9789100800970

förord

Min närmaste vän, författaren Johanna Ekström, blev diagnostiserad med ögonmelanom i september 2021. I slutet av mars året

därpå fick hon besked om metastatisk levercancer. Onkologen på Karolinska bedömde att hon hade två eller tre månader kvar att leva.

En grupp vänner och familj tog hand om henne de sista veckorna i lägenheten vid Mariatorget. Karin Ekblom och Sofia Wiberg. Johannas bror Jakob Wästberg och hans fru Helene Stevenberg. Styvbrodern Tobias Theorell. Johannas exman Tomas Lappalainen, pappa till dottern T, Johannas psykoanalytiker H, och jag själv.

Hon levde endast två veckor till efter beskedet, och fick en dag och en natt på Ersta hospis. Ofattbara dagar.

Johanna förblev den hon var – saklig, humoristisk, och helt utan självmedlidande. Tvärtom talade hon om tumörerna med stråk av ömsinthet – en aspekt av den egna kroppen som blint marscherade i självdestruktiv riktning. Hon höll handen mot sin svullna lever medan hon talade, och jag tänkte på hennes enorma förmåga att låta allt få plats. Att inte censurera eller förneka det hon, eller vi, önskade inte fanns. Hon orkade se verkligheten i ögonen utan att blinka.

Hennes författarskap, långt innan den här boken, handlar ofta om seende. Att se eller att vara blind, relationen mellan vilja och seende:

»Aldrig kan jag se klart. Är alltid blind på ena ögat och kan inte fokusera med det andra. Jag får inte tvinga mig till klarsyn. Vad säger att det är så verkligheten ska betraktas?« (Fiktiva dagboken, 1997)

För Johanna var klarsynen – jag menar inte den bildliga klarsynen, utan snarare en neurologisk förmåga att se nästan fotografiska detaljer för sitt inre öga – så stark att den kunde bli överväldigande. Mardrömmar och ofrivilliga inre bilder av lidande tyngde henne genom livet. Andra drömmar var klara och symboliska som experimentella kortfilmer. Hon kunde också tydligt se och läsa av ett rum – uppmärksam på dynamiken mellan människor, på blickar och kroppsspråk. Hon såg intrikata detaljer där andra kanske ser gråsuddiga sjok i periferin, och hon förstod vad hon såg. Hennes otroliga känslighet var en följd av dessa förmågor: den som kan se och förstå livets detaljer – en fjäril, säg, fastlimmad på glas – måste härda sig för att stå ut.

Vissa författare är större på pappret än i livet. Johanna var större i livet. Det säger inget om hennes författarskap, som sträcker sig från poesi och noveller till dagböcker, romaner och memoarböcker, allt skrivet med samma starka röst och psykologiska insikt. Hennes identitet som författare och författarbarn var en självklar del av hennes persona – hennes fundamentala sätt att navigera i sin värld var att beskriva den, i skrift och tal, ett sätt att tänka och vara lika mycket som en handling – men hon var också humoristisk och karismatisk. Hon kunde ändra stämningen i ett rum med sin närvaro, göra berättelser tydligare, klarare, ofta roligare; hon imiterade röster tills vi låg på golvet och skrattade; hon lagade mat, flyttade möbler, bakade kakor. Men framför allt hade hon en stark psykoanalytisk förmåga att lyssna, förstå, och reflektera.

Sorgen och ödsligheten i den här boken är inte hela bilden –hon var också en glad och engagerad mamma och en människa med många vänner och kontakter. Hon var associativ, generös, positiv. Så mycket var i Johannas ögon vackert, gott, och intressant. Men i sitt skrivande (och sin psykoanalys) nådde hon en annan del av sig själv, och det är aspekter av den delen, framför allt upplevelsen av förlust, som den här boken handlar om.

Johanna hade redan börjat skriva när hon fick sin prognos, men inget fanns på datorn. Några av anteckningsböckerna låg på nattduksbordet, andra på det större bordet i sovrummet: tretton allt som allt. Hon visade mig böckerna, och bad mig att redigera och avsluta texten. Vi började tillsammans, med den sista boken, ord för ord, tills hon inte längre orkade.

När hon åkte in till Ersta låg böckerna kvar i sovrummet. Jag hämtade dem där, efter hennes död.

Alla böckerna har datum på pärmen. Den sista är daterad februari

2022–x. Ett stort svart x.

x för slutet, datumet hon inte kunde veta. 13 april.

