9789100800024

Prolog Stockholm, augusti 2008 När man träffar den man är ämnad att vara med, sin själsfrände, infinner sig känslan av att man setts förut. Personen höjer sig över de andra, står ut som en lysmask i mörkret. Det trodde Julia på. Och nu hade hon hittat sin lysmask i Anders, en grafisk designer – han hade rävfärgat hår, dissekerade passionerat typsnittet Helvetica och ansåg att reklam var en demokratisk form av konst. Huruvida det innebar att annan konst, som den poesi Julia ägnade sig åt, var odemokratisk framgick däremot inte.

Klubblokalen låg alldeles intill ett industriområde där man under dagtid styckade döda djur. Trots att Julia varit där flera gånger vore det lönlöst att fråga henne om vägen.

Dels för att hon sällan lade sådana värdsliga saker på minnet, men framför allt för att hon i denna stund pendlade mellan hopp och förtvivlan – inte inför sin uppläsning – utan för att hon var osäker på om han, hennes lysmask, skulle dyka upp.

Anders och Julia hade träffats under ett sommarnattsbad på Reimersholme i slutet av juni, när gatlyktorna speglade 9

sig i krusningarna och pilträden smekte vattenytan med sina långa, gråtande armar. Efter det hade de ramlat hem till honom, där de skrivit sina namn på varandras armar med tusch som var helt omöjlig att tvätta bort. Han var så lätt att prata med, Julia hade kunnat berätta helt ärligt om relationen till sin pappa och om sin korta tid i Berlin och Anders hade strålat av engagemang. Sen hade de legat några gånger, hon visste inte exakt hur många. Eller jo, hon visste: fyra gånger. Det, kombinerat med symboliken i den starka tuschen, var tillräckligt för att Julia skulle börja tro att hennes och Anders kärlek var ödesbestämd.

Dagarna som följde var en varm, strid ström av kyssar och trånande sms. Men veckorna gick, och precis när hon trodde att de närmade sig något som liknade en riktig relation hade intervallerna mellan Anders sms blivit allt längre för att slutligen inte komma alls. Det var en kod Julia kände igen; en klassisk utfasning. Till det fanns bara en logisk förklaring.Anders hade blivit rädd för sina starka känslor.

Alltså var det Julias uppgift att sluta skrämma honom.

Så, i ett försök att söka kontakt, men samtidigt verka avslappnat blasé, hade Julia denna sensommarkväll kommit på en genial idé. I förhoppningen att Anders skulle tro att hon stämt träff med en eldig latinokille hade hon slängt om bokstäverna i hans namn och lagt till en accent.

Det skulle se ut som att messet gått iväg till Anders av misstag, för att hans namn råkat ligga precis över den helt och hållet imaginära Andrés i telefonlistan. På det lilla som återstod av hennes skolspanska skrev hon: ”Hola Andrés, dondé está la panáderia? Ses på Pluto kl. 21.” Anders, torterad av svartsjuka, skulle sannolikt dyka upp på Pluto för att vinna henne tillbaka. Eller? ”När ska du träffa någon seriös egentligen?” hade Livs pojkvän Victor frågat över bardisken på Babs. Det var inte illvilligt menat, men det brände som en örfil. Hur hittar 10

man någon som man tycker om, som dessutom tycker om en själv tillräckligt mycket för att hålla fast?

Julia hade sett Titanic tjugofem gånger, och utan att hon märkte när det hände hade kärleken mellan Jack och Rose – likt den mellan Ewan McGregor och Nicole Kidman i Moulin Rouge, eller Amelie och snubben på moppen i Le fabuleux Destin d’Amélie Poulain – format hennes förväntningar om hur kärleken skulle gestalta sig. Riktig kärlek var i själva verket ingenting utan sina hinder. Och ur denna brunn öste Julia stoff till sitt skapande som estradpoet.

Han har låst sig fast i mig så som hundar gör jag kommer loss först när han slaknat En alldeles för stark strålkastare bländade henne, hon var mjuk i benen av vinet hon snattat åt sig i den sorgliga ursäkten till loge. Arrangörerna hade hackat systemet genom att skapa en medlemsklubb som tillät dem att kringgå regler om öppettider, utskänkningstillstånd och arbetsgivaravgifter. Betong på väggarna, sönderklippta och klibbiga plastsnören som skilde dansgolven åt och personal som serverade sig själva lika mycket som gästerna, gav stället en välkommen air av underground.

