9789100195199

Prolog Cykeln låg vid sidan av vägen under en grå ek, med styret vridet i en konstig vinkel, som om den hade blivit ditkastad i ilska.

Det var tidigt en lördagsmorgon, femte dagen på en värmebölja. Över fyrtio skogsbränder fortsatte oförtrutet att härja runt om i delstaten. Sex städer i regionen hade gått ut med uppmaningar om akut evakuering men här i Sydneys förorter var det bara astmatiker som var riskutsatta och råddes att stanna inomhus. Rökdiset som hade bäddat in staden var olycksbådande gulgrått och tätt som Londondimma.

De tomma gatorna låg tysta bortsett från undervegetationens högljudda gnissel från cikador. Folk låg och sov efter oroliga heta nätter med nervpåfrestande drömmar, medan de morgontidiga gäspade och skrollade på sina mobilskärmar med tummen.

Den bortslängda cykeln var skinande ny, i reklamen annonserad som en ”vintagedamcykel”: mintgrön, sjuväxlad, med en ljusbrun lädersadel och en vit cykelkorg. Den sortens cykel som man skulle föreställa sig att man tog sig fram på i den svala, klara luften genom en europeisk bergsby, iförd en mjuk basker snarare än en cykelhjälm, och med en baguette instoppad under ena armen.

Fyra gröna äpplen låg utspridda på det torra gräset under trädet som om de hade ramlat ur och rullat iväg från cykelkorgen.

En familj svarta spyflugor satt utplacerade på olika ställen på cykelns silverfärgade ekrar, så orörliga att de såg ut att vara döda.

Bilen, en Holden V8 Commodore, vibrerade i takt med 5

åttiotalsrockmusiken medan den närmade sig från korsningen med en olämpligt hög hastighet i det här barnfamiljsområdet.

Bromsljusen blinkade till och bilen backade med tjutande däck tills den stannat precis invid cykeln. Musiken stängdes av.

Föraren klev ur, rökande en cigarett. Han var mager, barfota och barbröstad, endast iklädd ett par blå fotbollsshorts. Han lämnade förardörren öppen och klev på tå med balettliknande, försiktiga steg över den redan heta asfalten och ut på gräset, där han hukade sig ner för att betrakta cykeln. Han strök med handen över cykelns punkterade framdäck som om det varit benet på ett skadat djur. Flugorna surrade, plötsligt uppväckta och oroade.

Mannen kastade en blick åt båda håll längs den tomma gatan, drog kisande ett bloss på sin cigarett, ryckte på axlarna och grep sedan cykeln med ena handen och rätade på ryggen.

Han gick tillbaka till bilen och lade in cykeln i bakluckan som om den varit ett nyinköp, och hakade med en van rörelse av framhjulet med snabbutlösningsspaken så att cykeln fick plats.

Han satte sig i bilen igen, slog igen dörren och körde iväg medan han trummade takten till AC / DC :s ”Highway to Hell” mot ratten, nöjd med sig själv. I går hade det varit Alla hjärtans dag, tydligen, och han hade inget till övers för den där kapitalistiska smörjan, men han tänkte ge cykeln till sin fru och säga: ”Försenat grattis på Alla hjärtans dag, älskling”, med en ironisk blinkning och det skulle kompensera för dagen innan och med lite tur skulle han få komma till i kväll.

Han hade inte tur. Han hade en väldig otur. Tjugo minuter senare var han död, omedelbart omkommen i en frontalkrock.

Föraren till en lastbil med trailer från en annan delstat hade inte sett en stoppskylt som doldes av ett förvuxet ambraträd.

De boende i området hade klagat i flera månader på den där skylten. Förr eller senare skulle det ske en olycka där, hade de sagt, och nu hade den skett. Äpplena ruttnade fort i värmen.

6

Kapitel ett Två män och två kvinnor satt i det bortersta hörnet av ett kafé under det inramade fotot av solrosor i gryningen i Toscana.

De var långa som basketspelare och när de lutade sig fram över det runda bordets mosaikskiva nuddade de nästan varandra med pannorna. De talade med låga, uppjagade röster, som om deras samtal handlade om internationellt spionage, vilket var en absurd tanke på det här lilla förortskaféet en skön, somrig lördagsmorgon med luften doftande av nybakade banan- och päronbröd och med melodisk rockmusik som dämpat letade sig ut från högtalarna till ackompanjemang av espressomaskinens idoga brus och gnissel. ”Jag tror att de är syskon”, sa servitrisen till sin chef. Servitrisen var endabarn och fascinerad av syskon. ”De är verkligen lika varandra.” ”De tar för lång tid på sig att beställa”, sa hennes chef, som var en i en skara på åtta och inte tyckte att syskon var det minsta fascinerande. Efter förra veckans våldsamma hagelskur hade de haft nästan en veckas efterlängtat regn. Nu var skogsbränderna under kontroll, och både röken och människors ansikten hade lättat upp, så kunder var äntligen ute och rörde sig igen, med pengar att spendera, så kaféet behövde ha en snabb omsättning på borden. ”De sa att de inte hade hunnit titta på menyn.” ”Fråga dem igen.”

