9789100801144

död man walking

JENS LAPIDUS DÖD MAN WALKING Albert Bonniers Förlag

Av Jens Lapidus har tidigare utgivits: Snabba cash, 2006 Aldrig fucka upp, 2008 Gängkrig 145, 2009 (serieroman, illustrerad av Peter Bergting) Livet deluxe, 2011 Mamma försökte, 2012 (novellsamling) VIP-rummet, 2014 STHLM delete, 2015 Top dogg, 2017 Paradis City, 2020 Mr Ett, 2022

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-080114-4 © Jens Lapidus 2023 Omslag: Jonas Lindén Tryck: ScandBook ab, eu 2023

Prolog

1995 Stearinljuset som hans syster höll kastade ett fladdrande sken och fick hallen att nästan kännas läskig. De stod uppställda på led, som om de skulle fira lucia. Teddy bar presenten och pappa tårtan. Sist stod Darko med en sladdrig teckning i handen som han gjort i skolan dagen innan. Teddy tyckte om smygandet och viskandet. Familjen förenades i en egen tradition, för en gångs skull rådde lugn.

Borta var Lindas skrik och smällande i dörrar, och pappas ansikte såg avslappnat ut i det flackande ljuset. Hallen var verkligen inte läskig, här fanns bara en känsla av samhörighet.

De närmade sig sovrummet. Pappa väntade alltid tills de stod precis utanför, först när han tryckte ner dörrhandtaget började de sjunga. Han var lika dålig på jamåhonleva som han var på alla svenska sånger, ändå tog han i mest.

De skred in.

Först syntes hon inte i dunklet, hennes hår hade flutit ut över ansiktet som en slöja, hon var kamouflerad. Sedan lyste mammas leende upp, det som syntes bäst här inne var hennes tänder.

Teddy räckte över paketet. »Gud vad fin.« Mamma höll upp morgonrocken som han varit och köpt. Den var luddig och mjuk, rosa med ett brett skärp. »Den måste jag prova direkt.« »Hallå?« ropade han när han kom ut från duschen, deodorant under armarna, håret kammat, handduken fortfarande virad kring höfterna. Han borde vara sist, alla andra gick innan honom till skola och jobb, men han hade hört ett ljud från mammas och pappas sovrum.

5

»Jag är kvar«, hördes mammas röst.

Hon låg fortfarande på sängen, klädd i morgonrocken, födelsedagspresenten. Det luktade konstigt här inne. »Jag börjar inte förrän klockan nio«, sa Teddy skyldigt, han visste att hon skulle fråga varför han inte gått än. »Då måste du ändå skynda dig, älskling. Du får inte komma för sent.« Hon tjatade alltid. Vem brydde sig om han blev lite sen? Han vände sig om. »Är du sjuk, mamma?« Hon log. »Idag känner jag mig inte riktigt kry. Jag kräktes lite.

Typiskt, va? Att bli sjuk på sin egen födelsedag.« Teddy hade aldrig varit med om att mamma inte gick till jobbet.

Faktiskt kunde han inte påminna sig om att hon någonsin varit magsjuk, inte ens sjuk på vanligt vis. Det var konstigt att se henne ligga på sängen på det här sättet. »Är morgonrocken skön?« sa han.

Mamma skrattade till. »Otroligt. Den skönaste morgonrock jag har haft. Var det du som valde den?« En värme spred sig i kroppen, Teddy nickade.

Förra veckan hade situationen varit den omvända. Då hade Teddy känt febern och snuvan komma redan kvällen innan, eller snarare: han hade inte själv förstått att han hade feber men mamma hade tagit tempen på honom och konstaterat att han verkligen inte borde gå till skolan. Istället hade han fått följa med till hennes jobb. Han ville egentligen inte, han var för gammal och hade aldrig riktigt förstått charmen med kritor och kopiatorer men mamma var obeveklig.

