En god man
KARIN WAHLBERG En god albertKriminalromanmanbonniersförlag
Karin Wahlberg har tidigare utgivit: Sista jouren, 2001 Hon som tittade in, 2002 Ett fruset liv, 2003 Flickan med majblommorna, 2004 Blocket, 2006 Tröstaren, 2007 Matthandlare Olssons död, 2010 Glasklart, 2011 Än finns det hopp, 2013 Livet går vidare, 2015 Cancerland – tur & retur, 2016 Lätta ditt hjärta, 2018 De drabbade, 2020 På annat förlag: Sigrids hemlighet, 2009 Camilla och lögnen, 2009 Camilla och Micke,
Omslagsfoto:Copyrightwww.albertbonniersforlag.se2010©KarinWahlberg2022Omslag:ElinaGrandinKellySikkema,LauraAdai/UnsplashTryckthosScandBook,EU2022ISBN:978-91-0-019530-4
Platserna i denna bok existerar, men inte personerna. Det är alltså ingen idé att försöka fundera över förlagor på barnkliniken eller hos polisen i Lund. Alla personer är påhittade, liksom hela intrigen.
Prolog7 (2019)
En ny vecka. De hade hunnit in i september och hösten var så sakte liga på intåg. Han inledde med två dagars planerad ledighet för att köra de drygt femtio milen söderut med bohaget till Tessan. Den älskade dottern som han hade med sin andra hustru. Och som var hans tredje barn, men hustruns enda. Dottern, som alltid gjorde honom varm om hjärtat, men familje bildningen hade totalt sett blivit mer komplicerad än han någonsin kunnat föreställa sig. Så var det väl för de flesta som skilde sig, trös tade han sig med. Man hoppar rakt ut i det blå och tänker att man får ta smällarna efterhand. Det mesta löser sig. Men inte allt, hade han blivit varse. Han lät läpparna nudda mot hustruns ena kind och mumlade ett hej då. Det var så de två hade det med varandra. Hustrun trampade sedan i väg till jobbet på sjukhusets HR-avdelning. Human Resour ces. Personalavdelningen alltså, på ren svenska, men det lät förstås inte lika märkvärdigt. Han lyfte in lådorna packade med köksredskap, kläder och person liga tillhörigheter, bland annat alla Harry Potter-böcker som Tessan ville ha nära sig. Och den lilla gulmålade byrån som hon tänkte pryda sin nya lya med för att känna sig som hemma och som fint skulle gå in i den minimala studentlägenheten på tjugonio kvadratmeter. Även skrivbordet, som inte var stort, och en stol, fick han in i kombin. Även om dottern oftast satt med datorn i knäet. En säng hade hon redan ordnat på plats i Lund. Hon hade valt att studera i samma stad där han en gång hade fått sin utbildning. Men hon gick inte i hans fotspår utan läste teknisk fysik, vilket imponerade på honom. Hon ville vistas
8 några år i en universitetsstad med gamla anor. Och säkert behövde hon även komma i väg och skapa sig en egen tillvaro. I studentrummet fanns ett litet kök och en toalett med dusch, hade hon berättat och skickat bilder som visade. Studentboendet var nybyggt och stod helt klart i slutet på sommaren och hette Marathon och hade Tekniska Högskolan som närmsta granne. Det var annat än när han själv var student i ett korridorrum och fick bege sig ut till både telefon och dusch i korridoren. Dagens föräldrar är hjälpsamma, tänkte han bakom ratten. På hans tid fick man ordna sin tillvaro bäst man kunde sedan man lämnat boet och blivit vuxen. Så som de äldre sönerna han hade med första frun fått göra. Det sved till i halsen. Det kom plötsligt men inte oväntat. Numera blev han smärtsamt vemodig och gråtfärdig när han tänkte på dem, något som kommit med åren. Han hade varit feg och inte vågat sätta hårt mot hårt mot andra hustrun och hennes olidliga svartsjuka och behov av att behålla honom helt för sig själv. Och helst sudda ut sitt tidigare liv. Det var bara de tre nu, menade hon, och hon var stark i tron att det skulle gå. Stark därför att hon var tjugo år yngre och vacker och ännu inte hade slipat av de värsta kanterna. Och han äls kadeÅrenhenne.gick, som de alltid gör, och alldeles för fort dessutom. Han längtade efter sönerna och hade ändå en viss kontakt med dem i smyg, som den fega usling han var och inte vågade ta konflikten med hustrun.Såfort han kommit ut på motorvägen och bilen mer eller mindre körde av sig själv rakt söderut mot Askersund, till att börja med, ägnade han sig åt att ohämmat tänka på de stunder då han var till sammans med sönerna. Tog del av deras liv. Bilradion var på, mest som en bakgrund. Han hade även laddat ner ytterligare en bok om andra världskriget och nazismens galenskaper. Men han kunde inte koncentrera sig, han hade annat att tänka ige nom.Igår, när han var på kliniken och gick igenom en del bilder, för sökte han samtidigt få tag i en kollega i Lund, men utan resultat. Han hade lite att ta upp med honom och tänkte att de kunde talas vid
9 mellan fyra ögon när han nu ändå skulle till Lund. Möjligen kunde han ta en kvällspromenad förbi hans hus, inte långt bort från det B&B han bokat in sig på, i stället för hotell. En större privatvilla på Lauritz Weibulls väg, som var ett prisvärt ställe med gratis parkering, och som dessutom låg nära dotterns studentbostad. Solen bröt igenom. Han nappade efter solglasögonen i förvarings facket i dörrpanelen. Bytte till P2 och Klassisk förmiddag. Häp nadsväckande vackra toner vällde fram. Beethoven, trodde han. Det brände till bakom ögonen och blev dimmigt och han insåg att han satt bakom ratten och grät och snorade som ett barn medan solen gled allt högre upp på himlavalvet och slättlandskap och skogspartier avlösteAskersund,varandra.Motala, Mjölby. Han bytte radiokanal. Radiosporten drog senaste fotbolls resultaten. Han lyssnade inte. Hjärtat bultade mjukt i bröstet. Han hade frågat hjärtläkaren om förmaksflimret som plötsligt dök upp en helt vanlig eftermiddag på jobbet för ett år sedan kunde bero på alla stresshormoner som utsöndrades av dåligt samvete och en djup längtan som levde rövare i kroppen på honom. Fast han uttryckte sig inteDetså.var inget särskilt som hade hänt när det plötsligt voltade till i honom. Han höll på att gå igenom nytagna röntgenbilder på en kvinna med flertalet frakturer i bägge benen efter att ha blivit påkörd av en påtänd yngling utan körkort. Han satt framför skärmen. Sedan tappade han orken.