Servitrisen närmade sig bordet på nytt, och hon noterade 7

att de allihop satt på samma speciella sätt, med fotlederna fasthakade om de främre stolsbenen, som för att förhindra att de gled undan. ”Ursäkta?”

De hörde henne inte. De talade allihop i munnen på varandra och rösterna flöt ihop. De var definitivt släkt. De lät till och med likadant: mörka, djupa, skrovliga röster. Människor med heshet och hemligheter. ”Hon är ju inte försvunnen rent tekniskt. Hon skickade det där sms:et till oss.” ”Jag fattar bara inte att hon inte svarar i telefon. Hon brukar alltid svara.” ”Pappa sa att hennes nya cykel är borta.” ”Va? Det är ju inte klokt.” ”Jaha … så hon cyklade helt enkelt iväg längs gatan och in i solnedgången?” ”Men hon tog inte sin cykelhjälm. Vilket jag tycker är jätte­ konstigt.” ”Jag tycker att det är dags att vi anmäler henne försvunnen.” ”Det har gått över en vecka nu. Det är för lång tid.” ”Som jag sa, rent tekniskt är hon ju inte …” ”Hon är själva definitionen av försvunnen, för vi vet inte var hon finns.”

Servitrisen höjde rösten till en nivå som var farligt nära ohövlig. ”Är ni redo att beställa?”

De hörde henne inte. ”Har någon varit hemma i huset ännu?” ”Pappa bad mig vara snäll att inte komma dit. Han sa att han är ’väldigt upptagen’.” ”Väldigt upptagen? Vad är han så upptagen med?”

Servitrisen rörde sig längs deras bord, in mellan stolarna och väggen, så att någon av dem kanske skulle se henne. ”Ni vet vad som skulle kunna hända om vi anmälde henne försvunnen?” Den snyggare av de två männen talade. Han 8

hade en långärmad linneskjorta med ärmarna uppkavlade till armbågen, shorts och skor utan strumpor. Han var lite över trettio, gissade servitrisen, med ett pipskägg och den lågmälda karisma som brukar utmärka dokusåpakändisar eller mäklare. ”De skulle misstänka pappa.” ”Misstänka pappa för vad?” frågade den andre mannen, en mer luggsliten, muskulösare och billigare version av den förre.

I stället för att ha pipskägg var han bara orakad. ”Att han … ni vet.” Lyxversionsbrodern drog med fingret över halsen.

Servitrisen stod helt tyst. Det här var det bästa samtal hon tjuvlyssnat på sedan hon började som servitris. ”Herregud, Troy.” Budgetversionsbrodern flämtade till. ”Det där är inte roligt.”

Den andre mannen ryckte på axlarna. ”Polisen kommer att fråga om de hade bråkat. Pappa sa att de hade bråkat.” ”Men det kan väl …” ”Kanske hade pappa något med det att göra”, sa den yngsta av de fyra, en kvinna klädd i en kort orange klänning mönstrad med prästkragar över en baddräkt med knytning i nacken.

Hennes hår var färgat blått (servitrisen älskade precis den blå nyansen) och var uppsatt i en våt, trasslig knut i nacken. Det låg en fin hinna av sandig solkräm på hennes armar som om hon just hade kommit från stranden, trots att de befann sig minst fyrtio minuters bilfärd från kusten. ”Han kanske fick nog. Kanske fick han helt enkelt nog till slut.” ”Sluta med det där, båda två”, sa den andra kvinnan, som servitrisen nu insåg var en av stamgästerna: extrastor, extrahet flat white-kaffe med sojamjölk. Hon hette Brooke.

Brooke ”med e på slutet”. De skrev alltid kundens namn på kaffelocket, och den här kvinnan hade en gång påpekat, på ett lite försagt men bestämt sätt, som om hon inte kunde hejda sig, att hennes namn stavades ”med e på slutet”.

Hon var artig men inte pratsam och i allmänhet en aning 9

stressad, som om hon redan visste att dagen inte skulle bli som hon ville. Hon betalade alltid med en femdollarsedel och lämnade femtiocentsmyntet i dricksburken. Hon hade på sig samma sak varje dag: en marinblå polotröja, shorts och löparskor med strumpor.