Det var roligare än väntat. Mammas chef Conny lät honom sitta i ett eget rum där det fanns en dator som hade några spel. Conny och mamma hade varit arbetskamrater så länge Teddy kunde minnas.

På eftermiddagen fick han följa med och titta på massor av »prototyper«, som Conny sa. »Det heter egentligen EldE tjugotre, men vi kallar det här luftvärnssystemet för Bamse.« Han tänkte att mammas smeknamn passade ännu bättre än han trott. Han, pappa och Linda kallade henne Bussbamse.

6

Det började bli bråttom trots sovmorgonen. »Vänta«, sa mamma. »Kom och sätt dig.« Hon klappade på sängkanten.

Stearinljuset stod fortfarande kvar på nattygsbordet, utblåst och ensamt som gatlyktan utanför Teddys fönster, den som aldrig fungerade. »Är det lugnt i skolan?« Han visste varför hon frågade. Förra veckan hade en lärare ringt hem och berättat om ett slagsmål. Det var en skitgrej, Dejan och han hade lånat en killes cykel utan att fråga, killen drog dit sin storebrorsa och det blev jidder. Ingen gjorde sig illa, mer än skrapsår på armbågarna. »Det där var överdrivet. Nu är det lugnt.« »Mm, kanske, men du vet att jag jobbar på Saab och vad vi gör, ja, det såg du ju med egna ögon förra veckan.« »Ja?« Han orkade inte med någon föreläsning. »Vi tillverkar vapen men våld får man bara ta till i absoluta nödfall. Eller hur?« »Ja, ja.« Hon reste sig upp halvvägs i sängen, flämtade till. Hade hon ont någonstans? »Jag lovar dig en sak …« »Vadå?« »Vi kommer att ta hand om dig. Så länge jag lever behöver du aldrig vara våldsam, Teddy. Aldrig.« »Nej.« »Du är inte en våldsam person, älskling.«

ETT

1

Teddy Teddy brukade inte röra sig på Stureplan längre. Annat hade det varit innan han suttit men det var många år sedan. Den här platsen var det glamorösa Stockholms partyhub, de nya och de gamla pengarnas uppvisningsarena, den primära scenen för att sola sig i varandras glans. Stureplan var de ungas och de bedagades cirkus, festprissarnas absoluta mittpunkt. Teddy visste annat också: Stureplan var den främsta kontaktytan mellan hans värld och de övre skikten i samhället, det var mötesplatsen för hans grabbar – de sjuttonåriga langarna i Louis Vuitton-mössor – och de ­fyrtiotreåriga kolatorskarna från villaområdena som behövde vitt för att orka med livsstilstävlingen.

Fast ikväll, när han sneddade under Svampen som tornade upp sig över honom som en påminnelse om trycket han levde under, kände han inte igen sig. Människorna var för unga, inte bara tjejerna i de alltför korta kjolarna trots kylan – de hade alltid funnits här – utan även de andra ungdomarna. Genom fönstren in till Sturehof såg han en blandning av barnfamiljer och män som såg mer ut som han själv än som framgångsrika finanskillar: slitna ansikten och billiga bomullströjor. Saudiarabiska fastig­hetsinvesterare höll på att bygga om den här platsen, smutsiga byggställningar hängde på husen. Stureplan var på väg ut. Teddy undrade vilka kvarter som skulle ta över.

Ibbe ville av någon anledning ses på ett hotell i närheten. Det var en uppvisning. Aldrig rädd, alltid lyx. »Vi ska ha stormöte på bästa adress«, hade han meddelat.

Det pågick flera krig där ute, Ibbe var inblandad i så många konflikter att Teddy slutat räkna. En av de mest brutala rasade mellan 11

bossen själv och en snubbe som hette Dior Ait. »En horunge utan kuk«, som Ibbe uttryckte saken. Teddy visste vem Dior var, de hade jobbat ihop under Kerim Celali, det var inget fel på killen. Dessutom var snuten farligare än någonsin, de senaste årens våldsvåg hade pressat politikerna – aina fick tillstånd att använda nya metoder.

