9789100800567

När vi var fåglar

Ayanna Lloyd Banwo

NÄR VI VAR FÅGLAR Översättning från trinidadisk engelska av Eva Åsefeldt

Albert Bonniers Förlag

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-080056-7 Originalets titel:When We Were Birds Copyright © 2022 by Ayanna Lloyd Banwo All rights reserved Omslag: Penguin Random House UK, bearbetning av Ingrediensen AB Tryck: ScandBook, EU 2023

Till mina föräldrar, Gale och Ronnie.

Döda, men inte sovande.

FÖRFATTARENS ANMÄRKNING Trinidad är en verklig ö. Romanens landskap, personer och platser är påhittade.

Kom. Den första lektionen: hur man viker in vingarna till ett hjärtslag.

Från ”Bird-Man/Bird-Woman” i Over the Roofs of the World av Olive Senior

CORBEAUX Morne Marie, Trinidad. I går.

1 Yejide ”Först ska du komma ihåg” – mommo Catherine håller sin dotterdotter Yejide i famnen – ”att det fanns en tid före tiden.” Hon trycker ner det första skiktet tobak i ebenholtspipan. Silvertändarens låga en liten brasa i den mörka hålan och pipan lägger sig till ro mellan hennes läppar. ”Innan vi flyttade in i det här huset, innan folk bosatte sig nere i dalen, innan stenbrotten, när skogen var så tät att ingen mänska kunde tränga sig igenom den och djuren var dom enda som bodde på Morne Marie. Men inte djur som dom man ser nuförtiden. Nä du!” ­Catherine spärrar upp ögonen och blå rök ringlar sig ur hennes näsborrar. ”Ozeloterna var stora som tigrar, hjortarna sprang så fort att ingen jägare hade kunnat fånga dom ens om han vågade sig in i skogen, och dom gröna små papegojorna som sjunger i skymningen var lika stora som den blodröda ibisen ute i träsken. Djuren kunde tala med varann precis som jag talar med dig och i skogen byggde dom en väldig stad. Men inte en stad som Port Angeles.

Deras stad hade varken hus eller murar eller grindar och djuren levde tillsammans utan gränser eller revir.

11

Men så en dag gick en krigare in i skogen. Och han såg att den var full av djur att jaga och frukt att äta. Och när han tittade på träden såg han bara byggnader att bygga och när han tittade på jorden såg han bara mark att ta.

Djuren försökte prata med honom och förklara att det fanns så mycket mer i skogen än vad han såg, men han kunde inte deras språk så han förstod dom inte.

Krigaren hämtade fler krigare och med krigarna kom husbyggarna och med husbyggarna kom bönderna och med bönderna kom prästerna. Med prästerna kom guvernörerna och med guvernörerna kom döden.” ”Men djuren kämpade emot, eller hur?” Yejide kan knappt sitta still i mommos knä. Finns inget bättre än fulltskafferikänslan hon känner just nu: tobakens söta doft, gungstolens mjuka rytm, kullarna som böljar grönt och så mommos ansikte fullt av berättelser. Hon tänker på ozelotens vassa tänder och macajuelen som kan ringla sig runt en man och krama all luft ur hans lungor – inte en chans att en mänska med bara två ben och små tänder och inget gift alls kan besegra dom vilda djuren i skogen.

Catherine ser på henne och blossar på pipan. ”Är det du eller jag som berättar?”

Yejide ler och är tyst. ”Djuren hade alltid levt i fred men nu visste dom att kriget var kommet. Det blev ett hårt och blodigt slag. Ser du brottet där borta?” Catherine pekar ut genom fönstret mot en djup brun krater på en av sluttningarna. ”Där slog djuren tillbaka i ett krig som var så våldsamt att det lämnade ärr efter sig i berget.

12

Dödandet gjorde skogen så ont, så ont, och skogens sorg ledde till den längsta torrperioden nånsin på Morne Marie. Floderna gömde sig i marken och träden vissnade och dog. Ozeloten blev liten som en huskatt, vrålapan tystnade och hjorten och manicoun och pakan som alltid hade levt i fred började titta på varann och se mat. Till och med krigarna drabbades, för varken mänska eller djur överlever när naturen bestämmer sig för att hålla på sina skatter.

