9789100800253

SA MTA LEN

I_Samtalen-230901-2.indd 1

2023-09-04 11:19

I_Samtalen-230901-2.indd 2

2023-09-04 11:19

CI L L A N AU M A N N

S A M TA LE N E N B O K O M O CH M E D

M A M M A A N DER SSON

A LBERT B ONNI ER S FÖR L AG

I_Samtalen-230901-2.indd 3

2023-09-04 11:19

4

I_Samtalen-230901-2.indd 4

2023-09-04 11:19

5

I_Samtalen-230901-2.indd 5

2023-09-04 11:19

I_Samtalen-230901-2.indd 6

2023-09-04 11:19

TIDIGARE s 13

SA MTA L EN Första dagen s 23

Andra dagen s 35

Tredje dagen s 53

Fjärde dagen s 73

Femte dagen s 91

Sjätte dagen s 105

Sjunde dagen s 119

Åttonde dagen s 133

I NSPI R AT I ON s 151

Namn och platser i boken s 250

Mamma Andersson s 252

Cilla Naumann s 257

I_Samtalen-230901-2.indd 7

2023-09-04 11:19

I_Samtalen-230901-2.indd 8

2023-09-04 11:19

Capri februari 2022. Cilla Naumann och Karin Mamma Andersson.

I_Samtalen-230901-2.indd 9

2023-09-04 11:19

I_Samtalen-230901-2.indd 10

2023-09-04 11:19

T I DI G AR E

I_Samtalen-230901-2.indd 11

2023-09-04 11:19

I_Samtalen-230901-2.indd 12

2023-09-04 11:19

13

2013 En råkall och isig januarikväll öppnar utställningen Stargazer på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Fönstren i Guldhuset i Vasaparken är immiga när Karin Mamma Andersson kliver fram för att hålla sitt invigningstal. ”Jag hade inte tid att måla ihop en utställning själv och fick idén att i stället visa några av mina inspirationskällor. Kompromissen blev att jag har några nya målningar på översta planet, men de är verkligen inte det viktigaste här”, säger hon och ler.

Det är varmt i rummet och stämningen är hög. Karin har blommor i famnen och hennes glädje är smittande.

När jag ska gå därifrån står hon plötsligt bredvid mig i entrén och jag vill säga något om utställningen, men orden känns platta och stumma. Jag går därifrån och tänker att jag skulle vilja prata mer med henne, om konst och om måleri, om hur det är att omsätta sina inre världar i bilder i stället för i ord och text.

Men vi känner inte varandra. Inte ännu. * Jag går tillbaka och ser Stargazer flera gånger, går runt i rummen och i parken utanför och tänker att det som Karin gör där inne är ovanligt och modigt. Att öppet visa sina inspirationskällor är som att glänta på locket till sitt inre hemliga rum. Det är självutlämnande och självsäkert i en laddad blandning.

I en första reflektion tänker jag att hon inte alls verkar rädd för att förstöra det spänningsfält som jag själv skyddar runt vissa betydelsefulla författarskap och texter. Sedan tänker jag att de verk som väger tungt i henne kanske behöver omsättas och få luft för att kraften i dem ska fortsätta leva. Eller kanske är den här utställningen bara ett kapitel i en mycket stor inre inspirationskatalog hos henne. Jag har kort sagt mycket som jag skulle vilja tala med henne om.

I_Samtalen-230901-2.indd 13

2023-09-04 11:19

14

* Ibland tänker jag att jag blev författare långt innan jag debuterade, att det hände när jag fick min första dagbok med lås och blå duvor på framsidan. När jag började skriva i den upptäckte jag mitt eget inre hemliga rum och att det där inne inte fanns några krav på att vare sig jag själv eller det jag skrev skulle bli något eller se ut som något.

Imre Kertész, den ungerske Nobelpristagaren i litteratur, talade om en övergång, en smal springa, där all text måste passera för att bli litteratur. Springan skulle enligt honom vara den nödvändiga formen varigenom författaren måste pressa sina oåtkomliga världar för att de ska komma ut på andra sidan och uppstå som litteratur.