Avlyssna utan konkret brottsmisstanke, göra husrannsakan utan konkret brottsmisstanke, jävlas med killarna utan någon som helst misstanke. Varenda rörelse måste vara genomtänkt nuförtiden. Att ha stormöte var både dumt och farligt.

Skjutningar och bomber. Vedergällningar och hämndattacker.

Alltihop var vansinne. Politikerna hade rätt. Teddy hatade de korta stubinerna på artonåringarna som dödade för skitgrejer. Han hade varit naiv, trott att saker skulle bli annorlunda när Kerim Celali försvann. Istället hade det blivit värre. Han såg det med egna ögon: kull efter kull, yngre och yngre, vildare och vildare. De som var ute och pangade nu hade inte ens farföräldrar som var civiliserade. Ibbe var en av de värsta. Och han hade klättrat snabbt.

Teddy visste sin plats i hierarkin, han var absolut inte längst ner, han hade egna grabbar, men han var långtifrån högst upp. Han måste acceptera Ibbe – när han kallade kom man.

I gathörnen låg lustgastuber och tomma ballonger. Det snöade, stora flingor singlade ner som bomull. På en bänk drog en flicka med ljust hår i sig, hon sög hårt på ballongen, verkade tro att hennes liv hängde på det. Nuförtiden lapade kidsen lustgas som om det var alpluft. Han hatade den skiten. Så föll flickan mot den isiga marken.

Teddy rusade fram. »Hur mår du?« Han lade händerna under hennes huvud och lyfte försiktigt, försökte få kontakt. »Hallå?« Flickans kompisar hade skingrats när han sprungit fram, dragit sig undan, räddare för konsekvenserna av att hjälpa till än för att deras kamrat skulle ha fått akuta skallskador. Ögonen var smala, hon var groggy, hög på gasen. Emelie hade fått lustgas under förlossningen – Teddy visste att den gick fort ur kroppen, några sekunders rus bara. »Jag mår fint«, sluddrade hon. »Vem är du?« 12

Numera var Teddy en av Stockholms stora importörer av marijuana. »Jag såg dig falla«, sa han.

Flickan satte armbågarna i marken, försökte resa sig upp. Hon blev smutsig, knäna, händerna, baksidan på hennes kjol var grå och blöt av snöslask. »Kan du hjälpa mig att komma in på Sturecompagniet? Jag gör vad som helst.« Teddy lyfte upp henne på bänken och tryckte ner händerna i hennes jackfickor och öste upp ballonger. Själva tuben var för stor för att få plats, han såg att den hade rullat bort över gatstenarna. »Håll inte på med den här skiten.« Han reste sig, samlade ihop tuben och ballongerna och slängde allt i en papperskorg. »Du är färdig för ikväll.« Han lade ena handen på hennes axel. Han frös om fingrarna. »Åk hem«, sa han. Folk hade samlats omkring dem, ögonen vidöppna, de blängde. På den här platsen var det tydligen konstigt att hjälpa en människa som fallit. Stureplan var smuts. Stockholm hade en skitig själ.

Emelie hade mer eller mindre klippt med honom. Först hade de prövat – alltså inte försökt leva ihop eller hamna i en relation igen, men de hade kommunicerat som vuxna människor, som ansvarstagande föräldrar, och Lucas hade fått vara hos honom vissa helger. Ibland hämtade Teddy honom till och med på förskolan, gick och köpte glass, prövade skateboardrampen och åt på thaiwoken för att några timmar senare lämna över honom till Emelie, som fortfarande satt på sitt kontor på Kungsholmen med en halväten middag på bordet och anteckningsblock och post-it-lappar huller om buller som hon vägrade låta honom komma nära. »Det kan stå namn på dem som du inte ska se.« »Jag är inte intresserad av dina ärenden.« »Inte? Jag märker på dig, Teddy. Du har inte lämnat.« Det var vad hans problem bestod i enligt henne. Han hade inte lämnat.