Julia var för full för att lägga märke till sin egen nervositet. Drivkraften i botten var alltid densamma, att hitta ut, att ge det som härjade i henne mening och form. Hon var tjugotvå år. Hon var enligt sig själv solid som sten. Andra skulle nog beskriva henne mer som vind.

Mellan dikterna skannade hon av lokalen för att se om Anders hade dykt upp. Kanske höll han sig dold, för att kunna syna ”Andrés” på avstånd. Från scenen skymtade hon Liv i främre raden, bredvid henne stod Victor och såg obekväm ut i sin lysande vita jacka, med ett dumt ansiktsuttryck, som att han själv var förvånad över att han tagit 11

sig utanför tullarna. Julia drog i fållen på sin klänning. Den var lite för tight i armhålorna, en svag lukt av svett satt kvar sedan sist hon hade den på sig. Hon tog en klunk vin ur plastglaset och förberedde sig på att framföra sin sista dikt. Det var då hon såg honom.

Det var inte Anders, utan en helt annan kille, med bakelitsvart hår kammat i en vass snedlugg. Han sög på sin öl med ett spinkigt ben vikt bakåt mot bardisken på ett sätt som fick det att se ut som att det var avhugget vid knäet.

Han vek inte undan med blicken när hon mötte den.

När läsningen var slut vinglade hon av scenen och rotade fram telefonen ur väskan. Ett oläst meddelande. Med vildsint hamrande hjärta klickade hon fram det.

Nu ringer jag polisen. Mvh Mamma Besvikelsen var lika sur som vinet. Julia låste in sig på toaletten och ringde upp. ”Varför har du inte svarat? Jag har försökt nå dig.”

Mamma lät förtvivlad. ”Jag trodde något hade hänt dig.” ”Ingenting har hänt”, sa Julia, ”jag har bara haft … annat för mig.” ”I två dagar? Jag har legat här hela kvällen och hackat tänder i fosterställning. Nä, nu ligger hon i ett dike nånstans, eller i koma på nåt sjukhus och ingen vet vem de ska ringa, för ditt leg ligger här hemma i hallen kan jag meddela.” ”Mamma …” ”Du har väl mig som ICE i telefonen? Vet du vad det är?” ”Jag vet vad det är.” Julia trummade på dörrhandtaget, ”jag har dig som ICE.” Det var inte sant. Julia hade inte lagt in någon nödkontakt. ”Vet du vad du har för blodgrupp?” ”Mmm.” 12

Också en lögn. ”Du vet inte det, eller hur?”

Julia sa inget, sköt upp dörren som ledde från det som kallades backstage, men egentligen bara var ett rum med två plaststolar, ut i klubben. Bandet som skulle gå på efter Julia, och som var kvällens huvudattraktion, hade ställt sig i en ring och mässade en löjlig ramsa i förberedelse för sin entré. ”Du har blodgrupp A”, sa Caroline, nu lite lugnare. ”Träffade du Tim?” ”Blodgrupp A”, suckade Julia. ”Jag måste lägga på nu.”

Julia kryssade fram till Victor och Liv, som räckte över en öl. Hon drack i djupa klunkar. När hon ställt ned ölen på bardisken fick hon syn på killen hon sett från scenen.

Han stod kvar på samma plats som förut, ensam, rökte på en cigarett, bara ena ögat var synligt, det andra draperat bakom den långa, svarta luggen. Han hade smala svarta jeans och en svart t-shirt med urringning blottade en blek, benig bringa. Julia trodde inte att hon hade sett honom förut, ändå kändes han bekant. Liv följde hennes blick, lutade sig fram och ropade i Julias öra: ”Vad fan! Det är ju Alex. Alex från Nya tider.” ”Vadå, 90-talssåpan?”

Killen tittade rakt mot dem. Deras blickar möttes på nytt och Julia log hastigt. ”Ska jag fråga om det är han?” sa hon, mer ut i luften än till sitt sällskap och orädd av adrenalinet som alltid följde på en uppläsning. Hon stegade fram innan hennes sällskap hunnit svara. ”Har du en cigg?”

Som att han väntat på signalen fiskade han fram ett paket mjuka Prince ur bröstfickan på den rutiga skjortan han slängt över en av barstolarna. ”Vad tyckte du då?” frågade Julia och sög utstuderat på 13

cigaretten. Det brände till i halsen, hade hon inte varit full hade den varit alldeles för stark. ”Jättebra”, sa han, och lyckades faktiskt låta övertygande. ”Du var modig.” ”Alex, va?” sa Julia.