Den första boken (2019–20) är en författares anteckningsbok, med citat, urklipp, tankar kring form och ämne, drömmar, minnen, brev, och reflektioner om pandemin. En del stycken är noterade som »dagbok«, andra »ant.«, för »anteckning«. Johannas röst känns ung och experimentell, och man känner hennes vitala energi i tonen och strukturen – utropstecken och stora bokstäver, smileys, hjärtan. Hon var nyförälskad och lycklig – N bodde inte i Stockholm, men de var ofta tillsammans.

Ganska snart svänger den euforiska tonen. N gick gradvis in i en depression, och Johanna beskriver sin sorg och frustration. Man anar pandemins isolering i bakgrunden, men hon finner också sitt ämne: anteckningsböckerna utvecklas nu till en serie textfragment kring begreppet förlust som återkommer till starka känslor av skörhet, ödslighet och saknad, varvat med tankar kring

litteratur och skapande. Från dessa handskrivna fragment skulle texten senare formas, mening för mening, kapitel för kapitel.

Vi vet inte hur den boken skulle ha sett ut. Diagnosen noteras, nästan omärkligt, en bit in i bok 9: hennes symptom – en enorm trötthet, och synförändringar – hade då funnits med så länge att beskedet känns som en nästan okommenterad bekräftelse. »Det regnar guld genom ögat«, skrev hon några veckor innan hon sökte hjälp. »Allt guldet, stoffet, det som glittrar i mina ögonvrår. Vad säger det om mig, att jag tänkte på det som vackert snarare än något som är ett tecken på att det är fel på min syn?«

Den här boken består av ett urval från anteckningsböckerna, och mina tankar och förtydliganden. Här och var har jag ändrat en mening om den var oklar, eller rättat något grammatiskt fel. Texten är annars som hon skrev den, och jag har hållit mig till den bredare kontexten, stämningen, i mitt urval. Min riktlinje har varit, så som Johanna själv skrev med tanke på N, att inte »brista i varsamhet«.

Johanna och jag hade länge kommenterat varandras texter, och jag förstod hennes intention och tankevärld. Men det fanns frågor. Hur hade hon tänkt skydda N i texten, mannen hon älskade som försvann in i sin depression? Vad göra med parenteser som börjar men inte slutar, associationer, sidospår, som omärkligt blir del av texten? Hur mycket förklara?

Jag kommenterar mer i början än i slutet, så att läsaren kan förstå sammanhanget. Drömmarna löper som korta filmsynopsis genom texten – jag tog inte med alla, men många. Johannas mamma, författaren Margareta Ekström, går bort på ett äldreboende under bokens gång. Johanna hade, med hjälp av sin bror, tagit hand om Margareta i många år, efter en stroke som ledde till afasi, skildrat i Johannas bok Meningarna, 2021. Margareta är starkt närvarande i många drömmar, och också i Johannas tillvaro.

Man skulle, inom parentes, kunna skriva mycket om djuren i

Johannas drömmar – hennes drömdjur var mytiska, farliga varelser. Det onda lammet, den onda hästen, den onda hunden. Den lojt hotfulla björnen, och den potentiellt livsfarliga babianhonan med sin unge. Och så fåglarna – om och om igen återkommer hon till fåglarna.

Då och då har jag hört Johannas röst, och fantiserat fram en dialog. Men »fantisera« kanske är fel ord – jag hör ett minne av hennes röst (eller en Johanna­liknande imitation) men jag kan också ana hennes tankegångar från våra otaliga samtal om böcker, skrivande, erfarenheter. Sedan bleknar hennes närvaro bort, och jag har suttit ensam med tretton anteckningsböcker fyllda med drömmar och textfragment.

Våra tusentals meddelanden fram och tillbaka finns någonstans i etern, digitala arkeologiska tecken, ett fotavtryck i världen. Men Johanna finns också kvar som en stämning, en kontur i mitt eget inre.

En enorm saknad.

En morgon när Johanna redan var svårt sjuk sjöng T, hennes dotter, Lalehs »En stund på jorden« innan hon gick till skolan. »Hon sjöng och jag kände den tunna hinnan mellan det som var och något annat«, skrev Johanna. »En sorg oskiljaktig från lycka. Förtvivlan som är ett ursprung.«

Sångens ord speglade hennes sinnestillstånd de sista veckorna. Tacksamhet för allt hon upplevt, livet. Vågor av sorg över att behöva lämna sin dotter, som bara var tretton år gammal. Ett stort lugn.

