9789100801045

din tid kommer

VALLE, POD.indd 1

2024-03-07 09:15:50

VALLE, POD.indd 2

2024-03-07 09:15:50

Carl-Johan Vallgren

DIN TID KOMMER

albert bonniers förlag

VALLE, POD.indd 3

2024-03-07 09:15:50

VALLE, POD.indd 4

2024-03-07 09:15:50

I

VALLE, POD.indd 5

2024-03-07 09:15:50

VALLE, POD.indd 6

2024-03-07 09:15:50

Han upptäckte ekorren där stigen vek ner mot sjön. Den låg blickstilla i gräset. En ung hane, trodde han. Delar av vinterpälsen fanns kvar som ett grått stråk över den rödbruna ryggen.

Blodiga sår i buken, från klorna på en uggla eller en duvhök.

Rovfågeln hade troligen släppt bytet när han närmat sig genom skogen.

Kroppen ryckte till när han rörde vid den med foten. Den levde fortfarande. De kolsvarta knappögonen betraktade honom kyligt. Han försökte upptäcka vem den liknade men kom inte på någon. Så länge han kunde minnas hade han hållit på sådär: försökt likna människor och djur vid varandra.

Han tog fram plastpåsen ur ryggsäcken och satte sig på huk.

Naturen var nådlös. Om han gick därifrån skulle det inte dröja länge innan kråkorna dök upp. De skulle börja med ögonen, hacka ut dem ur sina hålor medan bytet fortfarande levde.

Ljuset försvann sakta ur blicken som när man dimrade ner en lampa. Människor och djur … de var alla lika, ingen visste när ens tid var kommen.

Han väntade i fem minuter, tills han var säker på att hjärtat slutat slå. Då la han ner den i påsen och fortsatte genom skogen.

VALLE, POD.indd 7

2024-03-07 09:15:50

VALLE, POD.indd 8

2024-03-07 09:15:50

Falkenberg 1993

VALLE, POD.indd 9

2024-03-07 09:15:50

VALLE, POD.indd 10

2024-03-07 09:15:50

Mentalpatienten befann sig i polisbilens baksäte. Björling betraktade honom genom den öppna bilrutan. Det gick inte att avgöra hur gammal han var. En pojke i en gubbes kropp, eller tvärtom en föryngrad gamling? Han hade underbett som en grävskopa.

Kroppen var plufsig och en fettvalk vällde ut ur anstaltsbyxorna. Troligen gick han på mediciner. Han hade tics, det ryckte i ansiktet som om han var strömförande.

Bakluckan stod på vid gavel. Utrymmet var reglementsenligt packat med stoppspade, koner, lampor, skyltar och forceringsverktyg. Spikmattan låg hoprullad längst in bredvid kartongen med tårgasgranater. Björling betvivlade att de någonsin hade använts. Tjuvjakt och fyllekörning, smärre narkotikabrott – med något undantag var brottsligheten sällan värre än så häruppe. ”Följ stigen till vadstället”, sa områdespolisen i vars bil mannen befann sig. ”Och så fortsätter ni uppströms cirkus hundra meter till avspärrningsbanden. Ni kan inte missa det.”

Björling nickade medan hans yngre kollega Håkansson gjorde en anteckning i blocket. ”Uppfattat. Då ses vi på stationen senare.” ”Javisst. Och du där följer med oss så att din patient inte ställer till med något.”

Det var vårdaren han talade till: killen som lånat telefonen i ett grannhus och ringt till stationen i Ullared. Han nickade avmätt mot områdespoliserna innan han lutade sig in i bilen med en otänd 11

VALLE, POD.indd 11

2024-03-07 09:15:50

cigg i mungipan och sa några lugnande ord till sin skyddsling: ”Hörde du det? Vi ska följa med Farbror Blå en stund. Du ska vittna om vad du sett och sedan åker vi hem igen. Du måste ta medicinerna du missade i morse och klockan elva är det förmiddagsfika. Kaffe och släta bullar … det vill vi ju inte missa, eller hur?”

