9789100199760

en instängd man

Per Hellgren

EN INSTÄNGD MAN Kriminalroman

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-019976-0 Copyright © Per Hellgren 2023 Formgivning Miroslav Sokcic Redaktör Rachel Åkerstedt Tryck ScandBook UAB Litauen, 2023

The most effective way to conceal a simple mystery is behind another mystery. raymond chandler

Now, the question is, how did the murderer get in, and how did he get out again? r. austin freeman

1 Anna, söndag 29 juni 1958 Första gången hon såg den okände mannen var strax efter frukost. På andra sidan muren, bort mot Anderssons gårdsplan.

Där promenerade han förbi klädd i vit skjorta och svarta byxor, barhuvad. Han stannade till för ett kort ögonblick, som en dimmig skugga, för att sedan försvinna bakom ett av uthusen bortom den soldränkta trädgården.

Hon fylldes av ett omedelbart obehag.

Okända människor var annars inte ovanliga i trakten, men det här hade varit något helt annat.

Hon kunde inte förklara vad det var, men något fick henne att reagera instinktivt. Hennes kroppsfunktioner frös för några sekunder. Händerna skakade, andningen gick trögare.

Hon försökte tänka rationellt.

Att hon befann sig hemma ensam kunde ha en viss inverkan, trots att det var dagtid. Det fanns ingen tröst i det starka solskenet därute.

Hon kände mycket väl till de olika drängarna på gårdarna runt Rönninge. Det hade inte varit någon av dem. De brukade heller inte hålla till runt mangårdsbyggnaderna. De hade egna bostäder i längorna mot skogen, borta vid hagen. Vissa bodde också i barackerna i Björklinge eller i stugorna uppe på skogen.

Bara minuter efter upptäckten hade hon också fått en hård klump i magen som inte ville släppa. Det liknade ingenting hon känt tidigare.

7

Hon var femton år gammal, mogen för sin ålder. Hon visste på något sätt ändå vad det var. Ren och skär oro. Men det var en oro som hon inte upplevt förut, den var omotiverad, såvitt hon kunde bedöma. Om hon tänkte förnuftigt, som hon hade för vana att göra. Som hennes fars faster hade lärt henne att göra. Gamla tant Johanna som var över sjuttio år gammal. Vad Anna visste hade tant Johanna alltid bott i Stockholm. Sedan seklet var ungt, som hennes far brukade säga.

Nu skulle Anna snart behöva ge sig ut för att mata hönsen och mocka i ladugården. Föräldrarna var ute på ägorna tillsammans med de andra, sommarslåttern var i full gång. Men hon hade blivit tillsagd att hålla sig hemma för att hålla uppsikt över huset och trädgården ifall någon skulle komma förbi för att köpa ägg.

Sommarlovet var än så länge vidsträckt som en evighet. Men till hösten skulle hon börja på Karolinska läroverket, Karro, inne i Örebro. Det var på andra sidan sommaren, i ett annat liv. En ocean av tid.

Men nu, i köket, i det gamla hemmet.

Hon gjorde sysslor. Diskade upp efter frukosten och plockade undan, sörplade ur koppen mellan varje moment. Gick ut i farstun efter mjölksilen, satte fast en lärfttrasa i den. Fyllde vattgrytan och ställde den på spisen, sopade upp kring vedbänken. Vattnade blommorna i alla fönster. De eviga sysslorna.

När hon var färdig satte hon på sig sjaletten, torkade händerna och hängde förklädet på kroken innanför köksdörren. Sedan gick hon ut.

Solen låg på rakt in mot den breda mangårdsbyggnaden på vars farstubro hon stod och blickade ut genom den korta allén av gamla skrovelbjörkar. Bort mot grinden och grusvägen från Gåsta och Ullersätter där alltfler bilar hade börjat mullra förbi de sista åren.

Somliga på väg till eller från lädervarufabriken eller järnvägsstationen. Andra på väg åt andra hållet, mot Björklinge, 8

Oppboga bruk eller Fellingsbro, vidare österut, ner över åkrarna. De öppna fälten.

Ibland kom stora skinande amerikanare in på gårdsplanen med lismande tavelförsäljare bakom ratten. Männen dök upp med sina billiga kostymer, svettfläckade hattar, svällande bukar och dåliga tänder.

