9789100185084

Under en tid visste hon inte säkert om hennes man var hennes man, på samma sätt som en halvsovande människa inte vet om hon tänker eller drömmer, om det är hon själv som styr det som pågår i hennes huvud eller om det hamnat vilse för att hon är så trött. Ibland trodde hon att han var hennes man, ibland att han inte var det, och ibland bestämde hon sig för att inte tro något alls utan bara fortsätta leva sitt liv vid hans sida, eller vid sidan av den man som liknade honom och var äldre än han. Men också hon hade blivit äldre på sitt håll, medan han var borta, hon hade varit mycket ung när de gifte sig.

De bästa perioderna var de när hon inte trodde något alls, de lugnaste, mest tillfredsställande och vilsamma, men de varade aldrig länge, det är inte så lätt att skjuta undan en undran av det slaget, ett sådant tvivel. Hon lyckades göra det under några veckor och gå in i en oreflekterad vardag, den som de flesta av jordens invånare lever i helt oproblematiskt, alla som nöjer sig med att se dag efter dag först börja och sedan bilda en båge tills den tar slut. De föreställer sig att det finns en slutpunkt, en paus, en skiljelinje eller en gräns som markerar insomnandet, men det finns egentligen ingen sådan: tiden fortsätter att gå och verka, den påverkar inte bara vår kropp utan också vårt medvetande, tiden struntar i om vi sover djupt eller är vakna och på alerten, om vi är sömnlösa eller om ögonen faller ihop mot vår vilja som om vi vore oerfarna vaktposter under de där nattliga passen som kallas imaginarias, kanske för att de efteråt, för den som höll sig vaken medan världen sov – som lyckades hålla sig vaken och undgick att bli satt i finkan eller, i krigstid, avrättad – förefaller som om de aldrig har ägt rum. En enda gång nickar man till och det leder till döden, till att man sover för alltid. Så många risker det finns i allt.

När hon trodde att hennes man var hennes man var hon inte lika lugn, när hon klev ur sängen längtade hon inte efter att en ny dag skulle 9

börja utan kände sig som en fånge i den tillvaro hon så länge hade väntat på, i det som uppfyllts och inte längre kunde väntas på; den som vant sig vid att leva i väntan är aldrig helt tillfreds med att den tar slut, det är som om hon berövats hälften av sitt syre. Och när hon trodde att han inte var det sov hon oroligt och med skuldkänslor och ville slippa vakna för att inte behöva ta itu med misstron mot den älskade eller de förebråelser hon riktade mot sig själv. Hon tyckte inte om att se sig själv som en hård och missunnsam människa. Under de perioder då hon bestämde sig för, och lyckades med, att inte tro något alls kände hon däremot en lättnad, över tvivlet som lagts undan, ovissheten som skjutits på framtiden, för förr eller senare skulle den komma tillbaka.

Hon hade upptäckt att det är tråkigt att leva med absolut visshet, det dömer en till att leva i en enda tillvaro, eller att den verkliga och den framfantiserade är en och densamma, och ingen slipper helt undan den senare. Och att den permanenta misstron å sin sida inte är uthärdlig, det är utmattande att hela tiden iaktta sig själv och andra, särskilt den andre, den som står en närmast, och jämföra med minnena som aldrig är helt pålitliga. Ingen ser tydligt det som inte längre finns framför en, även om det nyss har hänt eller doften eller missnöjet hos den som nyss gick hänger kvar i rummet. Det räcker med att någon går ut genom en dörr och försvinner ur sikte för att hans bild ska börja bli suddig, det räcker med att inte längre se för att inte se klart, eller inte se alls; med hörseln är det likadant, för att inte tala om känseln. Hur kan man då, exakt och i rätt kronologisk ordning, minnas det som hänt för längesedan? Hur kan man trovärdigt se för sig sin man som han var för femton eller tjugo år sedan, han som kom och lade sig i sängen när hon redan hade sovit en bra stund, och penetrerade hennes kropp med sin lem? Också allt det där bleknar bort eller grumlas och blir otydligt, som soldaternas imaginarias. Kanske är det just sådant som fortast bleknar bort.

10

Det hade inte alltid varit så, att missnöjet styrde över honom, hennes samtidigt spanske och engelske man, Tom eller Tomás Nevinson.

Han hade inte alltid gett ifrån sig ett slags invaderande irritation, en djup olust som han bar med sig överallt i hemmet och som därför också blev en yta. Den följde med honom som en utsöndring, till vardagsrummet, till sovrummet, till köket, eller som ett ovädersmoln som hängde över hans huvud och följde honom överallt och sällan försvann.