Nu kan vi säga / att vi har varit på jorden / Ja, jag var där / Hur underbart var det / Underbart var inte det / Jag var nära, jag var nära / Jag var nära, jag var där / En stund på jorden

Sigrid Rausing

Tanke: att avsluta terapin är att gå in i (tillbaka? Ja, men ändå förändrad) en gammal, nästan bortglömd värld av känslighet, mardrömmar å ena sidan men även en vuxenvärld av ansvar, val, vad gäller det viktiga och det mindre viktiga. Ett ansvar för mig, T, för varandet, blivandet, gestaltandet i ett längre perspektiv. H, förstår jag nu, växer i sin frånvaro. Det är som ett träd att luta sig emot. Men trädet är inte han. Det är vårt arbete. Det vi utfört. trädet är vårt arbete !

Johanna hade gått länge i psykoanalys, och var nu på väg att sluta. Hennes psykoanalytiker, H, säger att terapin har lett till att hon kan förlita sig på en »lägre abstraktionsgrad«. Jag tänker på våra samtal om analys, eller terapi, som en rörelse, en riktning, från abstraktioner till det normala livet. Att »vara frisk« (komplicerad idé) är också att orka med livet och att leva i solidaritet och en slags själslig jämlikhet med andra. Att orka leva i världen som den är, och låta fantasin få spelrum i skapandet snarare än som överlevnadsstrategi. Detta innan pandemin, och innan sjukdomen. Redan då var hon på väg in i en annan värld: slutet på terapin var också en förlust, trots tanken om trädet som stöd i frånvaron.

Post­analys. Johanna bodde vid Mariatorget på Södermalm, med sin dotter, T. Under pappaveckorna var hon fri att resa bort från den lilla världen i lägenheten; under mammaveckorna kretsade livet kring dottern.

Hon tänker på Tel Aviv, skriver i Tel Aviv. Johannas egen rörelse mot staden handlade delvis om det judiska kulturarvet från farmodern, och delvis om en mytologi kring flykt och frihet, då och nu:

Friheten. Att vara befriad från de monster andra uppfattar hos en. Eller lägger över en. Vem är du? Jag svarar. Blir trodd. Staden, det plötsliga åskvädret då gatorna luktade blommor, bensin …

Jag läser och ser en bild: Johanna sitter på en balkong i Tel Aviv och kisar mot solen. Ett kallt glas vitt vin står på bordet, hon håller en anteckningsbok och en penna i handen. Efter just den resan skickade hon ett tillägg till sin kommande bok Meningarna, och bad om kommentarer. Jag tyckte om det, och sa att hon eventuellt kanske skulle skriva mer, att jag, som läsare, ville få veta mer. Den tanken var del av en längre konversation mellan oss. Jag ville ha mer. Men jag tänker också på terapins riktning, rörelsen från det abstrakta till det konkreta. Att låta människor förstå, i det skrivna.

Johanna tog med sin brorson för att se Maleficient II: »Känslan, identifikationen med huvudpersonen«, skrev hon.

Den starka kärleken till barnet. En inre ensamhet, exil. En barnfilm. Jag grät. Drömde mardrömmar sedan … om fjädrar, otäcka insekter, om att vara inringad av varelser som kanske inte direkt vill en illa men som är blinda. Blinda i sin instinkt: att skydda sig själva och sin avkomma.

Ibland är det som om jag bet ihop och liksom i sömnen gick genom flytande betong som sakta stelnar.

En annan dröm. Johanna har inte träffat sin nya kärlek N än, och är i drömmen med sin dåvarande pojkvän, en konstnär, på en konstskola (»färgskalan vit och citrongul«). En annan kvinna är intresserad av honom, och föreslår att de skapar ett konstverk tillsammans. Johanna river ilsket plasten av duken, och blir anklagad för att agera aggressivt, samtidigt som hon också i drömmen förstår att hon har banat väg för samarbetet genom att »förbereda« duken. Sedan dyker jag upp i drömmen, står i ett rum och sjunger duett med en annan elev. Det lät inte bra, men just det var poängen, skriver hon:

Estetiken, kvaliteten, var underordnat modet, lusten, leken! Och jag kände min egen stelhet, blygsel, ofullkomlighet. Oviljan eller okunskapen vad gäller att släppa kontrollen, låta det yttre ögat blunda och ge mig hän åt stunden. Jag kände sorg och hjälplöshet.

