9789100195427

Mircea Cărtărescu

MELANCOLIA Översättning Inger Johansson

albert bonniers förlag

Dansen

På en av mina otaliga resor i Arkipelagen kom jag till en ö omgiven av grönt vatten där sexkantiga solblänk glittrade, så ljusa till färgen mot det omgivande havets mönjeröda och så skuggade av väldiga vingar när albatrosserna kom glidande över den obefläckade himlen, att det var en fröjd för varje mänskligt öga. Man frågade sig osökt om det var på denna klippiga plats man kunde finna det slott som vanligt folk i röd filtfez och gördel med krum dolk i talade om under siestan. De kunde berätta om slottet som inte var byggt av människohänder och hade många salar fyllda med enastående mirakler, men att våga livet för dem var inte lönt och inte heller att berätta någon saga skriven med nål i ögonvrån om dem när man satt på huk vid en vägg och rökte vattenpipa. Mitt i slottet fanns Utgången och den övervakades av en skräckinjagande väktare som man inte kunde ta sig förbi. Ingen hade någonsin kunnat besegra honom och de som hade kommit tillbaka därifrån var knäckta som efter en förlorad strid. Vad som fanns på andra sidan Utgången visste ingen, men änglarna som emellanåt steg ner på någon av öarna för att välsigna en procession med gråtande ikon eller läxa upp någon som legat med hustrun under hennes orenhet, eller helt enkelt bara för att ha något att göra, talade om ett djup liknande havsdjupen där fartygsvrak låg med skrov som bågnade av skatter, om spetsnäbbade fiskar, sjöstjärnor och uråldriga statyer med marmorhud.

9

Det hette att en sjöman åtminstone en gång i livet kunde komma till ön, styrd som han var av sitt astrologiska födelsediagram. Därför blev jag inte förvånad när även jag vid fyllda femtio, den ålder då en människa med hud garvad av salt och stormar vänder hem, fick lov att sätta min fot på sagoöns heta sandstrand. Jag var inte rädd men gladde mig inte heller nämnvärt: så måste det bli, som jag alltid sa mig inför varje ny dag, ny kvinna och ny knivhuggen främling. En människa kan bara göra det som blir henne givet ovanifrån. På sitt yttersta ska var och en blicka tillbaka på sitt liv och inse att det blev som det måste bli.

Jag tog mig i land med en jolle och lät segelfartyget ligga för ankar hundra famnar ut från klipporna. Det var eftermiddagssol och man såg ingen skugga någonstans. Fikonträden frodades och dignade av violetta frukter. Mitt på ön fanns en ring av sneda, oregelbundna klippblock som liknade en jättes tandgarnityr.

Blott med svårighet fann jag en glipa som jag kunde ta mig in genom. Där bland klipporna reste sig nu detta slott – som inte var något människoverk – med gula murar och en kupol formad som ett kranium. Jag steg in genom porten, på jakt efter skugga mer än efter äventyr, ty solskenet var obarmhärtigt och mina kläder och mitt hår var genomvåta som om jag hade simmat in från båten. I de vidsträckta salarna fann jag skugga, gott om djup, välgörande skugga av bästa halt.

Slottet var ofantligt stort och folktomt. Väggarna var från golv till tak prydda med arabesker. På innergårdarna fanns fontäner där vattnet sedan länge hade avdunstat. Bottnen i varje fontän var formad som en snäcka, nu höljd i dammig spindelväv. Längs salsväggarna satt dörrar i rad och jag öppnade så många jag orkade. Innanför varje dörr låg ett rum med ett fönster ut mot havet. Mitt på golvet stod en sockel med ett surrande, obegripligt maskineri ovanpå, eller också sprattlade där en guldfisk, svävade en kristallkula eller satt en liten flicka, iförd en rustning av röd 10

pärlemor som liknade någon märklig havsvarelse med dinglande ben, och såg på mig med uttråkad min. I ett annat rum satt en gräshoppa stor som en hund med en vattendroppe mellan käkarna och betraktade mig med blinda ögon.

