9789100801823

Kvinna utan mask

Hanne-Vibeke Holst

Kvinna utan mask Översättning: Djordje Zarkovic

Albert bonniers förlag

Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet.

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-080182-3 Originalets titel: Kriger uden maske Copyright © Hanne-Vibeke Holst, 2022 Published by agreement with Lars Ringhof Agency ApS, Copenhagen Omslag: Simon Lilholt/imperiet.dk, bearbetning av Ingrediensen AB Översättning: Djordje Zarkovic Tryck: ScandBook, EU 2023

”Man ska komma ut ur sin håla som en väpnad soldat.”

SONJA FERLOV MANCOBA

Prolog november 1921

”Känner du kraften i den, Sonne?”

Carl Kjersmeier, samlaren med det runda huvudet och en ansats till dubbelhaka, tittar uppfordrande på henne genom de hornbågade glasögonens starka glas. Det är första gången de hälsar på paret Kjersmeier i deras trerumslägenhet på Vesterbro, som är fullproppad med ”negerkonst”, som de kallar det, och sagolika fynd från deras många resor. Sonja har aldrig sett något liknande. Om Schlaraffenland finns, då ligger det här.

Kjersmeier har med mycket varsam hand just hämtat ner en av sina många afrikanska träskulpturer från hyllan, ”en fangfigur från Gabon”, och lagt den i hennes händer. Figuren i dockstorlek är utrustad med en väldig manslem, som konstigt nog inte gör henne generad. Hennes mamma däremot harklar sig och säger: ”Jag tror faktiskt inte att det här är något för små flickor …”, men Kjersmeier håller avvärjande upp en hand, som får hennes mamma att tystna och hennes pappa att släcka sin cigarett. Fru Kjersmeier är ute i köket och hämtar mer att dricka. ”Inte riktigt”, säger hon försiktigt, hon vill helst inte göra farbrorn besviken. ”Blunda!” uppmanar han.

Han talar till henne som om han tar henne på allvar. Inte som vuxna brukar tala till barn, över huvudet på dem.

Hon gör villigt som han säger. Hon blundar och koncentrerar sig helt på den mörka, blankpolerade figuren. Hon förnimmer lättheten, formen, den lätt klibbiga ytan. ”Fortsätt!” säger han, och efter en stund sker det förunderliga. Det 9

börjar surra i handflatorna, och värme strömmar från skulpturen direkt in i hennes blodkärl så att det snurrar i hela kroppen. ”Nu känner jag! Det är som om den blir levande!” utbrister hon förtjust. ”Jag visste det!” Kjersmeier nyper henne belåtet i kinden när hon blinkar och öppnar ögonen. ”Du har det rätta sinnet!” ”Vad menar ni?” frågar hennes mamma oroligt. ”Vadå för sinne?” ”Jag menar att er dotter är utomordentligt mottaglig.” ”För svartkonst?” inflikar hennes pappa retsamt och tänder en ny cigarett. ”Mottaglig för fetischkraften”, svarar Kjersmeier, och befriar henne från figuren, som om hon inte skulle tåla en högre dos. ”Hur gammal är du, Sonne?” ”Jag fyllde tio första november”, svarar hon, lite yr i huvudet. Omgivningen är densamma som förut, ansiktena är desamma, och ändå tycks allt vara annorlunda, förvridet, skälvande.

Han tittar rakt fram och nickar menande. ”Då är du född 1/11 -11, kan jag allt räkna ut! Du är ju utvald, Sonne!

Det får du aldrig glömma, hör du det?”

***

I 1930–1934

”Gaudeamus igitur, juvenes dum sumus!” skrålar hon och skrattar medan de drar med henne runt ryttarstatyn på Krinsen.

