9789100196899

Tusen år av glädje o ch sorg

K a p i t e l

1

Skira natt Florstunna natt!! … otvungna skratt flammar upp på stigarna mellan fälten … en grupp skrålande dryckesbröder vandrar iväg mot den sovande byn …

N å g r a r a d e r u r ” S k i r a nat t ! ” , e n d i k t s o m m i n fa r s k r e v 1 9 3 2 , i e t t fä n g e l s e i S h a n g h a i

J

ag föddes 1957, åtta år efter grundandet av ”det nya Kina”.

Min far var fyrtiosju. När jag växte upp talade han sällan om det förflutna, för allt var insvept i den dominerande politiska berättelsens tjocka dimma, och varje försök att ta reda på fakta riskerade att provocera fram en mot­attack som man inte vågade tänka på. För att leva upp till de nya makthavarnas krav tvingades det kinesiska folket se sitt andliga liv tyna bort och förlorade förmågan att berätta vad som verkligen hade hänt.

Det skulle gå ett halvt århundrade innan jag började fundera på detta.

Den 3 april 2011 skulle jag just gå ombord på ett plan från Beijing Capital Airport när en hop civilklädda poliser omringade mig, och under de följande åttioen dagarna försvann jag in i ett svart hål. Under fångenskapen började jag tänka på det förflutna, i synnerhet på min far. Jag försökte föreställa mig hur livet kunde ha varit för honom när han satt inspärrad i ett av nationalisternas fängelser åttio år tidigare. Jag insåg att jag inte visste särskilt mycket om det han hade gått igenom, och att jag aldrig hade visat något aktivt intresse för hans erfarenheter. När jag växte upp gjorde den

Weiwei_Tusen år.indd 9

2022-06-29 15:12

10

ai weiwei

ideologiska indoktrineringen att vi utsattes för ett intensivt påträngande ljus som fick våra egna minnen att försvinna tillsammans med skuggorna.

Minnen var bördor och det var bäst att göra sig av med dem. Snart förlorade folk inte bara viljan, utan också förmågan att komma ihåg. När igår, idag och i morgon blandas så att allt blir ett suddigt dis förlorar minnena nästan all betydelse – och är dessutom potentiellt farliga.

Många av mina tidigaste minnen är splittrade. När jag var liten var världen jag såg delad itu. På ena sidan struttade de amerikanska imperialisterna runt i frack och hög hatt, med promenadkäpp i handen och sina knähundar i hälarna: de var britter, fransmän, tyskar, italienare och japaner, tillsammans med reaktionärerna i Kuomintang, som hade förskansat sig på Taiwan. På andra sidan stod Mao Zedong och solrosorna som omringade honom – det vill säga folken i Asien, Afrika och Latinamerika, som strävade efter oberoende och befrielse från kolonialism och imperialism. Det var vi som representerade ljuset och framtiden.

På propagandabilderna åtföljdes den vietnamesiske ledaren, ”farfar” Ho Chi-Minh, av orädda unga vietnameser i bambuhattar som riktade sina vapen mot de amerikanska stridsplanen uppe i skyn. Varje dag fick vi höra hjältesagorna om deras segrar över yankeebanditerna. Mellan dessa två sidor fanns en oöverstiglig klyfta.

Under denna informationsfattiga tid var det personliga valet lika rotoch substanslöst som andmat. Utan individuella intressen och bindningar föll det försvarslösa minnet ihop och smulades sönder: ”proletariatet måste befria hela mänskligheten innan det kan befria sig självt”, hette det.

Efter alla omvälvande händelser som Kina hade genomlidit reducerades nu äkta känslor och personliga minnen till ett grus som enkelt kunde ersättas av kampens och den ständiga revolutionens diskurs.

