I MOLLY, VINTERN
TÄget gled ut frÄn Helsingfors jÀrnvÀgsstation tjugo minuter före midnatt en smÀllkall torsdag i januari. Kriget hade redan pÄgÄtt i femtio dygn, och Molly Timm böjde sig fram och hoppades se nÄgot; mÀnniskor som log till avsked, vinkande hÀnder, en strimma av ljus, vad som helst. Men perrongen var lika nerslÀckt som staden dÀr omkring och det enda hon sÄg var ansiktet som Äterspeglades i fönstret, blekt och med ögon som blickade sÄ oroligt tillbaka att Molly mÄste stÄlsÀtta sig för att inte titta bort. Hon snörpte pÄ munnen och gjorde ögonen smala, och gav spegelbilden en ny och annorlunda blick. Minen spörjande och roat ironisk, rentav spotsk, och sÄ lade hon till en gnutta mystik ocksÄ, nÄgot hemligt och sÄrbart. Under de goda Ären hade filmbolagens regissörer och reklammÀn talat om Timmblicken som smÀlte ner allt motstÄnd och förhÀxade bÄde mÀn och kvinnor. Men nu förblev ansiktet naket och Àngsligt, som om det ropat pÄ mer puder och smink, och motstÄndaren var formidabel och kÀnde henne utan och innan; varje gÄng hon bytte min svarade den mörka dubbelgÄngaren bakom glaset med samma mynt. Men Molly gav inte upp. Hon kastade först en förstulen blick över axeln och in i kupén: dÀr satt Asta Heikel med slutna ögon och kappan knÀppt upp till halsen, hon verkade sova. Molly lutade sig fram igen, sÄ nÀra att hennes lÀppar nuddade vid det isiga fönstret. NÀr hon viskade fram orden immades rutan, men hon kunde se dubbelgÄngarens lÀppar röra sig:
Jag. Ăr. Molly. Timm.
I. Am. Undeniably. Molly. Timm.
Hon mötte blicken i rutan igen, den hade blivit trött och hÄrd. Sedan upprepade hon orden pÄ bÄde svenska och engelska. Hon brukade göra sÄ ibland, sÀga de dÀr samma orden gÄng pÄ gÄng.
För att det fanns sÄ mÄnga som inte hette vad de utgav sig för att heta.
Och inte var vad de utgav sig för att vara.
Och till de sistnÀmnda hörde hon sjÀlv, fast hon ogÀrna medgav det.
Hon strĂ€ckte ut tungan och lipade Ă„t dubbelgĂ„ngaren, drog sedan för den svarta mörklĂ€ggningsgardinen och kĂ€nde hur loket tog spjĂ€rn mot skenorna och hur den dunkande rytmen letade sig in i hennes kropp nĂ€r tĂ„get satte fart mot Fredriksberg och Ă
ggelby och vidare norrut. DÀr ute i mörkret var det tjugofem grader kallt, kylan letade sig obönhörligt in i den dragiga kupén och hon drog ulstern tÀtare kring sig. Det hade funnits en tid dÄ hon drömt om dagen dÄ Molly Timm skulle bli den nya Hanna Taini, dÄ skulle den trÄkiga ulstern förvandlas till en pÀls av chinchilla: det var vid samma tid som hon börjat ta lektioner i engelska för Mr. Theodor Kossloffsky, en gÀnglig amerikan som kommit till Helsingfors som jazzmusiker pÄ tjugotalet och stannat. Men Molly var nÀstan trettiotvÄ nu och det fanns inte rum för dagdrömmar lÀngre. Hon kastade en ny blick pÄ Asta som bytt stÀllning och slumrade med kinden mot vÀggen, den vÀnstra ansiktshalvan var hoptryckt och i mungipan hÀngde en strÀng av saliv. NÄgot med den sovande Asta, kanske nÀvarna som trots sömnen var knutna som till strid, fick Molly att tÀnka pÄ Henry, och det ville hon inte, sÄ hon glÀntade pÄ gardinen igen och trots mörkret anade hon konturerna av stationshuset nÀr tÄget passerade Fredriksberg. Rastlösheten högg till, och röksuget, de kom samtidigt och hon reste sig otÄligt, öppnade kupédörren och steg ut i gÄngen. DÀr krÀngde det och slog och slamrade, nÀr hon slet upp dörren till grannkupén tvingades hon höja rösten:
Har du en nortti?
