9789100197445

Kommer det för nära nu. Ja. Det kommer för nära. Jag vill inte att du berättar mer Jag ska berätta

○○○

En utdikning, en inhägnad, ett avskilt rum. Försöken att ställa något till rätta när det redan är över: en röd klänning på den övergivna platsen i sängen, ett kvarglömt hårspänne, tandborsten i sitt glas.

Det som var en gång. Och det var ingen gång. Och någonstans sång, men fel slags sång. Händer som sorterar och sammanställer. Men det finns inget mer bärande kompilat.

Salongsnarkosen. Trafiken på avstånd. Du kan resa dig upp, ta din kappa och gå, redan under de stiliserade förtexterna.

Men du vill veta mer. Jag brinner, säger någon i scen nummer tre. Det är den sedvanliga dramaturgin, en åldrande trop, men akut som vore den fäst i eldskrift. Vem som helst kan berätta. Människofördämningarna som sjunger fram det främmande i sig, ansikten som styckas av i flimrande tablåer. Den storslagna upplösningen i scen 27, men ännu en stund ska de vara oumbärliga för varandra.

Molnen i tunna nät över reservatet. Och dagen följer på natten och natten på dagen där årstiderna är fyra gånger tvåhundrafemtio årstider. Och rummet är där. Sängen, bordet, väggarna, taket är där. Och någon

9

ska försakas. Och någon annan ska klara sig utan. Och solen är ett tunnband som en liten flicka låter rulla runt jorden.

Det är i slutet av november. De sista löven virvlar från lindarna och allt är efteråt, som om någon hängt sin mörka tvätt på tork i rummen. Släpp mig, rör mig aldrig igen. Det har berättats många gånger. Och sången är lång. Och det finns alltid mer att sjunga. Kom nu, säger jag. Kom nu så fortsätter vi. Det är ett annat slags tillblivelse som tar vid. Och så rör vi vid varandra, det tunna sorlet i skelettbeståndet, min hand över dina armar. Det lyser och flimrar i de små stoftkornen.

Men hur förlåter man egentligen någon

De glittrande vingarna, de slitna och skadade, de silverstreckade vingarna, över vilken jord, över vilket vatten, jag vet inte vilken övergivenhet jag skriver i nu, det som inte längre finns och det som får fortsätta att finnas, skuggorna som silas ned över slänten vid S:t Pauli kyrka, ett regn, tungt och belägrande, eller glest och varsamt som föll det från tunna rännor.

Jag skriver till dig. Jag har skrivit till dig. Ta min hand, den vita vägen ut till den väldiga

10

och vidöppna förtegenheten. Den slingrande stigen upp till sorgevistet där vi grävde ned barnets fågel en gång. Det är den tiden nu: så mycket att gå till, men nästan ingenstans att ta vägen. Vidare, bara vidare, som om vi ingenstans ska. Jag vill bara veta vad det är vi överger nu, två blottställda bylten som snart släpper varandra. Men kanske finns det inte någon större beredskap.

Och det går hål En stor, svart fågel hackar på fönsterblecket.

Nej. Den har inget namn. Men här tar vi in. Två gamla ök som har stretat på åkern hela dagen. Jag ska följa dig längst in i ödeläggelsen. En sliten sko läggs på den större högen av skor. Snart ska du ge dig av, den vidsträckta vägen fram till dig själv. Jag tvättar dina fötter, lägger ett lakan under dig, förstår inte att något som är så fulländat inte längre fungerar. Jag tvättar din hals, fortsätter med skuldrorna, ned längs ryggraden. En tyst, monoton energi arbetar i mig.

Och de kommer in som en mycket liten kör i en ljuskrans runt sängen. Men det saknas ljus. Och det saknas sång. Vad har de gjort av sången. Behövs det inte sång här när det skymmer och när natten fäller sina skuggor över skuggorna.

Du väcker mig i din smärta, men jag har inte alltid tålamod med din smärta, drar mig tillbaka in

11

i min mycket sakliga köld, håller ditt huvud, men det blir inte tyst. Du får inte tag i barnet ute på ön, det har nu gått några dygn. Du visar mig något hon skrivit i den tunna boken: noggranna anteckningar, kemiska formler, hur hon en första gång förmår summera dissociationerna, ett överväldigande ljus som slår ut i henne, rör vid varje känsligt blad. Kanske måste vi bara vara lyhörda nu.