Hon var egentligen inte rädd för främmande män, var van att ha dem runt gården. Titt som tätt dök de upp där hon bodde.

Det var fem gårdar som låg ohjälpligt hoptrasslade tillsammans invid de vidsträckta åkrarna där olika jordbruksytor sköt ut i rektanglar, hundratals meter långa. Ytor som avgränsades av diken eller vägremsor ner mot ån i fjärran. Uppe på skogen såg indelningen helt annorlunda ut. Där bildade de avlånga kilar, ibland nästan omöjliga att skilja från varandra. Hennes föräldrar ägde den största av gårdarna i Rönninge, den kallades därmed för Storgården.

Men den här morgonen kände hon sig konstig.

Minnet av mannen som stått på andra sidan muren dröjde kvar.

Oron och illamåendet kunde vara inbillning, intalade hon sig, men samtidigt växte det sig större ju längre hon arbetade ute i hönshuset. När hon fällde upp locket på foderlåren, körde ner skopan, fyllde kärran, rullade fram och pytsade ut den torra maten. Tillbaka in. Öppnade spjället från behållaren på loftet.

Fyllde upp låren igen, skyfflade i mer foder i kärran, skopade ut till fåglarna som kluckade belåtet.

Rädslan fanns där trots allt kackel från hönsen och, långt därute i bakgrunden, det ständiga råmandet från korna i hagen, det svaga ljudet från traktorer som arbetade sig fram över åkrarna mot horisonten, slåtteraggregaten slående, gnisslande.

Hon kom ut på gårdsplanen igen. Hönsens oväsen som ringde i öronen, de borde ha hönsen ute så här års, tänkte hon, men äggproduktionen skulle bli lidande hade hennes pappa sagt.

9

Hon gick in i ladugården. Började hacka röta, skit och halm, skottade ur kättarna och fyllde kärra på kärra. Rullade ut på brädan och tippade ner alltihop i brännässlorna. Grävde bort på gödselkasen så att det skulle gå lättare att mocka ut senare, svetten pärlade innanför kläderna.

Ovanför vilade en stillastående och avståndslöst blå sommarhimmel. Luften var överrik av solljus nu till skillnad mot i midsomras. Då hade det varit regnigt och kallt men sedan hade hettan slagit till och nu hade den hållit i sig fem dagar i sträck.

Högtrycket låg som en kupa över landskapet.

Snart skulle vattnet i ån vara badbart. Vattnet kom norrifrån Bergslagen, Ramsberg, Rockhammar, Sällinge, och rann vidare ner i kröken, strömmade samman med fler vattendrag, ormade sig fram i dalbottnen innan slussarna i Ringaby. Vek därefter av österut i ett knä och svällde ut i ett sjöliknande system där man kunde köra med motorbåt, bort mot Arboga.

Hon hade inte brytt sig om världsmästerskapet där Sverige klarat sig bra hittills. Nu väntade finalen mot Brasilien.

Matchen skulle börja om några timmar, hon var medveten om det.

Finalen på Råsunda, Solna. Ingen pratade om något annat.

Till och med tant Johanna var som tokig i spektaklet. Pappa hade åkt in till Gösta Aronssons cykel- och radioaffär på Nygatan och köpt en TV enbart för att kunna se på VM. Butiken inne i Arboga hade haft rekordmånga kunder. Plötsligt tycktes alla kunna få fram pengar för att skaffa egna mottagare.

Folk valde bort radiorösterna från Lennart Hyland och Eric ”Bassen” Sköld till förmån för Sven Jerring, Bengt Bedrup och Putte Kock.

Efter några minuter i solskenet såg hon Manne stå i skuggan under björkarna. Grannpojken som hade ett gott öga till henne hade själv cyklat in till Örebro två veckor tidigare för att se matchen mellan Frankrike och Skottland på Eyravallen.

Hon trodde att Manne hade tagit sig in utan att betala. Läk10

tarna hade varit sprängfulla. Över trettontusen åskådare. Sedan dess hade han ofta talat om upplevelsen. Alla människor på läktarna, alla utlänningar, skrålet, flaggorna, snacket om Kurre Hamrins två mål mot Ungern. Förväntningarna, skyhöga, ja, rentav ett mirakel.