Mannen reagerade inte. Kliade sig bara i hårbotten och sniffade frånvarande på fingertopparna.

Björling och Håkansson följde stigen ner mot ån. Björling tog täten. Det var kallt för att vara i maj, ett uns av vinter hängde kvar i luften. Nere i Falkenberg hade det regnat, men nu befann de sig fyra mil österut, vid länsväg 150, och marken var torr. Björling var hyggligt bekant med området. Några somrar tidigare hade han fiskat öring i trakterna och till sin egen och Marias förvåning kommit hem med tre fina exemplar på vardera halv­kilot. Han hade tillagat dem i ugnen i en smörad form och Maria hade för ovanlighets skull prisat hans kokkonst – men det var i ett annat liv, så avlägset att det lika väl kunde ha tillhört någon annan.

En timma hade gått sedan kollegorna i Ullared kontaktat dem.

Det var en intagen på det närliggande mentalsjukhuset som gjort upptäckten. Områdespolisen hade bara två man som täckte kommungränsen mot Västergötland och Småland. Älvsered gränsade mot både Marks och Svenljungas polisdistrikt. Det kunde bli bråk om jurisdiktionen ibland men det här låg tydligt på deras sida.

Raxen hade tagit emot larmet och vidare­befordrat det till polismästaren. Björling och Håkansson hade fått order att åka upp.

Vadstället bestod av några flata stenblock som förband den södra och norra stranden. En flock uppskrämda änder började snattrande springa över vattnet. Björkarna hade musöron. Björling som led av hösnuva nös tre gånger i följd. ”Killen gick alltså från Lyahemmet och hit”, sa Håkansson 12

VALLE, POD.indd 12

2024-03-07 09:15:50

medan de fortsatte uppströms. ”Det är nästan en halvmil, vad skulle han göra här?” ”Han kanske är fågelskådare?” ”Mycket lustigt. Eller så gick han vilse. Lyahemmet var ett sanatorium tidigare, visste du det, Björling? Lungsjuka dog på löpande band däruppe. Hela stället påminner om en skräckfilm … Hotel Overlook eller nåt.” ”Hotell vadå?” ”Har du inte sett filmen? Jack Nicholson får frispel och försöker mörda sin fru och grabb. Lyahemmet får mig att tänka på hotellet där handlingen utspelar sig.” ”Du tittar på för mycket film”, sa Björling. ”Ser du avspärrningsbanden?” ”Nej, vi måste förbi åkröken först.”

Utmed stranden reste sig kungsbräken och kaveldun. I sluttningen till vänster sträckte rönn, björk och små dungar av klibbal sina grenar mot en morgonsol som förgäves försökte bryta igenom det kilometertjocka halländska molntäcket. Men om bara några veckor skulle dalgången likna en regnskog.

Djupgrön mossa täckte stenarna längs ån, inte olik heltäckningsmattan som Björling lagt i sin dotters rum några veckor tidigare. Han var inte vidare händig av sig och hade skurit fel med mattkniven. Efteråt hade han fått skarva med en restbit och ställa Marias gamla sminkbord i hörnet för att dölja misstaget.

Sminkbordet som ett slags överlämnande, hade han tänkt. Och på kvällen när Malin somnat hade han brutit ihop över kvällsteet.

Han såg ut över strömmen som klövs itu av några klippblock.

På andra sidan fanns ett lugnare bakvatten där större öringar kunde tänkas ha sina ståndplatser. Spinnstopp var tricket. Och att presentera betet precis framför dem eftersom de aldrig följde sina byten några längre sträckor.

Avspärrningsbanden syntes nu, lätt vajande i brisen.

13

VALLE, POD.indd 13

2024-03-07 09:15:50

”Har du sett många döingar?” frågade Håkansson medan de närmade sig. ”Ja, tyvärr.” ”Det är första gången för mig. Du får hålla i mig om jag svimmar.”

Efter femton år på våldsroteln i Göteborg var Björling härdad.

