I – Jag läser alltid slutet först … ja, SLUTET FÖ RST … för att sedan bakifrån skumma igenom slumpmässiga sidor fram till inledningen, berättar Rafael med uppjagad röst. – Vänta lite nu … – Och inte förrän jag skaffat mig en tydlig vision av helheten, fortsätter han leende. Så beslutar jag odemokratiskt och enhälligt, förstås, om jag ska läsa boken överhuvudtaget. – Det här är fan i mig inte klokt, nu måste jag faktiskt säga ifrån, Rafael, jag respekterar Er, men det här är provocerande … Ni, Ni förstör … skändar litteraturen, trampar och skiter på hela konsten … Ni, jag finner inte ens ord … Den store konstsamlaren Herr Warneford hakar fast två fingrar innanför stärkkragen och drar för att ge utrymme åt det hårdnande åderknippet. Blodet stiger honom uppför halsen och till hans redan blankrosa ansikte. Två vita rivspår leder parallella genom rodnaden ner till hans fingrar i kragen. – Herr Warnefield, fortsätter Rafael skrattande. Jag talar … – Warneford, rättar han lätt irriterat. – Förlåt mig, säger Rafael med sänkt röst. Det var en metafor för … Jag talar … jag talar egentligen om konstnärens resa fram till det färdiga verket, från ljus till mörker, den bakvända processen som … – Mina Herrar, ursäkta att jag lägger mig i, lägger sig en ung man i deras samtal. Men jag råkade överhöra Er dispyt och ville komma med ett viktigt inpass som …
13