bodde på en brant kulle och skolan låg på en annan kulle. Mellan dem bredde ett flackt förortslandskap ut sig med 7