Det fick honom att bli lakonisk; han svarade sällan på frågor, inte bara de som gällde något komprometterande förblev obesvarade utan också de helt oskyldiga. Vad gällde de förra sa han att han inte hade tillåtelse att avslöja något och passade på att påminna sin fru, Berta Isla, att hon aldrig skulle få svar: om det så gick årtionden, om han så låg för döden, skulle han aldrig kunna berätta för henne vad han gjorde, eller vad han gjort, eller vilka hans uppdrag var, vilket liv han levde när han inte var med henne. Berta var tvungen att finna sig i det och hon fann sig: en del eller en dimension av hennes man skulle alltid ligga i mörker, alltid utanför hennes synfält och utom hörhåll, vara en berättelse hon inte fick tillgång till, ett halvslutet eller närsynt eller snarare blint öga; hon kunde bara gissa eller föreställa sig vad som fanns där. »Och dessutom är det bäst att du inte vet«, kunde han säga, den hemlighetsfullhet han var ålagd hindrade honom inte från att komma med en lång utläggning någon gång emellanåt, en abstrakt sådan, utan att nämna platser eller personer. »Ibland är det inte särskilt trevligt, det innehåller rätt sorgliga levnadsöden, dömda till olyckliga slut för den ena eller andra parten; någon enstaka gång kan det vara underhållande men nästan alltid är det fult, eller än värre, deprimerande.

Ofta har jag dåligt samvete efteråt. Lyckligtvis håller det inte i sig, det är övergående, lyckligtvis glömmer jag bort vad jag har gjort, det är fördelen med fiktiva episoder, det är inte man själv som är med om 11

dem, eller bara som om man vore en skådespelare. Skådespelare återkommer till sitt eget jag när filmen eller föreställningen är slut, och den försvinner så småningom ur minnet. I slutänden efterlämnar den bara ett vagt minne, som något man drömt, något osannolikt, eller i vilket fall ovisst. Ovärdigt en själv, och så kommer det sig att man säger: ’Nej, jag kan inte ha handlat så, saker och ting blandas ihop i minnet, det var ett annat jag och det var ett misstag.’ Eller också är det som om man vore en sömngångare som inte ens vet vad han själv gör, vart han går.« Berta Isla visste att hon delvis levde med en främling. Och den som förbjudits komma med förklaringar om hela månader av sin tillvaro känner sig till slut i sin fulla rätt att inte förklara någonting alls, på något som helst område. Men Tom var också, delvis, en människa hon känt hela livet, lika självklar som luften hon andades. Och man skärskådar aldrig luften.

De hade känt varandra nästan sedan de var barn, och då var Tomás Nevinson glad och lätt till sinnes, ingen dimma och inga skuggor där.

Instituto Británico på Calle Martínez Campos, bredvid Sorolla-museet, där han gått sedan han började skolan, övergav sina elever, eller släppte dem, när de var tretton eller fjorton. Det femte, sjätte och det universitetsförberedande året måste de gå någon annanstans och rätt många flyttade över till Bertas skola, El Estudio, även om det bara var för att också den var icke-religiös och öppen för både flickor och pojkar, vilket var ovanligt under Francotiden, och för att de slapp byta stadsdel.

El Estudio låg nära, på Calle Miguel Ángel.

Om ’de nya killarna’ inte såg hemska ut och helt saknade charm brukade de ha stor framgång hos det motsatta könet, just för att de var nya, och Berta förälskade sig mycket snart, primitivt och envetet, i Nevinson. Det finns mycket av oreflekterat och slumpmässigt beslut i sådana här kärlekshistorier, och av estetiserande eller högmod (man ser sig om och säger sig: ’med honom ser jag bra ut’). De inleds av nödvändighet blygt, med blickar som börjar flacka, leenden och lättsamma samtal som döljer passionen, vilken dock griper tag om en direkt och verkar bli kvar omöjlig att flytta på, till tidens ände. En teoretisk passion, förstås, aldrig satt på prov, en man lärt sig från romaner och filmer, en framfantiserad projektion som domineras av en statisk 12

bild: flickan ser för sig hur hon själv gift sig med den utvalde och han med henne, det är som en tavla utan utveckling, utan variation, utan historia, synen slutar där, båda saknar förmågan att gå vidare, att se sig själva i en avlägsen ålderdom långt bort som inte angår dem och förefaller omöjlig att uppnå, och de saknar förmågan att föreställa sig något annat än kulmen, bröllopet, efter det är allt vagt och bilden fryser, utom när det gäller de mest klarsynta eller envetna. Under en tid när det fortfarande ansågs fint att kvinnor, när de gifte sig, till sitt eget efternamn lade till mannens föregått av ett de, var det inte helt oviktigt för Berta när hon gjorde sitt val att hon i en avlägsen framtid skulle heta Berta Isla de Nevinson, det lät bra och såg bra ut i skrift. Namnet ledde tanken till exotiska äventyr och landskap, en dag skulle det (och vem vet vad mer) stå på hennes visitkort och att vara Berta Isla de Nevinson var inte alls detsamma som att vara Berta Isla de Suárez. Så, Suárez, hette den kamrat hon hade gillat innan Tom dök upp i skolan.

Hon var inte den enda flicka i klassen som fäste sig vid honom på det här häftiga beslutsamma sättet och som gjorde sig förhoppningar.