Det som var bra var att far var författare. I poesin kunde han uttrycka sina innersta känslor, även om dessa små rännilar av ärlighet och uppriktighet inte fick något naturligt utlopp under de många perioder då de politiska flodvågorna svepte allting med sig. Idag kan jag bara plocka upp de skingrade fragment som har blivit kvar efter stormen och försöka pussla ihop en bild av dem, hur ofullständig den än må vara. Året då jag föddes släppte Mao Zedong loss en politisk storm – anti-

Weiwei_Tusen år.indd 10

2022-06-29 15:12

Tusen år av glädje o ch sorg

11

högerkampanjen – som skulle rensa ut de ”högerinriktade” intellektuella som hade kritiserat de styrande. Den malström som svalde far vände också mitt liv över ända och gav mig sår som jag bär på än idag. Som ledande ”högeravvikare” bland de kinesiska författarna tvingades far i exil och till ”omskolning genom arbete”. Det blev slutet på det relativt behagliga liv han hade haft sedan inrättandet av den nya regimen 1949. Efter att först ha skickats till den iskalla vildmarken i nordost omplacerades vi till staden Shihezi, vid foten av Tianshanbergen i Xinjiang. Likt en liten båt som söker skydd undan en tyfon låg vi för ankar där tills de politiska vindarna vände igen.

1967 gick sedan Mao Zedongs ”kulturrevolution” in i ett nytt stadium, och min far – som nu betraktades som leverantör av borgerlig litteratur och konst – hamnade än en gång på svarta listan över ideologiska måltavlor, tillsammans med trotskister, avfällingar och andra som motarbetade Partiet. Jag skulle snart fylla tio, och det som sedan hände finns för alltid kvar hos mig.

I maj det året kom en av de ledande revolutionära radikalerna i Shihezi på besök. Far hade haft det för bekvämt, sa han, och nu skulle de skicka honom till en avlägsen paramilitär produktionsenhet för att ”omformas”.

Far svarade inte. ”Vill du att vi ska ställa till med avskedsfest för dig?” snäste mannen.

En kort tid därefter stannade en lastbil av märket ”Befrielsen” utanför vår port. Vi lastade på några enkla möbler och en hög med kol, och kastade upp våra hoprullade sängkläder på flaket. Vi hade inte mycket mer att ta med oss. När far klättrade upp i förarhytten började det regna.

Min styvbror Gao Jian och jag tog oss upp på lastbilsflaket och satte oss på huk under presenningen. Stället vi skulle till låg i utkanten av Gurbantünggütöknen och var känt i trakten som ”lilla Sibirien”.

Mor bestämde sig för att åka tillbaka till Beijing med min lillebror Ai Dan istället för att följa med oss. Efter tio år i exil var hon inte ung längre, och hon stod inte ut med tanken på att leva under ännu mer primitiva

Weiwei_Tusen år.indd 11

2022-06-29 15:12

12

ai weiwei

förhållanden. Längre än Shihezi ville hon inte resa. Det var omöjligt att hålla ihop familjen. Jag bad inte mor att följa med oss eller lämna kvar lillebror. Jag höll tyst och tog varken farväl eller frågade om hon skulle komma tillbaka. Jag minns inte hur lång tid det tog för dem att försvinna ur vår åsyn när vi körde iväg. Vad mig anbelangade spelade det ingen roll om vi stannade eller åkte, och det var hur som helst inte upp till oss.

Lastbilen krängde häftigt när den skakade fram längs en till synes oändlig grusväg full av gropar och raviner, och jag var tvungen att hålla fast mig hårt i ramen för att inte slungas iväg. En matta som låg bredvid oss fångades av en vindfläkt och efter bara några sekunder virvlade den iväg och försvann in i dammolnet som bolmade upp efter oss.

Efter ett antal skelettskallrande timmar stannade lastbilen till sist vid utkanten av öknen. Vi hade anlänt till vår destination: Produktions- och uppbyggnadskåren i Xinjiangs militärdistrikt, 8:e jordbruksdivisionen, 23:e regementet, 3:e avdelningen, 2:a kompaniet. Den var en av många liknande enheter som hade upprättats i Kinas gränstrakter under 1950-talet, i två olika syften. I fredstid skulle arbetarna i produktions- och uppbyggnadskåren odla upp ny mark och engagera sig i jordbruksproduktionen, så att landets ekonomi stärktes. Om krig bröt ut med någon av Kinas grannar eller om det uppstod oroligheter bland de etniska minoriteterna skulle arbetarna gå in i sin militära roll och stödja de nationella försvarsinsatserna.