Morden och dråpen som han utrett hade i de flesta fall varit alldeles meningslösa; urspårade fylleslagsmål, uppgörelser om knark och pengar som gått snett, kvinnomisshandlare som i stundens hetta fått grepp om ett vasst eller trubbigt föremål och använt det på en människa de efteråt påstod sig älska. Gärningsmännen hade i nästan samtliga fall varit fulla eller påtända. Nästan alla hade dimmiga minnesbilder av händelseförloppet. Så fanns förstås de överlagda morden, fast de var få, och självmorden som slet hjärtat ur honom med den förtvivlan och ensamhet de vittnade om, men som han kommit att förstå allt bättre själv. Femton år med brottsplatsundersökningar, vittnesförhör och gripanden hade varit mer än tillräckligt för att fylla hans eländeskvot. När Maria föreslagit att de skulle flytta tillbaka till hennes hemstad hade han utan att tveka sagt ja.

Det var tre år sedan nu, nästan på dagen. Genom en bekant hade de blivit tipsade om villan i Skrea – ett renoveringsobjekt som de fått till ett rimligt pris. Björling hade älskat att se sin hustru iförd en overall med färgpytsar och penslar i händerna, i färd med att måla om staketstolpar och fönsterkarmar – eller ute i trädgårdslandet med redskap han knappt visste namnet på.

Hon hade återknutit kontakten med gamla vänner, fått jobb som handläggare på Försäkringskassan, engagerat sig i föreningslivet.

Till och med Malin hade verkat tillfreds fast hon först knorrat inför flytten. Det hade gått smidigt att byta skola; hon hade fått nya vänner, nya intressen. Men det var innan molnen hopades.

14

VALLE, POD.indd 14

2024-03-07 09:15:50

Kroppen befann sig fem meter ut i vattnet, fastkilad mellan två stenar. Det var en ung kvinna. Enligt Björlings hastiga bedömning hade hon legat i vattnet högst ett dygn. Hon var naken.

Huvudet var kalrakat. Kroppen påtagligt avmagrad. Blåmärkena på halsen syntes till och med på det här avståndet. ”Det är fan inte sant …”, hörde han Håkansson mumla bakom sig. ”Känner du igen henne?” ”Nej. Och vi har inga anmälda saknade så vitt jag vet.”

Håkansson såg ut att kunna spy i vilket ögonblick som helst. ”Gå tillbaka till bilen och hämta kameran”, sa Björling. ”Strunta i utrustningen. Vi tar några foton och sedan får teknikerna ta över. Kontakta Raxen så får han ringa Halmstad och be dem skicka en bil. Vi rör ingenting innan de är här.”

Lokaltidningen hade iallafall fått något att skriva om, tänkte Björling medan kollegan försvann tillbaka längs stigen, likblek i ansiktet. De hade inte haft ett mord i kommunen på nästan ett decennium och storleken på krim stod i direkt proportion till antalet våldsbrott: två små rotlar för spaning och utredning och inte ens en egen teknisk avdelning.

Han såg sig omkring. Förutom deras egna fotspår upptäckte han inget särskilt. Inga märken efter en kropp som släpats över strandbrinken. Inget ovanligt förutom en plastpåse som skräpade på andra sidan avspärrningsbanden. Han öppnade den och upptäckte att den var halvfylld med metallbråte: en tom konservburk, några ölkapsyler, ett ficklampsbatteri, en rostig spik.

Hur hamnade flickan här? sa rösten bakom honom.

Björling vände sig om. Hon stod bara några meter bort vid strandkanten. Det blonda håret med små insprängda stråk av grått var uppsatt i en slarvig knut. Hon hade sin favoritkappa på sig, den ljusblå med smala slag. Han visste inte vad han skulle tro. Det hade hänt en gång tidigare men det var sent på kvällen precis när 15

VALLE, POD.indd 15

2024-03-07 09:15:50

han skulle gå och lägga sig, och han hade kunnat skylla på trötthet.

Det är ingen olycka, eller hur?