De är redan i gasen efter att ha hällt i sig rikliga mängder vermouthportvinmadeira under droskans korta uppehåll på den ena villagatan efter den andra, jatackjatackjatackochskååål! Hon har inte hållit igen hon heller, i dag har hon ingen lust att vara den väna läskedrycks­flickan, utan är precis som sina klasskamrater i färd med att målmedvetet blåsa bort den oklanderlighet som blev förevigad när de tog sina studentfoton före droskturen. Där framstod de sannerligen som gräddan av Danmarks ungdom – pojkarna i nypressade smokingar med fläckfria skjortbröst och flugorna på rätt ställe och flickorna i kritvita klänningar i den nya damiga längden där de vita strumporna och de matchande vita skorna knappt skymtade – krönt av studentmössor med svartblanka skärmar. Nu, någon timme senare, hänger flugorna snett, kavajerna är uppknäppta, klänningarna har fått vinfläckar, och det är flottiga fingeravtryck på mösskärmarna. Hur de ska hinna återskapa ideal­ bilden före kvällens festmiddag, det vete gudarna, fast det struntar de helt i just nu.

Allt tjo och tjim på den blomstersmyckade vagnen, det flamsiga vinkandet med bokgrenar till folket, den dionysiska infödingsdansen på Kongens Nytorv är nämligen belöningen för tolv års skolgång. Äntligen har de blivit utsläppta från anstalten, befrielsen är här. De har förtjänat att få leva rullan, att ta ut svängarna precis så mycket som deras stolta föräldrar försäkrar varandra att deras telningar aldrig skulle få för sig att göra. Och särskilt inte hon, deras förståndiga Sonnetösen.

Så Sonja är oregerligt trotsig, och därför en av dem som sjunger 13

med högst i Post molestam senectutem, nos habebit humus. För även om de har övat in översättningen, Efter den svåra ålderdomen väntar jorden på oss, har döden aldrig känts mer ovidkommande än nu, i den strålande Köpenhamnssolen där vermouthportvinmadeira skvalpar runt i blod­ ådrorna och hon för första gången upplever hur befriande upplyft man blir av ruset.

Några av de bredaxlade pojkarna med armar starka av rodd och tennis­träning börjar dra iväg, det går fortare, de måste springa snabbare, och skratten kommer i andfådda stötar. Det går runt i huvudet, ringen med almar flimrar förbi, hon skrattar, håller på att tappa balansen och snubblar till. ”Oj”, utbrister hon, men bredvid henne finns Mogens, matematik­ linjens primus, som griper tag i henne och stöttar henne, den ny­bakade, medelmåttiga latinstudenten. Denne stilige domarson, svuren medlem av Konservativ ungdom, blivande juridikstudent, med markerad käklinje, kramar hennes hand en extra gång när han har fått henne på rätt köl. ”Tack”, säger hon och ler, men besvarar inte närmandet. De två har hängt ihop ett tag, dansat tryckare och varit på bio. Inte mer än så, förutom en kysk godnattpuss utanför porten. De andra pratar om dem som om den väntade förlovningen redan är på gång, och även hennes snobbiga mamma driver ohämmat på: ”Mogens är verkligen en trevlig ung man!”

Kanske får han en riktig kyss i kväll, kanske tar de en månskens­ promenad, kanske får han lång näsa …

Deras kedja faller isär länk för länk. När de stannar till efter att nästan ha storknat under den gamla studentsångens sista vers, står hon med ryggen mot Hotel d’Angleterre och med Charlottenborgs slott framför sig. Där Akademin för de sköna konsterna huserar. Hon riktar sin simmiga blick mot denna hägring, detta svärmeri som hon egentligen har avskrivit som barnsligt och helt out of the question. Visserligen har hon alltid älskat att rita. Visserligen springer hon på den ena utställningen efter den andra, går ofta på museum, lockas av bild­ konsten. Men ju mer hon ser, desto osäkrare blir hon. För hon är ju varken en Anna Ancher, en Bertha Wegmann eller en Ebba Carstensen.