Hans ankomst orsakade faktiskt allmän uppståndelse i klassens mikrokosmos och den varade nästan ett läsår, tills det blev avgjort vem som avgick med segern. Tomás Nevinson såg rätt bra ut; han var lite över medellängd, med mellanblont hår, bakåtkammat på ett gammaldags vis (som hos en stridspilot på fyrtiotalet, eller som en järnvägsanställd, när han var mer kortklippt, eller en musiker när det var längre, men aldrig riktigt långt, han anpassade sig inte till den stil som var på väg att ta över; frisyren påminde om den birollsskådespelaren Dan Dureya hade, och när den var som mest voluminös liknade den nästan skådespelaren Gérard Philipes). Hela hans person utstrålade soliditeten hos någon som är immun mot modets krav och, följaktligen, mot den osäkerhet som kan anta så många former för den som är fjorton femton år, nästan ingen slipper undan. Han gav intryck av att inte underordna sig sin epok, eller att sväva ovanför den, som om han inte fäste någon vikt vid de omständigheter han av slumpen tilldelats, och det är alltid en slump vilken dag man föds, till och med i vilket sekel. Egentligen var ansiktet behagligt, inte mer än så, han var inget exempel på oförneklig ungdomlig skönhet, anletsdragen var nästan alldagliga. Ett par 13

decennier senare skulle det alldagliga komma att ta över helt och hållet, men pojken Tomás klarade sig undan det genom de fylliga, vackert tecknade läpparna (som man ville stryka med fingret över, känna på, kanske snarare än kyssa) och ögonen, matt eller glänsande grå alltefter hur ljuset föll eller hur mycket den vånda han börjat samla på sig syntes: det var genomträngande, rastlösa ögon, mer långsmala än hos de flesta, som sällan vilade och som motsade helhetsintrycket av lugn. I de ögonen anades något avvikande, eller kanske skymtade man avvikelser som skulle bli synliga under kommande år men som nu bara avvaktade eller låg och lurade, som om det inte var dags att vakna än, de måste mogna eller utvecklas i det tysta för att nå sin fulla potential. Näsan var det inget särskilt med, den var snarast bred och liksom oavslutad, eller saknade åtminstone tydlig signatur. Hakan var kraftfull, åt det fyrkantiga hållet, något utskjutande, och gav honom ett beslutsamt utseende. Det var helheten, alltet, inte de enskilda dragen, som var tilldragande, eller charmerande, och i den helheten var det snarare hans lättsamma, ironiska sätt, närheten till milda skämt, som dominerade, inte det yttre. Han var obekymrad om såväl det som hände i omvärlden som det som rörde sig i hans huvud. Det senare skulle inte vara lätt att gissa sig till ens för honom själv och var det definitivt inte för hans närmaste omgivning: Nevinson skydde introspektion och talade mycket lite om sin personlighet och sina övertygelser, som om båda delarna för honom var barnsliga lekar och slöseri med tid. Han var motsatsen till den tonåring som upptäcker och analyserar och iakttar och försöker förstå sig själv, otålig att ta reda på vilken sorts människa han är utan att inse att sökandet är meningslöst eftersom han fortfarande inte är en färdig individ, och dessutom kommer den vetskapen – om den någon gång kommer och inte modifieras och förnekas – inte förrän han fattat viktiga, grundläggande beslut och handlat i enlighet med dem, och när det händer är det för sent att bättra sig och bli en annan sort. Hursomhelst, Tomás Nevinson var inte särskilt intresserad av att visa vem han var eller lära känna sig själv, eller om han redan var färdig med den andra processen, att lära känna sig själv, och ansåg att den första var något för narcissister. Kanske berodde det på den engelska delen av hans ursprung, men följden blev att ingen riktigt 14

kände honom. Under hans vänliga, genomskinliga, ja älskvärda, yttre fanns en barriär av ogenomtränglighet och förbehåll. Och den största ogenomskinligheten bestod av att andra inte var medvetna om den, de märkte knappt den ogenomträngliga hinnan.

15

Han var helt och hållet tvåspråkig och talade engelska som sin far och spanska som sin mor; det faktum att han huvudsakligen hade bott i Madrid sedan han var liten och bara kunde uttala enstaka ord eller inga alls utgjorde inget hinder för hans förmåga att uttrycka sig på engelska: han hade gått i engelskspråkig skola som barn, engelska var det dominerande språket hemma och han hade tillbringat alla somrar så länge han kunde minnas i England. Därtill kom att han lätt lärde sig ett tredje och fjärde språk och hade en extraordinär förmåga att härma människors diktion, satsmelodi, brytning, bara genom att lyssna på någon en liten stund kunde han perfekt återge hans eller hennes sätt att tala utan att öva först och utan minsta ansträngning. Det gjorde honom omtyckt bland kamraterna som skrattade och till sist började begära att få höra hans mest lyckade tolkningar igen. Också röster härmade han på ett effektfullt sätt och kunde låta precis som de han imiterade, under skolåren mest personer kända från tv, Franco framförallt och någon minister som var med i nyhetsprogrammen oftare än de andra.

Parodierna på faderns språk reserverade han för vistelserna i London och Oxford och vänner och släktingar där (Oxford var den stad där fadern var uppvuxen); på El Estudio och i hemmakvarteren i Chamberí skulle ingen – med undantag för ett par före detta klasskamrater från Instituto Británico, lika tvåspråkiga som han – ha uppfattat det roliga och uppskattat det. När han sa något på det ena eller andra språket fanns det inte minsta antydan till att det inte var hans modersmål, på båda språken lät han som en infödd talare, och han hade aldrig några problem att bli accepterad som en Madridbo vilken som helst trots sitt efternamn, han behärskade alla folkliga vändningar och all slang, och om han ville kunde han vara lika ful i mun som den som var värst i hela staden, om man undantar de fattiga förorterna. Han var faktiskt en vem som helst, i mycket högre grad en vanlig spanjor än en vanlig 16

engelsman. Han hade inget emot att läsa in universitetskurser i faderns hemland, och denne insisterade på att han skulle göra det, men hans liv var i Madrid, som alltid, och snart skulle det levas med Berta. Om han blev antagen vid Oxford skulle han kanske åka, men han var säker på att han när han var klar med studierna skulle komma tillbaka till Madrid och bli kvar där.