Hon visste inte hur rätt hon hade. Hennes Teddyradar signalerade något, hon jobbade så att säga i branschen, brottmålsadvokat 13

och allt, ändå visste hon inte ens en tiondel. Han hade verkligen inte lämnat.

Hon hade kunnat bejaka det – han tjänade mer pengar än någonsin, hade kunnat bjuda både henne och Lucas på resor som hon bara kunde drömma om, köpa henne en större lägenhet, kanske en villa om hon hellre ville ha det. Han hade kunnat skapa ett bra liv för Lucas men Emelie brydde sig bara om att han skulle lämna.

Han tänkte inte våldta sig själv, han tänkte inte överge den han alltid hade varit. Gatan var hans plats.

Tillstånden att låta Lucas sova över på helgerna hade blivit färre.

Hon hade inte sagt något rakt ut. Du får inte vara pappa. Lucas får inte ha någon pappa. Han kände det ändå, det låg i luften mellan dem vid varje samtal. En spänning, något som hon väntade på. Några månader senare kom ett brev från en advokat. Emelie Jansson har ensam vårdnad om Lucas. Från och med nu kommer du inte få ha ensamt umgänge med din son.

Han hade inte stridit, så lågt tänkte han inte sjunka. Han visste att hon skulle ge efter om ett tag, några veckor på sin höjd, i värsta fall månader. Han undrade vad det var som utlöst reaktionen. Han höll låg profil, propsade inte, tjatade inte, men Lucas lukt, hans skratt, hans lilla hand som grep efter hans när de promenerade mot fruktgården, som Lucas kallade parken med rutschkanorna – till slut blev längtan för stor. Han hörde av sig. »Du har väl mjuknat nu? Kan jag få träffa guldklimpen i helgen?« Hon hade inte mjuknat. Hennes enda svar hade bestått av ett skrivet meddelande i hans telefon: Du får kommunicera med min advokat om du vill ha ensamt umgänge.

Han begravde smärtan i ilska. Han begravde sig i jobb. Samtidigt bankade en fråga på insidan av skallbenet: Måste det vara så här?

Fatalism. Predisponerade gangstersteg, förbestämda felsteg. Han sket i om det berodde på arv eller miljö, Teddy undrade bara om det här var hans enda väg.

Han vandrade mot avgrunden i sin egen ensamhet. Ingen Lucas.

Ingen Emelie. Ingen annan kvinna. Hans syster Linda ville inte heller ha med honom att göra, hon ansåg att det var hans fel att 14

hennes son mördats – Nikola ihjälskjuten av en av de gamla bossarnas grabb, lika åt helvete som all annan skit som pågick. Ett sår som aldrig skulle läka, en inre blödning som skulle pulsera till den dag Teddy gick samma öde som sin systerson till mötes.

Det hade gått över fyrtio minuter. Ibbe lät dem vänta. Det var ytterligare en markering, som alla förstod. De satt hopträngda i soffan, i fåtöljer och på några sittkuddar i hotellsviten. Två grabbar satt till och med på golvet. Ytterligare en var med på videolänk från utlandet. Teddy kände igen några, han visste att de hade liknande positioner som han själv i Stockholms undre territorium. Tio galningar hopträngda på trettiofem kvadratmeter på order av den största galningen av dem alla.

De måste anstränga sig, acceptera det här, utan att ens veta varför Ibbe kallat på dem. De hade gjort sitt val och kommit hit, Ibbe skulle inte be män som dessa sitta mitt emot varandra som i ett terapisamtal på ett hvb-hem om han inte menade allvar. Det fanns en gräns: männen i rummet tog i vanliga fall inte ens ett halvt gram skit, det var bara en tidsfråga innan någon av dem skulle gå härifrån.

Irritationen pyrde som glödande briketter. Gråa av aska på utsidan, lugna och kontrollerade, men petade man på dem kunde de falla isär och antända vad som helst.