I dag var hon klädd för helgen, i kjol och blus, men hon såg fortfarande ut som en soldat som inte var i tjänst, eller en idrottslärare som inte tänkte låta sig luras av några undanflykter om att man fått kramp. ”Pappa skulle aldrig göra mamma illa”, sa hon till sin syster. ”Aldrig.” ”Men herregud, det är klart att han inte skulle. Jag skojar ju bara!” Den blåhåriga tjejen höll upp händerna och servitrisen såg den rynkiga huden runt ögon och mun och insåg att hon inte alls var ung, hon bara klädde sig ungt. Hon var en medelålders person i förklädnad. På lite avstånd skulle man gissa på tjugo, men på nära håll tänkte man kanske fyrtio. Det kändes som ett trick. ”Mamma och pappa har ett väldigt stabilt äktenskap”, sa Brooke ”med e”, och någonting med den förnärmat undfallande tonen i hennes röst fick servitrisen att tänka att hon trots sina förståndiga kläder kunde vara den yngsta av de fyra.

Den snyggare brodern gav henne en frågande blick. ”Har vi växt upp i samma hem?” ”Jag vet inte. Har vi? För jag har då aldrig sett några tecken på våld … jag menar, herregud!” ”Hur som helst så är det inte jag som antyder det. Jag säger bara att andra människor kanske skulle tro det.”

Den blåhåriga kvinnan tittade upp och fick syn på servitrisen. ”Ursäkta! Vi har fortfarande inte hunnit titta!” Hon plockade upp den inplastade menyn. ”Det är ingen fara”, sa servitrisen. Hon ville höra mer. ”Dessutom har vi lite svårt att koncentrera oss allihop. Vår mamma är försvunnen.”

10

”Åh, nej. Det måste vara … oroande?” Servitrisen kunde inte riktigt avgöra hur hon skulle reagera. De verkade inte alltför oroliga. De här människorna var, typ, väldigt mycket äldre än hon – borde inte deras mamma därför vara riktigt gammal? Som en äldre dam? Hur kunde en äldre dam försvinna? Senildemens?

Brooke ”med e” ryckte till. Hon sa till sin syster: ”Berätta inte det för folk.” ”Jag ber om ursäkt. Vår mamma är möjligen försvunnen”, rättade sig den blåhåriga tjejen. ”Vi har tillfälligt förlagt vår mamma.” ”Ni får lov att gå tillbaka och söka där ni varit.” Servitrisen hakade på skämtet. ”Var hade ni henne sist?”

Det uppstod en pinsam tystnad. De såg allihop på henne med likadana ljusbruna ögon och allvarsamma miner. Alla fyra hade ögonfransar som var så mörka att det såg ut som om de använde eyeliner. ”Vet du, du har faktiskt rätt. Det är precis vad vi behöver göra.” Den blåhåriga kvinnan nickade sakta som om hon tog den skämtsamma kommentaren på allvar. ”Söka där vi har varit.” ”Vi tar äppelpajen med grädde allihop”, avbröt lyxversionsbrodern. ”Och sedan berättar vi för dig vad vi tyckte.” ”Bra förslag.” Budgetversionsbrodern knackade med menykanten mot bordsskivan. ”Till frukost?” sa Brooke ”med e”, men hon log snett som åt ett internt skämt som hade med äppelpaj att göra och de räckte alla över sina menyer på det lättade ”då var det avklarat”-sättet som folk brukade lämna tillbaka menyerna på, glada att bli av med dem.

Servitrisen skrev 4 x äpp paj på sitt anteckningsblock och rättade till menytraven. ”Hör ni”, sa budgetversionsbrodern. ”Är det någon som har ringt till henne?”

11

”Kaffe?” frågade servitrisen. ”Vi tar long black allihop”, sa lyxversionsbrodern och servitrisen tog ögonkontakt med Brooke ”med e” för att ge henne en chans att säga Nej, faktum är att det är inte vad jag brukar dricka. Jag tar alltid en extrastor, extrahet flat white med sojamjölk, men hon var upptagen med att svara sin bror. ”Det är klart att vi har ringt henne. Miljoner gånger. Jag har skickat sms. Jag har mejlat. Har inte du det?” ”Fyra long black, alltså?” sa servitrisen.

Ingen svarade. ”Okej, fyra long black, alltså.” ”Inte mamma. Henne.” Budgetversionsbrodern stödde armbågarna mot bordet och tryckte fingertopparna mot tinningarna. ”Savannah. Har någon försökt kontakta henne?”

Servitrisen hade inga fler ursäkter att dröja sig kvar och tjuvlyssna.

Var Savannah ännu ett syskon? Varför var inte hon här i dag?

Var hon den utstötta i familjen? Den förlorade dottern? Var det därför som hennes namn tycktes landa mellan dem med en sådan olycksbådande klang? Och hade någon ringt henne?

Servitrisen gick till disken, slog på klockan med handflatan och vidarebefordrade deras beställning.