Så en dag när alla var trötta och eländiga och det verkade som om kriget skulle utplåna både slagskämparna och skogen kom ett stort oväder över bergen. Tunga grå moln öppnade sig över grönskan och skogen drack av regnet och mänskorna och djuren gladde sig åt att floderna steg. Åska och blixtar härjade i tre dar och tre nätter. Men kom ihåg vad jag sa, att det här var en tid före tiden, när träd kunde växa sig fullstora på en dag och pojkar bli män på en natt, och stormen fortsatte längre och med större kraft än djuren nånsin hade sett. Jorden rasade utför sluttningarna och störtade ner i dalen. Träd som stått längre än nån kunde minnas tappade greppet om marken och föll. Floderna svämmade över sina bräddar och forsade fram över landet. Glädjen blev åter till sorg. Det var som om skogen ville hämnas och utkräva sin del av liven som besudlat dess heliga platser med krig.

Men dom gröna papegojorna, dom som kacklar och sjunger och tjattrar lika högt som du” – Catherine kniper ihop Yejides läppar när hon börjar fnittra – ”ser du, dom var klokare än dom andra djuren förstod. Papegojorna 13

hade sett regnet och bergen och floderna och alla högar med döda kroppar. Och nu samlades dom i kronan på det sista heliga bomullsträdet och höll rådslag. Vid rådslagets slut delade papegojbataljonen upp sig i två hälfter och den ena hälften flög österut och den andra hälften västerut.

Och papegojorna som flög västerut krympte och blev till dom små gröna fåglarna man ser i dag, dom som sjungande flyger mot solnedgången. Men dom som flög österut mot den uppåtgående solen färgade sina gröna fjädrar svarta och krökte sina näbbar till vassa skäror.

Papegojkropparna växte sig feta och vingarna så vida att marken under mörknade vart dom flög. Dom sjöng en sista sång som fick både djur och mänskor att rysa av skräck innan grå kåpor växte över deras huven och tystade dom för all framtid.

Vet du vad dom blev till, Yejide?” Catherine ser ut genom fönstret, ler och tar ett bloss på pipan. ”Corbeaux!” ropar Yejide. Hon är så glad att kunna rätt svar. Det spelar ingen roll hur ofta hon hör berättelsen, att kunna svaret får henne alltid att känna sig vuxen och väldigt viktig.

Catherine nickar och drar in röken djupt. ”När förvandlingen var fullbordad kände fåglarna en hunger i magen efter kött. Dom bredde ut sina vingar och började långsamt kretsa över marken där dom döda låg. Och med sina nya långa näbbar och vassa kajmantandklor slet dom upp kropparna, både djuren som varit deras vänner och mänskorna som varit deras fiender. Och när dom var klara 14

flög dom tillbaka till bomullsträdet och lämnade ingenting annat än benknotor efter sig på marken. Överlevarna såg på med fasa. Dom förstod inte hur fåglarna som dom hade känt kunde göra nåt så fruktansvärt.

Men dom tjattrande papegojorna var borta. Dom hade förvandlats till nåt helt annat. Och i samma stund som dom la av sig det gröna och ändrade skepnad tog dom sig också an ett heligt uppdrag – att vakta gränsen mellan levande och döda. För att invänta dom döende och vaka över liken och sluka köttet. Och bara corbeaux vet att det är i deras kroppar som dom dödas själar förvandlas och blir fria.”

Catherine lyfter upp Yejide från knät och ställer henne på trägolvet i dom vita lackskorna. ”Så. Sagan är slut. Se till att ställa undan skorna ordentligt. Och finklänningen.

Häng den på stolen i mitt rum. Jag vill inte se den bara ligga och skräpa nånstans.”

Men Yejide vet hur ritualen går till. ”Sagan är inte alls slut, mommo. Vad hände sen?”

Catherine ser på sin dotterdotter. Snart kommer hon att bli för lång för flickklänningar, för stor för att sitta i knät. Men inte än – hon sträcker ut handen och Yejide kastar sig i hennes famn. Inte än. ”Jo, när solen gick upp på stormens fjärde dag och corbeauxmagarna var mätta och alla var utmattade av smärta och sorg så slutade det plötsligt regna. Vattnet försvann.