Luften var kvav. Teddy såg sig omkring. Nutidens gangsters var tunna killar, taniga av för mycket röka och spinkiga gener. Pondus satt inte längre i ditt fysiska våldskapital, den satt i att du utan att blinka kunde skjuta någon i bakhuvudet. Muskler behövdes inte, styrka var inget imponerande, mod var överflödigt. Teddy var den enda över fyrtio i rummet, kanske den enda över trettio. Han var också den enda vita mannen här. Eller vit och vit – kanske var vithet mer en fråga om privilegier och klass, en fråga om hur omgivningen såg på en, om hur man behandlades av samhället, hur man kände sig i det så kallade svenska, normativa rummet.

Teddys hud var ljus men hans inre var mörkt.

Han var rik men hans själ var fattig.

Han var inte lika obekväm som de här grabbarna i det vanliga 15

samhället – men han var en outsider, det hade han alltid varit, skulle alltid vara. Han kände sig inte hemma bland de här männen heller, fast han visste hur han skulle bete sig.

Han höll händerna i knäet, hoppades att ingen var beväpnad. De hade fått strikta förhållningsregler om att lämna tabbarna hemma.

Imorgon skulle hans familj hålla en minnesstund för hans ­mamma.

Hon skulle ha fyllt sjuttio år om hon levat. Att komma ihåg mammas födelsedag var speciellt, det var på den dagen för över tjugofem år sedan hon upptäckt att hon var sjuk. Teddy såg henne framför sig som om det var igår: liggande i sängen med sin hand på hans, klädd i morgonrocken hon nyss fått. Han undrade om Emelie skulle komma med Lucas.

Till slut dök han upp: Ibbe. Smal och gänglig, ögonfransarna långa och vackra. Han hälsade på alla, artig och mjuk i rösten, men tilltalade ingen med namn. Vissa ville antagligen inte att folk skulle känna till dem.

En av hans mannar drog in en fåtölj från sovrummet. Ibbe satte sig med en duns innan han böjde sig fram och plockade åt sig en klementin ur fruktskålen som stod på soffbordet. Han skalade den långsamt, lade de orangea bitarna på en assiett utan att säga något.

Det var elegant. Ett sätt att förhandla, sluta fred, en gammal tradition, att dela mat, att skapa en känsla av samhörighet. »Någon som vill ha?« sa Ibbe och sköt fram tallriken. De små klyftorna såg ut som ett surt godis som Nikola brukat äta som barn.

Teddy böjde sig fram, tog en klyfta mellan tummen och pekfingret. »Vänner«, sa Ibbe. »Vi mår alla bra, Alhamdulillah. Vi tjänar pengar, alla era familjer äter, ni är respekterade.« Hans svenska var ren, bara ibland lade han betoningen längre bak i orden, han kunde spela sofistikerad kille när han ville, inga svärord, ingen ortenslang. »Men det finns utmaningar«, fortsatte han. »Allt har blivit striktare, ni vet själva, alla nya lagar de kommit med de senaste två åren. Förra veckan beslagtog grisarna till exempel min Patek. Den kommer förverkas utan några som helst bevis på att jag har begått något brott.« 16

Teddy var imponerad. Ibbe var bara tjugofyra år gammal, han var en galen, hetsig, våldsam, extremt farlig snorvalp, men det här hanterade han med en pondus som kändes grundad. Även om det mesta var old news, var det uppenbart att Ibbe visste vad han pratade om, han använde rätt ord, korrekta beskrivningar. »Vi är män, inga horungar«, hördes någons röst. »De kan inte knäcka oss.« Ibbe sköt fatet mot honom igen. »Ta en klementin«, sa han bara och fortsatte: »Vi är alla män, det är därför ni är här, de skrämmer oss inte med sina straff och bajsibrallan-vittnen. Men media bryr sig, och när media hetsar blir folk rädda, och när köpare blir rädda, köper de mindre. Alla led blir dyrare för oss, vi behöver fler knasvakter, fler stash, fler tabbar, fler västar, högre mutor. Leveranstiderna blir längre, ja ni vet redan allt, kommunikationen är tuff, inga fler kryptochattar, de går inte att lita på, så nu måste vi ses så här, som i the Wire, det kostar tid och tid kostar pengar.« Flera av grabbarna nickade, det mesta av Ibbes snack var självklarheter. Förutom möjligen det där med media, sådant hade de antagligen inte tänkt på.

