9789100194802

Svartstick

ROMAN

Albert Bonniers Förlag

SARA PABORN

Av Sara Paborn har tidigare utgivits: Släktfeber 2009 Tuppen och havet 2011 Vilken tur att vi träffades innan vi dog 2014 En eller annan väg 2015 Blybröllop 2017 Änkorna på Österlen 2018 Tistelhonung 2020

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-019480-2 © Sara Paborn 2023 Omslag Sara R. Acedo Tryckt hos ScandBook EU, 2023

Till mammorna

Ur Falukuriren 10 juni 2022

BORTGLÖMD KURSGÅRD SLÅR UPP PORTARNA EFTER 44 ÅR Den legendariska Fordom Sy- och vävskola, som slog igen på grund av mögelskador 1978 och sedan dess stått öde, slår i sommar åter upp portarna för ny kursverksamhet. Det är stiftelsen Låt Landsbygden Leva som möjliggjort nyinvigningen genom ett omfattande renoveringsarbete.

Under drygt femtio år var Fordom en välkänd mötesplats för hantverksintresserade. Utbildningarna här var några av landets mest respekterade. Nya rektorn Marit Björk är entusiastisk. ”Det natursköna och avskilda läget är unikt. Hit ska man kunna komma ett par dagar eller en vecka och fokusera på det man har för händer. Och då menar jag rent bokstavligt”, säger hon med ett varmt leende när vi möter henne i den nymålade ockragula matsalen. ”Vi känner oss som riktiga arkeologer. Förutom spinnrockar och vävstolar har vi hittat ett nödförråd med bruna bönor och gamla konserver”, berättar Marit.

Men den märkvärdigaste upptäckten måste ändå vara det parti med svart silkestråd som hittades bakom en igensatt dörr i källaren. ”Otroligt nog har tråden klarat sig trots fukten”, säger Marit. ”Nu har vi satt in en extra kurs i svartstick i sommarens program, som en hyllning till bygdens historia.”

Fordom Sy- och vävskola öppnade redan 1922. Sedan dess har 7

flertalet byggnader tillkommit, som bagarstuga, spinneri, vävstuga, smedja samt bibliotek. På onsdag är det dags för officiell invigning med ett lokalt folkmusikband.

8

Onsdag

1 Rummet var mindre än Paula hade föreställt sig, men smakfullt inrett. En yllepläd broderad med blomrankor låg draperad över enkelsängen. Intill stod en gammal kista med hänglås. Enda avställningsytan i rummet, noterade hon – om man bortsåg från den avskavda karmstolen i hörnet. Några böcker om hantverk låg placerade på den blå sitsen.

Hon kastade en blick på sig själv i spegeln. Som vanligt syntes det inte utanpå vilket kaos det var inuti. Hon var begåvad med ett vänligt men ganska intetsägande utseende, som gjort för att smälta in. Det ljusbruna, långa håret var uppsatt i en stram hästsvans. ”Snygg i grupp”, hade hon hört om sig själv en gång. Ögonen var gröna, kroppsbyggnaden smal och ryggen rak. Hon var trettionio år, såg yngre ut, men kände sig som hundra.

Hon tittade ned på mobilen. Senaste meddelandet från Stina hade kommit klockan halv ett i natt. Framme i Dresden, ska bara hitta nånstans att bo. Och så en uppsjö väl optimistiska smileys, med tanke på tidpunkten på dygnet.

Paula hade lyckats avhålla sig från att ringa upp hotell och fråga om lediga rum. Hela poängen med tågluffningen var att hennes dotter skulle klara sig själv. Ändå hade hon inte kunnat låta bli att googla boendealternativ, bara för säkerhets skull. ­Swishat femhundra kronor och kollat vilken sevärdhet som låg i topp i stan. Frauenkirche, möjligen ingen magnet för tonåringar, men utsikten från tornet hade sett ut att vara fin.

Hon hade messat tipset men ångrat sig i samma sekund. Hon 9

måste sluta behandla sin dotter som ett barn. Stina var stor nu.

Till hösten skulle hon flytta hemifrån och börja på en utbildning inom hållbarhet på universitetet i Utrecht.

Paula satte sig på sängen, drog upp dragkedjan på ryggsäcken och plockade fram sin hemliga packning. Under ett sittunderlag i frigolit låg en bunt nyinköpta vecko­tidningar, en iPad laddad med filmer och två cigarettpaket. Här var dömande blickar utom räckhåll. Hon rökte alltid på kurserna. Aldrig annars. Hennes kille Viktor var astmatiker och själv försökte hon upprätthålla skenet av renlevnadsmänniska.

Hon sparkade av sig sina sandaler, lade sig ner på sängen och försökte tända sänglampan utan att lyckas. Hur svårt kunde det vara att se till att sänglamporna fungerade – om man nu skulle driva en kursgård? Vid det här laget visste hon precis vad som krävdes för att skapa trivsel i ett gästrum. Det var inte mycket.