Nu var hjärtrytmen normal, efter en smidig operation. Han blev som ny. Men det var skört.
Från bilradion kom nya rapporter om riskfyllda resor i överfulla båtar över Medelhavet.
När han kom till Gränna kände han sig hungrig, eller åtminstone fikasugen. Vättern glittrade på höger hand som en blå spegel. Han behövde pinka, men bilen rullade vidare som om den körde på auto pilot. Han passerade först genom Jönköping innan han körde av vid en Circle Tankade,K-station.flyttade bilen, gick på toa och köpte en tjock grillkorv och kaffe. Stod sedan på parkeringen och åt korv och andades in sval
Tessan ringde och de kom överens om att han skulle höra av sig när han passerat Helsingborg. Satte sig sedan bakom ratten, placerade muggen med kaffe i hål laren, och körde ut på E4:an igen. Började lyssna på ljudboken, men hade svårt att koncentrera sig på innehållet. Stängde av. Lät det vara tyst en stund innan han satte på radion igen och bytte till P4. Prat även där, en dokumentär om barn som sökte sina biologiska föräld rar.Längtade, drömde, och försökte få fatt i vad han ville. Vart han var på väg i Mobilenlivet.ringde.
Han hade satt den i hållaren vid instrumentbrä dan. Ett nummer från en växel, såg han när han kastade en blick. En försäljare, tänkte han och funderade på att inte svara. Men svepte ändå till slut med fingret över skärmen. Han svarade med sitt namn.
10 luft och tänkte att en mack var den ensammaste platsen på jorden. Ett tillfälligt stopp i livet.
”Vi kan höras!” kom de överens om. Sedan for han vidare söderut på E4:an. Värnamo, Ljungby och ett stycke till, tills han var i Skåne, och ett honungsfärgat ljus flödade över fälten.
”Tjenare! Du hade ringt!” hörde han i andra änden.
”Vad bra att du hörde av dig!” sa han med blicken i ett lastbilssläp och saktade ner. Han fick göra omkörningen när de pratat färdigt, tänkte han och sa att han var på väg till Lund och att han ville ses. De bestämde inget exakt.
1 Måndagen den 9 september
Så fort Tåbelund vårdcentral i Eslöv öppnade ringde hon dit. Då var klockan två minuter över åtta.
Linda svarade på sköterskans frågor medan hon smekte med handen över Luddes mjuka hår. Nej, Ludde var inte sjuk för övrigt, sa hon utan att ens behöva tänka efter. Varken snorig, febrig eller hostig. Han var en osedvanligt pigg liten gosse, var hon tvungen att
Det var sent på dagen och bara de tre kvar i väntrummet på barnkli niken i Lund. Mamma, pappa och lille Ludde två år och tre månader.
Ludde lekte obekymrat med en brandbil medan hans föräldrar satt tätt intill varandra, som två frusna fåglar på en telefontråd. De följde sonens minsta rörelse med stor kärlek och en bävande oro.
Kapitel11
Sensommaren hängde kvar med mild luft och ett varmgult solsken på dagen, men nätterna var kyligare. På morgonen hade älvorna dansat i dalen i Väggarp där de bodde. Linda de Jong såg detta skira morgondis när hon sömndrucken kisade ut efter en lång och sömn lös natt. Maarten satte på kaffet och åkte sedan till jobbet i Lund i en butik som sålde hemelektronik. De öppnade klockan nio. Linda ringde sitt eget jobb på ett äldreboende och sa att hon inte skulle komma. När teamchefen frågade varför, började hon storgråta.
Efter att ha pratat in sitt ärende i telefonsvararen blev hon till slut uppringd av en sjuksköterska och fick stammande fram det förfärliga hon upptäckt i går när hon gav sonen kvällsmat. Något buktade ut på vänster sida under Luddes lilla haka. Den utbuktande konturen blev synlig när han satt vid köksbordet och åt en skalad äppelskiva och vred huvudet mot fönstret eftersom en bil med trasig ljuddämpare körde förbi. I deras lugna samhälle på drygt tvåhundra individer var det sällsynt att bilar dånade förbi på det viset.