Den ena salen följde på den andra men snart lät jag bli att öppna dörrarna, vilka överraskningar som än kunde finnas i rummen innanför, eftersom jag otåligt letade efter Utgången.

I timmar vandrade jag på det släta golvets polerade stenhällar.

Här och var såg jag också stora symmetriska öppningar åt alla håll i ytterväggarna genom vilka himlen och havet syntes. I de breda fönsternischerna satt måsfåglar och tittade in med röd blick men vågade inte kränka skuggan därinne med sin flykt. När jag nästan hade slutat tro på berättelserna från öarna och börjat fundera på att ta mig tillbaka till fartyget, kom jag fram till ett högt valv klätt med porfyr och steg in i den sal där den jättelika portalen fanns. Salen var cirkelrund och jag kunde räkna till ytterligare elva likadana ingångar i den röda porfyren. De som låg mittemot syntes knappt i den ofantliga salen. Jag antog att jag befann mig mitt inne i slottet under det kranieliknande valv som jag hade sett redan utifrån havet, men nu såg jag det inifrån halvklotet och i förundran konstaterade jag att det var bemålat med bilder av vindlingarna i en hjärna – denna människosjälens tron av levande, förgänglig substans.

Mitt i salen, rakt under ett runt fönster i kupolens tak, föll en gnistrande, vinkelrät ljuspelare in, till tecken på att solen ständigt stod i zenit över ön. Långt borta gnistrade också portalen och bländade mig med sin låga när jag kom in, så att jag fick skugga med armen för ögonen. Det var precis som det kunde vara i ungdomen när jag dök från fören på en båt ner i det gnistrande havet som omgav mig, och jag simmade mot solen i ett glödande ljusstråk där vattenblänket oupphörligt skiftade.

När jag kom fram till Utgången blev jag stående häpen och andlös, för i samma ögonblick dök väktaren fram ur dess djup, 11

som om han hade väntat på mig där sedan världens begynnelse.

Vi såg fientligt på varandra, båda fast beslutna att inte till något pris i världen falla undan, för han hade lovat gudarna att hejda inkräktare om det så skulle kosta honom livet, och jag ville veta vad som fanns utanför, och denna min vilja var på en gång min ed och min gud. Vi stod där öga mot öga och såg hätskt på varandra med portalen mellan oss.

Väktaren var en bjässe i femtioårsåldern. Hans högra tinning var fårad av ett ärr som påminde om det jag har i min vänstra tinning. Hans kläder liknade dem jag bar, men han var säkert vänsterhänt eftersom han bar sitt svärd i en skida på höger höft.

Stövlarna kunde ha varit sydda av samma stövelmakare som hade tillverkat mina, men i så fall hade han präglat sina initialer fel på stövelskaften: väktarens var egendomligt spegelvända.

Jag tog ett steg framåt och han gjorde likadant. Jag gjorde en ansats att gå runt honom men han tog genast ett steg åt samma håll och ställde sig i vägen. Jag skulle just stöta till honom med handflatorna när han stötte till mig så att våra händer slog ihop.

Röd av ilska drog jag kniven ur bältet i samma ögonblick som han gjorde likadant. Jag måttade med knivspetsen mot hans hjärta – och vem tror mig när jag säger detta? Ja, vem kan tro på trolldom och magi? – för spets mot spets stötte våra dolkar ihop så som aldrig skett förut och inte alls kan hända. Jag kastade dolken i golvet, förvissad om att den inte skulle bli till någon nytta, och han gjorde detsamma men förlitade sig kanske desto mer på den diaboliska styrkan i sina trollkonster.

Flämtande som de medelålders män vi var, blev vi stående ansikte mot ansikte och blängde uppgivet på varandra. Jag tog mig samman och gick till angrepp igen av alla krafter – men förgäves. Det var som om han hade tusen händer och hundra kroppar. Med sitt ludna huvud, sitt breda bröst, sin stora mage och sina välformade lår fyllde han helt den lysande platsen framför Utgången. Så följde en flera timmar lång kamp då vi låste 12

varandras grepp, pustade, kved och svor över varandra så att det ekade mot salens avlägsna väggar.

