9789100197353

SAKER JAG LÄRT MIG OM SORG

FRIDA BLOM SAKER JAG LÄRT MIG OM SORG

ROMAN

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-019735-3 © Frida Blom 2023 Omslag Sara R Acedo Tryck ScandBook ab, eu 2023

Till mammorna och nästanmammorna

Det finns ett mellanting mellan livet och döden. Att inte riktigt födas och inte riktigt dö. Det är ett limbo, ett provrör. En kvarglömd snuttefilt på spårvagnen. En tunn skreva där ofödda barn trillar ner och läggs på hög. Det är den enda platsen som skrämmer mig mer än döden.

7

2017 Det finns en tråd, och de som väver tråden.

Det finns en sax, och de som kommer med saxen.

Jag är tjugoåtta år gammal. Jag har haft mens cirka tvåhundra­ tio gånger i mitt liv och minst lika många sammanbrott. Allt har brunnit, inga vägar lett till Rom, och varenda gång har jag stått som ett frågetecken tills blodet runnit och jag åter kommit till insikt om att det nog bara var hormoner. När jag var fjorton besökte jag ungdomsmottagningen för att få p-­­piller.

Den låg på bottenvåningen i huset där min farmor bodde.

Gult tegel med gemensamma balkonger som ingen orkade ta hand om och på väggarna i trapphuset blekrosa fiskmåsar med snusfläckar och fastklistrade tuggummin. Och mätarfjärilarna, alla dessa mätare. Om somrarna eller tidiga hösten getingar och humlor, ett långsamt döende surr från gummimattan vid entrédörren. Ibland trampade jag ihjäl dem av barmhärtighet, ibland av ren ilska. Första gången jag tog vänster i trapphuset istället för att springa upp till andra våningen smög jag som en ninja. Jag minns frågeformuläret: ”Har någon i din familj haft en blodpropp?” Nej, eller farmor då, men så länge ingen under femtio hade drabbats så räknades det inte. Jag var fjorton och hade inte börjat ha sex än, men det var så här man gjorde för att man hade acne, eller stora bröst, eller inga bröst, eller smärtor vid mens, eller ingen mens. Eller för att det var så alla andra gjorde. Jag fick en lapp i handen med ett namn på ett piller jag knappt kunde uttala, men som jag tog varje dag i flera år. Tills jag glömde och blev gravid med min pojkvän.

Jag var tjugo och blev från ingenstans sugen på salta kex, det 11

var det enda som gick att få ner. ”Medicinsk abort” stod det på informationsbladet jag hade framför mig. ”Kommer det att göra ont?” frågade jag barnmorskan, också då i det gula tegelhuset. ”Många väljer att göra det hemma, så det brukar inte vara någon fara.” På väggen ovanför hennes skrivbord hängde en teckning av en kossa med två juver.

Jag valde sjukhuset, en sal jag delade med fem andra unga kvinnor. En toalett jag delade med fem andra unga kvinnor. Jag var den enda som hade tagit med sin pojkvän, han hade i sin tur tagit med sudoku och laddat ner ett spel till telefonen där man skulle kasta en hopknycklad papperslapp och träffa olika föremål i ett kontorslandskap. Kvällen innan hade vi båda suttit tysta intill varandra och räknat poäng. Ur högtalarna hördes Pete Doherty skrika ”Fuck forever” och jag hade en stund innan svalt tabletten som skulle få fostrets hjärta att stanna.

Några timmar efter de sista vagitorierna, dem man tar för att sätta igång värkarbetet som ska driva ut fostret, kom kramperna. De steg från helvetet medan jag sket och kräktes på den enda toaletten som delades på sex. Utanför tystnad. Utanför sudoku och ensamma kvinnor och oanvända larmknappar. Kramperna var min dittills mest smärtsamma fysiska upp­levelse. Jag trodde att jag skulle dö. Det gjorde jag inte. Men min relation gjorde det, strax efteråt. Den hoppade från balkongen från femte våningen rakt ner i asfalten. Jag bönade och bad, sa saker som jag alltid menat och aldrig menat, så som man ofta gör när man är ung och kär och när självbevarelsedriften försvunnit för längesen. Men i vår relationskropp fanns ingen puls, inget kvar att rädda. Sen flyttade han till andra sidan jorden och kanske gjorde han någon gravid där, eller inte. Kanske var han livrädd att stå vid sidan om kramperna igen. Det kan jag förstå. Den som tror att den är på väg att dö är upptagen med att dö. Den som står bredvid kan bara titta på.