12 lägga till, som ett skydd mot att det skulle kunna vara något farligt. Sköterskan lovade att återkomma. De knäppte av. Linda höll på att förgås av oro medan hon väntade en andra gång. Såg på sin son och log medan hon fortsatte smeka hans huvud med det blonda håret. En timme gick. Hon höll på att krypa ur skinnet helt. Mobilen ring de till slut och sköterskan meddelade att de lyckligtvis hade en tid på barnkliniken i Lund sent på eftermiddagen samma dag. Hur skulle hon kunna stå ut fram till dess? Men bättre med en planerad tid än att sitta och vänta på akuten, det kunde ta minst lika lång tid, var både den snälla sjuksköterskan i luren och Linda överens om. De skulle få komma till en specialist, sa sköterskan också. Det lät som plåster på såren för att hon inte lyckats åstadkomma en tid på direkten. Hotfulla svarta fåglar flaxade i bröstet på Linda under resten av dagen.Nusatt de äntligen i väntrummet och hörde hur en dörr öppnades. En man i vita kläder steg ut till dem i väntrummet. ”Är detta familjen de Jong?” sa han med mörk röst och log vänligt. Maarten och Linda de Jong reste sig som skjutna ur en kanon. ”Och detta är Ludvig förstår jag”, sa doktorn sedan och log nu med hela ansiktet medan Ludde tittade skeptiskt upp på honom. De gick alla in i undersökningsrummet. Linda höll Ludde i han den.Medan de letade efter lämpliga ord om knölen under Luddes haka såg doktorn vänligt på dem. Maarten hade också känt den när han kommit hem från fotbollen på söndagskvällen. Han hade fått gå tidigare från jobbet i dag för att hämta Ludde och Linda till barnkliniken. Varje minut hade känts som att gå på glödande kol. Han hade varit frånvarande mot kunderna under hela dagen, men hoppades att det inte märktes.
Men allt detta berättade han inte för den vänlige doktorn som såg ut som om han hade all tid i världen. Inte heller berättade Linda att hennes man blivit så rädd att han skrek åt henne och kallade henne för otäcka saker för att hon inte hade gjort något på hela dagen mer än bara väntat. Hon kunde väl för helvete försökt få tag i en läkare i Landskrona eller Malmö eller tagit sig till barnakuten i Lund och tvingat sig in.
Och Linda kramade och klappade om sin son som tystnade efter en stund och lät sig undersökas vidare sedan hon lirkat av honom tröjan. Doktorn lyssnade på hjärtat och lungorna och kände på magen och i ljumskarna, medan hon passade på att läsa på namnskylten. Han hette Paul Klintman och var överläkare och docent, vilket egentligen inte sa henne så mycket. Men det lät fint.
13
”Eller så kan det vara en halscysta”, fortsatte han. ”Som oftast är ofarliga och som man opererar bort, men det är ingen brådska med det.”Han förklarade att de skulle ta lite blodprover och att han skulle skicka en remiss till röntgenavdelningen för ultraljudsundersökning av halsen och knölen, till att börja med, för att se vad det kunde vara.
Doktor Klintman berättade med lugn röst att knölen var cirka två centimeter och att det inte var ovanligt att barn kunde ha sådana knölar under hakan och att de oftast gick över av sig själva. En lymf körtel som svullnat på grund av en bakterie- eller virusinfektion, sa han.Isamma ögonblick tycktes hela rummet bli ljusare.
Linda backade med överkroppen när hon hörde det. Sticka i deras lille Ludde!
Ludde satt tryggt i sin mammas knä när doktorn la en varm hand över hans huvud medan han med den andra handen kände under hakan och ner mot halsen. Det blev tyst som i en gravkammare i undersökningsrummet.
”Behövs en komplettering så görs en punktion på öronkliniken”, förklarade han. ”Man sticker i knölen för att få ut celler, och det gör man alltid i narkos på små barn.”
Gråten skulle säkert komma, tänkte Linda. Läkaren bad Ludde att gapa, lockade och pockade tills han öppnade munnen och ljuset från ficklampan spred sig i munhålan.
”Ser fint ut”, sa han och berömde Ludde. Då kom illvrålet.
Det var inte likt honom att bli arg. Linda begrep att han var rädd. Men, som sagt var, allt det där lät paret de Jong stanna inom familjen och svarade så gott de kunde på de frågor som läkaren ställde om Ludde. De berättade att sonen var frisk, sov gott, åt bra och inte hade haft någon infektion under de senaste månaderna.
”Men vi börjar med det enklaste, en remiss till röntgen”, sa dok torn, och tittade fundersamt på Ludde igen, och tog överraskande nog i hans lilla arm. ”Jag ser att han har ett blåmärke här”, sa han och rörde försiktigt vid Luddes mjuka överarm. ”Hur har han fått det?” Doktorn tittade allvarligt på dem, medan Ludde hulkade till och föräldrarna såg tysta och frågande på varandra.
14
”Vi har ingen aning, men han går ju på förskola”, sa Luddes mam ma. ”Han har alltid varit livlig”, sa hon och såg att doktorns ansikte hade blivit allvarligt på ett otäckt vis.
Plötsligt var det som om solen gått i moln igen. Något obehagligt darrade i luften medan doktorn med försiktiga händer undersökte armen mycket noga. Ludde började först gråta och sedan skrika för full hals och drog åt sig armen och ville inte längre medverka till att bli”Harundersökt.någon av er tagit hårt i Ludvigs arm? Kanske dragit i honom?” frågade doktorn. De skakade på huvudena, men sa inget. Vågade knappt andas.
Vad menade doktorn egentligen?
”Vad tror du? Menar du på allvar att jag skadar mitt barn?”
Rösten var hög och ångestladdad. Det var som om onda andar och ett koppel spioner var ute efter dem. Inte bara på sjukhusområdet. De fanns inne i bilen. Kanske överallt.
Men allt var så förvirrande. Skrämmande, rent ut sagt.
Samtidigt begrep de att läkaren ville väl. Han hade varit behärskat vänlig och sjuksköterskan som tog prover på Ludde efter att han fått bedövningssalva var också mycket snäll.
När hela familjen de Jong senare gick mot parkeringshuset Ovalen på sjukhusområdet för att köra hem till Väggarp var de fortfarande tysta. Visserligen var de lättade eftersom knölen nog inte var farlig, men samtidigt skrämda och skamsna för det där med armen. Den skulle röntgas redan dagen därpå.
Ludde lät sig snällt bäras till bilen av sin starka pappa. Så fort de stängt bildörren och kört ut ur Ovalen somnade han i bilbarnstolen och de började prata lågmält med varandra.
”Har du dragit Ludde i armen?” sa hon.