En annan sak som vi snart skulle få egna erfarenheter av var att den sortens enheter ibland hade en annan funktion – de inhyste förbrytare som hade förvisats från sina hem någon annanstans i Kina.

Det var kväll och ljudet från en flöjt hördes bortifrån en rad låga lerhyddor. Ett antal unga arbetare stod utanför dem och studerade oss nyfiket.

Vi tilldelades ett rum som inte innehöll mer än en dubbelsäng. Far och jag flyttade in det lilla bordet och de fyra pallarna som vi hade tagit med oss från Shihezi. Golvet bestod av trampad jord och väggarna av lertegel där vetestjälkar stack ut. Jag tillverkade en enkel lampa genom att hälla fotogen i en tom medicinflaska, göra hål i korken och trä en bit skosnöre genom den.

Weiwei_Tusen år.indd 12

2022-06-29 15:12

Tusen år av glädje o ch sorg

13

Far krävde inte mycket av livet, förutom tid att läsa och skriva. Och han hade inte särskilt mycket att ta ansvar för. Det hade alltid varit mor som tog hand om hushållsarbetet, och hon hade aldrig förväntat sig att vi skulle hjälpa till. Men nu var det bara far, Gao Jian och jag, och vårt hushåll väckte stor nyfikenhet hos de andra arbetarna, råbarkade ”jordbrukskrigare” som gick rakt på sak när de frågade ut oss. ”Är det där din farfar?” brukade de fråga mig, eller ”Saknar du din mamma?”. Med tiden lärde jag mig att själv ta hand om saker och ting.

Jag försökte bygga oss en spis, så att vi skulle få värme och kunna koka vatten. Men spisen läckte ut rök överallt utom i skorstenen, och när jag eldade i den sved det i ögonen och jag höll nästan på att kvävas innan jag insåg att jag måste låta luften flöda fritt in i kammaren. Sedan var det alla de andra dagliga göromålen, som att hämta vatten från brunnen, hämta mat i matsalen, mata spisen med ved och skyffla ut askan. Någon måste göra allt detta, och vanligtvis var denne ”någon” jag.

För oss var det förflutna helt avskuret från vår nya existens: de två hade inget gemensamt, förutom att solen gick upp och ner. Vårt liv liknade en överlevnadskurs utan slutdatum i vildmarken – om vi nu skulle ha turen att överleva. Produktionskårens område vette mot norr, mot en öken lika stor som Schweiz. Första gången jag såg den blev jag så upphetsad att jag sprang över den ofruktbara sanden tills jag tappade andan. Då lade jag mig platt på marken och stirrade upp i den oändliga blå himlen. Men upphetsningen lade sig snabbt. I solens intensiva sken fanns inga skuggor i öknen, en saltslätt så vit att den såg ut att vara täckt av ett tjockt lager snö. Så fort en het vindfläkt drog förbi rullade torra buskar hit och dit,

Weiwei_Tusen år.indd 13

2022-06-29 15:12

14

ai weiwei

och sandkornen stack mig i ansiktet och borrade sig in i huden som nålar.

Arbetarna kom från mycket skilda omständigheter, med mystiska, tabubelagda förflutna som de här gränstrakterna hade hjälpt dem att lägga bakom sig. Bortglömda av de samhällen som de en gång hade tillhört levde de enbart i nuet. Många tillhörde de stigmatiserade ”fem svarta”: de var jordägare, rika bönder, kontrarevolutionärer, dåliga element och högeravvikare. Eller så var de, som jag, barn till medlemmar av de fem svarta. Några var före detta soldater och andra var ungdomar vars hembygd inte ville ha dem eller som hade flytt från utfattiga områden i det kinesiska inlandet. Här kunde de åtminstone undkomma svälten genom att bryta ny mark och odla tillräckligt med grödor att livnära sig på.