Skogen var åter i balans. Men så fort allt blev som vanligt igen ville ingen komma ihåg sina hjälpare. På så sätt är djur och mänskor likadana. Dom blev rädda för corbeaux.

15

Så corbeaux flög iväg och bosatte sig i utkanten av skogen på Morne Marie. Ingen annan visste att världen höll på att förändras och att mänskorna snart skulle bygga städer där dom skulle ha arbete att utföra. Och precis som i alla berättelser som förändrar världen glömde folk efterhand bort att stormen dog ut i samma stund som corbeaux blev till. Alla, förstås, förutom corbeaux …” Hon böjer sig fram för att viska i Yejides öra. ”Vi minns.”

16

EDSBRYTARE Port Angeles, Trinidad. I dag.

2 Darwin En sliten vit Bedford saktar in och stannar vid vägkanten med påslagna blinkers. Darwin nickar åt föraren, en äldre man med kepsen nerdragen i pannan. Tjejen i passagerarsätet har blicken fastnaglad vid mobilen och tittar inte ens upp. ”Port Angeles?”

Gubben nickar mot flaket. Darwin skyndar sig att klättra upp innan mannen hinner ändra sig, och knackar i plåten för att meddela att han är på plats. Dom kör ut på vägen igen, förbi åkrar som blivit bruna i torkan och kantas av flimrande brinnande snår.

Han föser en stor säck potatis eller dasheen eller nåt annat knöligt åt ena sidan och en tjock reprulle åt den andra och sätter sig mellan två vallar i flakgolvet för att inte välta när bilen slår i groparna på vägen. Sen lutar han ryggen mot bakluckan och vänder blicken mot skyn. Så här dags på dan brukar himlen fortfarande vara rosa och klar men i år är Saharadammet värre än vanligt. Förvandlar det rosa till dis och får molnen att se ut som hopbyltad smutstvätt.

Det gör nåt med en, när himlen ser ut som den gör.

19

Enklare att känna sig hoppfull när vädret är klart, när regnet hänger kvar i luften och grönskan är tät i bergen. Enklare att känna att man vet vart man är på väg och vem man är. Att saker och ting nog ska ordna sig.

Smutstvättshimlen får det att kännas som om världen kan flyga i luften när som helst. Damm och aska och rök i varje andetag som om det man lever i är en krigszon.

Men en man kan förstås ha flyt även dammiga dagar.

Och få skjuts in till stan av en gubbe i en gammal pickup.

Det hör inte till vanligheterna längre att folk stannar för en, framför allt inte när solen knappt har gått upp. När Darwin var yngre var det lätt att lifta. Fanns alltid nån som var på väg ner mot kusten eller in till stan. Hur lätt som helst att hänga på ett gäng Dalia Street-killar nånstans, barfota, barbröstade, skrattande. Man behövde inte ens vara kompisar. Men det är annorlunda nu. Och han är ingen liten pojke längre.

Han makar lite på sig så att gubben ska se honom i backspegeln. Som tiderna är kan Darwin inte direkt klandra honom men när han känner mannens stirrande blick stirrar han ändå hårt tillbaka. Det känns som en vinst när gubben tittar bort först. Vad tror han att ­Darwin tänker göra? Hoppa ut i farten och klättra in genom rutan och skära halsen av honom? Mycket kan man säga om Darwin, men han är ingen rånare och han är ingen mördare.

Vid horisonten stiger rök upp från dom bruna åkrarna.

Han försöker komma ihåg senaste gången det regnade.

Ett solhett uppehåll mitt i regnperioden brukar vara väl20

kommet, ger jorden en chans att torka lite, men i år kom Petit Carême tidigt och har tillsammans med bränderna förvandlat landskapet till en masugn. Han tittar på säcken med rotfrukter och undrar om gubben är bonde, på väg till marknaden med sina varor. Måste ha det extra tungt i år. Han hade gärna frågat honom, hade gärna suttit och snackat en stund på vägen och passat på att fråga lite om stan som han aldrig har varit i. En bit längre fram sticker övergivna kranar upp ur marken som fingrar och en överfart tar slut mitt i luften som en bro till ingenstans.