14

Hon är bara en helt vanlig flicka från Charlottenlund som drömmer om att bli konstnär. Men medan hon stirrar längtansfullt på palatset som ligger mellan Nyhavn och Kongelige Teater, är det som om de två flyglarna breder ut sig som en öppen famn, som om fönstren slås upp på vid gavel och byggnaden ropar på henne: Kom! Kom hit, Sonja! Det är här du hör hemma! ”Ja!” säger hon högt. ”Va?” säger Mogens, som fortfarande håller henne i handen, trots att de andra har släppt varandra. ”Jag ska dit, Mogens”, säger hon och pekar. ”Jag ska gå på Konst­ akademin.” ”Du är för gullig”, säger han och ler överlägset, som pojkar gör när berusade flickor pratar strunt, och stiger åt sidan för nästa grupp uppspelta studenter. Deras egen kusk kallar på ungdomarna från Ordrup, de måste vidare, hästarna blir oroliga i den här stadstrafiken med tutande automobiler, gnisslande spårvagnar och plingande cyklister, och de måste göra plats för nya ekipage. Den skara som håller på att tränga sig fram är från Christianshavnsgymnasiet, står det på banderollen på vagnen. De tycks lustigt nog vara nyktrare än de själva, känns inte lika gräddan-av-Danmarks-ungdom-snorkiga och sjunger inte ”Gaudeamus igitur” utan ”Vi seglar uppför ån”. ”Jag menar allvar, Mogens! Jag ska gå på Akademin!” framhärdar hon. ”Pladdermaja! Du ska ju läsa franska!”

Hon svarar inte, för i samma stund får hon ögonkontakt med en mager slyngel med ljusblå blick, ett sammelsurium av skarpa ansiktsdrag och ett par röda utstående öron. Gylfen är öppen, lägger hon märke till, och den här plebejiska sjaskigheten är underbart upprorisk, tycker hon ändå lite grann, men samtidigt något som bör påpekas. ”Tivoli har öppet”, säger hon högt efter slashasen, som vänder sig om och svarar: ”Det är alltid öppet på mitt Tivoli. Ska du med upp i båtgungorna?”, och så uppslukas han av horden med ett högröstat skratt. Hon sträcker på huvudet och kikar efter honom, det var någonting där, medan Mogens släpar iväg henne. ”Såja, fröken, upp på vagnen med dig nu!”

15

Hon vill protestera, men då stiger den alkoholstinna cocktailen upp i matstrupen som en gejser, och det är oerhört beklagligt, men det går inte att undvika att strålen träffar Mogens skräddarsydda smokingbyxor med explosiv kraft. ”Hoppsan”, säger hon och fnissar med ena handen för munnen. ”Jag ber så himla mycket om ursäkt.”

* ”Vad är sanning? Vad är rättfärdighet?”

Det är till henne filosofiprofessorn kastar ut kroken, lika hoppfullt som en nöjesfiskare, eftersom hon är en av få i hörsalen som är tillräckligt vaken under denna sömniga eftermiddagslektion för att kunna nappa. Ännu sömnigare än vanligt, eftersom solen vräker in genom fönstren och luften står bedövande stilla. De flesta av hennes kurskamrater sitter och slumrar skönt, några snarkar till och med, och inte ens de som är vid medvetande följer med, utan röker, läser tidningen eller sänker skepp. Ett par flickor sitter till och med och stickar!

Jösses, vad hon retar sig på dem, de slappa idioterna! Ytliga typer som Mogens, den ståndaktige friaren som helst skulle vilja ta ut sin filosofiexamen i en automat och gå vidare till sina juridikstudier så att han så fort som möjligt kan bli advokat och tjäna säckvis med pengar och köpa bil och villa. Mogens, som hon lyckligtvis slipper i dag eftersom han skolkar från föreläsningen och har åkt ut och rott i sundet i det fina vädret i stället för att slösa bort sin ungdom på filosofer med grått skägg, retar hon sig också på. Hans ytlighet, att han skrattar åt henne när hon försöker komma in på viktiga saker – Platons ontologi eller det oroliga världsläget som tidningarna så bekymrat skriver om – ”Du ska inte tynga ditt söta huvud med politik”, ropar han och ler sitt tandkrämsleende när de glider upp och ner för Strandvejen i hans pappas öppna A-Ford som han styr nonchalant med ena handen löst på ratten och den andra på hennes lår.