Killen tittade bort. ”Alek”, sa han sen. ”Jo, det var min karaktär.” Han log lite besvärat. Munnen drog en aning åt vänster. Julia insåg att hon borde bli generad, men kunde i den stunden inte bry sig mindre. ”Jag heter Niko”, sa killen och rättade till luggen. ”Vad heter du?”

Julia sa sitt namn och växlade snabbt in på sin beprövade metod för att tränga ned i djupen och få samtal att kännas meningsfulla. Det var att snabbt avslöja något som kändes privat, som lät brutalt ärligt och skapade ett rum av sårbarhet, men utan att hon egentligen gjorde sig sårbar på riktigt. Efteråt skulle ingen av dem minnas vad som egentligen blev sagt.

Telefonen plingade till och Julia slet motvilligt blicken från Niko. Det var från Anders. Du skickade nog fel, skrev han.

Julia hade ingen lust att svara, utan ställde sig istället utmanande nära Niko. Små, nästan omärkliga rynkor vid ögonen avslöjade att han måste vara några år äldre än Julia.

Kanske tjugosju, tjugoåtta. Lampan över bardisken hade tänts, musiken tystnat. På scenen stod bandet och rullade ihop sina sladdar. Hur länge hade de stått där och pratat egentligen? Nu såg hon att han hade ett ärr, som ett litet snitt över läppen. ”Vad har du gjort där?”

För bråkdelen av en sekund for en skugga över hans ansikte. ”Inget”, sa han mekaniskt, men såg ut att ångra sig med 14

detsamma. ”Jag föddes med läppspalt. Fick operera. Alltså, när jag var bebis.” Även om han nu, som tjugo-någonting, inte skämdes för det avslöjade den onaturligt raka hållningen att han nog en gång hade gjort det.

Julia skulle få höra om allt det där, och en dag skulle den fördjupade intimitetens blick ha suddat ut ärret för henne. Men där på klubben sträckte hon försiktigt ut ett finger, tvekade framför hans läpp, i väntan på någon sorts inbjudan. När han nickade vidrörde hon försiktigt det fina ärret. Hans ögon åt sig in i hennes. Den mörka irisen bredde ut sig över nästan hela det vita. ”Jag tror att vi vill hångla med varandra”, sa hon. ”Det stämmer”, svarade han. ”Men inte här”, sa hon.

Inte mer än trettio sekunder senare befann de sig bland de tunga betongblocken i industriområdet. Niko tog långa steg på sina smala ben. Det passade Julia, för hon hade alltid, oavsett vem hon gick med, legat tre steg före. Det här var nån som gick i samma takt.

Bortanför Globen hade solen försvunnit, himlen lyste skarpt i rosa, orange och blått, som ett skiftande blåmärke.

Niko skulle egentligen ha träffat en annan tjej den kvällen, erkände han långt senare. Han såg det missade samtalet samtidigt som han och den snygga tjejen med de pretentiösa dikterna kom ut bland de upplysta bensinmackarna där motorvägen dånade förbi, men ringde inte upp.

Efter att ha mist oskulden relativt sent – all uppmärksamhet han fick för statusen som tv-såpaskådis hade paradoxalt nog gjort honom osäker med tjejer – hade han ägnat de senaste sex åren åt att ligga runt. Hemma i den lilla ettan han köpt för pengar han ärvt efter sin mormor, på krogtoaletter, bakom soptunnor som de i industriområdet de just lämnat. Han hade också en metod: ställa nyfikna 15

frågor som fick tjejen att känna sig sedd, otvunget inflika att han var feminist och röstade vänster. Därefter transparent låta meddela att han ”inte var redo för en relation” varpå hon skulle nicka och säga ”inte jag heller” – men ingen av dem skulle tro den andra. Efter det första ligget hade han oftast inget emot att ses några gånger till, men när han märkte att hennes känslor började komma skulle han lika diskret som bestämt påbörja sin utfasning.

Men det var något med den här tjejen han sett läsa på scen ikväll. Dikterna hade han knappt lyssnat på, men hon hade en närvaro som kändes både tryggt bekant och mystiskt främmande. Mörkt hår klippt i page, mandelformade gröna ögon och en blick som trängde sig bortom det vardagliga.