Nu stod han där leende och betraktade henne.

Hon torkade svetten från pannan, försökte maka sjaletten på plats. Hon visste att hon var smutsig i håret, luktade av höns och ko så hon ville hålla avstånd.

Hans blick var översvallande lycklig. Något brann inuti honom, kunde hon se. En livskraftig övertygelse. Den blonda vällagda luggen fick honom att se ut som en yngre upplaga av Sven Axbom.

Hon tyckte att han såg snäll ut, hade alltid tyckt.

– Vi ska se på finalen senare. Vill du komma över då?

Hans rop ekade tvärs genom solskenet.

Lite längre bort hördes ett taktfast knackande som närmade sig. Arne Anderssons traktor från granngården med gubbarna på flaket på väg ut på fälten.

Manne var inte Anderssons riktiga son, det visste hon, han hade kommit till dem som krigsbarn hösten fyrtiotvå. Det var innan hon ens varit född. Han var tre år äldre än hon och hade högt flygande planer för framtiden. Planer som verkade innefatta också henne. Det hade han klargjort redan föregående sommar då han förklarat att han var förälskad i henne. Inte larvigt, som i en flickbok, utan på allvar och med inlevelse.

Manne hade talat om att de skulle rymma iväg tillsammans och bygga ett eget hus. Någon gång, i någon helt annan del av landet, hade han sagt. Kanske norröver, i skogen, i någon avkrok. Skapa en egen värld. Först skulle han bara göra värnplikten. Därefter kunde livet börja.

Hon tyckte han var vansinnig som höll fast vid livsplanerna. Det var ju bara naiva pojkfantasier. Dessutom visste hon inte riktigt om hon var kär i honom, trots att han redan hade 11

bestämt sig för att hon skulle bli hans.

Läget denna sommar verkade inte ha ändrats, snarast tvärtom.

Han gav sig inte.

Det låg inte för honom.

Han var den typen som framhärdade.

– Jag vill att du ska vara med mig då, ropade han. Klockan tre, när domaren blåser igång finalen.

Orden dränktes nästan i hamrandet från dieselmotorn.

Traktorn stannade till och han svingade sig upp på vagnsflaket till de andra, en skock smutsiga drängar inneslutna i sina egna världar, på väg ut till arbetet, trots att det var söndag.

Hon märkte hur Manne fick oroskänslan i magen att börja luckras upp. Kanske kunde hon smita iväg en stund för att bada.

Det var en fin dag och det var nog bra för henne att göra något annat än att gå och dra hemma på gården. Äggkunderna var ofta få på en söndag. Ingen behövde ju få veta.

Cykeln gnisslade längs vägen norrut då hon passerade över järnvägen en kilometer bort, sedan genom Nytorp och byn Fänninge, därefter in i skogen som frodades utefter ån.

Hon trampade med tunga tag, det gick ganska långsamt. Så här dags på dagen skulle ingen hålla till vid ån eftersom alla var upptagna med sina dagsysslor. Bryggan skulle vara ledig.

Hennes ställe.

Bryggan låg inbäddad i bredbladig grönska och flaggande bladvass nere vid den stilla åbrinken där vattnet såg svart ut. En tilltufsad vattengata där nåldy och gamla vattenblad utgjorde botten. På ytan drev skavgräs och näckrosor in i nedvälta träd och bildade ett gytter som låg och ruttnade i skuggan.

Flera gånger tidigare hade bryggan varit hennes och Mannes privata paradis, deras ställe. Där varken föräldrar eller vänner kunde hitta dem. Nu låg den där i den stilla mörka strömmen och glänste.

Solen såg ut att steka det gråa virket torrt och hon visste 12

precis hur trät skulle kännas mot det bara skinnet. Doften av gammelskog, som ett materialiserat minne av svunna tider.

Endast under förmiddagarna letade sig solen ner dit eftersom platsen omgavs av höga klibbalar på sydsidan och välväxt tallskog på norrsidan. Det var enda stunden man kunde solbada på bryggan och därefter svalka sig i vattnet.

Hon ställde cykeln bakom en stor ek uppe vid vägen, promenerade ner mot ån genom den branta växtligheten. Trollsländor, blåflugor och mygg svirrade runt henne där hon gick den smala stigen genom ett hav av brännässlor, lokor och hög sälgsly.