Och nu retar hon sig på att hon själv håller på att falla offer för sömnlusten. Hon kväver en gäspning, för hon vägrar att falla till föga, hon vill inte som de andra slöfockarna göra den ivrige professorn besviken, 16

han som skulle slå knut på sig själv om det kunde få hans otacksamma publik att intressera sig det minsta för hans gamla greker, som han talar om som vore de en skock kloka farbröder i en evig dispyt och han själv deras beundrande brorson.

Hon lägger huvudet på sned och spärrar upp ögonen för att signalera att han har hennes fulla uppmärksamhet, och hon ger eftertryck åt sitt stöd genom att flitigt skriva ner hans guldkorn i sin anteckningsbok, som att Sokrates ansåg att ”något kan definieras som antingen sant eller gott i absolut mening” och ”att alla människor därför är bundna av absoluta moraliska normer”.

I detsamma fångas hennes uppmärksamhet av ett tungt surrande bzzz. Hon vänder på huvudet efter ljudet och får syn på getingen, en av sensommarens sista, som har förirrat sig från gården på Studiestræde och in genom fönsterspringan till Hörsal A där det är så högt i tak.

Blotta åsynen räcker för att aktivera hennes larmberedskap och mana fram minnet av den gången hon blev stucken i trädgården när hon plockade plommon, den svidande smärtan i handen, som svullnade upp trots att Hanne resolut drog ut gadden och lade en lindrande socker­bit på sticket. Av det lärde hon sig att getingar under den här tiden på året kan vara ena ondskefulla lymlar, arbetslösa och rusiga av jäst fallfrukt.

Lika lättretliga som hon själv, tänker hon med viss sympati medan hon följer dess färd och gör sig redo att försvara sig.

Det är varken henne eller de andra lata åhörarna som getingen har bespetsat sig på, utan det är professorn vid svarta tavlan som är målet.

Vem som helst, och utan tvekan hon själv, skulle börja vifta med armarna, ducka eller fly i panik efter att ha uppmärksammat angriparens avsikter. Det gör inte den lidelsefulle professorn, han fortsätter i stället oförtrutet med sin föreläsning. ”Platons helhetssyn, som ju härstammar från Sokrates”, säger han och lutar sig ivrigt fram på trampdynorna utan att verka bry sig om getingen, som har börjat surra runt honom i närgående cirklar, ”fordrar både moraliska, politiska och insiktsmässiga förpliktelser av var och en.

Med andra ord …”

Sonja har lagt ner pennan. I stället för att lyssna är hon uppslukad av dramat mellan geting och man, som trots att getingen blir alltmer 17

ilsk lyckas ignorera angriparen. Det kan vara så att professorn helt enkelt har försvunnit upp i idéernas högre luftlager och inte märker något, men Sonja tolkar med växande fascination hans stoiska lugn som en medveten handling. Filosofisk teori omsatt i praktik, en uppvisning i hur man kan få sin vilja igenom utan att se sig tvungen att göra motstånd.

Nu är getingen så nära professorn att attacken inte kan dröja särskilt länge. Sonja och några andra som vid det här laget har blivit varse scenen lutar sig fram över bänkarna och håller andan – ögonblicket är lika laddat som när filmens skurk höjer kniven – och ser hur getingen landar på hans flint. Den alldeles säkert kittlande känslan av de tre benparen på huvudsvålen får trots allt professorn att göra ett kort uppehåll i sin introduktion till Platons dialoger, men han fortsätter genast utan att tappa tråden – ”Känn dig själv, sa Sokrates, och även för Platon var det avgörande att människan har insikt om sitt eget väsen” – och låter getingen krypa runt bland de glesa hårstråna. Efter några långa sekunder är faran över, getingen lyfter mot taket utan att ha gjort professorn illa.

