9789100800406

det röda är det gränslösa

Judith Kiros

det röda är det gränslösa

Albert Bonniers förlag

XVI uppenbarelser: guds ointresse för kärleksbrev

& i mitt trettionde år sände gud mig en kroppslig sjukdom som jag underkastades i tre dagar och tre nätter – efter det bör jag ha dött – jag gjorde mig så ren som möjligt – att renas genom guds nåd och uppleva en själens stillhet – när kvällen kom och skogens mörker sönderföll reste jag mig med svärdet i hand – i en djup viskning frågade han: hur länge kommer sjukdomen bestå? – jag vet inte, men jag fruktar att det kommer att ta tid – och febern stiger – så jag lämnade min fars hem och fann min mor i gräset – omgiven av mörka rosor – jag föll på knä bredvid henne och lade handen mot hennes kind – jag sade: mor, jag är din son nu, jag ska skydda dig som vore du mitt eget kött och blod – och under dagen kändes kroppen död från midjan nedåt – med hjärtat i munnen försökte jag ändå tala – och du berättade för mig om smärtan du upplevt då en man dog i din famn – fruktansvärt att dö så nesligt, sade du – och jag grät och grät – sade: men om jag hade överlevt? – jag bestämde mig för att motta samtliga tre sår – det första från svärdet i min hand, det andra från dolken i min mun, det tredje från pilen i mitt bröst – att stilla smärtan genom smärta och njutning – att genom denna sjukdom uppleva alla lidanden i kropp och själ – med all den turbulenta terror och det tumult djävlarna kan orsaka – de absolut värsta anfäktelserna – men det var ingen tröst, ty jag förstod att jag levde – och var fri – det tycktes mig vara en kort stund sedan – jag såg ljuset av ljus i guds anlete – men under tiden hade anden sänkt sig över mig –

7

I. ansiktet som sänkte sig över mig hade samma konsistens som gelé

& plötsligt såg jag det röda blodet rinna under törnekronan, hett och färskt, rikligt och livligt, färgen så påtaglig, en blomma av blod, så mörk och svart och djup, att inget ljus trängde igenom blodet föll mot mina läppar, jag önskade att jag kunde vända tillbaka till annat att leva i detta kött, i en onaturlig, vidrig värld, där varje gulligt djur kan dö där fan kan göra vad fan han vill och solen och konstellationerna stiger och faller över det röda gräset – jag kan inte berätta om den här synen lika öppet eller omfattande som jag skulle vilja inte heller kan jag berätta om anledningen bakom beslutet

8

II. somliga kan utläsa framtiden genom inälvor, andra kan inte ens se det förflutna i sitt eget kött

& när jag väl såg hur halva hans ansikte täcktes av torkat blod, resten smort med lera gick upp till anklarna, jag var sjuk, oförmögen till tal, som om någonting tagit sig in – en märklig grönska det spirande och det sjukliga gröna mögel och mossa, slem och styva rankor skakar under guds gröna regn havets höga gröna vågor av glas splittras hårt över huvudet, gröna förflutna, grönt och redan förlorat grön är huden bredvid kristus sår hur kan denna bild vara så missfärgad och så djup? hur kan en man komma till havet utan någon form av mask? vågorna bara en del av den masken?

9

III. två handlingar kan utläsas i denna syn: den ena är förändringen av kroppen, den andra är förändringen av begäret i relation till kroppen

& jag närmade mig synen med stilla bävan och frågade vad är synd? jo, synden är glömskan. vad innebär det att glömma? jag såg mig omkring efter ett tecken från gud eller en gud från havet, sökte efter någon sanning, min mor stod vid strandkanten med de röda händerna osäkert höjda jag sade: men jag kan inte se honom? så överväldigades jag av yrsel, som om jag inte hade sovit på över en vecka en vind slet tag i mina underkläder den fick mig att darra ända ut i håret men jag erkänner att jag var rädd, ja ty molnen tycktes förändras i storlek ju närmare de kom, en fantastisk massa himlen mycket mörk och stormigt blå