Rösten var hennes, bara en aning svagare än vanligt. Också det var nytt, hon hade inte sagt något vid det förra tillfället, bara visat sig helt kort. Hon var barfota upptäckte han nu, i ett par sandaler han slängt ett halvår tidigare. De långa smäckra tårna stack fram under läderremmarna – en apas tår brukade han säga för att retas med henne. Det hade hänt att hon plockade upp föremål från golvet med hjälp av dem. Bilagan som fallit ur morgontidningen. Nyckelknippan hon råkat tappa.

Var är Malin?

Han undrade om han var på väg att förlora förståndet. Men hon var fullt verklig – rösten, kläderna, kroppen, ansiktet, den karakteristiska rynkan över vänster ögonbryn som signalerade att hon var bekymrad, inte bara över flickan som låg i vattnet, utan över världens tillstånd som sådant. Om hennes ansikte var ett konstverk så var han experten på dess dolda symbolik.

Du ser väl efter henne? sa hon knappt hörbart. Malin? Det får inte hända henne något. Men när han blinkade till var hon borta.

Han svalde ner en klump sorg, stor som ett plommon, och kikade ut mot vattnet igen. Flickan verkade så ensam därute. En nyutslagen näckros stack upp ur vattnet precis bakom kroppen. På höfterna och axlarna fanns skrapmärken. Han gissade att kroppen hade förts med strömmen en längre sträcka och slagit emot stenar och klippblock på vägen. Källflödet låg någonstans i Överlida och vattnet passerade Älvsered, Svartrå och Köinge innan det rann ut i Ätran nedanför kraftverket. Uppströms fanns inga regleringar.

Troligen hade kroppen dumpats någonstans i Älvseredstrakten.

Han ryckte till när en gren knäcktes bakom honom. Han trodde först att det var Håkansson som var på väg tillbaka med kameran men ljudet kom från motsatt håll, någonstans inne i skogen.

Försiktigt gick han upp för slänten. Långt borta på länsvägen 16

VALLE, POD.indd 16

2024-03-07 09:15:50

dundrade en lastbil förbi, troligen en timmertransport. Björling stod stilla tills motorljudet dött ut.

Tystnad igen. Det porlande ljudet från strömmen bara, och en steglitsa som började sjunga i sluttningen: stickelitt … stickelitt.

Han fortsatte en bit in i snårskogen. Kände en däven lukt av jord och ruttnande fjolårslöv. Vattendroppar från fuktiga växter landade ljudlöst i mossan. Han gick i den riktning han trodde att ljudet kommit ifrån. Kollade tvångsmässigt att ”schweizaren” satt kvar i hölstret, en SIG Sauer med parabellumammunition som han aldrig använt utanför skjutbanan. ”Är det någon där?” ropade han och kände sig omedelbart som en idiot.

Skogen åt av sin egen tystnad. I en glänta upptäckte han en rörelse, en skepnad som hastigt försvann i den skira försommargrönskan. Ett rådjur, tänkte han. Eller en hjort.

När han var tillbaka vid stranden tog han av sig båtmössan, skorna och strumporna och la dem på en sten innan han kavlade upp byxbenen och vadade ut i vattnet. Fötterna domnade av efter bara några sekunder i kylan. Han stannade en halvmeter från kroppen.

Malin, tänkte han. Var det så hon såg ut utan kläder? Hans dotter var inte mer än sjutton och Björling var noga med att titta åt ett annat håll när hon klev ut från duschen i badrummet på morgnarna. Blicken sökte sig vidare längs bålen, axlarna, halsen.

Flickans kalrakade huvud fick honom att tänka på sjukhus; cellgiftsbehandlingar och strålning. Ögonen stirrade tomt ut i luften. Irisarna hade en mjölkaktig färg som hos en människa med starr. Munnen var öppen. Tungan vriden på ett konstigt sätt, kanske beroende på en fraktur på tungbenet. Han såg på halsens blåmärken igen: det rådde ingen tvekan om att hon blivit strypt. Armarna var märkligt nog lagda i 17

VALLE, POD.indd 17

2024-03-07 09:15:50

kors under bysten. Kanske hade hon varit fastbunden i den ställningen när likstelheten inträdde, annars var det svårt att förklara.