Far placerades först i skogsbruksteamet. För att isolera honom och begränsa hans dåliga inflytande beordrades han att beskära träd på egen hand, och skickades ut med en sekatör och en liten såg. De almar och smalbladiga silverbuskar som växte på jordbruket hade inte beskurits sedan de planterades, och växte nu så slarvigt att de mer liknade buskage än träd. Får hade gnagt på stammarna och grenar stack ut överallt. Men far blev snabbt förtjust i sin nya uppgift, eftersom han älskade träd och var nöjd med att kunna hålla sig undan de andra.

Under tiden gav jag mig iväg på morgnarna för att tillsammans med sex eller sju andra elever i andra och tredje klass delta i lektionerna som gavs av skolans enda lärare i dess enda klassrum. Kompaniet tillhandahöll ingen utbildning för äldre barn, så min bror Gao Jian, som var fem år äldre än jag, fick gå på högstadiet i en annan produktionskårsenhet, där han inhystes.

När skolan var slut hämtade jag en termos och gick en lång, lång sträcka för att möta far. På håll kunde jag se honom röra sig runt ett träd, kapa några grenar här och där och sedan ta ett par steg bakåt för att kontrollera att de två sidorna var i balans. När han till sist upptäckte att jag var på väg tog det honom några sekunder att slappna av. En gång minns jag att han torkade sig i pannan medan han satte i sig vattnet jag hade med mig, och sedan gav mig en almgren som han hade sågat av. Han hade noggrant skrubbat bort alla missbildningar och blemmor, och den var len och glänsande som en uråldrig spira.

Weiwei_Tusen år.indd 14

2022-06-29 15:12

Tusen år av glädje o ch sorg

15

Mitt i kompaniets högkvarter fanns en aula. Fasaden pryddes av en femuddig stjärna, vars klarröda färg hade bleknat till en matt roströd nyans. Här i produktionskåren hade aulan samma status som förfaderstemplen hade haft förr i tiden. Den här sortens lokaler fanns nu överallt i Kina, i fabriker och kommuner, hos myndigheter, skolor och arméförband. Ovanför scenen hängde ett porträtt av Mao Zedong, med Marx och Engels till höger och Lenin och Stalin till vänster. Alla såg ut över lokalen med blicken fäst i fjärran.

Oavsett hur utmattande dagens arbete hade varit höll kompaniet möte efter middagen varje kväll. I kvicksilverlampans hårda sken ställde tvåhundrafyrtio arbetare och deras familjer upp sina pallar på golvet och lyssnade på den politiske kommissarien när han avgav ideologisk rapport och analyserade den politiska utvecklingen på nationell nivå. På den här tiden, när ”politiken” invaderade alla aspekter av livet, måste alla be ordförande Mao om instruktioner innan dagens studier eller arbete inleddes, och vid slutet av dagen genomfördes en liknande ritual, då vi inför ordföranden redogjorde för hur studierna eller arbetet hade fortskridit. Den politiske kommissarien var tvungen att ge oss råd om hur vi skulle genomdriva partilinjen, implementera Partiets politik, verkställa beslut och direktiv från högre ort samt studera marxism-leninismen och Mao Zedongs tänkande.

När han var klar med det brukade vår befälhavare utvärdera dagens arbete och räkna upp nästa dags uppgifter.

Vanligtvis brukade de som tillhörde ”de fem svarta” beordras fram till scenkanten, där de tvingades stå och hänga med huvudet som duktiga botgörare inför publiken nedanför. Även om far uppenbarligen var där brukade den politruk som höll i ceremonin ropa: ”Är den store högeravvikaren Ai Qing på plats?” Att lägga till ett ”store” framför ”högeravvikaren”

Weiwei_Tusen år.indd 15

2022-06-29 15:12

16

ai weiwei

var praxis när man talade om min far, även om vi inte hade en aning om vad just det prefixet syftade på. Vid ett tillfälle kritiserades han till och med för att vara ”borgerlig romanförfattare”, en underlig titel med tanke på att han var känd för sin poesi. Men publiken var egentligen inte intresserad av vem han var eller vad han hade gjort i livet. Allt som sades under mötena ingick i standardproceduren och var fullkomligt rätt och rimligt, för revolutionen måste ha fiender – utan dem skulle folk känna sig illa till mods.