Kapitel15
2
Han hade nyss fyllt sextioett. Egentligen ingen ålder med dagens mått mätt, då sjuttio var det nya femtio.
Hustrun hade tagit ledigt och åkt till Nybro och sin gamle far, som
Det hade glesnat i cykelstället, han låste upp och drog ut hojen och slängde sedan högerbenet över sadeln och tappade nästan balansen av smärtan som exploderade helt kort från det vänstra knäet. Tram pade sedan ut på Ole Römers väg och rullade mot Tunavägen för att ta sig till Ica.
receptionsdisken som var tom, tryckte på dörr öppnaren och gick ansträngt över asfalten mot cykelparkeringen. Fåfängan drev honom förbi smärtan, som helst inte skulle synas och ses som ett ålderstecken. Som artros eller svag benmuskulatur.
Han var gräsänkling i några dagar och tänkte handla något enkelt till middag. Såg framför sig ett antal kvällar då han ostört kunde följa gruppspelen i Champions League.
Han loggade ut från datorn. De stora skärmarna med ritningar släcktes ner. De flesta på kontoret hade stämplat ut och åkt hem. Han tog trapporna ner. Inte hissen. Så lätt tänkte han inte vika sig, trots att smärtan i det vänstra knäet borrade sig djupt in i honom och gav honom en haltande gång eftersom han föredrog att landa på det högraHanbenet.passerade
En mild vind drog genom kläderna. Klockan närmade sig fem. Cykeldäcken sjöng i den svaga nerförsbacken söderut på en av de två huvudådrorna som skar genom Ideon Science Park, Sveriges första forskningspark som i praktiken bara kallades Ideon. Han saktade in vid Tunavägen och vek österut och trampade förbi Ekonomihög skolan och var sedan framme vid mataffären.
Han gick sedan i riktning mot kassorna, men tvärstannade plötsligt. Synen av en man som rörde sig i motsatt riktning, mot mejerivarorna längst in i butiken, fick pulsen att ohämmat skjuta i höjden med samma
Det fanns annat också som var en bromskloss i tillvaron. Det stora mörka. Skuggan som kanske skulle förfölja hans familj hela vägen in i dödsriket? Förmodligen bli en mörk familjehemlighet i flera gene rationer efter dem. Han låste bygellåset, men behöll cykelhjälmen på eftersom inköpen skulle gå snabbt. Affären låg längst ner i det stora student komplexet som hette Sparta och byggdes på sjuttiotalet av rå betong. Den fulaste byggnaden i Lund ansåg vissa, medan andra tyckte att den var ett exempel på intressant betongbrutalism. Själv tillhörde han en av dem som haft sitt studentrum där för länge sedan och trivts alldeles utmärkt. Här kände han sig hemma.
Han hittade bland hyllorna och hade på några få minuter fått ihop vad han behövde: mjölk, bröd, te och en färdigrätt bestående av kåldolmar att värma i ugnen eller mikron. Typisk mat för en person i hans situation och i hans ålder. Vilken yngre människa i dag äter kåldolmar? I så fall vinbladsdolmar, med en touch av Mellanöstern.
Uppenbart var, hur som helst, att svärfaderns dagar var räknade. Tittade man på statistiken landade den på en genomsnittsålder på åttioett år för män, medan kvinnor fick fyra år ytterligare. Siffror som gäckade honom alltmer. Visserligen var det bara statistik, men siffran hade klistrat sig fast i huvudet på honom och gjorde honom i perioder mindre förmögen att ta in det som hände runt honom just nu, vilket förstås var trist.
16 var över nittio och inte skulle leva i evigheter, även om han var pigg. Man sa ju så. Han gillade det inte. Det var något nedsättande med att vara piggelin, ett begrepp man enbart använde om sjuklingar och äldre.
Det var mycket folk i butiken vid denna tid på dagen, inte minst studenter som plockade ihop något snabb- eller färdiglagat. Gick ner i flipflops eller sneakers med nertrampade bakkappor och utan strumpor och med håret flottigt och på ända. Han påmindes om tiden då han själv varit en av dem som smet ner för att panikköpa godis och Coca-Cola för att stimulera hjärnan och kunna hålla sig vaken under ansträngande tentamensperioder.
Mannen bar en grön, blank jacka, en bomberjacka, och var en hård och känslolös jäkel, det var ett som var säkert. Fast många tyckte tvärtom, det kände han förstås till. Att han var en mild och behaglig person och dessutom kunnig och handlingskraftig, och det gjorde det hela ännu svårare. Den där dubbla synen på vissa människor, som både Gud och Djävulen samtidigt.
17 kraft som om någon klippt till honom. Han räddade sig in i närmsta gång, där te- och kaffepaket fyllde hyllorna, och började flacka med blicken utmed förpackningarna och låtsades läsa. Zoégas Skånerost, Arvid Nordquist franskrost, Löfbergs Lila, Lavazza Rossa.
Observationsobjektet började prata med en kvinna som stannat och som vände sitt ansikte mot honom och skrattade och gjorde sig till. De stod tätt intill varandra. Stora, fina, vita tänder lyste i hennes mun. Hon var max trettio, med ett böljande mörkt och blankt hår ner till axlarna. Han log mot henne. Ett självsäkert leende, som om hon var hans. Han betedde sig säkert så mot många. Jackan blänkte, sportig i snittet, men enkel på ett dyrt sätt. En märkesjacka. Exklusiv. Själv visste han inte ens var man kunde köpa en sådan jacka.
Karlen borde vara en bit över femtio nu, bedömde han. Kanske till och med sextio, som han själv. Hade status. Gick hem hos yngre kvinnor! Gick hem hos alla kvinnor.
Fy Tankarnafan! poppade hårt mot skallbenet som majskornen i en ka strull med lock. Han tvingade sig att andas lugnt. Inte hyperventilera som en fisk på torra land.