Men han såg inga märken efter rep.

När flickan dött hade hon varit utsvulten. Revbenen var tydligt markerade. Nyckelbenen stack ut som en klädgalge under skinnet. Horisontellt, tio centimeter till höger under hennes navel, fanns ett ärr från en gammal blindtarmsoperation – en detalj de kanske skulle ha nytta av för att kunna identifiera henne. På vänster ringfinger, strax under mellanfalangen, syntes ett färskt halvmåneformat sår. Flera av naglarna var brutna.

Han gick tillbaka till stranden. Drog på sig strumporna och skorna och satte båtmössan på huvudet. Håkansson syntes nere vid åkröken bärande på allt de hade i bilen: dammsugaren med särskilt filter, den starka undersökningslampan, tejp för säkring av fingeravtryck. ”Jag sa ju att du skulle strunta i utrustningen. Dammsugaren behöver ett vägguttag, och jag ser inget i närheten. Och tejpen … tänker du leta efter fingeravtryck i vattnet?”

Håkansson glodde fåraktigt på föremålen. Och Björling kände igen symptomen; en ung polisman i chock. ”Har områdespolisen åkt?” frågade han. ”Ja.” ”Sätt dig ner, ta några djupa andetag.” ”Det är lugnt, jag klarar det. Hörde jag dig prata med någon här innan?” ”Jag pratar för mig själv ibland när jag behöver sällskap.”

Björling tog ifrån honom kameran. ”Vi tar en rulle färgfoton och några med polaroiden. Sedan åker vi ner till Ullared och hör vad vittnet har att säga.”

18

VALLE, POD.indd 18

2024-03-07 09:15:50

Vittnet satt i en soffa i fikarummet. Någon hade gett honom tuschpennor och ett ritblock, och nu var han i full färd med att fylla sidorna med allsköns lantliga motiv. Björling noterade att han hade ritat en ko och en traktor. Teckningarna var häpnadsväckande realistiska. ”Vad heter du?” frågade han. ”Oooe.” ”Förlåt?” ”Han heter Ove”, sa vårdaren. ”Och du kommer inte att få ur honom något mer. Allt han kan säga är sitt namn och kanske två eller tre ord till. Vi har värre intagna om du undrar. Det finns en tjej som bara skriker könsord rakt ut. Du fattar inte vilka kötteder hon kan häva ur sig … Och så har vi en annan, Petter, som bits om man kommer för nära. Men Ove är en lugn kille.

Han gillar att rita. Eller hur, Ove?” Det kom en grymtning från mannen – kanske ett ja. ”Vad gjorde han nere vid ån?” frågade Björling. ”Han rymde.” ”Brukar han göra det?” ”Ibland när han längtar hem.”

Ove hade sjunkit djupare ner i soffan. En salivsträng rann nerför mungipan. Det stod en doft av starka mediciner runt honom, något ångestdämpande, gissade Björling, som steg direkt ur porerna. ”Föräldrarna bor på en gård inte långt härifrån. De tar hem 19

VALLE, POD.indd 19

2024-03-07 09:15:50

honom vid jul och en vecka på sommaren så han får vara lite med djuren … han älskar djur. I vanliga fall när han rymmer följer han bara landsvägen tills han är hemma. Men idag gick han ner till ån.” ”Hur visste du att han var där?” ”Som jag sa förut: Tanten som bor vid korsningen upptäckte honom och ringde till hemmet. Det är inte första gången han rymmer.” ”Och du åkte ner för att hämta honom?” ”Ja. Han satt vid vadstället och var väldigt upprörd. Pekade mot åkröken längre upp och viftade med armarna. Jag gick dit och kollade. Fy satan, säger jag bara …”

Vårdaren fortsatte att berätta: Efter att han upptäckt kroppen hade han gått tillbaka till sin patient, lugnat ner honom och tagit med honom till huset vid vägen där han bett att få låna telefonen och ringt till polisstationen i Ullared. En kvart senare hade larmet gått i Falkenberg. ”Såg du några andra personer därnere, förutom Ove?” ”Är det här något slags förhör, eller?” ”Svara på frågan bara.” ”Nej, jag såg ingen.” ”Och du hörde inga ljud … inga röster?” ”Ska jag vara ärlig la jag inte märke till så mycket annat än tjejen i vattnet. Jag fick en chock, tror jag. Har hon drunknat?” ”Det vet vi inte ännu.” ”Hon kanske tog livet av sig? Gick i sjön som man sa förr i tiden?” ”Kanske det.”