Mest: besvikelse över att inte vara den jag skulle vilja vara. Också: att jag inte kunde ge S den där glädjefyllda friheten!

Underligt att ta del av Johannas drömmar om mig. Ingen gav mig mer känslan av glädjefull frihet. Och sång! Vi sjöng, ofta. Hon hade en stark och

vacker röst. Jag kom ihåg orden, men kunde inte hålla melodin. Och det är nog sant att det var jag som ville sjunga mest; jag som ville befinna mig i ett hav av sånger, minnen, tankar, känslor. Ge mig hän åt nostalgin.

Berättelsen om just den här drömmen tar en liten omväg kring en annan dröm om erotisk attraktion till en drag­queen. Sedan återvänder hon till den ursprungliga drömmen och konstskolan, nu till rektorns rum. En man:

… högröd, stinn, aningen svettig. En lodenkavaj med ståkrage. Han stänger dörren och kysser den! Och jag vet vad det betyder.

Tack gamla trotjänare som låter mig få styra och ställa här inne i hemlighet, här där ett särskilt, liksom förhöjt och sakligt maktutövande råder.

Rektorn drar ett ljust rosa läppstift över läpparna: »(Är det inte precis samma nyans jag själv brukar använda?) Sedan vill han kyssa mig.«

Hon spekulerar kring vem han är, den hemlighetsfulle och mäktige mannen med läppstift. Men är han inte den begärande principen? Dörren skyddar honom, låter honom utöva sin makt.

Tanken på hur roligt vi skulle ha haft med den här drömmen får mig att gråta igen. Vi hade skrattat tills tårarna rann, och Johanna hade, på min begäran, rollspelat mannen själv. Nu gråter jag utan att skratta.

Min hund ligger och sover på randiga soffan. Han öppnar ögonen när han uppfattar att jag gråter

och vänder sig bort. Vår andra hund ligger i rosa stolen. Hon sover också. Den här historien är för komplex för dem, och också svår att skriva om. Vem kan förstå vårt sätt att se det mörka och skratta?

Bara Johanna. Som inte längre finns. Hon sa att hon alltid skulle vara där, alltid finnas. Och hon var här ett tag, medan jag skrev den här sidan, men sedan försvann hon igen, bleknade bort som en hägring.

På nästa sida i anteckningsboken kommer ännu en dröm, om råttor och valpar som väller fram ur ett smutsigt hål i badrumsgolvet på Stora Skuggan, Johannas barndomshem, en plats som hon associerade med dåtidens estetik och frigörelse, och en stämning hon upplevde som otrygg. Hundarna – nu tydligt tre, med collieliknande päls (kolli, bagage, det förflutna), förbluffande rena trots smutsen – måste tas omhand, kanske av Johanna. Hennes mamma, Margareta, är också där, och Johanna skriker »Du vill inte samarbeta med mig!«, och tänker sedan på arbetet, samarbetet, med sin analytiker H. Trädet växer i hans frånvaro. Och valparna?

Stora Skuggan? Vård och vanvård? Det bristande ansvaret och allvaret. Kärlekens och ansvarets allvar. Långsiktigheten. Det märkliga var också att de var så levande och rena trots den smuts och dy som de flutit upp ur. De var så påfallande oskadda.

En tanke i sena tonåren: Vore jag bara tillräckligt vacker, en stridspilot, en hägring, skulle jag uteslutande ha sex i offentliga miljöer. I ljusa rum, på öppna platser. I mitten av ett torg. Den sexuella akten i stället för monument, fontän.

Senare säger jag det till en bekant när vi dricker ett glas i köket och plötsligt undrar jag över språket … att säga det är också att vara på den öppna platsen. »Att ha sex«, »att uttala en fantasi«. »Fontänen.«

Är exhibitionismen samma sak som att tala eller skriva eller tänka om exhibitionismen? Vad är det att vara författare?

Oz ville inte bli författare, han ville bli en bok.

Nu – vi är fortfarande i den första anteckningsboken – träder den nya stora förälskelsen in. Rörelsen mot det normala livet. De besvarade känslorna verkar bekräfta analysens effektivitet:

Att med ett öppet hjärta … vad?

Se någon.

Se sig själv.

Känna längtan utan att ta genvägar, utan i stället bara fortsätta gå i just den riktningen!