Men i ens inre rum behöver inte detta ske. Där finns skrivandets och läsandets alla möten, alla glidningar mellan identiteter, blandningarna mellan verklighet och fiktion, mellan sanning, lögn, fantasi och minnen. Och bara där kan jag få kontakt med det fria skrivande som är så centralt för mig, men också näst intill omöjligt att planera eller förklara.

Med åren har jag lärt mig att ha förtröstan för att somligt där inne framträder mycket långsamt, och jag har också kommit att intressera mig alltmer för hur den här processen ser ut för konstnärer. Hur uppstår bilder, skulpturer, installationer inuti dem och hur transponeras de ut i världen? Är det motiven som driver på, eller längtan efter handens rörelser i färgen, över duken, i leran? Hur omsätts tystnader och minnen, ljus och mörker, längtan, erfarenheter och stämningar till andra uttryck än ord och text? Hur ser deras lust och begär efter att skapa ut?

En sak som inte upphör att fascinera mig är att en konstnärs verk i många fall kan ses och omfattas i sin komplexitet på ett enda ögonblick. En roman eller ett diktverk tar tid att uppfatta i sin helhet. Ord för ord har författaren sammanfogat en text som först efter timmars, kanske dagars eller veckors läsning kan

I_Samtalen-230901-2.indd 14

2023-09-04 11:19

15

upplevas i sin fulla omfattning. Ett konstverk kan nå minst lika långt och träffa minst lika djupt i en snabb och explosiv sekund. * Vid tiden för Stargazers öppnande har Karin redan haft ett stort internationellt genombrott och anses allmänt vara en av Europas mest betydande konstnärer i sin generation. Från första internationella utställningen i London 2002 har det fortsatt rakt framåt med Venedigbiennalen 2003 och därefter med en rad stora och omtalade utställningar i bland annat Tyskland, New York, São Paulo, London och inte minst i Sverige.

Jag har följt henne sedan en av hennes allra första separatutställningar, på Galleri Doktor Glas i Kungsträdgården 1995, och hennes motiv och bildvärld har engagerat mig alltmer.

I början var det landskapen som fångade mig, känslan av att försvinna in bland hennes björkar. Sedan har hon i verk efter verk fortsatt att berätta om det som också har med mitt liv, min föreställningsvärld och vår gemensamma tid på jorden att göra.

Hennes komplexa interiörer, hennes scener av familjeliv, av skuggor och ljus, av dockor och statyer väcker inte bara upp egna rum, minnen, upplevelser och känslor utan sätter dem också på spel. I hennes bilder finns referenser till andra konstnärer och till konstverk som jag har sett sedan jag var barn, till filmer, berättelser och fotografier som är en sorts allmängods för vår generation. I hennes bilder ser jag min tid reflekteras i historien och det berör mig på ett särskilt sätt. Kanske är detta att upptäcka en verksam konstnär i sin egen generation något att vara mycket tacksam för.

Karins bilder känns djupt personliga och berättande, men de avslöjar ingenting. När jag tittar på dem kan jag visst få fantasier om hennes privata liv, men jag tror inte att jag verkligen får veta något om henne. En författare löper större risk att sammanblandas med sitt verk och avkrävs ofta svar på frågor om

I_Samtalen-230901-2.indd 15

2023-09-04 11:19

16

Inflygning till Neapel. Vulkanen Vesuvius i bakgrunden.

I_Samtalen-230901-2.indd 16

2023-09-04 11:19

17

varför någon i en berättelse gör si eller så eller varför slutet rent av inte blev ett annat. Jag har aldrig hört en konstnär behöva söka svaret på liknande frågor.

2015 Två år senare träffar jag Karin på en minnesstund för en gemensam vän. Vi är några som går vidare till en restaurang efteråt och mot slutet av måltiden höjer Karin rösten och föreslår att vi kvinnor runt bordet ska starta en bokklubb. ”För att det ska bli av att vi ses och för att jag vill börja läsa mer. Jag har svårt för det”, säger hon.

Första bokmötet äger rum redan efter ett par veckor. Vi blir sex kvinnor som skriver in oss i klubben och vi är idag, mer än åtta år senare, fortfarande samma sex som gör allt för att inte missa en sammankomst. Vi har roliga, hetsiga och uppriktiga diskussioner om böckerna vi läser, men också om samhället och tiden vi lever i. Vi kan bråka en hel del, men vi vill varandra väl och vi för inte vidare det som sägs. Det sista är en hederssak.