Björling betraktade vårdaren. I tjugofemårsåldern, gissade han. Det axellånga håret var uppsatt i en hästsvans. Blicken var grumlig, pupillerna en aning stora. Han kunde svära på att killen rökt på samma morgon. ”Vad är det Ove ritar?”

20

VALLE, POD.indd 20

2024-03-07 09:15:50

”Det ser du väl. En traktor och en ko.” ”Från föräldragården?” ”Kanske. Ibland ritar han av grejer ur minnet, och ibland hittar han på. Han bearbetar saker han är med om.”

Teckningen liknade allt mer ett fotografi. Traktorns metall blänkte naturalistiskt i solljuset. Kossans juver var fuktigt och knottrigt. Ove gav inte ett ljud ifrån sig medan han ritade.

Anstaltsbyxorna, noterade Björling, var fuktiga upp till knäna. ”Hans föräldrar brukar binda honom vid ett träd på gårds­ planen när han är hemma på besök. Jag såg det själv när jag skulle dit och hämta honom en gång. Ett rep runt magen, med en dubbelknut på ryggen så att han inte kommer loss. Kan du tänka dig det? Och ändå längtar han dit.” ”Kan du se efter vad han har i fickorna? Han samlar på saker, eller hur?”

Vårdaren skrattade till, en aning nervöst. ”Han är som en skata. Allt som blänker ska han stoppa på sig. Ölkapsyler och gamla spikar. Ove, har du något på dig? Fram med det nu!”

Mannen reagerade inte, fortsatte bara att fylla på med detaljer i sin teckning medan vårdaren sökte igenom hans fickor – motiven hade utökats med en hundvalp och en äldre kvinna med sjalett. ”Var det den här du menade?” sa vårdaren och räckte över föremålet.

Det var en vanlig silverring. Björling vred den mot ljuset som föll från fönstret. Ingenting som stack ut; ingen gravering, helt slät. Han såg framför sig hur Ove hade lirkat bort den från flickans finger. ”Är vi misstänkta för något?” sa vårdaren. ”Vad skulle det vara?” ”Inte fan vet jag. Stöld eller något? I annat fall kanske vi kan gå?”

21

VALLE, POD.indd 21

2024-03-07 09:15:50

Det där nikotingula flinet igen, som utlöste en reflex hos Björling att omedelbart utplåna det. ”Vi behöver några kontaktuppgifter bara”, sa han och räckte över sitt visitkort. ”Ifall vi skulle ha fler frågor. Kollegorna skjutsar er tillbaka till Lyahemmet efteråt. Och skulle du komma på något, vad som helst som kan vara av intresse, så ringer du det här numret.”

22

VALLE, POD.indd 22

2024-03-07 09:15:51

Det sista av något som liknade en skärgård försvann utanför tågfönstret. I väster stränder, skyddade av klitter och ljunghedar innan järnvägen vek av mot inlandet igen. Byar vars namn lät avlägset bekanta, som om hon besökt dem i en dröm: Himle.

Tvååker. Långås. Utspridda gårdar omgärdade av nyplöjda åkrar, svarta som olja. Dungar av bok och ek mellan de vidsträckta fälten. Grönskan var knappt antydd, som om någon målat dit den i förbifarten med akvarellfärg.