Sonja sänker axlarna och andas ut. Hon tittar sig omkring på sina kurskamrater, som vid en hastig blick inte verkar vara särskilt upp­ skakade och säkert inte har tillmätt händelsen lika stor betydelse som hon.

Men för henne är det ett heureka-ögonblick.

Getingen var geting, professorn var professor. Var och en vilade i sitt varande!

Hon måste också känna sig själv, våga fatta det rätta beslutet. Våga vara Sonja.

Blocket ligger i väskan. Kolteckningarna och ritkolen. Blyertspenna och suddgummi. Hon brukar gå till Glyptoteket före och efter lektionerna på universitetet. Sitta i salarna och rita av statyer och reliefer, romerska kejsare och professorns koryféer i gips och marmor, och samtidigt snegla avundsjukt på eleverna från de förberedande konst­ skolorna som sitter och arbetar. De som ska söka in på Konstakademin.

Det är där hon hör hemma.

Inte här på universitetet.

18

Hon plockar beslutsamt ihop sina saker. Reser sig, tränger sig ut, kan inte undvika att väcka uppmärksamhet. ”Fröken Ferlov?” säger den knubbige professorn förbluffat, ovan som han är att just hon lämnar föreläsningen i förtid. ”Det är en kvart kvar …” ”Jag måste tyvärr gå”, säger hon med ett urskuldande leende. ”Jag är ledsen.”

Bizzie Høyers Tecknings- och Måleriskola på Bredgade. Den lär vara den bästa.

* ”Ursäkta, kan ni säga mig var fru Bizzie Høyer träffas?” frågar hon, fortfarande andfådd efter den hetsiga cykelturen från Studiestræde till Bredgade. ”Fröken, frun är ogift”, svarar den unge mannen i konstnärsrock när hon går rakt fram till honom på Konstindustrimuseets förgård. Han såg gullig ut där han stod mitt i en solstråle och hängde för sig själv, det var därför hon valde honom. ”Fröken”, säger hon otåligt. ”Var träffas fröken Bizzie Høyer?” ”Var är eldsvådan?” ”Eldsvådan?” svarar hon och stryker bort pannlocken. ”Ja, så bråttom som du har så måste det ju brinna någonstans. Där inne kanske?” ler han och petar till henne på bröstkorgen. ”Jag eskorterar dig. Känner du fröken Høyer?”

Sonja skakar på huvudet, överraskad av det informella duandet. ”Jag känner till henne”, svarar hon för att inte låta helt borta och följer med över gatstenarna bort till sidobyggnaderna. ”Jag har sett lite av hennes konst och …” ”Då måste jag varna dig. Damen kan vara lite hårdflörtad. Men låt dig inte skrämmas. Jag heter Ejler Bille, förresten, men kamraterna kallar mig bara Bille. Jag går i Konsthantverksskolans keramikklass.

Och du är …?”

Hon tvekar. Vem är hon? Sonne? Sonja? Sonja Ferlov? ”Sonja.” Bara Sonja.

19

När de kommer fram till målet, efter bara några minuters promenad i Billes tämligen sävliga tempo – på vägen lyckas han hälsa på folk till höger och vänster, och berätta att Søren Kierkegaard dog här på Frederiks Hospital ”av överansträngning, bara fyrtiotvå år gammal, så var försiktig!” – har hennes mod sjunkit. Den impulsiva handlingen, som i hörsalen kändes så självklar, tycks nu överilad, till och med omogen.

Bille står och avvaktar medan hon stirrar på dörren med mässingsskylten där mottagningstiderna står präglade på ett respektingivande sätt. Måndag, onsdag, fredag 10–12. I dag är det torsdag, och klockan är halv tre. ”Jag får visst komma tillbaka i morgon”, säger hon lättat. ”Va? Nu är du ju här!” Han nickar uppfordrande. ”Knacka på bara!