På macken köpte Julia en rulle Center och en dosa gubbsnus. De åt chokladen och fortsatte promenera längs vägen. Niko snusade inte, han hade provat en gång och sedan mått illa i ett dygn. Han berättade det, hon skrattade och kallade honom vek. Hon frågade vilken som var hans favoritfilm och han svarade Edward Scissorhands, men att han också gillade allt av Wes Anderson. Han undrade om det lät inövat, om det ens var sant. Julia sa att Moulin Rouge var den som seglade upp när någon frågade. Och så började hon med hög röst sjunga på ”Elephant Love Song Medley” – alltså hela jävla sången – och när de närmade sig kyrkogården drog hon honom plötsligt till sig, med ett fast uppfordrande grepp om hans handled. ”Vi genar”, sa hon och ylade: ”We can be herooooes.”

Och sedan hände allt väldigt fort, som det ju ofta gör när livet förändras. Allt är likadant, likadant, likadant. Tills det inte är det.

Med ett skutt hävde sig Julia upp på muren, hasade på mage och dråsade ned på andra sidan. En dov duns hördes, och sedan ett gnisslande och sedan en till duns. Det lät som 16

en väldig bumling som föll mot något mjukt. Dunsarna följdes av bröl som lät så avgrundsdjupa att Niko tänkte att de måste ha kommit från ett djur, skulle han senare berätta.

Hade hon blivit attackerad? Dovhjort, tänkte han, men slog det lika snabbt ur skallen. Skulle Julia ha blivit attackerad av en – ”Julia?” ropade han. Bara brölet till svar.

På andra sidan muren låg Julia och undrade vad som precis hade hänt. Hon hade landat mitt på en gravsten som liksom gett vika under hennes vikt, och i en enda rörelse tumlade hon ned i det mjuka gräset, bara för att ögonblicket senare känna en väldig tyngd rasa över höftbenet.

Smärtan var av en sort hon aldrig tidigare upplevt, det ringde gällt i öronen och hon insåg med ens att det var så här hon skulle dö. Med fingrarna nedkörda i jorden försökte hon dra sig framåt, men stenens tyngd var så brutal och smärtan i höftpartiet så förlamande att det enda som rörde sig var den omöjliga känslan av livet som rann ur henne. Hon utstötte ett ljud som lät så främmande att hon tvivlade på om det överhuvudtaget hade kommit ur henne.

Sekunden efter kräktes hon ned i gräset. ”Julia”, hörde hon som i en dimma. ”Julia, hur är det?

Shit, shit, shit, vad hände?”

Niko grävde in fingrarna mellan hennes kropp och stenen. Han tog i med sina smala armar och förmådde faktiskt lyfta den ett par millimeter, trycket mot bäckenet lättade, men inte tillräckligt för att Julia skulle kunna kravla sig ut.

För att komma åt sin mobil var Niko tvungen att sänka ned stenen igen, det knakade när tyngden lade sig över Julias skelett. ”Jag dör nu”, kved hon.

Du är så emo, brukade Victor säga. Som att Julias smärta – hennes weltschmerz – så enkelt kunde kategoriseras 17

och avfärdas! Stora saker väntade henne, de hade bara inte hänt än. Kanske var det bara detta. Tanken sköt igenom den pulserande smärtan. Det fanns ändå en sällsam poesi, eller om det var en ironi, i att dö under en gravsten.

Medan Niko fumlade fram telefonen och ringde larmcentralen slöt Julia ögonen. Natten var tyst omkring dem, bara motorvägens sus och gräshopporna som spelade sin melodi i buskarna, ljudet vasst som glitter. ”Jag har blodgrupp A”, viskade hon.

• Röntgenplåtarna visade att Julias bäcken var brutet på två ställen. Hon fick stanna på sjukhuset i över en månad. Varje dag, antingen före eller efter jobbpasset i cocktailbaren på en nyöppnad finkrog, kom Niko och satt vid hennes sängkant. Han lärde sig hennes favoritgodis (chips blandat med Snickers) och vilka tidningar hon tyckte om att läsa (söndagsbilagorna med skvaller och korsord). Värmen vibrerade mellan dem. Niko längtade hela tiden tillbaka dit, till det av lysrör upplysta rummet, Julias leende när han dök upp.