Varma och våldsamma vågor fortsatte pulsera i kroppen som inte gick att hejda. Strupen drogs åt, han fick andnöd och kväljningar, men kunde samtidigt inte låta bli att fortsätta följa mannen med blicken. Som fastnitad stod han och smygtittade som den värsta stal ker. Samtidigt insåg han att det var idiotiskt att gömma sig eftersom mannen som just nu handlade i godan ro sannolikt inte skulle känna igen honom. Och om han mot all förmodan gjorde det skulle han bara se förbi honom.
De hade bara setts på håll, och dessutom för flera år sedan. Sex år sedan, närmare bestämt. Värdefulla år hade sedan dess passerat. År som aldrig gick att ta igen.
18
Han ilsknade till. Kände sig ertappad. ”Inga problem!” fick han ur sig och lyckades pressa fram ett snett leende. Men hon stod kvar. ”Brukar få lite kramp i magen ibland, det är ofarligt och går över lika snabbt!” Hon såg tvivlande ut, men valde att gå vidare. Efter några steg vände hon sig om.
”Du ska nog uppsöka en läkare om det inte blir bättre!” sa hon, som om han var ett litet barn som hon inte vågade släppa helt ur sikte. ”Du är helt vit i ansiktet.” Han nickade och sa att det ordnar sig och hon lämnade honom. Under tiden hade han förlorat den gröna jackan ur sikte. Lika bra det. Han satte i stället kurs mot kassorna. Haltade bara lite, det onda i knäet liksom försvann av att han var upprörd. Ställde sig snällt i kö och lugnade ner sig något medan han la upp varorna på bandet, beta lade och stoppade ner allt i ryggsäcken och gick mot den roterande glasdörren utan att vända sig om.
Septemberljuset sköt in i ögonen när han kom ut. Gick rampen ner mot den överfulla cykelparkeringen, låste upp bygellåset, lirkade ut cykeln, slängde högerbenet över sadeln, fick blixtrande ont i väns terknäet igen och funderade över om det var dags att skaffa en cykel utanSedanstång.rullade han den korta vägen ner mot Tunavägens cykelbana och trampade i riktning rakt österut mot två stora bostadsområden, Östra Torn och Mårtens Fälad, som gränslöst flöt in i varandra. * Knappt två minuter senare passerade han under motorvägen och såg himlen välva sig rosaröd och storslagen över den låga bebyggelsen och det mildrade hans sinne något. Radhus, villor, flerfamiljshus och ett antal skolor och förskolor bredde ut sig i slättlandskapet.
Då märkte han att en hand kramade om hans ena överarm. ”Kan jag hjälpa till med något?” En kvinna med ett stort stålgrått hår stod framför honom. Hon var klädd i röd sportjacka och en färgglad sjal. Den sortens person som förmodligen använde ordet medmänniska om en sådan som honom.
19
Sedan en tid tillbaka tornade höga hus upp sig som en vägg mot norr i det helt nya området som hette Brunnshög. Han hade inte varit där. Än! En sorts inre protest mot alla förändringar. Att det inte var som han var van vid, och att tänka så var förstås ett ålderstecken. Vulkanen inom honom mullrade fortfarande, men han orkade inte fundera över om han överdrev, eller var känslig, eller vad det var med honom just nu, utan släppte alla spärrar och lät vansinnet ta den plats detBildenbehövde.avmannen med den gröna, exklusiva jackan satt som klist rad på näthinnan och drev på honom inifrån medan han pressade fötterna hårt mot tramporna i den långa, sega uppförsbacken på Spelmansvägens cykelbana. Det självbelåtna flinet brände som en svetslåga i huvudet på honom, liksom den mörkhåriga kvinnan som lett insmickrande mot mannen. Hon såg förbaskat bra ut.
Väl uppe på krönet svängde han höger in mellan huslängorna med bostadsrätter i två plan, alla med adressen Musikantvägen. De trista betongfasaderna mildrades av allt det gröna. Han bromsade in vid huset längst i söder, parkerade cykeln och drog upp porten och tog haltande trapporna upp till andra våningen och öppnade sedan till en knäpptyst lägenhet.
Ljudet av hovar från ridskolan på andra sidan vägen trängde igenom. Liksom lukten av jord, häst och dynga. Rena idyllen. Vred huvudet ditåt och såg barn med kaskar på huvudet som satt koncen trerade och gravallvarliga på hästryggarna. Som i en annan värld. Vemodet trängde in för en kort stund. Barnen, tänkte han och blev alldeles mjuk inuti.
Solen hade legat på. Rummen var upphettade och det luktade instängt. Han la nycklarna på köksbänken, tog av sig ryggsäcken, en väl använd Fjällräven som han ägt i säkert trettio år. Plockade ur plast lådan där dagens lunch legat och stoppade varorna han handlat i kylen.
Öppnade sedan balkongdörren och steg ut och hängde över räck et en stund för att lugna ner sig. Balkongen låg åt söder. Tove och han använde den mycket. Förut hade de haft trädgård. En egen liten täppa. De hade gjort balkongen mysig med ett litet runt bord och två bekväma korgstolar och diverse krukor med blommor som Tove pyntat med.
Strupen sved, han klämde ihop läpparna för att få dem att sluta darra, men släppte efter och lät tårarna rinna. Torkade bort dem med handens baksida, gick in och rev av lite hushållspapper och snöt sig och gick ut igen.
”Fint väder”, ropade han. Båda vände upp blicken mot himlen som på beställning. Nickade i takt.”Härligt”, fick han ur sig från balkongen och drog på munnen och kände en sorts lättnad.
20 Han blev stående. Såg ut över Östratornskolan på andra sidan gatan, med sina låga byggnader som inte blockerade ljuset. Under balkongen bredde en gräsmatta ut sig som avslutades med en smal remsa med odlingslotter där han såg Oleg luka i jorden. Och lugnan des av att se den böjda ryggen, de monotona rörelserna och höra de diskreta skrapljuden från spaden och krattan i jorden.