12

Kapitel två September förra året Klockan var närmare elva en kylig, blåsig tisdagskväll. Ljus­ rosa körsbärsblommor for upp och virvlade runt när taxin sakta körde förbi nyrenoverade gamla villor, var och en med en bil av något lyxigare modell på uppfarten och en välordnad trio av olikfärgade soptunnor på hjul vid trottoarkanten. En ring­svansopossum kilade över en sandstensmur, avslöjad av taxins strålkastarsken. En liten hund gläfste en gång och blev sedan tyst. Luften fylldes av lukten av vedbrasor, nyklippt gräs och långkok på lamm. De flesta husen låg i mörker med undantag för de vaksamt blinkande övervakningskamerorna.

Joy Delaney i nummer nio plockade i diskmaskinen medan hon lyssnade på det senaste avsnittet av The Migraine Guy-­ podden i de tjusiga nya trådlösa hörlurarna som hennes son hade gett henne i födelsedagspresent.

Joy var en späd, vältränad, energisk kvinna med blankt axel­ långt vitt hår. Hon kunde aldrig minnas ifall hon var sextioåtta eller sextionio, och ibland övervägde hon till och med möjligheten att hon var sextiosju. (Hon var sextionio.) Just nu var hon klädd i jeans och en svart kofta över en randig T-shirt och med fötterna i yllesockor. Hon såg tydligen ”fantastisk ut för sin ålder”. Unga människor i affärer brukade ofta säga det. Hon hade alltid lust att svara: ”Du känner inte till min ålder, din lilla dumsnut, så hur vet du att jag ser fantastisk ut för den?”

13

Hennes man, Stan Delaney, satt i sin fåtölj i vardagsrummet med en isblåsa på vardera knäet och tittade på en dokumentär om världens största broar medan han knaprade sig igenom en påse sweet chili-chips och doppade dem ett efter ett i en skål med gräddfil.

Deras ålderstigna Staffordshire bullterrier Steffi (uppkallad efter Steffi Graf, för som valp hade hon varit snabbfotad) satt på köksgolvet intill Joy och tuggade i smyg på en bit tidningspapper. Under det senaste året hade Steffi fått en fix idé att tugga på alla papper hon kunde hitta i huset, vilket tydligen var ett neurotiskt beteende hos hundar, förmodligen stressframkallat, även om ingen visste vad Steffi kunde vara stressad över.

Steffis pappersmani var åtminstone mer acceptabel än det oskick som Otis, grannen Caros katt, hade lagt sig till med, som börjat knycka kläder från dem som bodde på gatan, däribland, pinsamt nog, underkläder, vilka Caro var för generad för att lämna tillbaka, utom till Joy, så klart.

Joy visste att hennes enorma hörlurar fick henne att se ut som en utomjording men det struntade hon i. Efter att i alla år ha bönat och bett sina barn om lite tystnad stod hon numera inte ut med den. Tystnaden vrålade genom hennes så kallade tomma bo. Barnen hade varit utflugna ur boet i många år nu, så hon borde ha vant sig vid det, men förra året hade hon och Stan sålt sitt företag och det hade känts som om allting tog slut, bromsade in och blev stilla. I sin jakt på bakgrundsljud hade hon blivit beroende av poddar. Hon gick ofta till sängs med hörlurarna fortfarande på så att hon kunde vaggas till sömns av det sövande ljudet från en pratsam, myndig röst.

Hon led inte själv av migrän, men hennes yngsta dotter gjorde det, och Joy lyssnade på The Migraine Guy-podden för att få goda råd som hon kanske kunde föra vidare till Brooke, och också som en form av botgöring. Under de senaste åren hade hon börjat känna sig nästan illamående av ånger över det avfärdande otåliga sätt på vilket hon först reagerat på Brooke 14

när hon som liten fick sina huvudvärksanfall, som de brukade kalla dem. ”Ånger” kan bli temat för mina memoarer, tänkte hon, medan hon försökte trycka ner rivjärnet bredvid stekpannan i diskmaskinen. Ett liv i ånger av Joy Delaney.

Kvällen innan hade hon varit på den första lektionen i kvällskursen ”Lär dig skriva dina memoarer” på colleget i närheten. Joy ville inte skriva sina memoarer men det ville Caro, så hon var där som sällskap. Caro var änka och blyg och ville inte gå ensam. Joy hade tänkt hjälpa Caro att hitta en vän där (hon hade redan sett ut en passande kandidat) och sedan själv sluta på kursen. Deras lärare hade förklarat att man inledde processen med att skriva sina memoarer med att välja ett tema, och sedan handlade det helt enkelt om att hitta anekdoter som passade in i temat. ”Kanske ditt tema är ’Jag växte upp på fel sida om järnvägen men se på mig nu’”, hade läraren sagt och alla damer i sina skräddarsydda långbyxor och pärlörhängen nickade högtidligt och skrev fel sida om järnvägen i de nyinköpta anteckningsböckerna. ”Ja, temat för dina memoarer är i alla fall självklart”, hade Caro sagt till Joy på vägen hem. ”Är det?” sa Joy. ”Det är tennis. Ditt tema är tennis.” ”Det är inte ett tema”, sa Joy. ”Ett tema är mer som ’hämnd’ eller ’lyckas mot alla odds’ eller …” ”Du kunde kalla dem för Game, set, match. Historien om en tennisfamilj.” ”Men det är ju … vi är inte tennisstjärnor”, sa Joy. ”Vi bara drev en tennisskola och en lokal tennisklubb. Vi är inte familjen Williams.” Av någon anledning gjorde Caros kommentar henne irriterad. Till och med upprörd.

