dags! De som tog hand om mig när jag var liten har återvänt till fotografierna. Men jag andas ännu, inramad av mitt fönster med den tomma gatan utanför. Om kvällen avtäcker en flyende synlighet mörkret där irrares drag bleknar. Det sker lika mjukt som i samma stund barndomstiden tänder sitt grå norrsken, och jag i en anad flash nästan mi ns känslan, f nimmer minnet av hur, inuti sina ideliga nu:n, fotona från mors och fars ungdom än lägger och lägger det ljus över mitt ansikte som gör månar till solar. Likt en del slitstarka återblickar späds vissa foton inte ut, men fortbestår och sträcker sig som klara schakt genom åren och genom oss själva alltmedan vi söndras till gnistrande grand.
11