Fascinerad följde han den vingliga färden på den rosa cykeln. Hör de mannen ropa ”bravo”. De två hörde ihop, det var helt uppenbart.
”Snart kommer mörkret”, fortsatte Oleg som tydligen var prat sugen.Han var änkeman sedan ett halvår, frun dog i bröstcancer, men han hade i varje fall jobbet, gudskelov, sa han ofta. Och de utflugna barnen i trakterna, men de hade sitt, så som det blir.
Oleg i odlingslandet rätade just då på ryggen och fick syn på honom.
Skolgården på andra sidan gatan låg öde. Men så dök en man och en liten flicka upp. Mannen lärde flickan att cykla och sprang efter henne på den vingliga färden framåtlutad och med ena handen stödd under sadeln. En pappa eller möjligen en spänstig morfar eller farfar utan knäartros? Blicken fastnade. Flickan cyklade mot framtiden.
”Ja, det går fort nu. Man får ta tillvara de klara höstdagarna som kommer”, sa han från balkongen och pressade fram ett leende. Tänkte samtidigt pessimistiskt att en hel djävla lång vinter låg framför dem. Men det var ingen idé att tänka på det nu. Han blev hängande kvar på balkongen tills Oleg tog sina trädgårdsredskap, vinkade och gickSjälvdärifrån.steghan
in i lägenheten och ställde sig som handlingsförla mad mitt på den blanka parketten i vardagsrummet. Ett klösande
21 och bitande vilddjur rörde sig inom honom, han fick lust att ringa Tove och snacka av sig så att kroppen kom till ro. Hennes vardagliga kommentarer var lugnande. Om vem som sagt vad på jobbet på vård centralen. Meningslöst pladder, men som gav stadga åt tillvaron i all sin anspråkslöshet. Som knöt dem till varandra. Som kanske till och med var själva livet. I kväll skulle hon redogöra i detalj för hur det var med hennes gamla pappa. Instängdheten tryckte. Han gick och pinkade. De skulle trots allt inte ha flyttat från radhuset på Spexarevägen tänkte han medan han pressade flytande tvål i handen, öppnade kranen och höll händerna under vattenstrålen. Kunde, om de bott kvar, gått ut i trädgården och pysslat lite. Skingrat tankarna. Tre år hade gått sedan de packade ihop, åkte till tippen och till Erikshjälpen med det mesta. Sedan gick lasset till denna praktiska lägenhet. Det var ju bara de två numera. Tove och han. Det var så många gjorde när man kom upp i åren. Rensade ur, gjorde vardagen enklare. Men kanske tråkigare. Han hade saknat huset nästan med en gång som de bar in möbler na i lägenheten. Och att ha en egen plats på jorden. Kliva rakt ut till den egna lilla täppan och ta en nypa frisk luft eller beskära rosorna. Eller köra med handgräsklipparen över den pyttelilla gräsmattan. Det kommer att bli bra, tvingade han sig själv att tänka. Allt har sin tid. Och allt tar sin tid. Och människan är bra på att vänja sig. Men det han saknade mest av allt var varken trädgården eller rad huset. Det handlade om en annan sorg. Så bottenlöst djup och tung att han egentligen aldrig kom att hantera den helt.
Paul Klintman la den minsta av sina rullväskor på sängen och pack ade ner tre kalsonger, tre par svarta strumpor och tre vita skjortor sydda av tätt vävd hundraprocentigt schweizisk bomull som han beställt via en herrekipering i Stockholm. De var lätta att stryka. Han brukade ställa sig framför tv:n med strykbrädan på samma sätt som Vanja tidigare gjorde när hon strök hans skjortor. Innan de separerade. En kärleksgärning, sa hon.
Ur nästa byrålåda plockade han upp en tunn, mörkblå lammulls tröja och la ner i resväskan. Kalluften som smög sig på redan i augusti ihop med den tunga och fuktiga doften från växtligheten som sakta höll på att multna. Det milda vemodets tid med alla höstblomster som lyste starkt som kontrast. Astrar, blåblomma och hortensian som vecklat ut sina stora klasar i violett i rabatten på gaveln. Han hade knipsat av några stänglar och satt i en glasvas på bordet i går när Hanna varit hos honom och ätit söndagslunch. Han gjorde sig till. Kanske som en sista ansträngning, eller plåster för att hålla ihop glipan som höll på att vidga sig. I alla fall från hans sida sett, och det gav honom dåligt samvete.
Han gick i tankarna igenom gårdagen medan han packade. De träffades i stort sett alltid hemma hos honom i skånelängan i den gamla byn, som var inkorporerad i stadsbebyggelsen sedan länge. Den genuina atmosfären fanns kvar. Stor skillnad mot Hannas åttiotalstrea på Gunnesbo.
Kapitel22 3
Men kärleksgärningen upphörde i samma ögonblick som Vanja förstod att någon annan trängt sig emellan. ”Nu får du stryka dina jävla skjortor själv”, sa hon och tog aldrig mer fram strykjärnet i hans åsyn.
23
var det trevligt att komma bort några dagar. Byta miljö och träffa folk från andra delar av landet. Utbyta idéer och få och ge tips under pauser och kvällar.
Kanske just för att han inte bjöd på sig själv med samma uppenbara energi som han brukade. Var inte fullt närvarande, mer eller mindre spelade sig själv medan han gruvade sig över vad han skulle göra med henne. Eller snarare, när han skulle göra sig av med henne. Begrep hon vartåt det barkade? I tanken växlade han över till Vanja. När allt kom omkring var det egentligen hon som till slut såg till att skilsmässan blev av. Som trött nade på att vänta och vara satt på undantag och hade självrespekt nog att sätta ner foten. Det var något rejält över henne, fick han lov att erkänna, fastän han inte alltid uppskattat det när de var gifta. Även
över vad han egentligen hade för sig gick att ana som en vag skugga i bakgrunden.