Caro såg förvånad ut. ”Vad talar du om? Tennis är din familjs passion. Folk säger alltid: ’Satsa på din passion!’ Och jag tänker alltid, åh, om jag bara hade en passion. Som Joy har.”

15

Joy hade bytt samtalsämne.

Nu höjde hon blicken från diskmaskinen och mindes Troy som liten, när han stod just i det här köket, med de vackra bruna ögonen bräddfyllda av anklagelser och tårar han inte ville tillåta sig själv att gråta, och skrek: ”Jag hatar tennis!” ”Åh, helgerån!” hade Amy sagt, för hennes roll som äldsta barnet var att beskriva vartenda familjegräl och använda svåra ord som de andra barnen inte förstod, medan Brooke, fortfarande liten och förtjusande, som vanligt hade brustit i gråt, och Logans ansikte blivit uttryckslöst och enfaldigt. ”Du hatar inte tennis”, hade Joy sagt åt honom. Det var en order. Vad hon menat var: Du får inte hata tennis, Troy. Hon hade menat: Jag har inte tid eller ork att låta dig hata tennis.

Joy ruskade lite på huvudet för att skaka av sig minnet och försökte koncentrera sig på podden igen. ”… sicksacklinjer som rör sig över synfältet, lysande punkter eller stjärnor, människor som har symptom på migränaura brukar säga att …”

Troy hade egentligen inte hatat tennis. Några av deras lyckligaste familjeminnen var från tennisbanan. De flesta av de lyckligaste minnena. Några av deras värsta minnen var också från tennisbanan, men ärligt talat, Troy spelade ju fortfarande.

Om han verkligen hade hatat tennis skulle han inte fortfarande spela när han var över trettio.

Var tennis temat i hennes liv?

Kanske hade Caro rätt. Hon och Stan hade förmodligen inte träffats om det inte var för tennisen. Över ett halvt sekel sedan nu. En födelsedagsfest i ett litet hus fullt med folk. Huvuden som studsade upp och ner i takt till ”Popcorn” av Hot Butter. Joy, arton år, grep om den stadiga foten på sitt vinglas som var fyllt till brädden med ljummet moselvin. ”Var är Joy? Du måste träffa Joy. Hon har precis vunnit någon stor turnering.”

16

Det var orden som löste upp den täta klungan med människor runt killen som stod med ryggen stödd mot väggen. Han var en jätte, abnormt lång och bredaxlad, med ett tjockt lockigt svart hår samlat i en hästsvans, en cigarett i ena handen och en ölburk i den andra. Idrottskillar kunde fortfarande röka som skorstenar på sjuttiotalet. Han hade en smilgrop som inte syntes förrän han fick syn på Joy. ”Vi borde ta en match någon gång”, sa han. Hon hade aldrig hört en sådan röst, inte från en kille i hennes egen ålder. Det var en röst så djup och långsam att folk skämtade om den och försökte härma den. De sa att Stan lät som Johnny Cash. Han gjorde det inte med avsikt. Det var helt enkelt så han talade.

Han talade inte så mycket men allting han sa lät viktigt.

De var inte de enda tennisspelarna på festen, bara de enda som vann priser. Det var ödet, lika förutbestämt som i en saga.

Om de inte hade träffats den kvällen skulle de ändå ha mötts förr eller senare. Tennisen var en liten värld.

De spelade sin första match den helgen. Hon förlorade med 6–4, 6–4 och gick sedan direkt vidare och förlorade sin oskuld till honom, trots att hennes mamma hade förmanat henne om vikten av att hålla på sig om hon någonsin fattade tycke för en pojke: ”Varför köpa kon om man får mjölken gratis?” (Hennes döttrar tjöt när de fick höra det uttrycket.)

Joy sa till Stan att hon gick till sängs med honom enbart för hans serve. Det var en fantastisk serve. Hon beundrade den fortfarande och väntade på den där bråkdelens sekund när tiden stannade och Stan blev till en skulptur av en tennisspelare: ryggen i en båge, bollen hängande i luften, racketen bakom huvudet och sedan … smack.