Efter några möten står det klart att Karin och jag ofta vill diskutera samma saker och jag frågar om vi inte ska skriva något tillsammans. En bok som alla som missade Stargazer kan få ta del av. En bok som visar hur en konstnär tittar på konst och hur upplivande konst kan vara. En bok om Karin och om hur hon ser på måleri och inspiration, om hur bilderna kommer i henne och hur andras bilder slår an. ”Jo”, svarar Karin direkt, ”det gör vi.”

Men just då blir det inte av. Karin arbetar intensivt för att iscensätta Stargazer II. Hon är utvald som en av fem internationella konstnärer att kuratera en stor utställning på biennalen

I_Samtalen-230901-2.indd 17

2023-09-04 11:19

18

i São Paulo 2018, en av världens största konstbiennaler. Det är en gigantisk uppgift att låna in verk från världens alla hörn och hon har ingen tid över, inte ens för sitt eget måleri. Det märks att hon längtar in i ateljén och in i sin egen värld igen.

2022 Kring nyår hör Karin av sig och frågar om hon kan låna vårt sommarhus i Skåne. Hon behöver ensamhet och arbetsro, säger hon. Jag varnar henne för att huset är kallt och dragigt och för att trakten har rätt lite charm på vintern, men Karin vill åka.

Rapporterna som kommer är sammanbitna, men hon stannar längre än tänkt. När hon kommer tillbaka har hon nya resplaner. Hon är på väg till Capri och Villa San Michele där intendenten Kristina Kappelin har lovat henne ett rum och en ateljé på den vinterstängda stiftelsen.

Karin visar mig några av teckningarna som hon gjort i vårt hus. En av dem föreställer en apa och när vi talar om den vaknar lusten att göra något tillsammans på nytt och den här gången blir det verkligen av. Snart är vi på väg till Italien.

Karin är inne i en turbulent och omvälvande period, både i arbetet och privat. Sommaren 2021 har hon som första svenska levande konstnär haft en separatutställning på konstmuseet Louisiana i Danmark. Hösten 2022 ska hon göra en utställning i Aalborg tillsammans med den danske konstnären Tal R, med inspiration från Carl Fredrik Hills teckningar, och hösten 2023 visar hon en ny stor utställning i Paris. Hon lever med höga förväntningar från en rad olika håll samtidigt som hon är mitt i en separation. Själv har jag just avslutat en cancerbehandling. Vi är således ett rätt skakigt par som ger oss i väg genom ett Europa som pandemin långsamt släpper greppet om och där Vladimir Putin höjt tonläget på ett mycket hotfullt sätt.

Allt känns osäkert.

I_Samtalen-230901-2.indd 18

2023-09-04 11:19

19

Vi anländer till Neapels flygplats sent på kvällen den 7 februari 2022 och beger oss genast till Molo Beverello, hamnen varifrån färjan till Capri avgår. Vi har lämnat ett Sverige som håller på att öppna upp, men här i det tätt befolkade Kampanien har borgmästaren beslutat att munskydd fortfarande är obligatoriskt – även utomhus.

Det blåser hårt på den timslånga färden över Neapelbukten och natten är kolsvart och orolig när taxin slingrar sig upp i bergen från Marina Grande och släpper av oss vid Piazza Vittoria, torget i Anacapri. I mörkret släpar vi väskorna ut på udden där Villa San Michele ligger. Den tända lampan vid intendentbostaden lyser som en vänlig fyr i mörkret.

I_Samtalen-230901-2.indd 19

2023-09-04 11:19

I_Samtalen-230901-2.indd 20

2023-09-04 11:19

S A M TALE N

I_Samtalen-230901-2.indd 21

2023-09-04 11:19

I_Samtalen-230901-2.indd 22

2023-09-04 11:19

23

F Ö R STA D A G E N När vi vaknar första morgonen är vinden isande kall, men himlen är klarblå och nu ser vi den vidunderliga utsikten. Karin har sovit dåligt och vi klär på oss varmt och letar oss fram till Anacapris enda vinteröppna kafé. Där är fullt med folk och vi fumlar med munskydden, ovana och valhänta att återigen vara ute bland folk och på resande fot.