Böjd, av skam eller av smärta, hur ska man veta i det tillståndet, möttes jag av mina föräldrar utanför sjukhuset. Vi var 12

alla knäpptysta i bilen hem. Jag hade inget att säga, de hade antagligen för mycket.

Tiden gick. Ibland undrade jag vilken vecka jag skulle ha varit i och började räkna bakåt. Ibland fick jag för mig att jag vaknade av att något sparkade i min mage och drabbades av panik. Tänk om de glömt kvar något, ett ben, en arm, något livskraftigt som bestämt sig för att födas. Ingenting föddes och lättnaden fyllde mig. Men också en känsla jag aldrig tidigare nuddat vid. Den dök upp när jag såg en förälder lyfta upp sitt gråtande barn på en lekplats, när en släkting drabbades av havandeskapsförgiftning och sen la ut en bild på sin dotter med slangar i näsan i en kuvös. Det hände något med mig efter aborten. Trots att det antagligen inte var meningen att jag skulle ha ett barn där och då, hade jag betalat ett pris. Ett foster dog men ett frö såddes. Jag kunde inte se det då, men jag kunde känna det. Och jag kan se det idag.

13

Bara några månader senare träffade jag P inklämd på en bar någonstans på Linnégatan. Jag hade spillt öl över hela min vita t-shirt och var egentligen alldeles för full för att lägga ytter­ ligare en beställning. Han trodde att jag flörtade med hans äldre vän men jag försökte bara vara artig och trevlig. Så föll det sig att vi bytte nummer, att jag som aldrig har varit en som gör sånt tog hans ändå. Och så var det som om vi aldrig inte känt varandra. Jag åkte till Stockholm för att hälsa på en vän och när jag fem dagar senare klev av tåget i Göteborg stod han med blommor på perrongen och väntade. Vi drack pastis och lyssnade på Princevinyler i hans etta som egentligen var en gammal butikslokal. Det hände att människor band fast sina hundar i handtaget till ytterdörren när de skulle till kiosken bredvid för att köpa en lott eller ett paket cigg.

Alla klichéer bockade vi av. Han bjöd på hemlagad risotto på första riktiga dejten, en god, och flera år senare avslöjade han att han bjudit tre andra kvinnor på samma rätt innan han träffade mig. ”Som hundtricket du vet, fast med risotto då.”

Jag föll i alla fall. Vi dansade och drack och dansade och låg, och gick på fest på Rio Rio-båten som senare gick i graven, och vi skålade i bubbel på vår första nyårsafton tillsammans och bråkade framför alla hans övre medelklassvänner innan vi tog vagnen hem.

14

Jag jobbade som städare på polisarresten då. Väckarklocka 05.00 på lördagar och söndagar, inga bussar ut till industriområdet på helgerna. Istället fick jag gå nästan två kilometer längs den gamla travbanan i Mölndal och ner under broarna vid motorvägen. Vissa morgnar mötte jag människor med en sladdrig, porös vit plastpåse och då visste jag att de däri bar sina tillhörigheter som polisen haft i förvar under natten.

Ibland såg de förvånansvärt fräscha ut, så fräsch man kan se ut efter en kväll med fylla och slagsmål. Ibland kom samma person gående ett par gånger under loppet av en månad. På nyheterna berättade de att en kvinna på cykel blivit överfallen och utsatt för ett våldtäktsförsök en helgmorgon vid trav­ banan. De nämnde aldrig något om ifall gärningsmannen haft en vit plastpåse.

Jag minns lukten i korridoren som ledde till cellerna. En blandning av starka rengöringsmedel, urin och plast. Vissa vakter log när de mötte oss, men de flesta såg oss inte ens. Vi var de som skulle verka utan att synas. När en häktad hade kletat bajs över väggarna eller blodat ner toalettdörren var de glada över att kunna tillkalla oss. Då åkte skyddsdräkterna på och lappen upp på celldörren: ”HEPATIT A , HEPATIT B ”.

Så stod man där med en vattenslang och kunde knappt andas, tacksam för det nästan. Och så var det samma visa nästa helg.

Sommaren jag och P blev gravida hade en man bland många gått bärsärk och det var piss och blod och avföring på väggar och tak. Det tog tre timmar att få bort. Andetagen blev tyngre och tyngre innanför den tjocka vita rymddräkten. ”Tar du det 15

sista”, sa min kollega som skulle flexa den eftermiddagen. Jag vet knappt hur jag överlevde arbetspasset. Kallsvettig satt jag på bussen hem och undrade vad det var för fel på mig. Var det blodet, pisset, hepatiten, den deprimerande arbetsmiljön? Och varför var jag så sugen på något salt.

16