Dom stora byggföretagen har lagt ner arbetet och staten stoppat vägprojektet mellan Mount Perish och lågländerna i söder och nu finns det knappt några jobb kvar om man inte vill till stan.

Därför trodde han först inte att det var sant när han tog sig ända fram till disken på arbetsförmedlingen i Wharton veckan innan. Han kände till killar som stått i kö i flera timmar och inte ens kommit halvvägs förrän tanten som bestämde meddelade att allt hon hade för dan var slut, kom tillbaka i morgon. Men Jah visste, och när Darwin fick ett formulär att fylla i ur högen bad han en snabb tacksägelsebön.

MRS JAMESON – FÖRSTA BITRÄDE . Hon hade gjort en egen namnskylt i kartong och ställt på skriv­ bordet. Hon verkade dessutom vara den enda på kontoret som faktiskt jobbade. I ett hörn satt några män med uppkavlade skjortärmar vid två hopflyttade bord och spelade All Fours. En av männen blandade kortleken som ett proffs, med ett stort flin i ansiktet som om han redan 21

visste att han skulle ta hem hela potten. Bredvid satt en kvinna och bråkade med nån i sin mobil. ”Vad är det för slags jobb, mrs Jameson?” Darwin tittade på formuläret. ”Om du är hungrig och nån ger dig mat, frågar du vilket slags mat det är då?” Hon sköt upp glasögonen och fortsatte bläddra i sina mappar. ”Jag menar, vad är Fidelis?” ”Vet du inte vad Fidelis är? Det är den stora kyrko­ gården i Port Angeles. På St Brigitte Avenue.” ”En kyrkogård? För döda?” ”Finns det andra sorters kyrkogårdar?” ”Vad har dom för jobb på en kyrkogård?” ”Dom behöver en ny dödgrävare.”

Darwin kunde ha svurit på att vartenda hår på hans kropp reste sig rakt upp. ”Finns det inget annat?” ”Bara ge mig mitt papper och gå härifrån.” Hon sträckte sig efter formuläret. ”När du är tillräckligt desperat kan du masa dig tillbaka.”

Som om det fanns nån annanstans att ta vägen. Som om mänskorna som kom till kontoret och letade efter jobb inte redan hade stått i alla andra köer, skrivit in sig på alla andra listor och kommit till sista anhalten. Sekunden han gick skulle nån annan ta hans plats, nån av alla dom som stod ute i solgasset och väntade. En av mammorna med små barn eller en av tanterna med handväskor som sett bättre dar eller en av männen med snygga skor som bara fått det lite kämpigt på sistone. Kön gick redan hela vägen nerför gatan och runt hörnet.

22

”Emmanuel Darwin?” Hon läste hans namn. ”Ja. Men bara Darwin, ma’am.”

Hon tryckte upp glasögonen igen och tog en första ­ordentlig titt på honom – på helskägget, på dreadsen under hans tam, dom slitna kängorna. Hennes blick mjuknade en aning. ”Om det fanns nåt annat skulle jag gett det till dig, Darwin, men det här är det enda jag har just nu. Du kan alltid komma tillbaka, men …” Hon tittade menande på kön.

Så han skrev på. Sex veckors jobb till att börja med och om han klarade sig bra kanske dom behöll honom. Kändes som att skriva under sin egen dödsdom. Men världen hade en förmåga att göra sånt mot en ibland. Och kanske var detta vad det innebar att vara en man. Att göra sånt man aldrig hade trott man skulle behöva, att fatta ett omöjligt beslut när alla beslut var lika omöjliga.

Han känner att nån tittar på honom i backspegeln igen.

Den här gången är det tjejen. Han hann inte kolla in henne ordentligt förut och i bättre ljus ser han att hon är äldre än han trodde; kanske lika gammal som han själv eller ett eller två år yngre. Hon växlar mellan att titta i mobilen och på gubben och sen på Darwin med ett halvt leende som hon inte verkar vilja att gubben ska se.