Stan sa att han gick till sängs med henne enbart för hennes bestämda volley, och sedan sa han, med den där djupa långsamma stämman i hennes öra: Nej, det är inte sant, du behöver jobba på din volley, du går för ofta på nät, anledningen till att jag gick till sängs med dig är att så fort jag fick se de där benen visste jag 17

att jag ville ha dem lindade runt min kropp, och Joy var nära att svimma, för hon tyckte att det var så fräckt och poetiskt, även om hon inte uppskattade hans kritik av hennes volley. ”… detta orsakar frigörandet av signalsubstanser …”

Hon såg på rivjärnet. Det var täckt av morotsskrap som diskmaskinen inte skulle lyckas spola bort. Hon sköljde det i diskhon. ”Varför ska jag behöva göra jobbet åt dig?” sa hon till diskmaskinen och tänkte på sig själv före diskmaskinseran, när hon stått vid den här diskhon, med gummihandskar i det heta vattnet och en skyskrapa av smutsiga tallrikar vid sin sida.

Det förflutna hade börjat studsa upp mot nuet på sista tiden.

I går hade hon vaknat ur en tupplur panikslagen med tanken att hon hade glömt att hämta ett av barnen från skolan. Det tog säkert en minut innan hon mindes att alla hennes barn var vuxna nu: vuxna med rynkor och amorteringar, examina och resplaner.

Det fick henne att undra om hon blivit dement. Hennes väninna Linda, som arbetade på ett vårdhem, sa att en våg av oro brukade svepa genom stället varje dag vid den tid det var dags för skolhämtning, när de äldre damerna blev ängsliga, övertygade om att de borde skynda sig att åka och hämta sina sedan länge vuxna barn. Att höra det hade gjort Joy tårögd, och nu hade exakt samma sak drabbat henne. ”Det är möjligt att min höga intellektuella nivå maskerar mina symptom på demens”, hade Joy sagt till Stan. ”Kan inte säga att jag märkt något av det”, sa Stan. ”Mina demenssymptom? Eller min höga intellektuella nivå?” ”Ja, dement har du ju alltid varit”, hade han sagt, och sedan gått därifrån, förmodligen för att klättra upp på någon stege, eftersom hans söner talat om för honom att sjuttio var en för hög ålder för att klättra på stegar, så han försökte gärna hitta anledningar att använda stegar så ofta som möjligt.

18

I går kväll hade hon lyssnat på en mycket informativ podd som hette This Dementia Life.

Rivjärnet vägrade samsas med stekpannan i diskmaskinen.

Hon granskade de två föremålen. Det kändes som ett pussel hon borde ha förmåga att lösa. ”… utlöser en vidgning av blodkärlen …”, sa migränmannen.

Va? Hon skulle få lov att backa till början av det här podd­ avsnittet och lyssna en gång till.

Hon hade hört att pensionering orsakade en hastig försämring av hjärnfunktionerna. Kanske var det det som var på gång nu. Hennes frontallob började förtvina.

De hade tyckt att de var redo att gå i pension. Att sälja tennisskolan hade känts som det självklara nästa steget i deras liv. De kunde inte fortsätta att vara tennistränare för alltid och inget av deras barn var intresserat av att ta över företaget.

Faktum var att de visade ett nästan förolämpande ointresse. I åratal hade Stan närt en desperat förhoppning om att Logan kanske skulle köpa in sig i Delaney’s: den där gammaldags föreställningen om att den äldste sonen skulle bli hans stolte efterträdare. ”Logan var en utmärkt tränare”, muttrade han. ”Han hade gåvan. Han hade den verkligen.”

Stackars Logan hade sett helt bestört ut när Stan lite försiktigt föreslagit att han kanske ville köpa firman. ”Han är inte särskilt driftig, måste man säga”, hade Stan anmärkt till Joy och Joy hade snäst åt honom, för hon stod inte ut med att höra någon kritisera hennes barn, i synnerhet inte när kritiken var befogad.

Så de hade sålt företaget. Till bra människor till ett bra pris.

Hon hade inte förutsett att hon skulle känna en sådan förlust.

Hon hade inte insett hur mycket deras identitet var förknippad med Delaney’s Tennis Academy. Vilka var de nu? Bara ett vanligt par ur babyboomergenerationen.

Gudskelov att de hade sin egen tennis. Deras allra senaste pris stod tungt och ståtligt på serveringsbordet, redo att visas 19

upp när alla samlades till Fars dag. Stans knän pliktade för det nu, men det hade varit en säker och tveklös seger över två tekniskt skickliga spelare: hon och Stan hade spelat offensivt, slagit bollarna i mitten och aldrig tappat kontrollen. De hade det fortfarande i sig.