Walter Venho stod vid sin bÀdd i byxor och underskjorta och svarade torrt:
Ett förlÄt att jag stör skulle kanske vara pÄ sin plats? Tycker du sjÀlv om att folk rusar in hos dig utan att knacka nÀr du stÄr oklÀdd?
Vad sa du? hojtade Molly fast hon hört alltihop, och nÀr Venho sa samma sak pÄ nytt kastade hon ur sig ett oj, förlÄt, men utan att lÀgga Änger i rösten.
Hon stod kvar ute i gÄngen nÀr hon fortsatte:
Jag Àr bara sÄ uttrÄkad att jag behöver en cigg. Nu!
UttrÄkad? sa Venho och höjde ett vÀlansat ögonbryn. Vad Àr det du saknar, ett bombanfall?
Molly vred munnen till ett surt leende och skakade pÄ huvudet:
Jag mÄste döva hungern ocksÄ. Jag hann inte Àta pÄ hela dan. Inte för att jag hade nÄgot i skafferiet heller.
Och jag har inga cigarretter, sa Venho hÄrt. Jag glömde köpa.
Den öppna kupĂ©dörren svĂ€ngde fram och tillbaka i krĂ€ngningarna och skymde emellanĂ„t sikten, och Venhos sovkupĂ© var lika svagt upplyst som Mollys och Astas. Men Molly sĂ„g att han lossat pĂ„ livremmen och att skjortan var uppdragen som om han varit pĂ„ vĂ€g att byta till pyjamas. Muskelrutorna pĂ„ magen avtecknade sig trots dunklet och Molly blev irriterad. Walter Venho var bĂ„de skamlös och egenkĂ€r och hade rĂ„d med det, för han var i ropet. Inte ens trettio fyllda, tvĂ„ Ă„r till strecket â om nu den uppgivna Ă„ldern stĂ€mde â och redan lika dyrkad som en Santeri Soihtu eller Kullervo Kalske. Redan pĂ„ hösten, nĂ€r den finska armĂ©n mobiliserades, hade han sjungit och spexat för de blivande frontsoldaterna i Viborg. Och nyss hade han Ă„tervĂ€nt frĂ„n ett gĂ€stspel nĂ€ra fronten, han hade sjungit duetter för krigarna tillsammans med den nya stjĂ€rnan Kirsti Pera. Teaterdirektören Takolander hade delat upp ensemblen i tvĂ„ hĂ€lfter: den ena skulle Ă„ka österut nĂ€r tillfĂ€lle gavs och roa vilande kompanier ur de svensksprĂ„kiga regementena med upptĂ„g och sĂ„ng, den andra skulle resa omkring i Sverige och spela dramer och samla in pengar för Finlands sak. Molly undrade varför Venho sĂ€llat sig till Sverigetruppen fast han redan fĂ„tt upptrĂ€da dĂ€r i öster som en av de första. Kanske hade Takolander rĂ„dgjort med nĂ„gon stabsofficer eller tjĂ€nsteman och kanske anvĂ€nde de Venho som ett levande agn, ett bete som skulle fĂ„ rika fruar och Ă€nkor att öppna plĂ„nboken runtom i Sverige.
Har du ingenting alls? försökte Molly igen. Allt duger, ocksÄ mahorka. Hon visste att hon tjatade och att hon gjorde sin röst Ànnu mörkare Àn den var av naturen. Som vore hon en surrogatsiren i ylletröja och pjÀxor. Men nöden hade ingen lag.
Nitjevo, sa Venho. Jag har absolut ingenting.