Polisen skulle reagera kraftigt om de fick reda på att de träffades.

Spaningen och avlyssningen skulle öka, infiltrationen skulle intensifieras och rikta in sig på just dem. »Vi måste göra vad vi kan«, sa Ibbe. »Jag har en lösning. Idag ska vi inleda förhandling. Vi ska bestämma vilka delar som tillhör vem.

Och när vi är överens om hur vi ska dela upp allt så ingår vi en pakt.

Alla sköter sitt. Ingen stör någon annan. Ingen snor andras kunder.

Ingen angriper någon annan. Vi ska bygga en allians.« Utanför hördes fågelskrän, kanske var det kråkor, vilka andra fåglar fanns kvar på vintern? Teddy kunde bara namnet på tre svenska fåglar: skata, kråka och mås. Med Emelie hade han lärt sig fler artnamn, och namn på svampar och träd, växter och djur, men han hade redan glömt det mesta. Han var ett barn av betongen, hans värld fanns inte i luften, skogen eller havet. Han var den friaste av alla, ändå utan rymd.

Allians. Ibbe ville skapa en allians.

17

Grabbarna i rummet vred på sig. Dödsfiender tittade ner i bordet, några harklade sig, det här var komplicerat för dem. En allians?

På väggen hängde en tavla: massa nakna människor som sträckte sig efter något. Livets mirakel, lycka och välgång. Antagligen. Eller flydde de från något?

Teddy styrde ett tjugotal grabbar, Jacub var hans kapten, Ardalan och några andra var ansvariga på gatan. De var bra killar, drog in minst en halv mille i månaden till sig själva och lika mycket till honom. De skulle stötta honom vad han än gjorde men att ingå en allians med killar som sköt dig i ögat för att du råkat blinka på fel sätt var ingen liten sak. Ändå var det genialt.

Ibbe såg sig omkring. Han var oväntat propert klädd. En mörk skjorta nedstoppad i ett par mörka byxor med snörning, utan fet logotype eller sportkänsla. »Jag skjuter i Adidas, men festar i G ­ ucci«, hade han sagt en gång.

Grabbarna diskuterade, de smackade med munnen, nickade. De förstod det smarta i att samarbeta mer. De förstod att ju lugnare de höll sig, desto mindre strålkastarljus skulle riktas mot deras verksamheter. De var män med en heder att behålla men ännu mer ville de tjäna pengar.

Efter en timme var de klara. Ibbe reste på sig. Stadens ljus glittrade genom de fördragna gardinerna.

Grabbarna ställde sig upp, lugna, alla ville visa coolness.

När sista man lämnat sviten vände sig Ibbe mot honom. »Teddy, vill du käka middag med mig?« De hade satt sig på hotellets restaurang vid ett bord dukat för tre. »Vi blir en till«, sa Ibbe. »Jag ser det.« Teddy undrade vad han ville.

En kvinna närmade sig bordet. Hennes läppar var stora som prins­ korvar, hon hade uppenbarligen låtit injicera något i dem, men i övrigt såg hon relativt naturlig ut. Ibbe reste sig, kysste henne länge. »Det här är Evelyne«, sa han. »Vi förlovade oss igår.« »Grattis«, sa Teddy och vinkade till servitören. »En flaska champagne.« 18

Ibbe viftade avvärjande med handen. »Det behövs inte, kompis.