Hon sparkade av sig skorna, ställde sig på det varma trät och betraktade vattnet.

– Nu hoppar vi i, sisten i är en badkruka, brukade Manne skrika innan han kastade sig ut.

Hon tyckte alltid att han såg så ren, stark och trygg ut när han visade upp sin långa kropp. Det blonda håret var flygigt över hjässan och de blå ögonen såg ut att beundra henne gränslöst.

Hela Manne som glittrade av lycka så fort han fick syn på henne.

Ljudet av en cykel med gnölande sadel uppe på grusvägen letade sig ner genom slyn. Hon vände sig om men såg inget.

i

rum

2 Rönninge, Västmanland, onsdag 2 juli 1958 Vägen sträckte sig spikrakt ut i solskenet, tvärs över ett fält, nästan så långt man kunde se. Vinden rev och slet i säden och långt bort på denna väg kom en ensam man iförd svart kostym gående.

Mannen såg sig ideligen omkring, det tunna håret blåste ostyrigt runt huvudet och han försökte upprepade gånger få ordning på det genom att stryka med ena handflatan. Trots att han var förhållandevis ung hade hårfästet gradvis dragit sig tillbaka vilket gjort att han såg betydligt äldre ut än han var.

Flera hade sagt att han liknade Gunnar Gren.

Han visste inte om det var en förolämpning eller ej.

Berodde det på ett alltmer undflyende hårfäste eller på den intellektuella air som omgav den gamle fotbollsspelaren?

Polismannen som hette Rydin stannade upp, borstade bort damm från byxorna och inväntade bilarna. Kisade mot dem.

Jakten på en man som misstänktes vara en mördare hade inletts under natten. Nu var han svettig och behövde dricka vatten.

När den mullrande kolonnen med svarta bilar sköt ut ur skogsbrynet på andra sidan fältet färdades de i sällskap av ett stort grått dammoln, farten var hög och folk i dessa trakter var inte vana vid vare sig hastigheten eller antalet bilar på en och samma gång.

Det var bråttom. Trakten sjöd av aktivitet. Flera vittnesuppgifter hade hjälpt polisen att ringa in området där mannen 17

försvunnit. Nu var de på väg dit, de svartklädda polismännen, somliga i skjortärmarna på grund av värmen. Ljuden som drog över fälten och genom skogarna: Hundar som gav skall, Volvobilar med rusande motorer som körde in på små snåriga skogsstigar, män som letade igenom minsta koja, röster som hojtade till varandra.

Den första av de fyra bilarna var en stor dammstrimmig Pontiac DeLuxe. Den stannade där Rydin stod och väntade.

Mannen i passagerarsätet med armen utanför det nervevade fönstret hade enbart skjorta på sig och ansiktet var svettblankt, två fingrar rörde sig mot den svartlackerade plåten på dörren.

Han bar hornbågade glasögon och var barhuvad. En perfekt knuten fluga utgjorde barriär mellan klädsel och huvud. Ovanför den smala bestämda munnen bredde en gråsprängd mustasch ut sig. För en oinvigd liknade han en kamrer på driven, men för många tidningsläsare var hans ansikte välbekant.

Mannen var kommissarie och hette Ljungdahl. Nu fixerade han Rydin med ett par isblå ögon och sa: – Vi har ringat in Rönninge, Björklinge och Oppboga, några sa att dom hade sett en karl försvinna på cykel hitåt. Åt det här hållet.

– Jag har inte sett något, sa Rydin.

– Du är ju ensam.

– Ja. – Har du fått vatten än?

– Nej. – Det finns kaffe och vatten borta vid barackerna.

– Jag rör mig bort mot Björklinge då, sa Rydin.

– Hoppa in så får du skjuts en bit.

– Nej, jag föredrar att röra mig till fots.

Rydin var tjugonio år gammal och hade varit polis i hela sitt vuxna liv. Han hade arbetat vid statspolisen i Kristineberg i tre år och innehade den föga aktningsvärda graden kriminalkonstapel i lönegrad tolv.

18

Polisen i Sverige var annars en kommunalt styrd myndighet där varje distrikt hade en landsfiskal som chef och varje län styrdes av en landsfogde. Utom i de större städerna, där fanns en stadsfiskal och en stadsfogde.