En kväll efter att de tittat på en tv-serie på Nikos laptop berättade Julia om sin pappa. Hon skulle ha träffat honom kvällen före uppläsningen, men han hade som vanligt fått förhinder i sista sekund. Hon lät både sorgsen och stolt på rösten när hon beskrev att han talade sju språk flytande och att han efter flera år i Berlin nu flyttat till Andorra. ”Känns det tråkigt att inte ha vuxit upp med honom?” frågade Niko, som alltid tyckt synd om de i klassen som var skilsmässobarn.

Julia skakade på huvudet. ”Nej”, sa hon. ”Jag hatar honom.”

Hon sa det som ett enkelt konstaterande, helt kyligt, 18

men hon insåg väl egentligen själv att just det likgiltiga tonfallet avslöjade motsatsen.

Julia, som befann sig i en konstant morfindimma, var länge osäker på om hon drömde ihop allt, om Niko verkligen fanns. Hon visste att hon var bäst i början, en duktig älskarinna, men ingen man behöll. Det kändes inte mer än logiskt att Niko snart skulle försvinna. Lösas upp som en fantasi. För även om man väntat på miraklet i hela sitt liv är det inte säkert att man kan tro på det när det väl sker.

Tänk om hon vetat att Niko i samma stund låg hemma i sin nittiosäng, efter ännu en kväll vid Julias brits, och att det som höll honom vaken var rädslan över att inte betraktas som något annat än en omtänksam vän.

Efter tre och en halv vecka hade bäckenet läkt så pass mycket att Julia kunde ta kortare promenader i sjukhus­ korridoren. Niko hade lovat att komma klockan sex, nu var hon redan sju och han hade inte dykt upp. Med urinpåsen bredvid sig, kateterstångens kalla stål i ena handen och den tysta mobilen i den andra vankade Julia sakta av och an i korridoren. En kall vind lade sig kring hjärtat, hon hade haft rätt. Han hade tröttnat, och det var nu han försvann. Hon gick långsamt tillbaka mot sitt rum när hon hörde de automatiserade dörrarna till avdelningen öppnas med ett burrande bakom henne.

Hon vände sig om, stålsatt för besvikelse.

I handen höll han en påse från 7-Eleven. ”Du är uppe och går!” sa han och ansiktet sprack upp i ett förvånat leende. ”Gör det ont?”

Han tog några snabba steg fram mot henne. ”Lite”, sa hon.

Julia såg på Nikos ärr under näsan, vitt på vissa ställen, brunt närmare läppen. Det påminde henne om mötet i 19

baren, så avlägset nu. Och han måste ha känt det också, för han lutade sig närmare. ”Jag tror att vi vill hångla med varandra”, sa han. Det ryckte lite i hans mungipor. ”Det stämmer”, sa Julia.

• Nu var det Niko Kieslowski och Julia Petersén.

Tillsammans skulle de erövra världen.

Alltid utmana varandra.

Aldrig hålla varandra tillbaka.

De skulle inte bli som alla andra.

Nej, alltså på riktigt.

De menar det.

Nej, men alltså, verkligen.

Aldrig.

För hur skulle de?

20

Del ett

1 Stockholm, femton år senare Det var en gång en sorts morgnar då Julia och Niko vaknade simultant till solens strålar genom tunna persienner, en sorts morgnar då Julia rullade över Niko, ännu öm mellan benen men fortfarande hungrig efter mer.

Det här var en annan typ av morgon.

Popi-dopp-pop snippedi-snopp. Här kommer snoppen i full galopp.

Julia lystrade från sin plats i sängen. Salve hade lärt sig sätta på filmklippet med snopp- och snippsången själv och så länge hans besatthet höll i fick Julia och Niko sovmorgon. Att slippa masa sig upp ur sängen klockan fem utgjorde ett löfte om att en ny tid väntade, en frihet från den konstanta förhandlingen om vems tur det var.

Förnimmelsen av något Julia drömt dröjde kvar i kroppen som en obestämd, mjuk klåda. Hon hasade sig närmare Niko, han blundade mot kudden bredvid henne. ”Snoppetopptipptippeditopp …”, viskade hon, medan hon trevade längs Nikos mjuka mage, kände virvlarna av hår under naveln, hittade kalsonglinningen och grävde in fingrarna. Julia kupade handen över hans kuk, mjuk som en sovande larv i hennes handflata. Niko gjorde en vag men ändå otvetydig gest: han rullade halvt över på mage. ”Klockan har ju inte ringt än”, mumlade han.