Diskussionerna om att flytta ihop hade varit högintensiv när de just träffats och förälskelsens låga slickade sig runt dem mer eller mindre dygnet runt. Men först skulle två skilsmässor till, och när dessa väl var genomförda hade de vant sig vid att ha sina hem var och en för sig. Hanna hade dessutom hemmavarande barn att ta hänsyn till. Och en före detta man som hon delade vårdnaden om barnen med och som inte var den lättaste att ha att göra med. Han kontrollerade att tågbiljetterna låg i datorväskan som stod klar på golvet i hallen. Hade skrivit ut biljetterna, förutom att de fanns i SJ:s app i mobilen. Både hängslen och livrem.
”Berätta om mötet”, sa Hanna i går över den tandoorimarinerade kycklingen med ris som var den godaste av alla kycklingrätter han hade på sin repertoar. ”Om peri…”, sa hon intresserat och log, fastän misstänksamheten
Perinataldagarna var i Falun i år. De årliga mötena om tiden kring ett barns födelse. Medicinska och psykologiska aspekter. Mötet skul le vara i två dagar, men han fick lägga till en extra dag med tanke på resorna dit och hem från Lund.
Det var inte alla år som han medverkade på dessa möten, men i år tangerade ett av ämnena sådant som han var genuint intresserad av. Som handlade om den tidiga anknytningen mellan barn och för älder.Dessutom
Hanna hade smekt den lena bordsytan med handflatan medan hon väntade på att han skulle sätta fram kycklingen. ”Underbart bord det här”, sa hon. ”Men det går inte in i min lägenhet”, for det också ur henne.Sedan blev hon blodröd. Hade glömt. De skulle ju inte flytta ihop, bestämde de tidigt i kontakten. Eller snarare hon. Hade hon ändrat sig? Ville binda honom hårdare till sig? Han sa inget. Lät kommentaren falla tyst till golvet. Märkte att han satt och irriterade sig på hur hon höll munnen halvöppen i ett försök att se sensuell ut. Men såg snarare ut som en fisk, tänkte han, och skämdes samtidigt över att han släppte fram sådana elaka tankar. Ögonen stora och blicken iakttagande. Hon tiggde om uppmärksamhet. Ville vara nära, anade han. Klistra sigHanfast.värjde sig. Den lätta packningen var i stort sett klar, bara necessären kvar. Han stjälpte upp den matiga räksalladen han köpt på Ica på en tallrik, bredde en knäckemacka, öppnade en alkoholfri öl och slog sig ner i soffan, högg fjärrkontrollen och satte på tv:n. Rapport hade ännu inte börjat, det var de sista minuterna på Fråga doktorn, ett program som lyste av ohöljd optimism, kämparanda, glädje och tröst. Han tittade sällan på programmet. Han tittade sällan på tv överhuvudtaget, bortsett från nyheterna och ibland någon dokumentär. Han var totalt ointresserad av sport.
24 matbordet de satt vid i går och åt tandoorikyckling var rejält. Vanja hade valt det, ett danskt ekbord med såpad skiva som blev kvar hos honom när hon flyttade. Hon hade inte plats.
De hade pratat om perinatologi i går, Hanna och han. Ett latinskt begrepp som många snubblade över, även folk i branschen, sa han till henne i lätt ton. Hon tillhörde på sätt och vis branschen, hon som var kurator och socialarbetare och som arbetade med att omhänderta barn i fara. Bland annat.
”Peri betyder ’kring’, natologi ’födelsen’. Alltså läran om vården kring nyföddhetsperioden”, slank det ur honom. ”Det som rör både de nyförlösta kvinnorna och deras nyfödda barn.”
25
Hanna visste det.
De hade kommit till efterrätten. Pannacotta som han fuskat ihop med hjälp av pulver och som var överraskande god, mjuk i smaken, men med sting. Han serverade hallon till.
”Mötet ska framför allt handla om nollseparation mellan barn och förälder i samband med förlossning”, fortsatte han. ”Alltså, att få till det så att mamma och barn hänger ihop hela tiden även om barnet är sjukt eller fötts prematurt. Hud mot hud, du vet. Den nyfödde mot den vuxnes bröstkorg, oftast mammans, med bara en blöja på sig.
Det ilade till i honom bara av att höra om denna tragik, han som alltid hade barns bästa för ögonen.
Hon nickade lätt med munnen sluten som ett runt körsbär.
”Nej”, sa han och ryckte på ena axeln som om frågan om vem han skulle träffa var helt ovidkommande. ”Mötet är för folk som arbetar både inom barn- och förlossningsvården”, sa han, så att inte en onö dig misstro skulle växa mellan dem. ”Läkare, sjuksköterskor, barn morskor, barnskötare, undersköterskor, socialarbetare …” Han ”Gudlog.såspännande!” sa hon, men rösten var kraftlös.
Pojken hade trillat ut medan mamman låg djupt deprimerad i sin säng med en handduk över ansiktet. Fönstret hade barnspärr inbyggd i handtaget, men mamman hade glömt att vrida om det. ”Är det någon särskild du ska träffa i Falun?” bröt Hanna av och ögonen formligen spikade fast honom.
”Det finns mycket nytt, och för all del en del gammalt att lyfta fram”, fortsatte han. ”Som att man numera är mer observant på hur mammorna mår. Det har man visserligen varit länge … En deprime rad mamma är en stor risk, inte bara för sig själv utan även för barnet, som kanske inte får den uppmärksamhet och omvårdnad som barnet behöver … som du vet.”