Jag spände blicken i väktaren som hittills hade satt skräck i alla motståndare, och jag försökte hitta ett sätt att överlista honom. Jag började följa hans rörelser, lade huvudet på sned och såg forskande på honom, varpå han gjorde likadant. Men när jag böjde mig åt höger, lutade han sig åt vänster och på så sätt befann vi oss hela tiden mittemot varandra. Jag böjde mig framåt och han följde efter. Jag lyfte vänster arm, han lyfte höger. Jag lade handen på hjärtat och han lade sin på höger sida!

Han var ett monster som bara till det yttre liknade en människa, innanför huden var han lika vrång som vänsterhanden kan vara jämfört med den högra. Jag föll omkull men reste mig igen framför Utgången (den enda i världen, enligt vad de tandlösa sierskorna på grönsakstorget hade anförtrott mig) och ställde mig bröst mot bröst med honom, öga mot öga, mun mot mun, händer och fötter mot hans händer och fötter, och pressade mig av alla krafter mot hans starka, iskalla kropp. Och våra pannor trycktes mot varandra tills de blev blå.

Jag kunde inte komma förbi. Min häpnad visste inga gränser.

Jag hade förväntat mig en svår kamp mot den allsmäktige väktaren och tänkt att jag till slut skulle få bada i mitt eget blod, men detta sega motstånd hade bragt mig ur fattningen. Vi var ungefär lika stora: varför kunde jag inte bara vräka undan honom och äntligen få komma förbi? Var det mitt öde att aldrig få se skatterna i de sjunkna vraken, de bleka statyerna, det förrädiska ljuset i havsdjupen?

Jag stannade kvar i flera dygn och letade till en början efter någon glipa i den fördömde väktarens yttre, låg sedan uppgivet på golvet, greps så av raseri, reste mig och började sparka på hans ben och boxa på hans knytnävar, hela tiden beredd att sluta, men låg till sist återigen förtvivlad i en hög på golvet … Så småningom lade jag mig raklång på magen på det kalla sten13

golvet och han gjorde likadant. Jag stödde hakan i händerna och funderade tills hjärnan höll på att sprängas. Den obändige väktaren var förstås lika stark som jag. Min kroppsstyrka hade visat sig verkningslös, jag skulle bara kunna komma förbi med hjälp av någon list som jag måste tänka ut snarast möjligt.

Ner genom den stora blå öppningen högst upp i kupolen kom plötsligt ändlösa skaror av ljusomstrålade änglar som var mer påflugna än myggor. De flockades omkring mig och kom med meningslösa råd, tjatade om dogmer och sakrament tills jag blev utled på deras askgrå ansikten som varken kunde skratta eller gråta. Andra som var identiskt lika men undflyende slog sig ner och drog upp benen under sig i salens fönsternischer vilkas höga smala fönster var tvåfaldigt blåmålade, havsblå som havet nedtill och himmelsblå som himlen upptill.

Den sommaren hemsökte änglarna Arkipelagen. Ett annat år hade det varit invasion av harpyor och ännu längre tillbaka hade mjuka stenar, genomskinliga som maneter, ätit människor och bara efter något ögonblick spottat ut ben och skalle. Gammalt folk kunde också minnas havets oklädda kvinnor som förr kunde stiga upp ur vågskummet, hålla fram handflatan för fiskarna och visa ägg stora som citroner, var och en med en liten hopkrupen människovarelse i. Och varje liten varelse liknade fiskaren som såg den och kallade honom pappa och bad att få följa med hem till hans stuga. Änglarna var inte den värsta av alla märkliga hemsökelser som drabbat Arkipelagen genom åren, men de hade gjort sig omöjliga för öborna genom sitt eviga tjat: du skall inte stjäla, inte dräpa, inte ha begär till din nästas hustru … Traktens sjöfarare brukade säga att änglarna var en värre plåga än de människoätande stenarna de hade upplevt som barn. Nu satt de som fiskmåsar i fönstren och vände huvudena än åt ena, än åt andra hållet och slog kanhända vad om vem som skulle segra, för i ögonvrån skymtade jag titt som tätt hur mynt blänkte till när de singlades upp i luften, skickligt fångades i en handflata och med 14

