1.
Herrpensionatet Utsikten beslöjas av ångpuffarna från ångloket som nu driver fram över perrongen. Vi måste sänka blicken under dem för att få hela bilden, för ett ögonblick låta oss förblindas av den grå dimman, tills blicken som uppstår efter ansträngningen blir skarp, genomträngande och allseende. Då får vi syn på perrongplattorna, kvadrater lätt överväxta med diverse växters klena små strån – ett område som till varje pris vill upprätthålla ordning och symmetri. Efter ett tag dyker det upp en vänstersko över plattorna, brun, läder, som sett bättre dagar, och strax efteråt ansluter sig en andra sko, höger, till synes än mer utmattad – spetsen en smula uppruggad, ovanlädret med antydningar till små, ljusare fläckar på ett par ställen. För en stund står skorna obeslutsam ma, men så tar vänsterskon ändå täten. Den rörelsen blottar för ett ögonblick en svart bomullsstrumpa under byxbenet. Det svarta upprepar sig vidare i det söndriga yllerockskörtet; det är en varm dag. Den bruna läderväskan hålls av en nätt liten hand, blek, blodlös; ådrorna spänns av tyngden och visar nu sin källa, någonstans djupt ner, i ärmens innandöme. Innanför rocken blinkar en flanellkavaj av tämligen ringa kvalitet och dessutom lätt tillskrynklad efter den långa resan. Det syns små ljusa punkter av odefinierbar smuts på den – världens mjäll. 9