Förutom turneringar spelade de fortfarande på fredagskvällarna i tennisklubben som Joy hade grundat för flera år sedan, även om det på sistone hade blivit ganska deprimerande eftersom folk dog hela tiden. För ett halvår sedan hade Dennis Christos dött på tennisbanan när han och hans fru Debbie spelade mot Joy och Stan, vilket hade varit fruktansvärt traumatiskt. Joys uppfattning var att stackars Dennis hjärta inte hade klarat av upphetsningen när han trodde sig kunna bryta Stans servegame. I hemlighet anklagade hon Stan för att han låtit Dennis tro att möjligheten fanns. Han hade medvetet låtit gamet gå till 0–40 för sitt eget nöjes skull. Det hade krävt en hel del självbehärskning av henne att inte säga: ”Du dödade Dennis Christos, Stan.”

Sanningen var att hon och Stan inte passade för pensionärslivet. Deras sex veckor långa drömsemester till Europa hade varit rena katastrofen. Till och med Wimbledon. I synnerhet Wimbledon. När planet landade hemma i Sydney igen hade de båda två varit yra av lättnad, och det hade de inte erkänt för någon, inte för sina vänner eller sina barn, inte ens för varandra.

Ibland försökte de göra saker som deras andra pensionerade vänner gjorde, som att ta en ”härlig dag på stranden”, till exempel. Joy skar sönder hela foten på ett ostronskal och de fick parkeringsböter. Det hade påmint henne om de tillfällen när hon hade fått för sig att hon och Stan skulle ta med barnen på en ”trevlig utflykt”, och hon hade ansträngt sig så otroligt för att låtsas att de var en familj som gjorde trevliga utflykter, men det var oundvikligen något som gick snett varje gång, det var alltid någon som var på dåligt humör, eller så åkte de vilse, 20

eller så började det regna precis när de kom fram och hemfärden var tyst och bitter, endast avbrutet av de regelbundna snyftningarna från det barn som just då kände att han eller hon hade blivit orättvist behandlad. ”Vi har faktiskt blivit riktigt romantiska sedan vi gick i pension”, hade en irriterande käck vän sagt till henne, vilket fick Joy att vilja kräkas, men häromveckan hade hon köpt två bananmilkshakes i köpcentrets restaurangdel, som en sorts lustig gest eftersom hon och Stan brukade köpa dem till frukost på mjölkbarer i småstäderna när de en gång i tiden reste tillsammans på lokala turneringar under de första åren av sitt äktenskap. De hade sparat in kostnaden för motellrum genom att övernatta i bilen. De hade haft sex i baksätet.

Men det var uppenbart att Stan inte ens mindes deras bananmilkshakes och sedan hade han på hemvägen dramatiskt och helt i onödan tvärbromsat när någon svängde ut framför dem, och Joys milkshake hade farit ur hennes hand, så bilen luktade numera permanent och motbjudande av surnad mjölk: den sura lukten av misslyckande. Stan påstod att han inte kände någon lukt alls.

De hade behövt ha andra personligheter för att kunna gå i pension med samma värdighet och entusiasm som sina vänner.

De hade behövt vara mindre griniga (i alla fall Stan) och skaffa sig ett bredare utbud av intressen och hobbyer utöver tennis.

De behövde barnbarn.

Barnbarn.

Själva ordet fyllde henne med den sortens omvälvande, komplicerade känslor som hörde ungdomen till: längtan, raseri och, värst av allt, hätsk och bitter avundsjuka.

Hon visste att ett enda litet barnbarn var allt som krävdes för att tystnaden inte längre skulle dåna i öronen, för att få hennes tillvaro att spritta till liv igen, men man kan inte be sina barn om barnbarn. Så förnedrande. Så banalt. Hon hade trott sig vara mer intressant och sofistikerad än så. Hon var 21

feminist. Sportig. En mycket framgångsrik affärskvinna. Hon vägrade hemfalla åt just den klichén.

Det skulle komma barnbarn. Hon behövde bara ha tålamod.

Hon hade fyra barn. Fyra lotter till tombolan, även om två av hennes fyra barn var singlar, så de kanske inte riktigt räknades som lotter än. Men två hade stadiga, långvariga förhållanden.

Logan och hans flickvän Indira hade varit tillsammans i fem år nu. De var inte gifta, men det spelade ju ingen roll. Indira var så trevlig och den senaste gången Joy träffade henne hade hon haft en outgrundlig, hemlighetsfull air över sig, nästan som om hon ville berätta något för Joy men höll tillbaka – kanske tills hon kommit till tolfte veckan?

Brooke och Grant var lyckligt gifta, stadgade med ett hypotekslån på ett bra hus och med en familjebil, och Grant var äldre, så det kunde mycket väl vara dags snart. Om bara inte Brooke hade startat sin egen fysioterapimottagning.

Det var beundransvärt – Stan strålade av stolthet varje gång någon förde det på tal – men att driva sitt eget företag var stressigt, och folk som led av migrän måste hantera sin stress.