Klä av sig kläderna eller klä av någon annan

öppna fönstret beskriva vad man ser öppna kylskåpsdörren och i fantasin para ihop ingredienserna, tillreda dem känna kärlek till orden … ordet hjärta / riktning / tillreda

Jag sitter i ett flygplan. Buken (ja, det är vad det heter). Men tänker på mitt hem som det mest spännande av allt. »A container.«

En skådeplats. Jag menar: som att se med slutna ögon.

Så blir den lilla världen den största av alla världar. Rummen blir scenen för ett intensivt drama. Här är psykoanalysens utlovade land, världen där man tryggt ger sig hän, där man kan hålla och hållas i fasta händer. En värld där man möts i samtal, humor och allvar, den existentiella ensamheten borta, nu ett melankoliskt minne. Fantasin om världen runtomkring försvinner: just här, just nu, i dessa tre rum och kök, händer allt. En fantasi om fullkomlighet. Att få alla behov – själva ordet känns problematiskt – mättade. Men liksom Narnias platonska himmelrike som innehåller alla världar inom en värld så saknar det fulländade förhållandet en viss dramatisk rörelse. Hungern – behovet – som driver rörelsen avstannar. Hur skildrar man det?

Att en gång skapa något om kärlek som inte handlar om önskan utan om en mättnad. Men inte en mättnad som tyngd, som död, som sömn, som tröghet, utan mättnad som verklighet, orädsla …

S, som talar om vår normalitet. Normaliteten (inte det konventionella) som ett uppror!! Det konventionella rymmer / inhyser det obscena. Normalitet (i bästa fall) omfattar medmänsklighet, acceptans, tid till och med!

S är jag. Det finns andra, vars namn börjar på S. Sofia, nära vän, ibland också S i boken.

Behovet av att skriva, säga, bekänna, berätta att jag är förälskad och så namnet N. Att säga det. Till honom. I honom.

Kroppen och grammatiken samtidigt. Att vi ska träffa oss / jag dig / varandra (hos? i?) / inom eller mellan.

Jag önskar att hon kunde ha fått förbli i den euforiska – den nästan mytiska – tvåsamheten längre, men snart sjunker stämningen.

Man är med om obehagliga saker. Det är som att kämpa mot en strid ström. Rörelserna i vattnet tröga, liksom ständigt försenade.

»Det här händer inte«, tänker jag och för ut hela nuet på utsidan tills bara litteraturen blir kvar där inne. Och skadan som då sker

är kanske större eller åtminstone lika stor som om jag erkänt att det jag är med om faktiskt finns och att jag både kan uppleva det och välja att gå min väg. Men att säga att det inte ens är verkligt är att bädda för något mycket värre i en snar framtid.

Stycket är odaterat, så jag kan inte checka mot mejl och sms. Men Johanna var en människa som ofta upplevde obehag, en känslig person som både bejakade det komplicerade och längtade efter det rättframma, enkla.

Det normala livet. Vad betyder det, när man drömmer som Johanna?

Drömmer om en kvinna som sitter i en bil med nervevad sidoruta och en pistol i handen. Jag sitter på en trottoarkant med ett litet barn (T?) i famnen. Jag är kvinnans skrivarlärare. Jag känner ett stort ansvar. Slappt pekar hon med pistolen mot mig (mig och barnet), sedan riktar hon den mot sig själv. Trycker mynningen mot sidan av halsen. Jag ropar till henne, något om läsandets och skrivandets dynamik. Om allvaret. Om värdet och att det är värt det: processen, läsandet, resultatet. Att det som i slutändan blir

sagt har oändliga potentialer. Och att JA , jag vet också något om smärtan i att definiera känslor, komma nära något som man lärt sig dölja. Men att det man döljer, föser undan, förmildrar, håller sig fast vid / i – själva ambivalensen – gör att man inte blir en bra författare. Kvinnan pressar pistolen mot halsen. Det är som om hon visste precis var halspulsådern går. Som om hon stoltserade med den vetskapen.

Johanna har printat ut några rader om psykoanalys som jag skickat henne, och klistrat in dem i boken. De handlar om att psykoanalytiker dömer viljan, intentionen, efter resultatet, inte resultatet efter viljan. De ser på vad som egentligen hände, snarare än på det som individen, eller patienten, menade skulle ske.