Jag dricker inte när jag jobbar.« »Jag trodde vi var klara med mötet. Jag vill bara skåla för er.« Evelynes mörka hud glittrade i det gulaktiga ljuset, hon såg ut att vara några år äldre än sin fästman, kanske tjugoåtta, tjugonio. Håret kolsvart och trassligt som taggtråd, hennes röst var dov, nästan svår att höra i bruset här inne. »Jo, låt oss skåla. Ibbe, bara ett glas.« Hennes slående ljusa ögon skulle stannat trafiken till och med utan allt smink. Han undrade varför Ibbe tagit med henne. Kanske var det en del av uppvisningen. Ibbe ville vara nya Mr Ett. Servitören kom in med en flaska Krug, bubblorna glittrade som små diamanter.

De skålade och beställde mat – Teddy tog samma som Evelyne för att slippa kisa över menyn. Det var obehagligt hur snabbt hans syn försämrats på sistone men han var inte en person som använde glasögon.

I den bästa av världar hade Ibbe bjudit hit honom för att diskutera ett närmare samarbete dem emellan. Teddy hade bra inköpskontakter men Ibbe var den stora. Teddy var en minispelare i jämförelse.

I hans huvud var Ibbe som en boss.

Det var egentligen mot deras oskrivna regler att visa sig ute tillsammans så här, men stormötet hade varit en större risk.

Ibbe torkade sig långsamt med servetten som värsta bordsetiketts­ experten och höll upp sitt glas. Han var seriös nu. »Jag saknar spärrar, jag är filterlös, kompis.« »Det vet jag.« Teddy insåg att han fortfarande höll i sitt champagneglas. »Boss«, sa han och höjde det mot Ibbe och sedan Evelyne. »Det du gjorde där uppe i sviten var mäktigt. Skål.« Servitören kom med varmrätterna. »Jag vill be dig om en sak«, sa Ibbe.

Teddy skrapade stolsbenen över golvet, drog sig närmare bossen, böjde sig fram.

Nu skulle han äntligen få veta varför bossen ville äta ihop. Kanske skulle bruset här inne skydda mot avlyssning, till och med om det satt en bugg under bordsskivan.

19

Ibbe lade en hand på Teddys bakhuvud, liksom smekte honom. »Jag vill att du släcker Dior«, väste han.

Teddy försökte instinktivt dra tillbaka huvudet. Men Ibbes hand var inte mjuk längre, han höll honom kvar. »Han måste bort, jag svär, wallah.« Ibbe använde andra ord nu, samtalsämnet transformerade hans sätt att tala, hans sätt att vara. »Han pissar på oss, han har ingen heder.« Teddy försökte vända bort ansiktet, han ville inte höra det här.

Konflikten mellan Ibbe och Dior var väl känd – de hade förnedrat varandra fram och tillbaka. För tjugo minuter sedan hade Ibbe slutit en allians, skapat fred i territoriet – nu ville han ha krig. Teddy ville knipa igen ögonen, ändå fortsatte han möta bossens stirrande blick. »Ibbe«, sa han, »det leder bara till mer skit. Det är en dålig idé.« Bossen släppte honom, han lät uppriktigt överraskad. »Bror, antingen är du med i min nya allians eller så är du emot den.« Ett tydligare ultimatum gick inte att ställa.

Fan. »Varför frågar du just mig?« »Det vet du själv. Dior litar inte på någon, förstår du? Bara du kan locka ut den lilla fittan, bara du kan klippa han.« Dior var en av Celalis före detta mannar, precis som Teddy. De hade varit som bröder, jobbat ihop. Nu var Celali död och Ibbe hade rätt: Dior skulle fortfarande lita på Teddy. Han hade alltid behandlat Dior med respekt. »Lyssna, bror«, fortsatte Ibbe. »Orten tar och orten ger men den är alltid vampyr. Den behöver blod. Du ska inte vara rädd. Du ska bara göra som jag säger. Jag sköter resten. Jag har koll på Dior. När du gjort det du ska kommer jag slakta hans business, ta hans stash, sno hans pengar. Jag ska ha allt.« Teddy tittade sig omkring. Kunde någon höra det här?