Kriminalstatspolisens första rotel, den så kallade riksmordkommissionen, kallades enbart in vid svårare brottsfall där särskild expertis och större resurser krävdes. Som nu, då en äldre kvinna hittats mördad i ett skogsparti i detta sommarlandskap.

Rydin inbillade sig att polisen skulle missa något om man bara åkte bil och stirrade på torrdallrande åkrar hela tiden.

Polisen rullade allt oftare runt instängda i bilar i stället för att lyssna in omgivningarna. Då han patrullerat på Stockholms gator några år tidigare hade han uteslutande rört sig till fots.

Han var inte emot polisens teknologisering och det ökade antal fordon som man köpt in på senare år, men det var hans bestämda uppfattning att något gick förlorat då man slutade nöta sulor på det gamla hederliga viset, andas samma luft som buset.

Hans promenad genom landskapet var heller inte riktningslös som man kunde förledas att tro. Rydin rörde sig längs den väg som man antog att mördaren rört sig på, även om inte mycket talade för att denne skulle vara kvar.

Nu gick han strax söder om en lång skogsklädd åsrygg omgiven av gulnade sädesfält. Han var inte van vid öppna landskap eftersom han hade växt upp på Södermalm. Andra vaktdistriktet på Rosenlundsgatan hade varit hans arbetsplats ända tills han börjat i kriminalstatspolisens nya lokaler i Kristineberg.

Rydin bodde fortfarande på Södermalm, i en lägenhet på Åsögatan. Han hade en fru som hette Maud och två små döttrar, Elisabeth och Catarina. Förutom frun var det dem han lät tankarna vandra till när inte arbetet upptog hela hans mentala kapacitet.

Rydin var en familjekär man som tog både yrke och privatliv på största allvar.

19

Att han nu stod ute på en åker där en spikrak grusväg ångade i sommarhettan var därför ingen slump. Förutom sin något ålderdomliga inställning till fotpatrullering var han även yngst bland utredarna. Därmed ansågs han ha den bästa konditionen för att sköta fotarbetet åt spaningsgrupperna som reste runt på den västmanländska landsbygden likt ett dystert begravningsfölje draperat i svart plåt och kromade lister.

Han var den som begav sig in i skogsdungar, tittade igenom ödehus och knackade dörr på gårdarna, pratade med folk, antecknade, noterade skogsstigar och spår efter cykeldäck.

Men Rydin hade också varit med tidigare under morgonen, då kommissarierna stått tysta och sammanbitna i en ring runt den döda kvinnan medan rättsläkaren undersökte henne.

Rydin hade under sin karriär hunnit uppleva flera döda kroppar och känslan var alltid lika overklig när man stod där inför det utsläckta livet. Det oerhörda i att betrakta en död människa, ett liv som hade slocknat och aldrig skulle återkomma. I den upplevelsen fanns en kärna som Rydin tog med sig var han än befann sig. Vördnaden inför livet. Och döden. Döden är allas direktväg ur tiden, hade han som ung läst hos Harry Martinson. Döden var ett väntande tillstånd, alltid för handen.

Och den ägde oss. Tanken var inte enbart deprimerande för Rydin, där fanns också en tröst. Ändå var han inte kristen, trodde inte på någon återfödelse, inget liv efter döden. Bara på upphörandet, individens uttåg ur historien.

Dammolnet som bilarna rivit upp skingrades över fältet.

Pontiacens kraftiga motor mullrade under huven och dörrsidorna hade grånat betänkligt. Männen i bilarna såg trötta och utsjasade ut.

De hade fått lämna Stockholm i ottan, då sommarhimlen enbart flimrat i horisonten som ett löfte om ännu en blekhet dag.

En benig man med stora vänliga ögon och en ansats till underbett satt i baksätet med en karta i knät, bakom Ljung20

dahl som skötte radion. Mannen hette Kollander och var förste kriminalassistent. Han var smålänning och hade varit en duktig medeldistanslöpare i ungdomen, men konditionen hade falnat och kvar fanns bara en gänglig kropp och den bistra insikten att en människa på flykt inte orkade röra sig genom kuperad terräng hur länge som helst.