Molly tyckte om att leka med ryska ord, men nu fick Venhos nitjevo henne att bÀva. Det hade inte kommit brev frÄn Henry pÄ flera veckor,
hon visste inte var han var eller varför det var sÄ tyst. Oron var stark och efterhÀngsen, och det förvÄnade henne; hon ansÄg sig vara en obÀndig natur, och efter de kaotiska Ären med Mitja Wendelin hade hon svurit pÄ att ingen ny man skulle fÄ bli viktig i hennes liv. Men nu tÀnkte hon pÄ Henry varje dag och ovetskapen tÀrde och gnagde. Vart hade han tagit vÀgen, levde han ens lÀngre? Och hur hade han nÀstlat sig sÄ djupt in i hennes sjÀl? Genom att tiga om det mesta, och agera sÄ att hon inte riktigt visste var hon hade honom? Var det sÄ enkelt, var hon verkligen sÄ lÀtt att fÄnga?
Sak samma: hon hade skrivit till honom pĂ„ morgonen efter att hon packat sin koffert och den stora kappsĂ€cken, och sĂ„ hade hon gĂ„tt ut i den frostbitna och tysta staden för att skicka brevet. Ănnu ett brev, fast hon bar pĂ„ en gnagande aning om att Henrys fĂ€ltpostadress slutat fungera, att han var annorstĂ€des nu. Hans sista brev hade varit kortfattat. Han hade skrivit att han hoppades att Molly var frisk och vid gott mod, och han hade hĂ€lsat till Irene och till Lilly och allra innerligast till Asta. Nyheten hade nĂ„tt honom att Edwin Heikel stupat och han önskade Asta styrka att bĂ€ra sorgen. Visst var livet i grunden orĂ€ttvist, hade han skrivit, och det mĂ„ste man acceptera, men den hĂ€r gĂ„ngen var orĂ€ttvisan skriande, Asta och Eddie hann inte vara gifta mer Ă€n tre mĂ„nader. SjĂ€lv befann han sig vid en lugn stödjepunkt âhĂ€r nĂ„nstansâ, men julnatten hade han tillbringat âi hetluftenâ dĂ€r det ryska bombardemanget pĂ„gĂ„tt oavbrutet, en reaktion pĂ„ den finska motoffensiven dan före dan. Och dit skulle han tillbaka, skrev han, han ville nĂ€ra striderna igen, för det var dĂ€r som mannarna och berĂ€ttelserna fanns.
Brevet hade kommit strax efter nyÄr, och kort dÀrefter upphörde Henrys rapporter i tidningen. Efter tio dagars tystnad ringde Molly redaktionen för att frÄga om man visste nÄgot om honom. Han som tog samtalet hette Forss och sa att tidningen saknade uppgifter om var Henry befann sig just dÄ. Molly fick en kÀnsla av att Forss ljög, och efter samtalet började misstanken om att Henry var död hÄlla Molly vaken om nÀtterna. Hon hade sovit dÄligt Ànda sedan kriget började, för synerna frÄn den första krigsdagen hemsökte henne nattetid de ocksÄ. NÀr hon
stod framför spegeln osminkad sÄg hon att ringarna under ögonen blivit allt mörkare och att hon hade magrat.
ĂndĂ„ lyckades hon inte förbli oberörd av Walter Venho den hĂ€r gĂ„ngen heller, ocksĂ„ mitt under brinnande krig var han tilldragande i all sin odrĂ€glighet. Han var slank men bredaxlad, pĂ„ teatern tyckte han om att stĂ„ halvklĂ€dd utanför sin loge och prata med manliga kolleger och lĂ„tsas att han inte sĂ„g de kvinnor som passerade förbi i den trĂ„nga korridoren. PĂ„ scenen rörde han sig smidigt som ett kattdjur â hon hade lĂ€st i Helsingforsjournalen att han varit höjdhoppare och att han var en blixtsnabb fotbollsspelare och en mĂ€stare pĂ„ volter och saltomortaler âoch hans mörka hĂ„r var ostyrigt pĂ„ ett fint sĂ€tt, och dragen sĂ„ skarpa och rena att det blev nĂ€stan löjligt.
Takolander sa att det tar minst tretti timmar till grÀnsen, sa Molly för att mota bort tankarna pÄ bÄde cigarretter och annat. Tror du att vi kan rÄka ut för molotovtippor pÄ vÀgen?