10

IV. det röda är det gränslösa, det som ännu är i revolt, eller som sprider sig

& efter detta såg jag det dyrbara hjärtat klyvas itu av smärtan två småfåglar man ömmade för dolda bakom en och samma vinge själen i sig var så renskrubbad ansiktet, läpparna, tänderna jag var en del av en levande målning och när munnen öppnades, stängdes var det utan att yttra en enda svordom på huvudet sken kronan gyllene rött, smyckad med röda glaspärlor att kika fram bakom en brinnande lugg trollbunden, med svedda fingrar vad var då mitt sällsamma syfte? skölj av dig med hans utsökta blod och lägg dig ner, gå till sömns, gå bort

11

V. det började vid fyratiden på morgonen och slutade när jag hade fått nog

& utan att sära på läpparna bildade han orden inuti min själ: det är så du övervinner djävulen och jag sade: om du kan förbarma dig över de levande kan du förbarma dig över de döda och svaret från honom var: vilka är de levande? och svaret från djävulen var: och vilka är de döda? då blev jag allvarlig och sade: jag ser tre saker i er spel, spott och spe, och en innerlighet spelet är ett som ingen av er kan vinna det ni driver med kan ni inte betvinga och så innerlighet, då djävulen är en konstnär nästa dag väcktes jag abrupt ur dessa syner dagen gick mig förbi medan jag begrundade den ty alla kamper som kommer till mig är av godo jag menade det när jag sade att »hon« steg upp

12

VI. den sötsura doften av mjuk jord och mjölken inuti den

& vår herre var en herre i sitt hus, han fyllde kalken med rök omkring sig samlade han raringarna rödvinsröda om tungorna jag avgav en underlig lukt en stank som bränt gummi en stank som fett i en stekpanna en stank som en skog av ormar många anade spöket av mig själv röra sig längs väggarna det antog formen av en from son som vore jag en vanlig man igen saftkladdig och kylig i solljuset utan sjukdomen på min bricka eller magsäcken på knivseggen eller pekfingret mot läppen

13

VII. »finns det nu någon mening med din smärta eller din sorg?« och skall vi då överlämnas i stjärnornas händer

& knappt ork nog att fortsätta leva jag försökte skriva, som jag en gång gjort, men kunde inte få min röst att låta mörk nog där kom den gamla melankolin igen, jag svag och miserabel, anden kom emot mig och vi satt på sängens fotsida tillsammans ett himmelsfärgat regn föll mellan väggarna över linoleumgolvet och jag grät så hårt att den tröstade mig, den sade att det var sista gången vi sågs, och vi låg hoplåsta mitt huvud på dess axel, den kysste mitt hår efter detta gav herren mig ett stilla lugn, en vilsamhet, varm som sommarregn så full av ormbunkar och omsorg så full av nätter av förlåtelse så full av skvalpande, läcker lycka –

14

VIII. med sådana enkla medel blev man barn igen

& förändringen var så enorm i djupet av denna död den förtorkades, kroppen ögonen strilade ner i gräset smackande, vidgande köttsår de fina organen i marken slanka nog för att slukas men åsynen av rosenbuskarna som i sin sönderslitna prakt var en njutning för örat förändringen så omfattande den döde kall och anemisk och här är huden, sträckt över en fågels bräckliga skelett mörknande, en nattmantel på morgonen var det min tur

15

IX. en röst utbrast på ett språk som påminde om latin: »låt mig gå! far, låt mig gå!«

& genom den erfarenheten lyftes jag upp i himlen, som bestod av tre himlar, och kände, snarare än hörde, det kosmos jag stod i, och som han älskade, sucka som det glömska och gröna havet gör som nejlikorna i nävarna gör som sjön och berget ovanför det gör som stenkyrkan inuti berget gör som kyrkan i vilken jag läste högt ur boken i mitt hjärta gör … den första himlen, som är mycket långt borta den andra himlen, som är närmare den tredje himlen, som ligger söderut det är en glädje, en sällhet, en ändlös källa till fröjd för mig, och jag har inga vidare tankar om det