Hans far, Jack Nevinson, hade bott i Madrid i många år, först hade han hamnat där av en slump och sedan hade han blivit passionerat förälskad och gift sig. Tom hade inget minne av att fadern bott någon annanstans, han visste bara att det var så. Det som föräldrarna upplevt innan barnen föddes brukar de senare inte veta något om, och mer än så, det angår dem inte förrän de blivit fullvuxna och då är det ibland alldeles för sent att fråga. Mr Nevinson kombinerade arbete på brittiska ambassaden med uppdrag på British Council, dit han kommit med hjälp av dess representant i Madrid, Walter Starkie, som var irländare och hade arbetat för British Council i nästan femton år; han hade också grundat Instituto Británico och länge varit rektor för den skolan.

Starkie var en entusiastisk och resglad hispanist och författare till flera böcker om romer, bland annat en med den fåniga titeln Don Gypsy. Jack Nevinson hade behövt över trettio år för att lära sig sin hustrus språk, och även om han lyckats vad gäller syntax och grammatik och hade ett stort ordförråd, om än mest hämtat ur böcker och något gammaldags, hade han aldrig lyckats bli av med sin kraftiga brytning, vilket gjorde att hans barn i viss mån såg honom som en inträngling i hemmet och alltid tilltalade honom på engelska för att slippa ohejdbara skrattanfall och pinsamma situationer. De blev generade när familjen hade besök av spansktalande vänner och han var så illa tvungen att ta till spanska; i hans mun lät den nästan som ett skämt, som om det de hörde var dubbningen som Laurel och Hardy, Helan och Halvan, själva utförde med sina egna röster och accenter, när deras filmer skulle visas i den spansktalande världen. (Stan Laurel var när allt kom omkring engelsman, inte amerikan, och deras accenter när de vågade sig på att lämna sitt eget språk var mycket olika.) Kanske bidrog denna Jack Nevinsons muntliga osäkerhet i det som blivit hans hemland till att Tom ibland såg på sin far med något som kan kallas faderligt överseende, som om 17

hans egen begåvning när det gällde att lära sig språk och imitera olika sätt att tala fick honom att tro att han skulle klara sig mycket bättre i världen – överblicka den bättre, eller dra mer nytta av den – än hans far någonsin skulle göra. Jack Nevinson var inte särskilt auktoritär och beslutsam inom familjen, förmodligen lite mer utanför den.

Den här i förtid överlägsna blicken tillät Tomás sig inte med sin mor, Mercedes. Hon var kärleksfull men sträng, och han hade dessutom varit tvungen att respektera och stå ut med henne ett par läsår på Instituto Británico, där hon ingick i lärarkåren. ’Miss Mercedes’, så kallade eleverna henne, var alltså bra på sin makes språk och trakterade det mer obesvärat och flytande än han hennes, även om också hon talade med brytning. De enda som inte alls gjorde det var de fyra barnen: Tom, en bror och två systrar.

Berta Isla å sin sida var helt och hållet spanjorska, född och uppvuxen i Madrid (av fjärde eller femte generationen, vilket inte var vanligt då), mörkhårig, en mild eller måttfull eller icke perfekt skönhet. Om man betraktade hennes drag ett för ett var inget av dem bländande, men ansiktet och gestalten som helhet blev omtumlande, de hade den oemotståndliga dragningskraften hos gladlynta och leende kvinnor som har lätt för att brista i skratt; hon såg alltid glad ut, eller kunde bli glad för minsta lilla eller bestämde sig för att vara glad till varje pris, och för många män blir detta en åtråvärd egenskap: det är som om de vill göra det där skrattet till sitt – eller undertrycka det, om de är onda – eller se till att det är ämnat för dem eller att det är de som framkallar det, och de inser inte att de där tandraderna som ständigt lyser upp ansiktet och tilltalar alla som ser dem kommer att visa sig i vilket fall som helst, leendet behöver inte lockas fram utan finns där som ett bestående drag, lika bestående som näsan eller pannan eller öronen. Det här leendet hos Berta tydde på en godmodig, till och med medgörlig läggning, men skenet bedrog en aning: hennes glädje var äkta, det kom snabbt och lätt, men om hon inte fann anledning att vara glad ägnade hon sig inte åt att slösa med leendet eller pressa fram ett låtsat smil; hon fann många anledningar att vara glad, men om det inte fanns några kunde hon bli mycket allvarsam, eller ledsen, eller arg.