Dom har nog viktigare saker för sig, sa Venho slÀpigt. Om dom inte tror att vi Àr en trupptransport förstÄs.
Ăr vi det? Finns det soldater pĂ„ tĂ„get?
Det tror jag inte. Jag sÄg inga pÄ stationen.
Venho fÀste blicken vid en punkt snett ovanför Molly och började prata om sig sjÀlv, det gjorde han ofta:
Jag halkade pÄ Henriksgatan i gÄr. Damp ner pÄ ryggen och nu vÀrker axeln. NÀr vi kommer till Sverige söker jag upp en massös. Och sÄ köper jag Lucky Strike. Tie askar. Och jag ska dricka bÀsta sortens mocka, mÄnga kannor. Och Àta rÀkor och dricka vin!
Var tusan tror du att du ska hitta rÀkor? undrade Molly. NÀr fraktbÄtarna fryser fast i Kattegatt och folk huttrar i snöstormarna Ànda ner till Italien?
Venho gjorde en avfÀrdande rörelse med handen:
Det hÀr Àr en avgrundsvinter men den ska inte hindra oss frÄn att fÄ en gnutta lyx. Vad Àr det annars för idé med att turnera? Och var inte sÄ vulgÀr, det Àr oklÀdsamt nÀr vackra kvinnor svÀr.
Vad fint du rimmar, sa Molly hÄnfullt. Men jag struntar i om du tycker jag Àr klÀdsam eller inte.
Hon stÀngde dörren med kraft och stod en stund i den slamrande gÄngen och stirrade ut i det svarta. Medan hon stod dÀr tyckte hon att en doft av cigarrettrök började sippra frÄn kupén. Men det var mörkt dÀr inne, och hon stod emot frestelsen att slita upp dörren igen och avslöja honom. I stÀllet gick hon tillbaka till den egna kupén och satt en stund pÄ bÀddkanten innan hon lade sig att sova. Det kokade inuti henne, hon retade sig pÄ Walter Venho av sÄ mÄnga skÀl. Han var befriad frÄn krigstjÀnst men ingen av de andra skÄdespelarna visste varför. Den som visste var Takolander, men nÀr Molly frÄgat om saken hade han tagit pÄ sig en avvisande min och hÀnvisat till sitt ansvar som chef. Som fröken
Timm sÀkert vet sÄ har jag tystnadsplikt i sÄdana frÄgor. Men varför fick Venho sitta hÀr i sin privatkupé, en eftergift till hans berömmelse, och prata om Amerikacigarretter och rÀkor och vin nÀr han borde ha varit vid fronten och riskerat hÀlsa och liv som alla andra arbetsföra mÀn i hans Älder? Eller som Henry, som redan var fyrtiotre men ville vara dÀr ute och skriva om soldaternas mod och förtröstan i stÀllet för att gömma sig pÄ redaktionen hÀr hemma.