Kaffet är starkt och gott, men det finns bara sötsaker att äta och hungern får oss att prata om mat, om vad vi åt som barn och vad vi har lärt oss att tycka om senare i livet.

När Karin berättar om Norrland och om sin barndom är det med en särskild ivrig ton och när vi en stund senare är tillbaka i hennes rum och det lilla pentryt börjar samtalet där.

Igår när vi reste hit pratade vi mycket om din pappas och dina turer i skogen. Jag tänker att Norrlands natur har haft stor betydelse för dig som konstnär, men nu har du bott länge i Stockholm. Lever det norrländska landskapet fortfarande i dig?

Jag tror att mitt landskapsmåleri redan från första början var ett slags minneslandskap. På senare år har jag känt mig trött på att rota runt i det där. Norrland har liksom blivit en hel mytologi med all litteratur som har exotiserat hela landsändan. När jag tänker på ursprung och var man kommer ifrån så tror jag att det handlar mer om en sorts övergripande dialekt, ett slags tonläge som sitter djupare än speciella berättelser och

I_Samtalen-230901-2.indd 23

specifika bilder. Man känner ju alltid igen en dialekt och den tror jag finns kvar inom en. Ju längre det går mellan resorna upp till mina hemtrakter i Luleå, desto större bli avståndet. Och ju äldre jag blir, desto längre blir också avståndet till min barndom. Eftersom jag inte har odlat eller underhållit min relation till Norrland, så är det landskapet inte så närvarande längre. Men visst var det väldigt starkt från början och naturligtvis finns min bakgrund alltjämt där. Jag kommer ju därifrån. Så är det bara.

Tror du att konstnärer ofta håller på med sina barndomsplatser, att det är deras mest laddade motiv? Jag tänker att det är så för många författare.

2023-09-04 11:19

24

Capri vintervilar. Glasklar luft, doft av barrträd och örter. Femton grader. Sol.

I_Samtalen-230901-2.indd 24

2023-09-04 11:19

25

Att deras barndomsmiljöer ständigt återkommer i berättelserna.

Jag tror att barndom för de flesta människor är och förblir ett mysterium. Bara det där med att man kan sitta och titta på fotografier på sig själv och inte kunna förstå att det där är jag, men ändå förnimma just det minnet. Det är en väldigt speciell och intressant dubbelprojektion.

Du använder ofta foton som förlagor, men som jag har förstått det är det sällan privata foton från dina egna album. Ställer sig det privata i vägen för dig när du målar, som en ofrihet? Eller är det så att ett anonymt foto blir en bild med en större avsändare än bara du och ditt?

Så är det absolut. De privata bilderna är ju så slutna redan.

När jag var lärare på 90-talet var det vanligt att elever hade med sig foton från sin barndom och ville utgå från dem i sitt måleri. Det är så självklart att många vill börja just där, i det där mysteriet som jag just talade om. Men det är lätt att det blir för privat, att det blir som när någon berättar om en dröm, att det blir tråkigt för andra.

Jag är inte så intresserad av särskilda situationer i min barndom, i alla fall inte i mitt konstnärskap. Jag är mer ute efter en sorts homeopatisk produkt som är väldigt utspädd och som just därför kan bli koncentrerad på ett annat sätt än det privata kan bli, och som kanske till och med har större effekt än det som bara angår mig.

I_Samtalen-230901-2.indd 25

Jag tänker att du på så många olika sätt berättar om en mycket enkel bakgrund, men nu lever du ett helt annat liv med inkomster som är stora och mycket ovanliga för konstnärer. Är det här en komplicerad omställning för dig?

Det här är en så komplex fråga som har att göra med hela konstens väsen. Detta att verket blir en vara som får ett pris. Det är så grymt att konstnären därmed faktiskt själv får ett pris.

Du signalerar tydligt att du inte trivs med det.

Det är plågsamt och jag tror att jag har varit rädd för detta redan innan det började gå bra för mig. Det här är ett så stort ämne. Jag vet inte riktigt var jag ska börja.

Börja var som helst.

Jag har alltid tittat mycket på andra konstnärskap.