Det varade aldrig länge, det var som om hon tyckte det blev långtråkigt 18

med sådana dystra eller vrånga sinnesstämningar, som om hon inte såg att de gav något eller utvecklades på ett intressant sätt och tyckte att det vore enahanda att dra ut på dem och att hon inte skulle lära sig något, de var bara som ett envist droppande som höjde nivån på vätskan men inte innebar att den förändrades; detta gjorde dock inte att hon helt flydde undan sådana sinnesstämningar när de uppstod. Hon var, under sitt samarbetsvilliga, nästan jovialiska yttre, en ung kvinna med bestämda uppfattningar, och hon kunde vara envis. Om hon ville något gick hon in för att få det, inte konfrontativt, inte genom att skrämmas eller tvinga sig på eller pressa folk utan genom att övertyga dem och vara skicklig och tillmötesgående, genom att göra sig oumbärlig och, ja, med total beslutsamhet, som om det inte fanns någon anledning att dölja sina avsikter så länge de inte var skumma eller ondsinta. Hon hade förmågan att få sina bekanta och vänner och pojkvänner, om man nu kan kalla hennes utvalda under de tidiga tonåren för pojkvänner, att tro på en illusion: hon fick dem att tro att det värsta som kunde hända dem skulle vara att förlora henne, eller förlora hennes uppskattning, hennes trivsamma sällskap, hon övertygade dem på samma sätt att det inte fanns en välsignelse i världen som kunde jämföras med den att vara nära henne, få dela klassrum, planer, nöjen, samtal eller hela tillvaron med henne. Inte så att hon var bakslug när hon gjorde det, hon var inte något slags Jago som leder och styr och manipulerar och bedrar genom envetna viskningar i människors öron, inte alls. Hon trodde nog själv, spontant och glatt, att det var så, och den förvissningen bar hon med sig, den stod tecknad i hennes panna eller i leendet eller de röda kinderna, och den smittade av sig utan att det var något hon föresatt sig. Hon hade framgång inte bara hos pojkarna, hon hade det också bland väninnorna: att bli vän med henne var att få en fjäder i hatten, det var en ära att ingå i hennes krets; märkligt nog ledde det inte till avund och svartsjuka, eller bara i mycket liten omfattning; det var som om den uppriktiga värme hon visade nästan alla människor skyddade henne mot de aversioner och ständiga elakheter som brukar höra de omvälvande och ombytliga tonåren till. Dessutom verkade Berta, liksom Tomás, redan mycket tidigt veta vilken sorts människa hon var, vilken sorts flicka och blivande kvinna, som om hon aldrig 19

tvivlade på att hon skulle få huvudrollen, inte en biroll, åtminstone i sitt eget liv. Men det finns människor som är rädda att de kommer att få spela en biroll till och med i sin egen historia, som om de hade fötts i vetskapen om att hur unika de än är – varje människa är unik – så förtjänar deras historia inte att bli berättad av någon, eller enbart omnämnd som hastigast i berättelsen om någon annans, mer äventyrliga och intressanta liv. Inte ens som tidsfördriv under ett utdraget samtal efter middagen eller under en sömnlös natt vid brasan.

20

Det var under den tredje terminen i femman på gymnasiet som Berta och Tom blev ett par, så uttalat som det är möjligt i den åldern, och de andra flickor som uppvaktat honom fann sig i det med en uppgiven suck: om Berta verkligen var intresserad var det inte konstigt att Tomás Nevinson föredrog henne, när allt kom omkring brukade El Estudios manliga elever vända på huvudet för att stirra på henne, så hade det varit sedan ett eller par år, när de möttes i de breda marmortrapporna eller på gården under rasterna. Hon drog allas blickar till sig, de som gick i hennes klass och de i klasserna över och under hennes; det fanns flera pojkar på tio eller elva år vilkas första kärlek, en häpen sådan, på avstånd – och en kärlek som inte fått det namnet än – var Berta Isla, och därför glömde de henne aldrig, inte som unga, inte som vuxna och inte som gamla, även om de aldrig hade bytt ett ord med henne och inte existerat för henne. Till och med pojkar från andra skolor strök omkring utanför gymnasiet för att se henne när hon kom ut och följa efter henne, vilket retade dem som gick i El Estudio och tyckte sig ha ensamrätt till henne; ilsket vaktade de så att hon inte skulle falla i någon intränglings garn. ’Han har inte här att göra, han hör inte till oss.’

Varken Tom eller Berta, som var födda i augusti respektive september, hade fyllt femton när de bestämde sig för att ’vara tillsammans’ eller ’ha sällskap’ som det kallades då, och visa att de menade allvar.

Egentligen hade hon menat allvar länge, hon hade bara bemödat sig om att dölja sin primitiva och förblindade förälskelse, hålla den inom sig, så att hon inte verkade pockande eller fräck utan väluppfostrad – i den mening det begreppet hade vid den här tiden, en bra bit in på nittonhundrasextiotalet – och så att han, när han bestämde sig för att ta steget, skulle känna att han kunde ta ett eget initiativ, att han inte bara blivit utvald och ledd.