16

X. så pojken är till naturen vår mor, och när han lutar sig fram ser han mördarsniglarna, han bär dem som armband

& med sin älskade blick tog han mig in genom såret i hans sida, genom ett ark av blod. däri bar han på en av trädgårdens hemligheter slumrande i en romantisk blomma, och vi andra upptäckte, en efter en den oljiga vätskan på kronbladen vad var vårt gemensamma syfte? guds mörker, dödens ljus, min kärleks vita flamma, men mina tårar föll för dig, mitt tjuriga djur. nej, jag skulle inte ha gett upp om du fortfarande levde, men du lever inte och det var inte med glädje du bar min grymma tyngd på dina skuldror men i slutändan gör du det ändå

17

XI. djävulen klev ur duschen utan att ana vad som skulle hända

& på grund av kärleken, den speciella färgen jag bar för henne stod jag ut som en sörjande i massan. hon sade: var inte rädd, mitt rådjur, jag ska hålla om dig för någon bör hålla om dig en enkel och ödmjuk flicka av ringa ålder, hennes hår flödade som seg saliv, armarna öppna för att motta mig, armarna seniga och starka. hon bar ingen klänning, ingen brudslöja, hon var mänsklig genom kärleken jag bar för henne min ljuva duva, min bråkiga råka min helt adekvata kamrat vinkande, sära påfågelsfjäder

18

XII. man förkunnar inför kungadömet att de bör frukta maneter, och då fruktar de maneter, och inte monarker

& underbett fläkt av rosor från norr, en generös kyss från himlen, en gåva från eden, hur hundens spöke gastar om nätterna och jag med fingret mot läpparna blicken glasartad, vänder mig om mot figuren bredvid, torr i munnen, sur i mitt svalg finns det inget botemedel? den stirrade misstroget på mig, och log sedan plötsligt, viskade på sitt eget språk, som jag inte begrep, och därför kan orden inte förklaras här: berättelsen handlar trots allt om döden som är alldeles för rättfram

19

XIII. känslan av att vara en enkel kvinna som lyfter på kjolarna

& jag såg att ingenting höll mig tillbaka förutom synd, ty törnarna växte höga och vilda och nere vid havet var havets ögon en spegel inuti en spegel dittills hade jag varit rädd för vilket ansikte det skulle bli av mig men allt skall bli väl, allt skall bli väl, och alla möjliga ting skall bli väl ett mysterium, mirakulöst, som stjärnorna inte kan skingra tur att adams synd var en dyrbar spagat för skapelsen, då allt är väl, åtminstone i skuggan av platsen jag gömde mig i, där allting var, och där alla saker är förberedda

20

XIV. råttor har rosa nosar, men deras röda munnar luktar urin

& ibland, när hjärtat är torrt och kalt blir sinnet en svart sten, och anden säger: det finns ett hål där själen en gång befann sig! kärlekens utsatthet … hur den visade sig då änglarna lämnade himlen för sin egen skull, hemsökta av gamla minnen och rädslor på rodnande pelikanvingar när de döda som växer i min öde livmoder vrider på sig syrliga och missunnsamma om jag någonsin har drömt om att återvända, så kan jag inte se det längre, jag kan inte se

21

XV. alla sår öppnar sig inför gud med hyenaliknande hånflin

& där låg en kropp på marken, till utseendet bedrövlig, lungorna hävde sig ur munnen den stötvisa, fnissande andningen och från den slet sig ett barn svartare än en skugga, klädd i en trasig skjorta, beväpnad hon skrek alldeles vansinnigt när hon rusade emot mig medveten om hennes armar som armar av jord, utsträckta hur de grep efter min midja en våg av sorg svepte över mig och jag tänkte: den har tagit mig! lövsångare eller lärka – jag tänkte: fan, jag har fallit igen!

22

XVI. en himmelsfärgad flamma, kallade hon den, ett stycke solkigt tyg på tvättlinan

& maria magdalena, den mörka huden målad för att efterlikna månens vita stod på randen till månen, byxdressen fladdrade som änglavingar, en röst kom ur marken, ur markens bleknande och jag rörde vid hennes händer och jag upprepade hennes namn och jag sade att jag älskade henne men hon vände sig bort från mig mot himlen som föll mot horisonten mot vinden som blåste slöjan av hår ur min gapande synd ovanför särade grenarna på sig trädens andar kallade på mig där jag klättrade i kvällens sluttning de bad mig gå – bara gå –