Entrecoten på tallriken framför honom såg fantastisk ut men han hade ingen aptit längre. Evelyne däremot hade börjat äta, hon skar steken noggrant. På hennes ena finger glittrade en sten stor som en kikärta. I hennes ögon glittrade något annat, han visste bara inte vad det glittret betydde.

20

Han måste dra sig ur, säga nej. Det var idioti, det var alldeles för farligt. Teddy hade byggt upp något eget, han tjänade cash som aldrig förr. Han tänkte inte förstöra allt för Ibbes sköra psykes skull. »Gör du det eller inte?« Teddy sköt tillbaka stolen, han behövde inte ta order från Ibbe, han stängde munnen och reste på sig. »Bror?« Ibbe såg frågande ut. Krävande.

Teddy svalde en suck.

Ibbe grep tag om hans hand. »Ja eller nej?« Teddy drog undan armen, tog några kliv bort. »Jag löser det«, sa han bara.

Det var Ibbe som called the shots, han satt på de riktiga kontakterna, han delade ut order. Om Teddy kunde lösa det här skulle Ibbe kunna underlätta hans affärer något enormt.

Kvar på bordet stod en orörd entrecote. Teddy hade inte ens petat på maten.

Han var hungrig och full.

Han klev ut i natten.

Fan. Fan. Han borde ha sagt nej till Ibbe men att få samarbeta mer med bossen hade lockat. Krävt, hotat. Teddy var van vid att hantera aggressiva, stötiga machomän – Ibbe var en annan sort, artigare men samtidigt svårare att stå emot.

Den här delen av Grev Turegatan var mörk, festandet och de kulörta ljusen dinglade något kvarter ner.

Han promenerade mot Stureplan igen.

Problemet var inte bara att Dior var en varghanne, ett livsfarligt listigt rovdjur som skulle bli svårt att komma åt. Det verkliga problemet var att Teddy hade Lucas – han kunde inte göra vad som helst, att åka in på kåken var otänkbart. Så insåg han: han ville inte göra vad som helst. Även om han hade vetat att han skulle kunna göra det Ibbe bad om utan att åka fast, ville han inte döda Dior.

Han korsade Humlegårdsgatan, ljuden från krogarna tilltog i styrka. Till höger låg lyxbilsförsäljaren med sina stora fönster: bilarna där inne var upplysta och polerade. Det här landets utveck21

ling var en skymf mot hans pappa. Bojan hade slitit hårt tills han var över sextiofem, men skatten och ensamheten hade ätit upp allt, samtidigt hade över hälften av landets miljardärer ärvt sina förmögenheter. Vad hade de gjort för att förtjäna det lägsta skattetrycket i västvärlden, annat än att födas ur rätt fitta?

Vid Riddargatsbacken lugnade ljuden sig. Teddys inre lugnade sig inte. Tankarna hettade fortfarande när han tänkte på Ibbes order.

Den lilla upphöjda inbuktningen vid garageportarna doldes i skuggor. Ett ljud fick honom att lystra och titta dit.

Han klev upp.

Där, sex sju meter bort, låg två personer, en ung kvinna och en man. Instinktivt visste Teddy vem tjejen var. Mannen satte sig upp bredvid henne, höll en mobiltelefon i ena handen, och nu såg Teddy vad han försökte göra med andra handen. Han hade den under hennes kjol. Han filmade samtidigt som han ofredade henne. Det var flickan med lustgasballongen.

Teddy tog tre långa kliv. Hon verkade helt borta igen.

Mannen tittade upp, han var ung han med, kanske arton, nitton år gammal, välkammad, snedbena.

Teddy sparkade honom i ansiktet. Han kände igen ljudet av näsan som knäcktes, han hörde tänder klirra mot asfalten.

Han hörde inte snubbens skrik.

22