21

De som blir ett par vid så unga år är dömda att utveckla ett slags syskonskap, om så bara för att de – i det första skedet, invigningsskedet, som ibland så tydligt sätter sin prägel på framtiden – vet att de måste vänta innan deras kärlek och trängtan kan nå sitt mål. I deras samhällsklass och vid den tiden var det åtminstone så, och även om den nyväckta, ofta explosiva sexualiteten gör sig starkt gällande ansågs det oförsiktigt och hänsynslöst att gå för snabbt fram om man menade allvar med förhållandet, och Tomás och Berta visste från första början att det de hade var på riktigt, att det inte handlade om en flört som skulle vara över när terminen var det eller ens två år senare när de skulle sluta skolan, lämna den. Tom Nevinson var lite blyg och totalt oerfaren på det här området, och dessutom var det för honom som för rätt många pojkar: de respekterar i alltför hög grad den flicka de har valt som sitt nuvarande och framtida livs kärlek, de undviker att ta sig friheter med henne, och ofta blir resultatet att de blir överdrivet beskyddande och försiktiga eftersom de ser henne som en idealgestalt i stället för att se henne som den kroppsligt nyfikna, friska och sexuellt intresserade flicka hon är. De är rädda att kränka henne och gör henne nästan oberörbar. Berta å sin sida kände det som rätt många flickor känner: de vet att de gärna vill bli vidrörda och är nyfikna på vad kränkandet innebär, men de vill inte uppfattas som otåliga eller alltför angelägna. Följden av all denna återhållsamhet – alla passionerade blickar och försiktiga kyssar som utbyts och smekningar med undvikande av vissa zoner på kroppen och försiktiga beröringar som hejdas så snart försiktigheten riskerar att gå förlorad – blir inte sällan att när kärleken den allra första gången blir fullbordad så sker det på skilda håll och ställföreträdande, det vill säga tillsammans med andra, tillfälliga kontakter.

Båda blev av med oskulden under det första läsåret på universitetet, och ingen av dem berättade det för den andra. Det året var de skilda från varandra, om än bara i viss mån: Tom hade antagits vid Oxford, till stor del genom sin fars och Walter Starkies försorg, men också på grund av sin stora begåvning för språk, och Berta började läsa språkoch litteraturvetenskap på Complutense-universitetet. Loven på Oxford är långa: lite över en månad mellan höstterminen, Michaelmas, och Hilary (som varar från januari till mars), en dryg månad mellan 22

Hilary och den tredje och sista terminen, Trinity, och tre hela månaders sommarledighet mellan Trinity och Michaelmas, det nya läsårets början. Tomás kom alltså hem till Madrid efter åtta eller nio veckors intensivt pluggande i Oxford och hade tid att återknyta till sitt liv i staden, eller inte förlora det helt ur sikte, att inte bryta med det helt och hållet, att inte ersätta det med ett annat, inte glömma. Men under de där åtta- eller nioveckorsperioderna av studier hade han och Berta, båda två, tid att sätta den andra på vänt, det vill säga inom parentes.

Samtidigt visste de att när de väl återförenades och allt återgick till det normala så skulle parentesen vara den tid de levt åtskilda. Ett återkommande avstånd gör detta möjligt, att inget av de två tillstånden känns verkligt, att båda blir bländverk, att vart och ett så länge det härskar gör det andra vagt, nästan suddar ut det; kort sagt, att inget som händer medan detta växlande mellan två tillstånd pågår blir betydelsefullt, det räknas inte riktigt. Tom och Berta visste inte att det här skulle känneteckna en stor del av deras liv tillsammans, eller tillsammans men utan mycket närvaro och utan att det fanns ett normaltillstånd att landa i, eller tillsammans men vända åt olika håll.

23

År 1969 löpte två modevågor genom Europa och påverkade främst de unga: den politiska och den sexuella. Majrevolten i Paris -68 och Pragvåren som krossats under sovjetiska stridsvagnar fick halva kontinenten att jäsa oroligt – om än kortvarigt. I Spanien rådde det dessutom fortfarande diktatur, en regim som installerats för över trettio år sedan.

Arbetare och studenter strejkade och Francoregimen utlyste undantagstillstånd i hela landet. Undantagstillståndet var snarast en förskönande omskrivning för att ytterligare skära ner på de redan svaga medborgerliga rättigheterna, utöka polisens befogenheter och straffrihet, alltså ge den fria händer att göra vad den ville med vem den ville. Den 20 januari dog juridikstudenten Enrique Ruano medan han befann sig i förvar hos den fruktade säkerhetspolisen, La Brigada Político-Social, gemenligen kallad los sociales. Han hade tre dagar tidigare gripits för att han spritt flygblad. Enligt den officiella versionen, som hela tiden ändrades och var full av motsägelser, hade den tjugoettårige Ruano förts till en byggnad på det som i dag är Calle Príncipe de la Vergara för att kroppsvisiteras, lyckats smita från de tre poliser som vaktade honom och fallit eller kastat sig ut från sjunde våningen. Minister Fraga Iribarne och tidningen Abc gjorde sitt bästa för att framställa det som ett självmord och beskriva Ruano som mentalt svag och sinnesförvirrad; på tidningens förstasida publicerades dag för dag utdrag ur ett brev som Ruano skrivit till sin psykiater och som klippts i bitar och manipulerats så att de skulle framstå som utdrag ur en plågad människas intima dagbok. Men nästan ingen trodde på den versionen och händelsen sågs som ett politiskt mord eftersom studenten var medlem i Frente de Liberación Popular, ’Felipe’, en förbjuden organisation utan större inflytande (något som gott som alla organisationer var under den här tiden: förbjudna och utan större inflytande). Den allmänna misstron mot den officiella versionen var välgrundad, och inte bara för att samt24