”Det gäller även för lite äldre barn”, sköt hon in och han visste vad hon syftade på. I sitt arbete på socialförvaltningen hade hon för något år sedan varit med om att en gosse på tre år med stor upptäckarglädje hade klivit upp på en pall och öppnat köksfönstret, som stod på glänt på femte våningen och sedan hävt sig över fönsterkarmen.
Hon lyssnade intensivt.
”Hur är det?” inledde hon. ”Bra”, svarade han som han brukade. De korta dagliga samtalen var en ersättning för att han sällan träf fade henne. Ibland blev pratet längre, om han hade tid. Hon hade alltidNästantid.
i speciella barnsalar på BB och blev inkörda till våra mammor när det var dags att amma”, sa han. ”Kanske inte du, som är yngre …”, la han sedan till. De småskrattade åt detta, fast det egentligen var djupaste allvar. Båda visste det. Men de hade överlevt. En stund senare cyklade hon hem till Gunnesbo för att ta emot barnen inför den nya arbetsveckan. Hennes ex var noga med tider na. Det fanns alltid ett mer eller mindre öppet hot i kontakten med honom. * Rapport körde i gång, Paul fick veta att allt fler barn och kvinnor överlever enligt FN:s beräkningar. Tröttheten drog genom kroppen där han satt nersjunken och avspänd i soffan, mätt och belåten.
fyrtio år hade gått sedan han lämnade hemstaden för att börja på läkarutbildningen i Lund. Modern föreslog ibland att han skulle återvända hem till Kalmar, nu när han var skild och barnen utflugna. Hon var förstås ensam. Men hon sa det utan påtryckningar, mer som ett sätt att tala om att han var viktig för henne.
26
När Rapport, Vädret och de lokala nyheterna hade passerat lät han tv:n stå på i bakgrunden medan han lämnade soffan för att inte somna redan nu. Gick i stället till garderoben och glodde in medan han övervägde om han även skulle packa ner en kavaj. I samma stund ringde mobilen i jeansfickan. Precis som han väntat var det modern, såg han på displayen. Klockan var 20.07.
Det är rogivande och gynnar amningen. Många må-bra-hormoner utsöndras”, sa han och såg henne i ögonen. ”Det är mycket man missat”, suckade hon och smuttade på det svala”ViHanvinet.nickade.lågväliplastlådor
Tidigare, när det var struligt med Daniel och han själv försökte få över morsan på sin sida var modern ändå alltid konsekvent.
”Jag har två söner, ska du veta”, sa hon till honom. ”Ens barn är alltid ens barn.”
27
Men det finns en gräns för vad föräldrar mäktar med utan stöd och professionell hjälp. Som sällan finns. Det visste han i dag. Deras ambition var att skydda honom så gott de kunde. Skydda Lill-Putte från sin äldre bror när han rasade som värst. Han lyftes upp i ljuset. Blev den som drömmar och förväntningar lades på. Han, den okomplicerade sonen som själv fann ett nöje i att vara duktig i skolan och att sköta sig, medan inget bet på Daniel. Medan han fortsatte lyssna på modern dukade han av soffbordet och plockade upp tidskrifter och böcker som landat på golvet. En bil passerade utanför i alltför hög hastighet. Det var trettio på byvägen.
Dessa samtal med modern hade irriterat Vanja under åren de var
Medan han höll mobilen tryckt mot örat med ena axeln ställde han sig vid det låga fönstret och tittade ut i trädgården. Mörkret höll på att sluta sig om huset. Grenarna, som ännu inte börjat avlövas, spretade mot natthimlen.
I samma stund pressade han med inövad automatik undan Daniel ur huvudet. Samma procedur varje gång han hade kontakt med sin mamma. Men det var inte lika kluvet nu längre. Kontakten med Daniel hade blivit mer normal. Mirakulöst nog! Brorsan och han själv var vuxna nu. De gjorde oftast upp sina mellanhavanden utan morsan som mellanhand.
”Vad har du ätit?” frågade hon sedan. ”En färdigköpt räksallad”, svarade han sanningsenligt.
”Sallad är ingen riktig mat”, kommenterade hon med en mild suck. Han skrattade till. Det som hans mamma serverat sig själv lät goda re och förpassade honom dessutom till köksbordet i föräldrahemmet i villan i Tegelviken. Hur han kom hem vrålhungrig och satte sig till dukat bord. Till doftande grytor, kroppkakor eller just potatisplättar.
Modern redogjorde i mobilen detaljerat för vad hon just ätit. Pota tisplättar med fläsk som hon stekt upp med lingon till. Dessa lingon som förgyllde den svenska husmanskosten med sin röda färg och sötsura smak.
28 gifta, trots att de sällan pratade särskilt länge. Men att de gjorde det räckte för att hennes blick skulle svartna. Ibland svarade han där för inte när modern ringde, utan passade på att kontakta henne när han var utom hörhåll från Vanja. Slapp på så sätt vassa blickar, höjda ögonbryn och spydiga kommentarer om osjälvständighet och en alltför tjock och oeftergivlig navelsträng. De avslutade samtalet. Han gick till arbetsrummet som låg ut mot bygatan med en syrenhäck som skyddade mot insyn och ställde sig vid skrivbordet, tände lampan, och började okoncentrerat plocka blandHanhögarna.lyftehuvudet.
Lyssnade. Det lät som steg utanför huset. Han vinklade skrivbordslampan bort från fönstret för att lättare spana ut i mörkret, men kunde inte se annat än de blänkande bladen i syrenhäcken utanför. Ytterdörren satt på gaveln, han såg därför inte om det var någon på ingång. Kanske till stallet som låg intill. Dagtid var det många barn och ungdomar som höll till där. Två korta slag med dörrkläppen på ytterdörren ljöd genom läng an. Det var alltså någon som kom! Klockan närmade sig halv nio, inte speciellt sent men ändå inte en tid för besök. Han tände ytterbelysningen inifrån och öppnade dörren.