Men hur var det. Jag brukade gå ned till vattnet, den väldiga ansamlingen, det var sent på eftermiddagen, det var tidiga kvällar. Vad säger man Jag stod nere vid vattnet, jag var i min blomning. Nej. Jag var ingenting, och solen sögs upp. Jag såg fabrikerna, färjorna, vad säger man, varuhuskomplexen, de väldiga fartygsramperna, men vad var det jag såg när jag knöt min hand, ett litet hål mellan fingrarna där jag tvingade in världen: industriellt rött, industriellt blått, järnbalkarna som sträckte sig upp ur jorden, riktmärken för marsianer

12

Allt kan relativiseras, allt kan transkriberas till sin egen motsats. Vi kan också bli varandras idioter. Två bibliska kor som står och betar av det månförsilvrade gräset i reservatet. Det började för länge sedan. Det ska aldrig ta slut. Låt det komma i nästan ingen berättelse. Det är ett slags konvalescens. Men efter vilket slags sjukdom. Alfabetet är bedrägligt, ansatserna bryter samman, som om det fanns stora revor i grammatiken. Rädslan är omutlig. Det starka förebudet. Jag vill inte att du berättar mer, säger du. Men hur förhindrar man egentligen någon.

Säg himlen över vattnet och vattnet över jorden säg hopen av sorgmantlar bort över gräset säg de slitna och skadade gulfållade vingarna till vilken jord till vilken himmel säg skallarnas form och formler för skallar säg allt det som ger sig av i virvlande strömmar säg sången säg klangerna din kropp lämnar efter sig säg det som rör sig det som kommer så nära säg att du rör vid mig med inga fingrar säg att vi stiger uppåt allt djupare ryttlar vi försvinner och allt stilla.

Första person singularis är lögn Jag går med barnet till avslutningen, prästen är gravid och talar om de blomstervariabler hon såg i dikesrenen längs vägen på morgonen. Två killar fnissar och distraherar

13

varandra, kanske är det jag och Läppen Lundgren i Sävar kyrka 1982. En liten grupp nyanlända sjunger. Det finns ingenting mer konkret än sången, alla fåglar fjärrklingande, allt väger lika. Kom, så går vi. Kom, nu går vi härifrån.

Barnet försöker dölja sin gråt i kyrkogången, står sedan och håller om sina vänner i solen. Jag läcker så underbart, säger hon. Jag har aldrig läckt så för någon.

Bär mig, i beredskapsläge, minsta gram --- Vi är i förberedelserna nu --- Det var så här --- Så här var det --- Jag ska berätta --- Men rovdriften är skoningslös --- Våra röster bland de större varelseskarorna --- Vad är det som fortsätter som lögn i mig --- Ett övergivet körmaterial för ingen --- De exakta svängningstalen --- Men partituret ännu oläsligt.

Translitterationen fortsätter. Hjärtats väg, säger du och skriver vidare på Trädet med de 613 förgreningarna. Doktriner och förödande regelverk, svarar jag. Stigen in till det avgörande rummet, säger du, från en gata till en annan, från ett namn till ett annat. Men kanske är vi redan våra föreställningar om oss själva. Allt vill till sin skillnad, säger du, och tänder de båda ljusen, ger efter och böjer dig, kärleksformen och smärtformen väger lika, ljusa strån i ditt inre. Tunna, spretande fingrar öppnar sig inne i dig.

Men vem är det

14

som sysselsätter sig med oss Du talar om rädslan, genom varje annan rädsla, något som utan åthävor ger sig tillkänna i dig. Fyll mig med ditt mörka undantag, säger du, kom med otillräckligt, vi har ännu några ljusa sidor kvar fram till varandra.

Och du reser dig, går rakt ut ur reservatet, men kanske finns det ingen lösen för någon.

Och så har det blivit min plikt, att tömma huset, bränna det som ännu är brännbart i det babelska bålet. Väck med skiten! Ohämmad är elden, lågorna som kröks ut mot fylleparken av frånlandsvinden. Men hur överger man egentligen någon. En fråga om entropi, säger du och plockar upp de stenar vi lämnat efter oss på marken. Det är ett avtal. En viss form av liturgi, nådeljuset som långsamt sipprar in i någon, någon annan som vederfars ett evigt fördärv.

Kanske faller vi bara handlöst, utanför oss själva.

Kom in i solen!

Du står ute i vågorna och ropar på mig. Men jag befinner mig fortfarande i bilen ut till Atlanten, Pierre kör, somnar till och bilen kränger. Din mor skriker,

15