liga regeringar under diktaturen haft en inrotad vana att fara med lögn: tjugosju år senare – nu var det demokrati – inleddes en rättegång mot de tre poliserna och kroppen togs upp ur graven; man konstaterade att någon hade sågat av ett nyckelben, så gott som säkert eftersom det genomborrats av en kula. Den obduktion som hade utförts när det begav sig var ett fuskverk, familjen tilläts inte se kroppen och fick inte sätta in en dödsannons i tidningarna, och informationsminister Fraga hade personligen ringt upp fadern och uppmanat honom att hålla tyst och inte protestera. Så här ungefär hade orden fallit: »Kom ihåg att ni har ett barn till att bekymra er för, en dotter«; Ruanos syster Margot var också hon politiskt engagerad. Ingenting kunde bevisas eftersom det gått så lång tid, och de tre poliserna, los sociales – Colino, Galván och Simón var deras efternamn – friades från anklagelsen om mord, men den unge mannen hade förmodligen torterats medan han satt anhållen, också den sista dagen då han till sist togs till lägenheten på Príncipe de Vergara, där han sköts och blev utkastad genom fönstret. Att det var så det gick till trodde hans kamrater redan 1969.

Studenternas vrede var så stor att också sådana som Berta Isla, som tidigare snarast hade varit politiskt ointresserade, eller föredragit att inte ta några risker eller trassla till det för sig, deltog i demonstrationerna. Några vänner på universitetet övertalade henne att följa med dem på den manifestation som skulle hållas i skymningen på Plaza de Manuel Becerra, inte långt från tjurfäktningsarenan, Las Ventas. Sådana manifesta­tioner var vanligtvis kortvariga och alltid illegala: La Policía Armada, som ­kallades los grises, ’de grå’ efter färgen på uniformerna, brukade få reda på dem i förväg och med knuffar hindra människor från att gruppera sig; om några demonstranter trots allt lyckades bilda en grupp, gå tätt ihop några meter och ropa slagord för att inte tala om att kasta sten mot butiker och banker, tog de grå, några av dem till fots, andra till häst, genast fram sina långa svarta böjliga batonger (de ridandes var särskilt långa och böjliga, nästan som korta tjocka ridpiskor) och alltid fanns det bland dem någon som skulle visa sig stöddig eller blev nervös och tog till pistolen för att ingjuta skräck i folk, eller för att själv bli mindre rädd.

Så snart handgemänget började fann sig Berta springande framför polisen tillsammans med en mängd kamrater och obekanta. Var och 25

en sprang åt sitt håll i förhoppningen att förföljarna inte skulle välja just honom eller henne som måltavla utan puckla på någon annan.

Eftersom Berta var nybörjare som demonstrant visste hon ingenting, inte om det var bäst att springa ner i tunnelbanan eller in på en bar där hon kunde blanda sig med stammisarna, eller om hon skulle vara kvar ute på gatan där hon alltid skulle kunna börja springa igen och inte vara fast på ett ställe. Det hon däremot visste var vad det innebar att bli gripen under ett politiskt upplopp: i bästa fall en natt i arresten på La Dirección General de Seguridad, säkerhetspolisens högkvarter, och några örfilar, i det värsta en rättegång och en fängelsedom på några månader eller ett år eller två, det berodde på hur illasinnad domaren var, och dessutom omedelbar relegering från universitetet. Hon visste också att det faktum att hon var flicka och mycket ung och gick första året på universitetet inte skulle rädda henne från det ödet.

Hon förlorade snart sina vänner ur sikte, fick panik i den mörka kvällen, dåligt upplyst av svaga gatlyktor, och sprang på måfå hit och dit, all januaris kyla var plötsligt försvunnen, hon kände hettan från en okänd fara och ville instinktivt komma undan från tumultet på torget så hon sprang därifrån in på en gata som inte var särskilt bred och ganska fri från demonstranter, de flesta andra hade i sin vilda flykt valt andra vägar och försökte låta bli att skingra sig för mycket, för att kunna omgruppera sig, försöka igen, skräcken och vreden växte sig allt större, de blev allt mer uppeldade, pulsen blev snabbare, alla nyktra planer var som bortblåsta. Hon, Berta, sprang som jagad av djävulen, skräckslagen, hon såg ingen till höger eller vänster om sig medan hon flög fram och tänkte att hon aldrig skulle sluta springa, eller inte förrän hon var i säkerhet, förrän hon lämnat staden bakom sig eller kommit hem, och nu vände hon på huvudet utan att slå av på farten – kanske hörde hon ett underligt ljud, ett frustande eller klappret av hovar, ett sommarlovsljud, ett ljud som i byn, ett lantligt ljud, ett barndomsljud – och såg bakom sig, nästan ovanför sig, en väldig gestalt: en av de grå till häst, med batongen redan lyft, beredd att ge henne ett rapp i nacken eller i baken eller över ena sidan, ett slag som säkert skulle fälla henne till marken och göra henne medvetslös eller omtöcknad så hon inte kunde försvara sig eller fortsätta fly, och sedan 26