23

”Men alltså. Du behöver inte göra något, jag kan …”

Innan hon hann avsluta meningen steg förnedringen i Julia som en hetta. Fattade han inte att det kostade att försöka? Som om Niko läst Julias tankar gnuggade han sig i ögonen och vände sig mot henne, drog in henne i en kram. Men Julia hade redan stelnat.

Klockan har ju inte ringt än. What. The. Fuck?

Nikos fingrar letade längs hennes lår, innanför trosorna.

Julia förstod att det var högst pliktskyldigt, ändå lät hon benen falla isär för att underlätta för honom att komma åt. Hon vände upp sin mun mot hans, men mötet mellan deras kvalmiga morgonandedräkter fick henne att snabbt vända bort ansiktet igen. Niko trevade sig fram till den rätta punkten, den han uppenbarligen kunnat hitta i sömnen. Rummet var dunkelt, växterna dammiga, klädhögen på pinnstolen monstruös, pillandet samvetsdrivet och barnprogramsrösterna gälla. ”Bolibompasex”, kallades det visst, enligt en sexolog i en kvällstidning. Man var tvungen att skapa sina tillfällen, ta på varandra i vardagen, vara glad för den ömhet man fick till. De hade garvat åt det. Fy fan, vad deppigt. Det var innan de hade barn. Allt var relativt.

Så, i samma stund som Julia hängav sig åt den relativa njutningen hörde hon hur toalettlocket slog igen på nedervåningen. Sibyllas irriterade röst, Salve som skrattade högt, Sibyllas gälla skrik följt av smattrande steg upp för trappan.

Niko drog bort sin hand sekunden innan Salve slog upp dörren och störtade in i rummet. ”Vem vill lukta på min fot?!” vrålade Salve. ”Vem vill lukta på min hand?” mumlade Niko och log hastigt mot Julia. Han kastade av sig täcket och sträckte sig kutryggigt efter morgonrocken som låg slängd över klädhögen.

Sibylla dröjde i dörren, ”Salve hade sin kissfot i min mun.”

24

”Nej”, invände Salve indignerat, ”jag hade den … på läppen bara.”

Niko rufsade båda barnen i håret och lotsade dem mot trappan, stannade till i dörröppningen och sände Julia en konspiratorisk blick som lovade att han skulle återvända, så snart han fått i barnen varsin macka.

Så, där väntade hon mellan de skrynkliga lakanen, med handen i trosan medan minuterna gick. Väntade på att höra Nikos steg upp för trappan. Istället hörde hon rytandet från mixern som gick igång nere i köket.

Där hittade hon Niko vid diskbänken, fullt påklädd. Han stirrade med tom blick ut genom köksfönstret på gården utanför. Mixern ven och hackade. ”Hallå?” sa Julia, men rösten drunknade i det mekaniska tuggandet.

Niko stängde av maskinen och tog en klunk direkt ur kannan. Han ryckte till när han fick syn på Julia i ögonvrån. Hon blängde anklagande. ”Oj, sorry. Vill du ha?” Niko höll fram tillbringaren med grön sörja.

Julia viftade undan kannan och sänkte rösten till en viskning. ”Du kom inte tillbaka?”

Lite väl dramatiskt, det hörde hon själv när viskningen kom ut.

Niko, som var mitt i en ny klunk, svalde ljudligt och flackade uppriktigt förvirrad med blicken. ”Eh … det är ju din sov­morgon?”

Julia ryckte irriterat åt sig kannan och fyllde munnen med kall, söt smoothie. Hon sjönk ned vid köksbordet och blickade ut. Banansmaken växte i munnen. Asfalten var svart och blank från nattens regn. Snopp- och snippsången ekade från vardagsrummet. Julia hade sett den statligt finansierade perukbeklädda snoppen komma hoppande mot 25

rutan fler gånger än hon hade sett Nikos dito det senaste året. För att inte tala om den animerade tantsnippan med handväskan kyskt tryckt över klitoris – en så träffande gestaltning!

Där ute pilade ekorren som barnen döpt till Gilbert upp och ned för sin tall, lycklig och fri. Eller panikslagen. Det var inte helt lätt att avgöra därifrån hon satt.