– Nåväl, vi fortsätter väl då, sa Ljungdahl med blicken riktad mot andra sidan fältet, där ännu ett mörkt skogsbryn fick vägen att försvinna in i grönskan.

– Det är ju faktiskt för jävligt det här, sa Rydin.

Ljungdahl nickade, tog ett bloss på sin Florida, pumpade ut ett flyktigt vitt moln genom näsborrarna och vinkade åt chauffören att köra vidare.

Så försvann bilkolonnen och Rydin stod där ensam igen.

Ett kort möte med generalerna ute på prärien, tänkte han på pojkboksmanér.

Han fortsatte att gå, mest för att undkomma solskenet, kände av andfåddheten och skyllde den på värmen. Fast egentligen berodde den nog på alla cigaretter. Borta var den flödande blodcirkulation barndomens fotbollskickande åstadkommit.

Dessutom hade han knäckt ryggen två år tidigare och värken återkom oftast om morgnarna. En cykel hade varit behövlig, insåg han, men han hade inte gjort något åt saken. Han gillade att cykla och funderade på att börja trampa ut till polishuset i Kristineberg i stället för att ta spårvagnen. För mycket stillasittande skrivbordsarbete skulle ta kål på honom.

Nu hade man gått in i en ny sommarmånad. Juli.

VM-månaden juni låg bakom dem, semesterperiodens stiltje låg framför dem. Vad i helvete skulle man göra nu, när fotbollen var slut, frågade sig många. Ett tomrum gapade och tomrummet skulle helst fyllas av resor till sportstugan, tältande invid någon insjö eller långa heta dagar i stan där trafiken glesnade och de svala morgnarna erbjöd respit i skuggan av de höga husen.

21

Detta var emellertid ingen fråga som bekymrade Rydin medan han banade sig fram över ett fält i ett område där en mördare fortfarande kunde befinna sig.

22

3 Bergsgatan, Stockholm, torsdag 18 mars 1965 Det var liklukten som fick kriminalpolisen att skicka en man till adressen Bergsgatan 57 en torsdag i mars.

Bergsgatan ligger i stadsdelen Kungsholmen i Stockholm.

Det är en lång och smal gata, huvudsakligen med bebyggelse uppförd under nittonhundratalets första decennium.

Den sträcker sig från Kaplansbacken vid Serafimerlasarettet i öster, upp över ett krön, ner mot Scheelegatan vid sidan av rådhuset och ända upp till Kronobergsparken. Den sluttar alltmer uppåt ju längre västerut man kommer. På vägen mot Kronobergsparken passerar man också det ståtliga polishuset uppfört i imiterad barockstil med tillhörande byggnadskroppar som upptar hela kvarteret upp mot Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus vid Polhemsgatan.

Insprängd söder om parken, vid några diskreta trappor, upphör Bergsgatan i en tvär sväng och omvandlas till den ännu smalare Olof Gjödingsgatan.

Bergsgatan kantas mestadels av bostadshus i fyra eller fem våningar, men där finns också allehanda näringsverksamheter.

Reklambyråer, försäljningskontor, advokatkontor, nyhetsbyråer och polisens olika avdelningar.

I gatuplanet syns livsmedelsbutiker, kaféer, boklådor, expressbyråer, tvätterier och små hotell. Gatans mest kända restaurang heter Rådhuskällaren och har tillstånd att servera både öl och vin fram till klockan ett på natten. På innergårdarna ligger 23

firmor som R. Lundins bilklädsel, Byggnadsfirman Nils Nessen AB och AB Stockholms Tickotryck. Somliga bedagade, som gamla åkerier, plåtförsäljare och snickerier som funnits där sedan husen byggdes. Andra mer moderna, som möbelförsäljare, radioaffärer och mjölkbutiker.

Parallellt med Bergsgatan löper den betydligt mer trafikerade Hantverkargatan, en livlig genomfartsgata mellan östra Kungsholmen och Fridhemsplan där den anknyter till Drottningholmsvägen som skyfflar trafiken vidare ut mot Bromma.

Bara ett år tidigare gick ettans spårvagn längs Hantverkargatan. Numera finns femtiosjuans buss som passerar Kungsholmstorg och stannar vid rådhuset efter att ha kommit in från Norrmalm. Där fick man tidigare byta till spårvagnen för att ta sig vidare västerut.