Ett annat sätt att säga det är att psykoanalytiker antar att patienters monologer är defensiva. De känner skuld, och försvarar sig. Agatha Christie använde ibland samma teknik. Någon mördas, X. Det ser ut som ett misstag: det antagna offret, Y, har av en ren slump klarat sig undan. Men vad är det som egentligen har hänt, frågar Poirot, eller miss Marple. X dog. Varför?

2020. Det här är året då jag, alla ord, alla stämningar, alla möjliga vägar till trots (och / eller pga), varje dag ska säga (försöka säga) samma sak.

Detta skrev Johanna innan pandemin. Jag undrar vad hon menade – vad var »samma sak« hon ville säga?

Hon har klistrat in ett brev till H på nästa sida. Hon skriver om orden »behov / hov« och ordet

»utan«. Efter en karg meditation kring språket fortsätter hon: »Jag måste berätta för dig att jag är så oerhört förälskad. Och att det är så oerhört besvarat … Det gör mig … ja, väldigt skör och glad och alldeles hudlös.«

Hon beskriver sin älskade. Författare, översättare, dricker inte alkohol, fruktansvärt rolig och allvarlig, känslig, lyssnande och väldigt ömsint.

H skriver tillbaka samma dag, glad och betryggande. Han avslutar: »Jag skulle vilja skriva till dig om intimitetens villkor, men strängt taget tror jag att det är onödigt. Jag är glad att du lagt om rodret ’till den inre rymdens trygga(re) / mitt tillägg / färdrutiner’ och inte behöver söka kärleken i Aniaras överfyllda och likväl så ödsliga salar.«

Aniara. En referens som blev sann. Johanna själv blev rymdgondolan som gått ur kurs.

Försök till räddning genom tankeflykt och överglidningar från dröm till dröm blev ofta vår metod. Med ena benet dränkt i känslosvall det andra med sitt stöd i känslodöd vi ofta stod.

Harry Martinson, Aniara (1956)

Euforin höll inte. Redan på nästa sida skriver Johanna om sin förtvivlan. Hur ska hon ta hand om den, kanske till och med (optimistiska tanke) värdesätta den?

Hur ska jag röra vid den? Ingen lärde mig varsamhet. För varsamhet har med respekt och tid att göra. Hela tiden smyger sig längtan in. Och hela tiden går jag undan …

Jag drömmer att jag inte kan ta hand om mig själv … I drömmen går min yta sönder. Man kan tala om mig hur som helst.

På sidan därpå talar hon om skillnaden mellan att vara sårad och sårbarhet.

Hon klistrar in ett klipp, ett citat från John le Carré, och stryker under den sista meningen: »Ingen är lättare att hata än den föraktliga versionen av dig själv.«

Hon fortsätter:

Dagbok: Sitter i soffan tidig morgon och oron brusar i mig som vatten mellan stenar när en våg drar sig tillbaka. Försöker betrakta skeendet som en scen. Sedan övergår oron i sorg och det är en sådan lättnad. Sorg som en vila, en vaken sömn. Och sedan lugnet och det ordlösa.

(Har svårt att skriva om det här ens som »litteratur« eftersom det rör vid något som hittills, tror jag, förblivit outtalat … eller »omtalat« men inte sagt.)

Skräcken för andras ofullkomlighet. Ur­rädslan för sveket. Min överlevnadstalang för att »undkomma« sveket. Stå mitt i det och kalla det för något annat. En form av anorektisk medhjälpare.

Euforin höll inte, men det fanns ändå en ny styrka inom henne. Den första anteckningsboken slutar med en lista med 22 personer som hon ville bjuda på en middag i London på Soho­klubben The Academy för att fira sin födelsedag i maj. Men vid det laget var England i lockdown, och resan blev inställd.

Tänk om det hade hänt. The Academy. Vi hade gått uppför den slitna branta trappan som betydde något för Johanna, kanske rörelsen mellan en scen, ett liv, till nästa. Man går uppför trappan och kommer in i ett rum, baren till vänster, spridda bord, stolar, någon gammal pall. Solen skiner in genom solkiga fönster, man hör ljud från gatan. Vi hade druckit vitt vin som smakar som vatten; det hade stått fladdrande ljus på borden. Långt innan allt var över, kanske vid midnatt, hade jag åkt hem, alltid den som plötsligt längtar så intensivt efter stillheten, en bok, min egen säng. Den första anteckningsboken slutar med middagen. En plan, en fantasi, en tanke.