• Nio timmar senare klev Julia av bussen vid Stureplan. Hon virade halsduken flera varv om sig i ett försök att mota undan kylan som dragit in över Stockholm tillsammans med det ljusgrå eftermiddagsljuset. Hon kunde skönja hans bekanta konturer redan på avstånd, där han stod under betongsvampen och väntade, axlarna uppdragna och händerna nedkörda i fickorna. Förmodligen med nävarna knutna, inställd på att vinna eller med en förhoppning om att hon glömt bort. Men redan innan han vred på nacken och ögonbrynen flög upp i pannan stämde hon upp. ”Baaaaaarn…”, sjöng hon i vad bara hon själv skulle definiera som en sopranstämma. Det glittrade till i hans blick, oförställd glädje uppblandad med ren skräck. Trots genansen tog han i: ”…friiiiia”, rent och klart med magstöd och allt. ”Nån har haft en röstcoach”, sa hon och puttade till honom i sidan, innan hon tog i och wailade som en hoppfull Idolaspirant. ”Baaaaaarnfriiiaaaaaa!”

Julia krokade armen under Nikos och lutade kinden mot hans överarm.

Nikos mamma skulle sova över. Det innebar att de kunde bli hur sena de ville, att kvällen fick ta vilka vindlande vägar som helst. Torsdagsfolket var levande om26

kring dem, kvällen öppen, klar och löftesrik.

De var kodade som ”autentiska”, men var egentligen utstuderade kopior av ställen i Paris eller New York.

Enkla lokaler, stök, staplade flaskor och ekande akustik.

Saltgurka med honung och en klick smetana, ett litet glas kryddig vodka bredvid. Sylta och patéer, små anisdoftande köttfärspajer, spröda potatistartletter och syrade grönsaker. Niko hade redan på förhand skrattat åt att krogen de skulle till var ”så Stockholm” och broderade ut sin vanliga tes om att Stockholm var en identitetslös sökare som skamlöst anammade varje trend. Julia såg det inte så. Eller så var hon bara likadan, en som drogs oförtrutet mot allt nytt, till det med potential att utvidga sinnena. Hon tog in dofterna, människorna, slamret, och förväntningarna slog ut som en blomma. Det kanske inte var en kväll i Paris, men det kunde i alla fall kännas som en kväll i Paris.

Vid det bästa bordet, intill ett immigt fönster och i ett bärnstensaktigt sken från en handblåst bordslykta, satt Johan och Lene, deras sällskap för kvällen. Den vita öronsnäckan stack ut som en vit snigel från Johans glesa, grånande hår. Han satte ett pekfinger mot läpparna för att signalera att de skulle vara tysta. Lene reste sig hastigt och ursäktade Johan på utslätad danska, vinkade till sig servitören och bad om två extra glas till champagnen som stod nedsänkt i en antik ishink. ”Jag gør det så gerne”, sa Lene och avbröt servitörens försök att göra sitt jobb. Hennes armband klirrade när hon hällde upp champagne. Den strama kavajen framhävde hennes raka hållning. Hon log brett med tänder fläckade av trettio års feströkning, något som ihop med den i övrigt fullfjädrade elegansen förlänade henne ett belevat uttryck som Julia fann avundsvärt. ”Firar vi nåt?” frågade Julia och tog en stor klunk.

27

Champagnen var torr, tungan stramade. ”Säg inget än, Lene”, Johan pekade på öronsnäckan. ”AFAB”, mimade han och drog med handen över strupen. De andra väntade tyst på att han skulle lägga på. Han trummade stressat mot bordet. ”Ja, hej då, hej då, då säger vi så, fint.”

Johan tryckte med en överdriven gest bort samtalet och vände sig till Niko. ”Giljotinen hänger över oss.” Han svepte sitt glas bara för att snabbt fylla på det igen. ”Riktigt bra, den här lilla saten, va, eller vad säger ni?” ”Vänta nu, vad menar du ’giljotinen hänger över oss’?

Det har inte ens gått tre år”, sa Niko. ”Dom kan väl inte bara … halshugga oss?”

Johans ljusblå ögon flackade över lokalen. ”Precis, men tre år var ju själva villkoret. Nåt måste hända nu. Vi måste få lite mer rull på det. Kontraktera fler bönder och så vidare.” Han gestikulerade med glaset i handen. ”Men det är inte så farligt.” ”Säker?” sa Niko.

Johan lutade sig tillbaka och knäckte kotorna mot stolsryggen. ”Visst, visst. Finns bara en minimal risk att de drar sig ur.” ”Drar sig ur? Skämtar du?” Julia svalde hastigt, kolsyran brände i näsan. ”Kolla inte på mig, jag citerar bara Pålle. Det här ligger ju lika mycket i mitt intresse. De behöver se lite seriös volym. Jag tror som sagt inte det är så farligt.” Johan vred på ryggen. ”Det är en jävla ischias det här.”