När far kallades fram brukade han resa sig från pallen, ta sig igenom hopen och inta sin plats på scenen. Håret hängde ner över pannan när han bugade sig som tecken på att han erkände sina brott. För ett ögonblick dämpade sig publiken en aning, men sedan blev de sina vanliga sorglösa jag igen: barnen rusade runt, männen drog vulgära skämt och kvinnorna ammade sina spädbarn eller stickade eller knaprade på solrosfrön medan de skvallrade.

Om politruken på scenen sa: ”Nu låter vi den store högeravvikaren Ai Qing gå”, lämnade far omedelbart aulan. Han visste aldrig i förväg om det skulle bli så. Det berodde helt och hållet på om det hade kommit något ”nytt direktiv” från ordförande Mao som åhörarna måste få ta del av. I så fall fick far inte närvara.

Under kulturrevolutionens första år kom det nya direktiv från ordförande Mao nästan varje dag och natt. Kompaniets kopist skrev av dem ord för ord och rad för rad medan de lästes upp i telefonen, för att sedan delges offentligt under kvällsmötena. Dessa meddelanden fyllde ungefär samma funktion som Donald Trumps nattwittrande: en direktförmedling av ledarens tankar till hans hängivna följare, som framhävde hans okränkbara auktoritet. I det kinesiska fallet gick uttalandena ännu längre, eftersom de hade juridisk betydelse. Så fort de hade meddelats brakade en kakofoni av trummor och gonggongar loss, för att fira förkunnandet av Maos visdomsord. Alla som hörde dem fick en energikick. Här, och överallt i landet, utspelades såna scener varje dag, och det skulle ta många år innan man slutade utfärda den sortens ”nya direktiv”.

Kulturrevolutionen var – enligt vad vi fick höra – ”ett djupare, bredare stadium i den socialistiska revolutionens utveckling”. Den revolutionen var i sin tur ”en revolution som berörde människor in i hjärteroten”. Dess

Weiwei_Tusen år.indd 16

2022-06-29 15:12

Tusen år av glädje o ch sorg

17

mål var att ”rensa ut de makthavare som har valt den kapitalistiska vägen, kritisera de borgerligt reaktionära akademiska ’auktoriteterna’, kritisera borgarklassens och alla utsugarklassers ideologi, reformera utbildningen, kulturen och allt i överbyggnaden som inte överensstämmer med den socialistiska ekonomiska basen, för att på så sätt befästa och utveckla det socialistiska systemet”. När jag växte upp genomsyrades vardagslivet av den sortens uppblåsta språk, och även om det inte var lätt att förstå vad som menades verkade retoriken ha hypnotiska, ja, rent av narkotiska, egenskaper. Alla var som besatta av den.

Aulan fungerade också som matsal. När det var dags att äta tvingades far stå vid ingången och banka på en gammal tvättbalja av emalj, och på så sätt visa för alla att han var högeravvikare och kriminell. Folk vande sig snart vid att se honom och arbetarna gick förbi utan att tänka närmare på saken, där de stod i den långa kön till köksluckan. Där måste de lämna in sina mat- och måltidskuponger och citera något som ordförande Mao hade sagt för att kocken skulle lassa upp en portion. Kocken reciterade i sin tur samtidigt ett annat citat, för att bekräfta sitt engagemang för revolutionen. Vårt liv var en teaterscen och alla spelade automatiskt den roll de hade tilldelats: om far någon gång inte dök upp på sin vanliga plats vid ingången kunde det vara ett tecken på att ett större elände var på gång, och då blev alla nervösa.