ett andra och ett tredje rapp om polisen var blodtörstig, och om han inte var det skulle hon släpas iväg och knuffas in i en polisbuss och se sitt nuvarande liv förvrängt och förlora hela sin framtid, för att hon varit obetänksam några få minuter och hade otur. Hon såg den svarta hästens ansikte och trodde sig se också den gråklädde mannens, trots att pannan täcktes av hjälmen och hakan av det kraftiga, förstärkta hakbandet. Skräcken fick inte Berta att snubbla eller bli lamslagen, hon sprang ännu fortare, med de yttersta krafter som desperationen gav henne, så gör man alltid när man är chanslös, vad kan en flicka med två ben göra mot en snabb häst med fyra, och ändå ökar de där benen farten som de hos ett ovetande djur som fortfarande tror att det kan komma undan. Då stack en arm ut från en gränd, en hand som drog henne till sig så häftigt att hon tappade balansen och föll raklång, men den räddade henne från batongslaget och ryckte henne utom räckhåll för ryttaren och hästen. De fortsatte gatan fram, åtminstone några meter, det är svårt att tvärbromsa ett riddjur, förhoppningsvis skulle de tappa intresset för henne och leta rätt på några andra subversiva att läxa upp, det fanns hundratals sådana i de närmaste omgivningarna.

Handen drog i henne en andra gång, nu så att hon kom på fötter, och Berta fick se en prydlig ung man som inte alls såg ut att vara student eller delta i protester: upproriska studenter bar inte slips eller hatt, men det gjorde den här unge mannen, och dessutom en nästan elegant rock, lång, marinblå, med uppfälld krage. En gammalmodig person, hattens brätten var alldeles för smala, som om han ärvt den. »Vi sticker härifrån, tösen«, sa han. »Nu, på momangen.« Och så drog han i henne igen, för att få henne därifrån, leda henne, rädda henne.

Men innan de hann försvinna in i gränden dök den ridande polisen upp igen, han hade skyndat sig tillbaka för att hämta sin fånge. Han hade fått hästen att vända ett halvt varv och galopperat tillbaka, som om han var ilsken över att inte kunna kassera in ett byte han valt ut och räknat som sitt, nästan hade i sin jägarväska. Nu blev han tvungen att välja mellan två, Berta och den unge man som vågat knycka henne från honom, eller kanske kunde han ta båda om han slog snabbt och siktade bra, särskilt om han fick fler poliser till sin hjälp, men han såg 27

inga, de flesta jobbade väl på av hjärtans lust ute på torget, de brukade damma på folk till höger och vänster utan urskillning för att inget befäl skulle se dem lägga band på sig, det kunde stå dem dyrt efteråt. Killen med hatten tryckte Bertas hand men han verkade inte förskräckt, han sträckte på sig och utmanade ryttaren; en kallblodig man som inte lät sig skrämmas, eller inte ville visa sig rädd. Den gråe höll fortfarande den långa batongen, men gesten var inte hotfull, han lät den vila tvärs över handleden på den hand som höll tyglarna, som om den vore ett fiskespö eller ett spanskrör, och vickade lite med den. Också han var mycket ung, med blå ögon och tjocka mörka ögonbryn, det var det mest iögonfallande under hjälmen, behagliga drag som lät ana ett ursprung på landsbygden, söderut, antagligen i Andalusien. Berta och den gammalmodige stod kvar och tittade på honom, de vågade inte börja springa in i gränden eftersom de inte visste vart den ledde, kanske slutade den i ingenting eller någonstans där de inte ville vara. Eller också förstod de genast att de inte behövde fly från just den här ryttaren. »Jag tänkte inte slå dig, tösen, vem tar du mig för?« sa den grå till Berta. Han och den andre hade båda kallat henne ’tösen’, vilket inte var vanligt vid den här tiden, särskilt inte bland ungdomar. »Jag ville bara tvinga bort dig från kalabaliken på torget. Du är för ung för att blanda dig i såna här slagsmål. Så, ge dig av nu. Och du«, nu vände han sig till den gammalmodige, »våga inte komma i vägen för mig igen, då går det dig illa: rejält med stryk och ett bra tag i mörk cell, säkert.

Den här gången slipper du undan. Så, ge er iväg nu, jag har redan slösat bort för mycket tid med er båda.« Den unge mannen i välknuten slips och rock som nådde halvvägs ner på vaderna lät sig inte bekomma av det hotet. Han stod kvar lika rak i ryggen och med den kyliga och vakna blicken stadigt fäst i ryttarens, som om han i dennes ögon skulle kunna läsa sig till hans avsikter och som om han var övertygad om att han, från marken, skulle kunna få ner honom från hästen om han försökte något. Och den grå red inte iväg, trots det han nyss hade sagt, det var som om han väntade på att de två han hade skonat skulle försvinna först, eller som om han ville behålla åsynen av ’tösen’ så länge som möjligt, inte förlora henne ur sikte förrän hon försvann och han inte kunde urskilja henne hur 28

mycket han än försökte. Ingen av dem svarade på det han sagt, och senare tyckte Berta det var synd att hon inte hade tackat honom. Men vid den här tiden kunde ingen förmå sig att säga tack till en av de grå, en av Francos poliser, även om han förtjänade det. De var fiender till nästan alla och värda förakt, de var de som förföljde och pucklade på och grep folk, och de förstörde liv som nyligen hade börjat.

29