Framför allt är det förstås själva konsten som är spännande, men ibland också personerna bakom verken. Den riktigt gamla konstens konstnärer är mer anonyma, vilket är befriande. Man slipper mycket av sidoinformationen som egentligen bara stör och ibland till och med förstör.

Ta till exempel Picasso som var så viktig för hela modernismen. Han var nytänkande och nyskapande på alla sätt. Men han var också en av de första som gjorde konstnären till en entertainer. Han släppte in allmänheten i sin privata värld. Han agerade framför

2023-09-04 11:19

26

kameran, visade upp sina slott och sina vackra fruar samtidigt som han visade sin konst. Han var inte bara en målare utan också en sorts skådespelare, en aktör.

En pytteliten man som tog extremt stor plats medan han levde, en trollkarl.

Det där han gjorde har roat mig, men jag kan ju också se att han blev en industri. En enmansindustri.

Det är skrämmande att konstnärer retroaktivt kan bli varumärken. Som Hilma af Klint till exempel.

Det finns något i att hon inte kommer ut till publiken under sitt liv, att hon faktiskt inte vill det. Att hon förstår sin styrka, sin sprängkraft, att hon är lika intressant som andra i sin samtid. Och jag blir så förundrad över hur snabbt konstvärlden gör henne till ett varumärke.

Trycker affischer, gör böcker, utställningar, mattor.

Hon klev upp från de döda och blev en industri. Det blir särskilt sorgligt när det handlar om personer som verkligen inte har velat vara där, som valt att inte vara där.

Menar du att en av hennes kvaliteter var att hon inte var allmänt känd? Att populariteten som kom efter hennes död har gjort henne sämre?

Nej, verkligen inte. Ingen visste ju vem hon var. Det är klart att hon har tagits emot av världen som en eftersänd julklapp från en annan tid.

Men Hilma af Klint skrev väl i sitt testamente att verken fick visas efter hennes död. Hon ville väl skydda sig under sin levnad, en strategi för att behålla sin integritet?

Jag tror absolut att hon ville skydda sig. Orsaken vet jag inte, det kan ju finnas flera olika motiv till det. Oavsett gjorde hon nog rätt. För egen del i alla fall.

Jag märker att du blir väldigt engagerad av att prata om det här.

I_Samtalen-230901-2.indd 26

Tänk på van Gogh till exempel, hur utnyttjad och uttjatad han har blivit av kommersen och kapitalet.

Ja, jag kan nästan inte tänka mig en sannare konstnär än van Gogh och nästan ingen som blivit så utnyttjad och som samtidigt hade ett sådant helvete under sitt liv.

Det är så obehagligt och en sådan svår konflikt.

Alla vet ju att man inte sitter där och målar för sig själv. Man gör ju inte sina saker för att ingen ska ta del av dem. Man lever på ett annat sätt med publiken. Den andres blick finns odefinierad bakom en hela tiden. Inte för att jag direkt tänker på att någon ska se mina bilder, eller tycka något särskilt om dem medan jag håller på med dem, arbetar med dem, men om jag bestämmer mig för att en målning ska vara med på en utställning, så vet jag att andra människor kommer att titta på den, så är det bara.

Det här är en konflikt med många lager. Som en lök. Och sedan har man att brottas med hela traditionen – man kan inte komma ifrån allt som redan är gjort i konsthistorien. Alla blir alltid en reflex till historien vare sig de vill eller inte. Så hade konstnärerna det på 1600-talet också, fast då såg reflexerna annorlunda ut än i vår postmoderna tid där allt alltid är tillgängligt samtidigt.

Har du känt att det finns en kritik mot dig för att du säljer bra? Den rågången finns för författare. Är man riktigt bra så säljer man inte. Gäller det i ditt skrå också?

Generellt gäller det ja. Jag tänkte inte så mycket på det när jag var yngre. Jag var snarare stolt över att jag kunde försörja mig någorlunda som konstnär. Idag orkar jag över huvud taget inte tänka på vad folk tycker om det, man kan vara båda delarna, både säljande och bra.

Har det varit svårt att förena framgång med att vara maka och mor, eller har det snarare att göra med att vara framgångsrik kvinna?