Under en tid som präglades av trist rutin och materiell fattigdom var det kring köket alla fantasier kretsade, även om maten inte förändrades särskilt mycket från en dag till en annan. Varje morgon blandade kocken majsmjöl med varmt vatten och lade degen i en kvadratmeterstor låda.

Fem såna lådor staplades sedan i en järngryta och ångkokades i trettio minuter. När locket lyftes av fylldes hela köket av ånga, och kocken skar upp majsbrödet horisontellt och vertikalt, till fyrkantiga bitar som var och en vägde 200 gram. För att visa hur rättvis han var brukade han väga bitarna offentligt. Samma majsbröd serverades från årets första dag till dess sista, med undantag för 1 maj och 1 oktober (Kinas nationaldag), då brödet fick en tunn röd glasyr, gjord på socker och eventuellt jujubär. Om någon hade turen att hitta ett jujubär i sitt bröd blev det alltid stor uppståndelse. Kompaniet ägde enorma majsfält, men vi fick aldrig någonsin

Weiwei_Tusen år.indd 17

2022-06-29 15:12

18

ai weiwei

färskt majsmjöl att äta, bara ”beredskapsgröda” som hade legat lagrad längre än någon hade en aning om. Den skrapade i halsen när man svalde och stank av mögel och bensin.

Var och en av oss – far, Gao Jian och jag – fick en månadspeng på 15 yuan, ungefär 30 svenska kronor, enligt dåtidens valutakurs. Så vår sammanlagda inkomst var bara 45 yuan i månaden, fast de vanliga arbetarna fick 38, 75 per person. Far rökte ett slags billiga cigaretter som kostade 5 fen per paket och luktade skarpt, som bränt ylle. Ofta slutade cigaretten brinna efter bara några bloss. Tack vare de cigaretterna fick hans vadderade uniforms­ jacka flera nya hål. Tändstickor klassades som ”beredskapsmaterial” och varje familj tilldelades en ask i månaden. Vi fick ofta slut på tändstickor, och för att få igång spisen var jag tvungen att låna eld av grannen.

För att spara pengar övergick far till att röka den tobak som kompaniet själv odlade. Vi rullade gamla kvitton till rör som vi fyllde med söndersmulade tobaksblad. Varje kväll hjälpte jag honom att rulla lite drygt tjugo cigaretter och sedan förpacka dem prydligt i en burk av blåvitt porslin som av någon anledning inte hade förstörts när rödgardisterna sökte igenom vårt förra hem. Handtagen och locket var av rent silver, och burkens kropp var dekorerad med en liten bro över en bäck och en tjänstepojke med en cittra i närheten av ett klipputsprång, samt några tårpilar och en halmtäckt stuga, vars träinramade fönster stod på glänt. Burkens glänsande vita porslin och koboltblå dekor lyste upp det mörkaste hörn.

När natten föll och ett ogenomträngligt mörker sänkte sig över vetefälten därute, stämde insekterna upp ett oavbrutet surrande. Far och jag satt på varsin sida om det lilla bordet, och oljelampan fick våra skuggor – en stor, en liten – att avteckna sig på väggen bakom oss. Mitt huvud var ofta lika tomt som rummet, tömt på fantasi och minnen. Far och jag var som främlingar, vi hade inget att säga till varandra. Ofta stirrade jag bara in i lampans hoppande låga.

Men ibland, just som jag höll på att somna, började far gå igenom sina minnen och tala om det förflutna. Bit för bit förflyttades jag till de platser han hade besökt, träffade de män och kvinnor han hade känt, och började förstå en del om hans kärleksliv och äktenskap. När han talade var det som om jag inte var där. Hans historieberättande verkade inte ha

Weiwei_Tusen år.indd 18

2022-06-29 15:12

Tusen år av glädje o ch sorg

19

någon annan funktion än att se till att floden av minnen inte torkade ut.

I lilla Sibirien förde isoleringen oss närmare varandra och fattigdomen innebar ett annat slags överflöd, som skulle komma att lägga grunden till mitt framtida liv.

Weiwei_Tusen år.indd 19

2022-06-29 15:12