Niko spärrade upp ögonen och såg från Johan till Julia.

Vad menade han? Det var ingen hemlighet att Niko var den som brann för firman, medan Johan var mer intresserad av att åka på momsbefriade resor till vingårdar och 28

dricka goda viner än att sälja dem. Samtidigt var det Johan som dragit in investerarna. Han sa ”oss”, men han menade egentligen Niko, som ensam hade kämpat i byråkratisk motvind för att få alla tillstånd. Han borde bli förbannad. Ändå log han medgörligt. ”Seriös volym”, upprepade han och skrapade med tumnageln mot den ruggade bordsytan. ”Men de måste ju fatta att det finns en gräns för hur stort ert företag ens kan växa sig”, invände Julia. ”Det är ju hela grejen. Småskalig vinproduktion!” Hon slog ut med armarna, välte omkull glaset och lyckades precis fånga det innan det föll till golvet. ”Mazel tov!” ropade Johan. ”Men vänta lite”, sa Julia. ”Dealen var ju …”

Lene höjde demonstrativt sitt glas och log brett. ”Vi skal giftes!” ”Bara för att man misslyckats ett par gånger betyder det väl inte att man ska ge upp tron på den stora kärleken?”

Johan sköt ifrån sig tallriken. Alla grattis var avhandlade och avsmakningsmenyn uppäten. Niko hade sedan innan berättat för Julia att Johan ingått äktenskap inte mindre än tre gånger tidigare, en fru för varje decennium. Lagom till att kroppen bytt ut alla celler, vilket sades ske vart sjunde år, hade relationen också varit redo att ersättas. Det var inte ”tills döden skiljer oss åt”, utan ”tills vår förändrade celluppsättning skiljer oss åt”.

Han valde sina fruar väl, var god vän med sina ex: Trine, Line och Bitte, alla lika danska som havsfrun själv. Det verkade inte bekomma Lene, som fann ett särskilt nöje i att reta Johan för hans faiblesse för Nordens latinas. Från ett tidigare äktenskap hade Lene två vuxna döttrar, Lillie och Louise, som hon ofta bjöd med på exotiska yogaresor.

Efter att ha sålt modellagenturen hade hon sitt på det torra 29

ekonomiskt, och även om hon fortfarande var verksam i bolaget tycktes Johan och Lenes tillvaro mest gå ut på att njuta av det goda livet tillsammans.

Julia märkte att beskedet om Johan och Lenes förlovning triggade en vag känsla av ångest. En påminnelse om det stilla tvivel som börjat formas inom henne. Varje dag på sistone var ett tillstånd av bekvämlighet, där till och med friktionsytorna var förutsägbara. Ett romantiskt skimmer låg över det de en gång haft, hon och Niko. Då när de knullade fritt varje dag, också långt efter att den första förälskelsen övergått i fördjupad kärlek, slickade upp varandras svett. Hur de lyckligt märkta av varandra in i det sista undvek att duscha bort den andres kroppsvätskor från sin hud. En tid utan gardiner där de väcktes av sol och somnade till månen. Var inte kärlekens funktion att ge livet en förhöjd känsla? Eller var det inget mer än en biologisk fälla för att lura oss att föröka oss i tron att det extatiska skulle vara för alltid? ”På ett sätt känns det mer rimligt att lova evig trohet nu än när man var tjugofem”, sa Johan och spanade otåligt efter servitören. När ingen servitör dök upp fyllde han själv på Julias tommas glas. Hon hade valt ett rött ofiltrerat vin från Korsika. Det hade vecklat ut sig under kvällen, i takt med att det luftats och värmts upp i flaskan. Nu var smaken mjuk och rund. Johan utväxlade en blick med Lene innan han berättade att de den här gången hade tänkt sig ”ett lite mer realistiskt upplägg”. Lene hade läst en självhjälpsbok som öppnat en värld av nya tankar hos dem båda. Lene viftade avvärjande med handen och vände sig till Julia. ”Berätta istället om din bok, vi är alla så spända för dig.”

Julia misstänkte att frågan kom mer av artighet än något annat. Hon hade hållit på med Den vansinnige i snart sju år och tvivlade på att den fortfarande väckte något vidare intresse i bekantskapskretsen.

30