Varanen brukar vara inne.”

Efter ett djupt andetag tar hon sig samman och knackar på med en försiktig knoge. Ingen reaktion. ”Hårdare!” säger Bille, som beslutsamt rycker in och bankar på den massiva dörren. ”Kom in!” hörs en brysk röst, och eftersom reträttvägen har skurits av trycker hon ner mässingshandtaget.

Det terpentinluktande utrymme hon stiger in i liknar mer en ateljé än det man normalt förknippar med ett offentligt kontor. I stället för ett prydligt skrivbord och ordning och reda härskar en sorts organiserad oreda, som vore helt otänkbar i de hem som hon har varit mycket i. Ja, kanske bortsett från Kjersmeiers förstås, för det skiljer sig från allt annat. Mitt på golvet står ett staffli med en ofärdig duk, på en hög pall av något slag ligger en färgfläckig palett. Ett bockbord är helt täckt av tecknings- och måleriutrustning, penslar står i blöt i gamla syltburkar, och utklämda tuber med oljefärg ligger huller om buller i ett rost­ fläckigt emaljfat. På en hopspikad pall ligger ett pågående broderi med nål och tråd och en bit väv med ett geometriskt mönster som ser ut som en provbit. Dessutom finns det en massa prydnadssaker, skrin och askar, munblåsta glas och unik keramik med curryfärgad glasyr, och på en hylla står några sådana där afrikanska figurer som hon känner igen från just Kjersmeiers hem.

20

Det är som att träda in i en konstnärs huvud, som att stiga in mitt i en skapandeprocess, och Sonjas blick suger in allt med en lystnad som om det är den här synen den alltid har längtat efter. En syn som bara överträffas av Bizzie Høyer själv. Sonja blir helt överväldigad och stirrar på den brunögda kvinnan med pottfrisyr som är klädd i en löst sittande, ofärgad sidknäppt rysskjorta och en randig kjol i grovt tyg som veckar sig över magens svällande former. Hon förkroppsligar verkligen bilden av den frigjorda kvinnliga konstnären där hon sitter tillbakalutad i en gungstol med en kattunge i knät. Just den sort som hennes mamma har varnat henne för. En kvinna som själv har rökt den cigarr vars stump ligger i askfatet och som dricker sitt kaffe ur en tung stengodsmugg. ”Vem är ni?” frågar hon, utan att räta på sig i gungstolen eller ta bort den spinnande katten. ”Eh … mitt namn är Sonja. Sonja Ferlov”, svarar Sonja och råkar niga. ”Ni är väl inte en av de nya eleverna?”

Sonja krymper inför den genomborrande blicken. Nej, det måste hon ju medge att hon inte är. Däremot har hon precis börjat på universitetet. Just nu gör hon sitt filosofiår och ska sedan läsa franska. ”Men det är ett misstag, jag ska inte gå där!” tillägger hon, och kastar sig in i en beskrivning av hur hon tjugo minuter tidigare reste sig mitt i filosofiprofessorns utläggning om Platons helhetssyn och lämnade hörsalen för att hoppa upp på cykeln och störta hit. ”Jag vill så jättegärna bli elev här. Om det går att komma in på något vis, trots att terminen har börjat och …”

Bizzie Høyer har lyssnat på hennes brådstörtade redogörelse med återhållen munterhet, kanske till och med uppskattning. ”Känn dig själv, som Sokrates säger”, säger hon, och Sonja nickar bekräftande, för det var ju den aforismen hon reagerade på, och hon ska just till att berätta det, även det där med getingen, när hon blir avbruten med en avfärdande gest. ”Klassen är helt fulltecknad. Ni får söka in till våren. Se till och stäng dörren ordentligt efter er. Den har slagit sig.”

Nej! 21