Sedan Stafsinge. Den vita kyrkan på kullen med utsikt ända ner till havet. Hennes lillasyster hade gått i söndagsskola där, ett år hos en präst som bröt på tyska och lärt sig de tio bud­orden och den apostoliska trosbekännelsen utantill. De hade bott i Vinberg då, i ett nergånget eternithus i utkanten av byn innan flyttlasset gått vidare till ännu avlägsnare socknar av skäl de i vanlig ordning aldrig fått veta. ”Det är tattarblodet i mig”, brukade deras mor säga, ”jag kan inte stanna för länge på samma plats.” Och ett tag hade de köpt hennes fantasier om att hon kom från en resandesläkt, för Rita kunde en del slang som hon måste ha plockat upp någonstans på vägen. Själv var hon en dinglare och alla andra var buron, det vill säga bönder och idioter. Hon rakklade romani och var losjano om hon fick en killgås till ölen. Kanske trodde hon på det där själv, eller kanske sökte hon bara efter fäste någonstans?

Tåget passerade Smedjeholmen och rullade in i industri­området.

23

VALLE, POD.indd 23

2024-03-07 09:15:51

Brädgårdar gränsade mot banvallen. Ett stickspår med ogräs mellan syllarna löpte ner mot hamnen där Lantmännens jättelika silobyggnad spetsade de låga cirrusmolnen som seglat in likt en luftarmada från havet. Mölnlyckes blöjfabrik och sko­affären på höger sida. En majdag i mitten av sjuttiotalet hade Rita tagit henne och Ellinor dit för att köpa vinterkängor. Det var på vårrean och skorna hade varit för små när de skulle använda dem ett halvår senare. När hon klagat hade hon fått en örfil.

Mamma. Ordet betydde inget för henne. Tömt på allt innehåll.

Hon drogs med i strömmen av tågresenärer som klev av och satte kurs mot centrum. Badhusparken var mindre än hon mindes den, en liten folktom gräsplätt inramad av rabatter. Hela staden verkade ha krympt, som om man tvättat den i fel tvättprogram.

På Storgatan – numera gågata – hängde solblekta valaffischer med Ian Wachtmeister och Bert Karlsson från det förra valet.

Svettiga cyklister rullade över Tullbron, stenvalvsbron från 1700-talet som prydde vartenda vykort från staden. Hon upptäckte hotellskylten ett halvt kvarter bort. När hon var barn hade hon alltid undrat hur det skulle vara att bo där en natt – eller på hotell överhuvudtaget. ”Vi serverar frukost från klockan sju i matsalen”, sa receptionisten medan hon skrev in henne i liggaren. ”À la carte-restaurangen öppnar klockan arton”, la hon till med ett brett leende. ”Vill du ha kaffe är det bara att hämta i receptionen. Och har du minsta fråga finns vi här för dig.”

Människorna här var uppfostrade till att vara trevliga. Käck och glad! löd det allmänna mottot för gott uppförande. Till och med hennes katastrof till mor hade använt uttrycket om personer hon uppskattade: ”Det är sån man ska vara, Johanna … käck och glad!” ”Finns det gym på hotellet?” frågade hon medan hon sneglade 24

VALLE, POD.indd 24

2024-03-07 09:15:51

bort mot matsalen där en ensam servitris torkade av borden i det urblekta eftermiddagsljuset. ”Tyvärr inte, men vi har ett avtal med idrottshallen. De har gym i källaren, jag kan visa på kartan om du vill.” ”Tack, jag hittar.”

Receptionisten studerade henne i smyg medan hon skrev sin signatur i hotelliggaren. Hon gick inte ihop för vissa människor.

Ser inte ut som en polis, kanske hon tänkte. Eller: Varför förfular hon sig själv med det där korta stubbade håret? Och ärret i ansiktet, var kommer det ifrån och varför sminkar hon inte över det? ”Jag ser att vistelsen är förbetald av Rikspolisen. Har det hänt något särskilt här i stan?”

Den leende landsortsnyfikenheten, till och med den var förut­ sägbar. ”Ett rutinärende bara.” ”Det låter spännande. Hoppas i alla fall att du kommer trivas hos oss.” ”Det kommer jag säkert att göra.” ”Och som sagt, är det något du behöver så tveka inte att fråga.”