Medan Molly var borta hade Asta klÀttrat upp i den övre bÀdden, hon jÀmrade sig lite i sömnen. Hon sov nÀstan hela tiden, sÄ hade det varit Ànda sedan nyÄr; nÀr de repeterade pÄ teatern under trettondagsveckan hade Asta klagat över kraftlöshet och huvudvÀrk och ofta dragit sig tillbaka till sin loge. Alla förstod varför, det var ingen som klandrade henne, dÀremot vÀckte det förvÄning nÀr hon meddelade att hon skulle följa med pÄ turnén trots allt. Astas sorg var lÄgmÀld och enveten, den Ät henne inifrÄn, hon grÀt inte och hon sa inte ett ord om Edwin, inte ens till Molly. Hon talade och reagerade knappt alls, och Molly undrade hur hon skulle stÄ pall för en lÄng och krÀvande turné. Asta hade rÄdgjort lÀnge med Takolander inför resan, och innan hon drog sig in i sin tystnad hade hon sagt till Molly att ocksÄ svÀrförÀldrarna, advokat Ture Heikel och hans fru Amelie, rÄtt henne att Äka. De hade ÄterfÄtt Eddies jordiska kvarlevor och gett honom en enkel begravning i Sandudds nya kapell, och det var inte alla förunnat: i krigets kaos var reglerna oklara och det var bara Andra armékÄren, dÀr Eddie tjÀnat, som sÄg till att de
stupade fraktades frÄn fronten och jordfÀstes i sin hembygd. Det enda viktiga, hade Ture Heikel sagt till Asta, var att de fÄtt ta adjö av Eddie pÄ tillbörligt vis. De juridiska formaliteterna som Äterstod skulle förÀldrarna axla, dem skulle Asta inte bekymra sig om, och inte heller om bostaden pÄ Minervagatan, för Ture och Amelie visste att Eddie Àlskat henne och att hon Àlskat honom, och de skulle aldrig föra Asta bakom ljuset eller neka henne nÄgot, inte nu i den svartaste sorgen och inte senare heller. Molly lade sig i den nedre bÀdden. Den var inte stort mer Àn en brits, hÄrd och knölig, och hon fruktade en vaknatt. Men hon somnade snabbt, och reds inte av maror utan drömde en dröm dÀr det var höst och Henry och hon bodde i Max Espings sportstuga ute pÄ KorsnÀs igen. Hon gick i lÄngbyxor lÀngs skogsstigen mot vÀndplatsen dit Henry skulle komma, himlen var hög och klar och vinden frisk och lövtrÀden sprakade av gyllene oktober. I drömmen var det inte krig lÀngre, i sjÀlva verket hade det aldrig funnits nÄgot krig, kriget hade varit en ond dröm, inte mer; det var kriget som var overklighet och inte drömmen hon drömde, sÄ kÀnde hon till en början nÀr hon dansade fram över trÀdrötterna och drog in lukten frÄn de fuktiga löven och frÄn de ruttnande svamparna och blommorna som stod tÀtt dÀr i skogen. Men sÄ började en motvillig vetskap leta sig fram genom sömnen, den kom nÀrmare och nÀrmare, vÀxte frÄn en aning till att fylla hennes medvetande mer och mer. Du lurar dig sjÀlv, sa vetskapen, det Àr stigen och den hÀr höstdagen och dina stora förvÀntningar som Àr overkliga, i den riktiga verkligheten Àr Henry död och försvunnen. Hon försökte hÄlla stÄnd mot insikten, försökte hÄlla dess kvalmighet borta, hon ville hinna fram till skogsbrynet och kliva ut pÄ vÀndplatsen och dÀr skulle Henry stÄ bredvid deras lÄnade gröna bil och de skulle mötas igen. Men det blev allt svÄrare att upprÀtthÄlla illusionen, drömmens sekunder var evighetslÄnga nu men de var ocksÄ tunna och sköra, fÀrdiga att spricka upp i mörk och blytung krigstid vilket ögonblick som helst. Och nÀr hon motvilligt vaknade sÄ bleknade drömmen mycket riktigt bort pÄ en sekund, kupén var iskall och till hennes överraskning stod tÄget stilla.
Asta, sover du? frÄgade hon rakt ut i mörkret men fick bara tunga
andetag till svar. Hon satte sig upp i bÀdden och svÀngde benen över kanten sÄ otÄligt att hon slog omkull kappsÀcken som stod pÄ golvet. Asta sov vidare trots dunsen och Molly stÀllde sig huttrande pÄ knÀ, trevade efter de repade lÄsen och öppnade dem. Hon letade igenom kappsÀcken och drog pÄ sig ett par yllesockor och en grovstickad kofta med stora knappar, en julklapp frÄn mamma Irene. Sedan drog hon ifrÄn gardinen och lÀt mÄnen skina in genom det halvt nerisade fönstret, molntÀcket hade spruckit upp under natten. Hon betraktade den sovande Asta, som lÄg pÄ rygg med ett sÄ ledset uttryck i ansiktet att Molly fick ett infall och strök hennes kind. Men hon drog genast handen tillbaka, förskrÀckt över sin djÀrvhet fast Asta sov vidare och bara suckade lite i sömnen.