Någon som inte lagt märke till det faktum att Bergsgatan faktiskt fortsatte uppför backen efter barnsjukhuset och vidare över Kronoberget var kriminalassistenten Lampell på Stockholmspolisens första rotel, allmänt kallad för våldsroteln.

Han stod nu utanför adressen Bergsgatan 57.

Huset var uppfört i jugendstil och låg precis vid Kronobergsparken, bara ett lagom intensivt stenkast upp från polishuset och det gamla kronohäktet. Egentligen var huset inte särskilt speciellt, bara ännu ett av alla dessa lägenhetshus där alldeles vanliga människor levde sina liv utan att vare sig församlad världspress eller polis visade något intresse för det.

Men nu stod alltså Lampell på gatan och blickade upp mot den slätputsade fasaden och skulle just till att äntra entréhallen.

Han hade haft ett illamående som emanerade från magtrakten vilket gjort att han inte kunnat äta ordentligt på länge. Han visste inte om det var inbillning eller om något verkligen var fel.

Det enda han fått i sig till frukost var en kopp te och senare på tunnelbanan ett par rejäla klunkar ur pluntan, det jädrans illamåendet höll all hunger borta. Hans fru hade alltmer oroligt betraktat hans blygsamma intag vid middagsmåltiderna, 24

regelmässigt lyssnat till hans ulkande bakom badrumsdörren.

Då och då påtalade hon att han börjat magra av, han som alltid varit så stor i kroppen. Kraftig, inte fet, utan kraftig. Som alla sa. Men han visste ändå vad de menade.

I huset bredvid femtiosjuan låg Betaniakyrkan och på bottenplanet huserade en expressbyrå. Lite längre ner på gatan låg en tobaksbutik men mest bestod området – kvarteret hade det dramatiskt klingande namnet Bergsfallet – av renodlade bostadshus med anonyma portar som frekventerats desto mer tidigare under morgonen då invånarna gjort sig brådska till sina arbeten. Nu förekom knappt någon rörelse alls längs gatans övre del, noterade Lampell.

Telefonsamtalet till kriminalen hade kommit in samma morgon. Det hade varit lakoniskt hållet, nästan föredömligt korthugget, som en pulserande ordergivning på det språk som brukade gå under benämningen militäriska. En hyresgäst på Bergsgatan 57 berättade att det luktade skit ute i trapphuset.

Eller mer ordagrant, ”som om någon låg och dog” någonstans i huset.

– Jo, sa hyresgästen, jag tror att det finns en död som jag tycker ni skulle fara och ta hand om.

– Jaså, en död, grymtade jourhavande kriminalassistenten luttrat. Antecknade i rapportbladet att samtalet inkom klockan 08.12.

– Var då någonstans?

Kort därefter la jourhavande på luren och reste sig upp, sträckte knakande på sin stela rygg och gick bort till fönstret för att stirra upp mot Bergsgatan. Han konstaterade att han faktiskt kunde se de översta våningsplanen och takåsen på Bergsgatan 57 sticka upp ovanför Hotell Kronobergs strimmiga byggnad. Det var ju inte särskilt långt bort.

Därefter hade han gått ut i korridoren och bort till vakt­ rummet där han fäst blicken vid första bästa kriminalpolis, nämligen kriminalassistenten Lampell som lagom hängt av sig 25

hatt och rock ute i kapprummet. Men han hade inte krängt av sig galoscherna utan stått som en vilsen hund i den runda spegel av väta som bildats efter att snöslasket smält runt fötterna.

– Lampell, sa jourhavande, du ska upp till Bergsgatan femtiosju och kolla en grej. Kan vara en döing.

Lampell var fyrtiotvå år gammal och hade arbetat på Stockholmskriminalen i fem år. En fyndig kriminalreporter hade en gång beskrivit honom som en spolformad man försedd med hästgaddar, bokhandlarmustasch och ett flärdlöst trött och tankspritt utseende. Ungefär som man tänker sig en hemresande arkivarie på tunnelbanan. Det var ett finare sätt att kalla Lampell gråtrist.

Ursprungligen kom Lampell från Norrköping där han också gjort sina första år som ordningspolis. Kvardröjande rester av en nästintill detroniserad östgötska skvallrade om detta förflutna.