Rummet låg på översta våningen med utsikt över en bakgård.

Götabankens skylt stack upp över taket på den motsatta byggnaden, och Bra & Wessels på kullen ovanför visningshallen. På andra sidan centrum ruvade gymnasieskolans tegelkoloss, hennes tonårs nemesis.

Hon satte sig på sängen och bläddrade igenom turistbroschyrerna. Utflyktstips inför sommaren; kanotpaddling i Fegensjöarna och familjegokart i Vessigebro. En ny brygga hade byggts vid Skrea strand, med dykdjup längst ut. Laxfisket skulle snart börja, vem skulle koras till årets Mister Lax? Egentligen skulle hon inte ha varit där. Andra utredningar var mer prioriterade. Men när Falkenbergspolisen hört av sig med en 25

VALLE, POD.indd 25

2024-03-07 09:15:51

förfrågan om hjälp hade hon insisterat, tjatat, argumenterat för sin sak: ”Det är ingen förstagångsförövare, överskottsbeteendet talar för sig självt!” tills hennes chef hade gett med sig och låtit henne åka.

Hon mindes telefonsamtalet hon haft med Roger Björling, den ansvarige kommissarien, en vecka tidigare. ”Jag tror att flickan medvetet utsattes för svält”, hade han sagt. ”Hon hölls inlåst någonstans innan hon mördades och fick bara precis så mycket näring att hon överlevde.”

När hon satt sig in i materialet var hon beredd att instämma.

Efter att ha duschat och packat ur resväskan gick hon igenom rapporten igen. Flickan hade inte gått att identifiera med tandkort eller fingeravtryck. Hon stämde inte in på beskrivningen av det fåtal kvinnor i hennes ålder som enligt det nationella registret var anmälda saknade. Inga fotspår, inga kläder eller misstänkta föremål hade hittats i närheten av fyndplatsen. Hundpatrullen hade gått en halvmil uppströms längs ån utan att få en enda markering.

Signalementet som Falkenbergspolisen gått ut med, tillsammans med en uppmaning till allmänheten att höra av sig om man visste något om en försvunnen flicka i övre tonåren, hade inte heller gett något resultat. En handfull tips hade kommit in men de hade inte lett någonstans. ”Okänd kvinna” hade rättsläkaren fyllt i på namnraden i den preliminära obduktionsrapporten. Men det stämde inte; ingen människa var okänd.

Det fanns inget som tydde på att flickan utsatts för sexuellt våld. Däremot hade man hittat rester av murbruk under de trasiga naglarna, vilket stödde Björlings teori om att hon hållits inspärrad – uppenbarligen hade flickan försökt gräva eller klösa sig ur sitt fängelse innan hon mördats. Ansiktet och armarna var 26

VALLE, POD.indd 26

2024-03-07 09:15:51

täckta av fin behåring, så kallat lanugohår, vanligt bland anorektiker och undernärda. När döden inträffat hade hon inte vägt mer än trettiofem kilo.

Hon bläddrade vidare: ”Krossat sköldbrosk. Ockluderade karotider. Cerebral ischemi till följd av trombos och embolisering. Strypningen extremt våldsam.”

Det fanns inga spår av alkohol eller narkotika i blodet. Maginnehållet hade skickats till labbet i Lund men den slutgiltiga analysen var inte klar ännu. En dryg vecka efter att kroppen hittats trampade de fortfarande vatten.

Hon la ifrån sig kompendiet. Utanför fönstret drev regnmoln förbi. Smattret från en slagborr hördes på avstånd. Hon undrade vad för slags utrymme flickan hade hållits inspärrad i? Ljudisolerat föreställde hon sig, eller beläget på en så enslig plats att ingen kunnat höra henne ropa på hjälp. Hon föreställde sig paniken, hungern och törsten, hur hon vrålat tills stämbanden gått sönder.

Och gärningsmannen … var det en särskild händelse som hade utlöst strypningen?

27

VALLE, POD.indd 27

2024-03-07 09:15:51