I stÀllet för att krypa ner i bÀdden tryckte Molly kinden mot fönstret och sÄg att de stod pÄ Toijala station. Stationsklockan visade halv fem och mÄnljuset föll sÄ vackert över stationshuset att hon inte kunde slita sig pÄ flera minuter, hon kÀnde sig patriotisk. Sedan lÄg hon under alla filtar hon uppbÄdat och försökte somna om, men kunde inte. Hon fruktade att hon skulle tvingas glömma Henry sÄ som hon tvingats glömma Mitja, tvingats glömma den Àlskades röst och doften av hans hud och ljuset i hans blick nÀr han tittade pÄ henne. Hon sköt bort tanken och undrade varför de stod stilla sÄ lÀnge och varför kupén var sÄ fruktansvÀrt kall. Hon visste att hon skulle börja blöda om nÄgra dagar, hon kÀnde det som en molande smÀrta i magen och som ett grÄtt missmod; de mÄste prompt hinna fram till Norrköping till dess, för hon behövde bindor, hon hade bara nÄgra remsor som hon i all hast rivit frÄn ett kasserat dynvar dÀr hemma, och mitt i virrvarret av tankar kom en knackning och kupédörren öppnades och dÀr stod Takolander i sin svarta pÀls, han kisade in i kupén och teaterviskade:
Fröken Timm? Ănkefru Heikel? Ăr ni vakna?
Ja, jag Àr vaken, sa Molly. Men ni kunde ju ha vÀntat pÄ besked om den saken innan ni öppnade dörren, klockan Àr bara fem.
Hon sa det sista i lÀtt ton för att mildra skÀrpan i orden. Hon ville dölja för Takolander hur trött hon var pÄ honom, det tjÀnade inget till att komma pÄ kant med sin chef. Hon var irriterad pÄ hans beskÀftighet,
men hans antikverade och sirliga sÀtt var vÀrre. Som att han börjat kalla Asta Ànkefru, det var huvudlöst och det underströk det som alla andra försökte glömma.
Jag ber sÄ mycket om ursÀkt, fröken Timm, svarade Takolander och lÀt avmÀtt nÀr han sa det. Jag ville bara berÀtta att jag varit i konduktörsvagnen och hört mig för, och det Àr ett sanitetstÄg med sÄrade vi vÀntar pÄ. Det passerar vilken minut som helst, sedan Àr spÄret vÄrt.
Ă
h, sa Molly. Jag trodde att vi hade slut pÄ brÀnsle.
Jag frÄgade om den saken ocksÄ, sa Takolander. Vi Àr försedda med ved, men tyvÀrr inte av bÀsta ...
Han avbröt sig och lystrade, och Molly hörde ljudet hon ocksÄ. Först avlÀgset, men snart allt starkare, och efter en knapp minut passerade sjuktransporten pÄ spÄret intill. Ljudet var tungt och pÄtrÀngande men tÄget bara en mörk silhuett: det hade inte föregÄtts av nÄgon ljuskÀgla, för lokets lyktor var tÀckta sÄ nÀr som pÄ en springa lÀngst nere. Springan var för lokföraren, sÄ att han skulle se nöjaktigt framför sig fast tÄget var nÀstan osynligt nÀr det tog sig fram genom natten. Mitt i ovÀsendet började Takolander gestikulera belÄtet, för deras tÄgsÀtt knyckte till och satte sig lÄngsamt i rörelse. Det fick Asta att vakna och rÄdvill sÀtta sig upp i sin bÀdd: Vad hÀnder? Ingenting, svarade Molly nÀr det andra tÄget passerat och tystnaden sÀnkt sig, sov vidare bara, det Àr fortfarande natt.
2
De nÄdde Tammerfors i gryningen, i ett av stationshusets fönster syntes ett svagt och fladdrande ljussken. Loket gav ifrÄn sig en tung drakpust och sÄ stod de stilla. Molly drog pÄ sig kÀngor och ulster och tog sig ner pÄ den isiga perrongen. Hon hade gissat rÀtt, stationskaféet var öppet och hon köpte piroger till sig och Asta. Hon drack en kopp nattstÄndet