Lampell var van vid att arbeta ensam, därför klädde han genast åter på sig rock och hatt, kontrollerade så det fanns en fungerande penna och en skrivbok i fickan. Sedan lämnade han lokalen.

Några minuter senare stod han utanför huset i fråga.

Ute var det fyra plusgrader, den råa luften tuffade upp längs de smala gatorna från Riddarfjärden och gick rakt igenom rocken, tog sig ända in till det simmiga hullet och fick märgen att huttra.

Trots det tittade han likt en nyfiken turist upp mot ornamentet på portöverstycket i formgjuten cement. Det föreställde två frodiga grenar som strävade mot varandra likt älskande och möttes i topparna i varsin snitsig båge. En dionysisk vinlövs­ klädnad. Lampell tyckte att hela arrangemanget såg påklistrat ut, som från en folkskoleelevs romantiska blyertsskiss. På ömse sidor höjde sig bottenplanets fasad i fasetthuggen sandsten mot den gråvåta himlen. Ovanför sandstenen var huset slätreveterat i grågrumlig senapsgul cement. Tvärs över gatan höjde sig 26

Kronobergsparkens brunt spretande vegetation, avlövad sedan månader tillbaka.

I den måttligt plusgradiga temperaturen återstod inget fruset glimrande från februaris kalla vinter, inget vackert alls fanns kvar att se, i stället hägrade den typen av töväder som normalt kunde få mars att kännas som porten till våren. Men inte denna morgon då landskapet runt Stockholm tett sig vidunderligt fult, dystopiskt och avvisande genom tunnelbanevagnarnas nedsmutsade fönster.

Från kriminalens högkvarter på Kungsholmsgatan hade Lampell pulsat fram i slasket över innergården, förbi ungkarlshärbärget, det som tidigare var kronohäktets avlånga byggnad, några rostande bilvrak och ut på Bergsgatan. Tjock vit rök strömmade upp ur panncentralens höga skorsten och fördunklade tillvaron än mer.

Backen uppför Bergsgatan var hal och oplogad och galosch­ erna hade inte förmått stänga ute all fukt.

Han var nu genomkall om fötterna då han drog upp porten till femtiosjuan och sakta lät den gå igen bakom sig.

Han stod stilla inne i entréhallen. Andades in djupt genom näsborrarna. Ljudet från enstaka bilar som sladdade förbi nere vid korsningen till Polhemsgatan var det enda som trängde in.

Nog luktade det egendomligt härinne, konstaterade han.

Rakt fram i vestibulen fanns två dörrar. En till vänster som användes av expressbyrån. Till höger ledde ett par dubbeldörrar med glasrutor in i en smal gång som slutade vid en spiraltrappa och en hiss med järngrindar. Dystert dagsljus letade sig in genom ett fönster.

Framme vid foten av trappan kände han lukten tydligare.

Väggarna var släta och grönmarmorerade, runda lyktkupor spred ett svagt ljus ner mot tavlan med hyresgästförteckningen och han betraktade namnen under några tysta sekunder. En gråsörjig matta täckte ett schackrutigt stengolv.

Han gick en halvtrappa upp.

27

Genom små fönster och en dörr syntes en innergård med några svarta träd och ett nedgånget gårdshus. På andra sidan gården höjde sig huskropparna på Hantverkargatan i höga släta väggar med skorstenspipor som sköt upp likt tinnar och torn på ett slott. Väggarna hade tappat stora sjok av puts på flera ställen och bröts enbart av fönster och smidesbalkonger till lägenheterna.

Han fortsatte uppför trappan till första våningen.

Lukten blev allt starkare och mer påträngande.

Det var inte första gången han känt den. Han tänkte alltid samma sak då den letade sig in i hans luktorgan. Att den påminde om hans morfars jordkällare hemma i Skränge på Vikbolandet utanför Norrköping där han tillbringat ansenlig tid under sin uppväxt. Särskilt på somrarna.

I källaren hade funnits mängder av döda råttor och en gång hade Lampell även hittat en rutten grävling därinne. Långt senare hade han fått lära sig att den metalliskt soprumsaktiga lukten härstammade från bakterier som börjat bryta ner organiskt material.

Faktum var att hela första våningsplanet just nu stank av död.

28