Han undrar om hon också bara har fått skjuts med bilen in till stan. Om gubben kanske är hennes pappa eller farbror. Ser för gammal ut för att vara hennes man men tiderna är svåra och man vet förstås aldrig. Om dom hoppar av samtidigt kanske han borde prata med henne. Han försöker se om hon har kontorskläder på sig, bara för att få 23

en bild av vem hon är. Sen tänker han på Marcia och sista gången han träffade henne, på hela det nya liv hon säkert lever nu. Han lägger märke till läppstiftet på kvinnans mun, det långa håret som ser ut att ha kostat en slant, och tänker på allt knappt-nånting han har i fickorna. Han vänder bort blicken. Inte värt besväret. Gillar antagligen bara tanken på en rastaman för att göra pappa förbannad. Än en gång slår det honom som en käftsmäll att mannen som mrs Jameson såg för några dar sen inte är samma man som kvinnan ser i backspegeln nu. Han vet inte vad folk ser när dom ser honom nu. Hur livet kan förändras på en vecka. Som skogsbrand.

Han drar handen över sitt snaggade huvud. Det känns som om det tillhör nån annan. Torrperiod eller inte; halv sex på morgonen är ändå halv sex på morgonen och han är inte van vid att känna den svala luften mot hjässan, mot nacken, öronen. Hans mor hade i alla fall sett till att han inte gick hemifrån utan en hel kaka kokosbröd, fortfarande varm och doftande av hennes händer. Hon kom inte ut och vinkade av honom men hon lämnade brödkakan på bänken där han inte kunde missa den. Det var åtminstone nåt, att hon gick upp och gjorde frukost åt honom trots att minen i hennes ansikte sagt honom att han inte längre var hennes son. Han känner tyngden av brödet i ryggsäcken och hoppas att hon fortsätter nämna hans namn i sina böner, oavsett var han hamnar.

Dom byter fil på överfarten och ansluter sig till trafikflödet på väg in mot stan. Han tittar upp i himlen, ljusare nu när solen står högre men fortfarande molnig, disig, och 24

ser en flock kretsande svarta fläckar. Corbeaux. Tydligare än vägskyltar.

Han tittar en stund på fåglarna. Hans mamma Janaya brukade säga att man visste att man nästan var framme i Port Angeles när man såg alla corbeaux. Inte för att dom gjorde folk nåt ont, det var bara deras tysta sätt att kretsa runt runt runt och att man ibland såg dom sitta en hel flock tillsammans på en telefonledning och spana.

När man såg corbeaux visste man att det fanns nåt dött i närheten. Och i stan var det döda inte nödvändigtvis en gatuhund eller en manicou eller en bit gammalt kött i soporna utanför en restaurang. Kunde lika gärna vara ett kvinnohuvud som polisen aldrig hittade ens efter att dom hittat resten av kroppen eller en man som låg och flöt nere i hamnen, alldeles uppsvälld och vattentjock, eller ett litet barn i en säck som ingen la märke till förrän flocken med corbeaux dök upp.

När han var liten brukade han fråga Janaya varför dom aldrig åkte in till stan och gick på bio eller konsert som alla andra. Janaya sa samma sak som när han frågade om sin pappa, om han fortfarande bodde i Port Angeles: ”I stan finns bara döda, Emmanuel. Rasta har inte med dom döda att göra.”

Trafiken saktar in när dom kommer fram till huvudkorsningen och Darwin ser stationens stora betongvalv.

Bilen kryper fram till ett rödljus och innan babylon hinner dyka upp med blåblinkande lampor och ge gubben böter för att Darwin åker på flaket bankar han i plåtsidan igen: ”Jag hoppar av här!”

25

Han korsar vägen till stationen där en lång rad ­ änskor skyndar sig fram med sammanbitna ansikten m och snabb-snabba fötter, som eldmyror. En del viker av uppför långa trappor, andra ner i gångar och resten strömmar genom portarna in mot centrum. Han vänder sig om en sekund för att kolla efter bilen och kvinnan men ljuset har redan slagit om och hon är borta.

Han känner foten stryka mot nåt på marken. Tittar ner och ser att det är en man som ligger och sover på några gamla kartonger mitt i folkmassan. Han drar upp ryggsäcken på axeln. Antagligen lika bra att han inte försökte nåt med tjejen. Enklast så. Han går genom det höga betongvalvet och smälter samman med stan.

26