en smäll placerades på en handlov. ”Krona!” skrek några. ”Klave!” ropade andra, men jag anade inte hur det hade avlöpt förrän någon av änglarna skrek till så att det ekade under kupolen, i bestörtning eller triumf. I luften var myntet transparent som en maskrosboll, men ängeln själv hade daskat det så hårt mot handen där det landat på kant att det hade skurit in i köttet. Nu såg man nätt och jämnt den räfflade kanten sticka upp som en ryggfena i den blodiga handryggen. Vid den olycksalige ängelns måsskri fick jag en ingivelse från ovan.

Av himlarnas stjärnor får vi människor inte bara styrka och mod utan också vishet. Många gånger kan en snabb farkost med välsydda segel sänka en tung galeon som fåfängt skjuter flugor med kanoner. Långt om länge kom jag att tänka på historien om muezzinen som steg ner från sin minaret på en av öarna enkom för att mjölka sina getter. Han hade hört, och berättade det vidare, att det i andra länders öknar fanns en liten vesselliknande varelse som övervann den stora kobran med förunderlig list: inför den väldiga ormen med sin skuggande halssköld började denna Guds skapelse som kallas mangust att dansa, hoppa upp och ner och hit och dit, varpå ormen gjorde likadant med lyft huvud och stjärten hopringlad i sanden. Fram och tillbaka, åt vänster och höger, bakåt, åt vänster, höger, fram och tillbaka … om och om igen, fortare och fortare, tills ormen trodde sig i förväg veta vad mangusten skulle göra härnäst. När det till slut gick så fort att man knappt såg de båda huvudena längre, gjorde mangusten plötsligt tvärtom, rörde sig åt vänster i stället för åt höger, och ormen kom i otakt och blottade nacken ett försvinnande ögonblick. Då högg mangusten med blixtens hastighet ormen i ryggen och dödade den med ett segertjut.

Tanken på mangusten gav mig helt nya krafter. Jag kom genast på fötter och ville återigen ta mig fram till den stora Utgången, den enda i världen. Men föga förvånande for även väktaren upp från sin plats, fast besluten och till synes upplivad. Jag blev stå15

ende orörlig med blicken i golvet och förberedde min fälla. Den skulle bestå av fyrtio steg i de sex riktningar som den mänskliga hjärnan kan föreställa sig: framåt, bakåt, åt vänster, åt höger, huksittande och hoppande. Svårt att lära sig men lätt att komma ihåg (eftersom rörelserna skulle upprepas i en spetsfundig ordning som jag lärde mig efter hand), en dans som var symmetrisk och smidig som en spindelväv. När jag såg upp mötte jag hans blick och anade att det gick en skälvning genom hans kropp. Jag inledde dödsdansen, den sista dansen, dansernas dans, med ett steg åt vänster.

Tiotals gånger gillrade jag fällan i stegen, en gång i taget, varje gång aningen långsammare än den förra. Och sedan tio gånger till, och tio gånger till. Monstret steg fram, steg tillbaka, klev lätt åt höger och åt vänster, hoppade upp och kröp ihop i samma ögonblick som jag, precis som ett astrolabium. Så tog jag om rörelserna i samma ordning men snabbare, tills jag kände att ledkulan i axlarna hoppade ur läge och knäna sprang ur led.

När jag hade gjort rörelserna fyrtio gånger och blivit så varm att jag kokade, gjorde jag den första avvikande rörelsen. Den var häftig och överraskande, som om en ny kropp hade vuxit fram ur min. Men monstret lät sig inte överrumplas. I samma ögonblick, ja i samma bråkdel av ett ögonblick, avvek han från mönstret och slog in på den okända vägen. Återigen stod vi där bröst mot bröst, stirrade hatiskt på varandra, flådde knogarna mot varandra och skrek i munnen på varandra.

