SE SAMBANDET!
EN INTRODUKTION
V
ad är humanism? Det är frågan som ställs i David Nobbs komiska roman från 1983, Näst sist i säcklöpningen, vid det första mötet i Thurmarsh Grammar Schools bisexuella humanistförening – bisexuell eftersom den innefattar båda könen. Kaos blir resultatet. En flicka inleder med att säga att det är renässansens försök att befria sig från medeltiden. Hon tänker på det litterära och kulturella uppsving som leddes av energiska, frisinnade intellektuella i italienska städer som Florens på 1300- och 1400-talen. Men det stämmer inte, säger en annan av medlemmarna i sällskapet. Humanism betyder ”att vara vänlig och snäll mot djur och så, och bedriva välgörenhet och besöka gamla och så”. En tredje medlem replikerar spydigt att det är att förväxla humanism med humanitet. En fjärde beklagar sig över att de allihop slösar bort sin tid. Humanitetsivraren tappar humöret: ”Tycker du att plåstra om sjuka djur eller vårda gamla är att slösa bort sin tid?” Den spydige lanserar nu en helt annan definition. ”Det är en filosofi som avvisar det övernaturliga, betraktar människan som ett naturfenomen, hävdar människans inneboende värdighet och värde och hennes förmåga att förverkliga sig genom förnuftet och det vetenskapliga tillvägagångssättet.” Detta tas väl emot, tills någon annan tar upp ett problem: somliga människor tror faktiskt på Gud och kallar sig ändå humanister. Mötet slutar med att alla känner sig ännu mer förvirrade än de var till att börja med. Men Thurmarsheleverna hade inte behövt oroa sig: de var alla på rätt spår. Varenda en av deras beskrivningar bidrar till den fullödigaste, rikaste bilden av vad humanism innebär och vad humanister har gjort, läst och trott genom århundradena. EN INTRODUKTION
7