Brooke var för driftig. Men nog måste hon väl ändå vilja ha ett barn snart? Brooke var alltid insatt i de senaste medicinska rönen så hon borde veta att man inte kunde skjuta på det för länge.

I hemlighet hoppades Joy att hennes barn skulle hitta på kreativa sätt att berätta för henne om sina graviditeter, så där som andra människors barn alltid gjorde på YouTube. De kunde till exempel slå in en ultraljudsbild i ett paket och sedan filma Joys reaktion när hon öppnade det: förvirring följd av insikt, handen över munnen, tårar och kramar. De kunde lägga upp det på sina sociala medier! Joy får veta att hon kommer att få ett barnbarn! Det kunde bli viralt. Joy klädde sig extra snyggt varje gång hennes barn hälsade på, för säkerhets skull.

(Hon tänkte aldrig berätta om den här fantasin för någon.

Inte ens för hunden.)

22

Migränmannen talade förföriskt in i Joys öron: Låt oss tala lite om magnesium. ”Bra ide. Låt oss göra det”, sa Joy. Det fanns inget sätt att få både stekpannan och rivjärnet att rymmas. Det fanns ingen lösning. Rivjärnet skulle få avstå.

Det var ändå rendiskat nu. Hon rätade på ryggen där hon stått böjd över diskmaskinen, och upptäckte att hennes man stod precis framför henne, som om han hade teleporterat sig dit. ”Men herre jävl… vad i …?” skrek hon.

Hon drog ner hörlurarna så att de hängde runt halsen och lade handen mot sitt bultande hjärta. ”Du får inte smyga dig på mig så där!” ”Varför är det någon som knackar på dörren?” Stan var orange om läpparna av chilisnacksen han ätit. Han hade fuktiga runda fläckar på jeansknäna efter de smältande isomslagen.

Det var irriterande bara att titta upp på honom, i synnerhet som han tittade ner på henne med en anklagande min, som om knackningen på dörren var hennes fel.

Steffi satte sig ner bredvid Stan, öronen spetsade och alerta, ögonen tindrande av den underbara möjligheten att det skulle bli en promenad.

Joys blick gick till klockan på köksväggen. Det var för sent på kvällen för en paketleverans eller en marknadsundersökare.

För sent för att en vän eller familjemedlem skulle titta förbi, och nuförtiden var det egentligen ingen som bara tittade förbi, inte utan att ringa först.

Joy betraktade sin man. Kanske det var han som hade blivit dement. Hon visste genom sina efterforskningar att partnern måste förhålla sig tålmodig och vänlig. ”Jag hörde ingenting”, sa hon, tålmodigt och vänligt. Hon skulle bli en utmärkt vårdare, även om hon kanske skulle sätta upp honom på väntelista till ett vårdhem rätt snart. ”Jag hörde en knackning”, framhärdade Stan och hans käke sköts fram och tillbaka på det där sättet som betydde irritation.

23

Men sedan hörde Joy det också: dunk, dunk, dunk.

Som om någon bankade med knytnäven på deras ytterdörr.

Dörrklockan hade varit trasig i flera år och folk knackade ofta otåligt när de hade gett upp försöket med ringklockan, men det här lät mer som om något hade hänt.

Joys och Stans blickar möttes och utan att säga ett ord gick de båda två mot ytterdörren, utan att springa men med raska steg längs korridoren, fort, fort, fort. Steffi tassade med vid deras sida, flämtande av upphetsning. Joys strumpor halkade mot trägolvet och hon upplevde att de alla tre – man, kvinna och hund – tillsammans delade en uppfriskande känsla av brådska. De var behövda. Det måste handla om ett krisläge av något slag. De skulle lösa krisen, för även om det inte längre bodde några barn där hemma hade de kvar den mentala inställningen: Vi är de vuxna. Vi är de som fixar saker.

Kanske fanns det till och med en nöjd känsla i den hastiga gången mot dörren, för det var ett tag sedan nu som något av barnen hade bett om pengar eller ett råd, eller ens om skjuts till flygplatsen.

Dunk, dunk, dunk. ”Kommer!” ropade Stan.

Minnesfragment for genom Joys huvud: Troy som kom hem från skolan när han var i åtta- eller nioårsåldern och bankade på dörren medan han hojtade: Polisen! Öppna dörren! Han gjorde så i åratal varje gång han kom till en dörr, tyckte att han var väldigt rolig. Och Amy som desperat ringde på klockan, på den tiden den fungerade, för att hon som vanligt hade tappat sin nyckel och alltid hade bråttom att springa till toaletten.

Stan kom fram före henne. Han öppnade låset med ett klickande ljud och en effektiv vridning på handleden och slog upp dörren.

En snyftande ung kvinna raglade framåt som om hon hade stått med pannan lutad mot dörren och föll rakt i armarna på Stan, som en dotter.

24