2023-09-04 11:19

27

Jag har aldrig känt att jag har betalat ett pris för att jag är kvinna inom konsten. Jag har känt så tydligt att jag och Jockum (Nordström, s 250) har varit varandras skyddsänglar, att vi har hjälpt varandra och gett kraft. Det har varit ett växelbruk mellan oss. När den ena behövt energi och hopp och glädje och självförtroende, så har den andra funnits där och när den ena fått framgång har vi firat den tillsammans. Stipendier och spännande utställningserbjudanden har kommit båda till glädje.

Vi har kunnat resa tillsammans och träffa många nya roliga människor.

Jag har aldrig velat se mig som en kvinnlig konstnär, utan som en konstnär. Det var faktiskt ett beslut jag tog redan när jag gick på Gerlesborgsskolan. Jag var ung, bara 22–23 år, men jag visste det så säkert redan då.

Och det spelar heller ingen roll om jag har kvinnliga eller manliga förebilder. Det är många som frågar mig varför jag oftast bara nämner män som inspirationskällor. Tyvärr är det så att konsthistorien domineras av män och därför är det hos dem jag har hittat min identifikation.

Men har det inte funkat så bra mellan dig och Jockum för att ni haft en bra jämvikt i era karriärer och arbetsliv?

första levande svenska konstnären med en separatutställning på Louisiana. Det här är stora och helt fantastiska framgångar för en konstnär, men de har inte kommit utan komplikationer.

Hur då?

Efter Louisiana har jag börjat ifrågasätta mig själv. Jag fick svårare att känna riktig lust. All den här uppmärksamheten kostar på. Jag har försökt tacka nej till nästan allt offentligt efter Louisiana. Det är väl ett tydligt tecken. Jag har inte riktigt orkat med det.

Ska vi ta en paus? Vi kan komma tillbaka till det här senare.

Ja, vi tar en promenad.

Och det gör vi. Vi går vår första promenad i vårgrönskan på Monte Solaros sluttningar. Långt under oss glittrar Neapelbukten och när Karin går fram till bergskanten för att verkligen se ut över stupet suger svindeln till i magen och jag måste be henne ta ett steg tillbaka.

På vägen hem stannar Karin vid varje hund som skäller innanför villastängslen. Det är något jag ska få lära mig på den här resan. Karin pratar med djur.

Jo, absolut, vi har verkligen inte konkurrerat. Däremot kände jag att utställningen på Louisiana kanske blev för mycket för mig just då. Jag arbetade alldeles för hårt i flera år och det blev inte bra. Inte för mig och inte för dem runt omkring mig heller.

På vilket sätt blev Louisiana för mycket?

Det var nog inte just den utställningen i sig, utan raden av framgångar som jag haft de senaste åren. Successivt har jag fått en uppmärksamhet utan jämförelse. Det började redan med Venedigbiennalen 2003. Sedan fick jag Carnegiepriset 2006 och året därpå en separatutställning på Moderna museet. Och så 2021 blev jag den

I_Samtalen-230901-2.indd 27

2023-09-04 11:19

28

About a Girl 2005, akryl och olja på två pannåer, 122 x 160 cm, Michael Storåkers Collection Den här visade jag i New York, men den finns i Sverige, hos en samlare. Den föreställer ett gäng med åtta unga damer som har nåt slags möte. Titeln kommer från en Nirvanalåt, men det finns också en remix som Malcolm McLaren har gjort, som jag lyssnat mycket på.

Grundbilden hittade jag i en folder. Det är något med hur de här kvinnorna förhåller sig till kameran. Jag tror att jag tänkte mycket på alla konstskolor som jag har gått i, på alla tjejer man suttit och pratat med, men också på möten från min tidiga ungdom när jag var friidrottare och reste till tävlingar och vi satt i våra träningsoveraller och pratade. En sorts sublimering till alla tjejgäng jag har förhållit mig till genom livet.

Jag kan känna att vissa är mina kompisar, men också att jag själv är flera av tjejerna. Detaljerna är viktiga. Det som hänger på väggen. Snövit och geishor. Det handlar om att vara flicka. Jag gillar att håren och de svarta kläderna har växt ihop och blivit en enda yta.

I_Samtalen-230901-2.indd 28

2023-09-04 11:19

I_Samtalen-230901-2.indd 29

2023-09-04 11:19