Jag började om från början med tiofaldigad styrka. Jag gillrade fällan hundratals, ja tusentals gånger till, bytte snabbt ställning så många gånger på så många sätt att själva skiftena strax blev en del av dansen, lika lättgissade som fällans fyrtio steg. Det var kanske skälet till att väktaren inte klev fel en enda gång, hur snabbt jag än rörde mig. Tusentals gånger, miljontals gånger, fler gånger än det finns sandkorn och tårar i världen började jag om min dans från början utan att fatta att jag hade gått i min 16

egen fälla och nu dansade en ängslig, avskalad dans som inte kunde bringa seger.

När änglarna plötsligt ropade det åt mig förstod jag att striden inte längre var någon strid, det var en dans utan början, slut eller gränser, så jag avstod från fällan och mangustens list. Jag glömde väktaren och i fortsättningen levde jag bara i dansens eviga eld, utan mål, utan behov, utan minnen. Jag dansade av alla krafter, dansade med tusen fötter, dansade med de sex dimensioner som vuxit fram ur mina njurar och med tidens lans som sköt fram under mitt vänstra bröst. Nej, nu var det inte längre jag som dansade – jag blev dansad, jag bara snodde armarna och benen kring dansens armar och ben. Med min kropp och mina inälvor, ja med hela kroppen, blodkärlen, blodet och hela min varelse och min ryggrad svepte jag in den väldiga portalens hela utsträckning och lämnade inte ens en nålsudd ofylld av blod, sperma, tänder och naglar, tusentals ögon och tusentals öron och tusentals fingrar och munnar. Jag dansade Arkimedes spiral, dansade guldets atomnummer, dansade Fibonaccis talföljd och Lies grupper, jag dansade kvaternionernas och oktonionernas heliga dans. Jag dansade rummets ursprung på Planckskalan och tidens födelse ur kausaliteten, och Bekensteinekvationernas fruktansvärda ramar och de 10500 universum som är möjliga, omöjliga, tänkbara och otänkbara, och Laniakeasuperhopens galaxer, galaxhopar av galaxhopar av galaxhopar, stoften av stoft av stoftvärldar … Jag dansade den icke-slocknade elden, i evig antändning och i utslocknande, furiöst förtärande andens logiska rum. Jag dansade Gudomens ikon av smält guld.

Jag dansade nu på ena sidan om Utgången och på den andra, jag var portalen, jag var väktaren, jag var änglarnas krets, jag var slottet, jag var havet. Hjärnan, hjärtat och könet, som dittills så ofta varit varandras fiender, var nu ett enda organ vars tänkande flöt i sinnena och sinnena i lustan, och lustan förvandlades åter till tanke och alltsammans sprängde min hud och strömmade in 17

under världens hud och sprängde den för att förödande, forsande och oemotståndligt strömma in i Alltets ikon och spränga även den för att så strömma ut i det eviga och ofattbara Intet.

När dansen var över befann jag mig åter på tröskeln till den stora portalen. Innanför den stod nu inte någon annan. Men inom mig fann jag inte längre något skäl att stiga in. Jag vände på klacken och gick tillbaka genom salen inför ögonen på änglarna som satt i fönstren, jag gick ut genom porfyrvalvet, fortsatte genom de långa korridorerna och hade ingen lust att öppna någon enda dörr. Jag steg ut i solen som stod högt på himlen, passerade ringen av klippblock, gick omigen under fikonträden med de violetta frukterna och kom fram till min båt som låg uppdragen på stranden. Arkipelagen och det bländande havet, de skogklädda öarna, allt var outsägligt vackert. Jag nådde fram till fartyget beredd att återigen tampas med havet och bli garvad av salt och stormar. Det har jag gjort intill den dag som i dag är, ty sådan är människans lott på jorden. En gång ska jag vända hem, men inte så länge jag känner minsta tillstymmelse till livskraft inom mig. Och när jag drar mitt sista andetag hoppas jag med handen på bröstkorgens högra sida, på mitt oförvägna hjärta, kunna säga att jag är försonad: så var det bestämt.