En skön säng med rena sängkläder. Ett tjockt badlakan. Mörkläggande rullgardiner – och en fungerande sänglampa!

Hon hade upptäckt det här med kurser för några år sedan när hon följde med en kollega på en helgworkshop i Naturens ­läkande örter. Redan första dagen hade hon gått in i behaglig passiv dvala – och det var inte bara tack vare ångorna av pepparmynta och valeriana. Nej, det var också något med själva upplägget och miljön. Det långsamma tempot, schemat som inte lämnade något utrymme för egna initiativ. Maten på bestämda tider. Lojheten.

Hon hade utan större problem lyckats dölja att hon egentligen inte var det minsta intresserad av att koka isbjörnssalva som kunde hjälpa mot blöjeksem och psoriasis. I stället hade hon bara flutit med, som en viljelös biflod till de andra – och för första gången på evigheter hade hon kunnat koppla av. Kvällarna hade hon spenderat ensam på sitt rum eller i badkaret med en bok.

Den narkotiska inverkan som kursen tycktes ha haft på henne satt i länge efter hemkomsten. Det enda hon behövde göra för att åter sättas i förbindelse med känslan var att skruva av korken till den lilla glasburken med isbjörnssalva som hon lyckats 10

tillverka med hjälp av läraren, och dra några djupa andetag.

Eukalyptus. Ingefära. Tall. Koma.

Sedan dess hade hon sett till att komma iväg på minst två kurser om året. Hon hade lärt sig allt från att lägga mosaik till att spela på klangskålar. Eller låtsats lära sig. För varje kurs hon deltog i lyssnade hon allt mindre, sjönk bara djupare in i sig själv, in i avkoppling. Eller frånkoppling var kanske ett bättre ord. Droger var inte socialt accepterat. Kurser var det. Effekten, föreställde hon sig, var snarlik.

I sitt vanliga liv som SO-lärare på högstadiet, pratade hon så mycket att hennes egen röst ibland äcklade henne. På kurserna var det hon som fick vara eleven. Hon presenterade sig bara vid namn om hon var tvungen och lät sig fösas som en foglig ko mellan fållan, hagen och hon. Möjligen gick hon på en rundvisning om en sådan bjöds. Inspekterade eventuella kanonhus, borggårdar, varsamt renoverade ångbåtsbryggor och kägel­ banor, eller vad som nu kunde finnas på platsen. Hon gick aldrig på pubaftnarna eller avslutningsfesterna om sådana anordnades.

Hon ville slippa allt som andades förväntningar och krav.

Särskilt den här gången. Det molade i magen och hon var spänd överallt. Hon visste knappt vad svartstick var, men hon slapp åtminstone vara hemma.

Hon vände sig om i sängen och fick syn på det vita kuvertet som stack upp ur ryggans framfack. Hon hade inte vågat lämna kvar det hemma i lägenheten ifall någon skulle råka hitta det.

Men nu ångrade hon sig. Hon ville inte se fanskapet.

Det var när det kommit för några dagar sedan som hon i panik bokat in sig på den här kursen i svartstick. Först hade hon försökt hitta en fallskärms- eller klätterkurs. Hon hade tänkt att adrenalinpåslaget skulle kunna tränga undan ångesten. Men allting hade varit fullbokat, utom ett fåtal platser på ”Svartstick” och ”Träslöjd för nyfikna” på just den här kursgården mitt inne i skogen i Dalarna. Hon hade valt broderiet, en fyradagarskurs. Inte för att hon var intresserad, men hon behövde komma bort och 11

samla tankarna. Åtminstone för ett par dagar. Fram till söndag.

Hon steg upp och sköt ner kuvertet så långt hon kunde i ryggsäcken. Sedan öppnade hon fönstret på vid gavel och tittade ut.

En bit upp till höger kunde hon se ett mindre, vitt stenhus, tätt omfamnat av ett buskage. Det låg lite för sig självt i skogsbrynet.

Någonstans i närheten skulle det visst finnas en sjö också, hon hade sett den på kartan.

Området påminde inte om någon av de kursgårdar hon besökt förut. Det såg mer ut som en stugby, eller ett kollektiv. I några av träden vajade vindspel med färgglada tygremsor. Vissa av dem hade bitar av stanniol som skickade irriterande solkatter in i rummet. I en sittgrupp längre bort satt några kvinnor med asiatiskt utseende. Kursgården hade tryckt en del på sin internationella prägel. Målet var, det hade hon läst på hemsidan, att locka studerande från olika delar av världen. Öka din utblick! Bygg nätverk! Plugga utomlands och förbättra dina språkkunskaper! Det var sådana fraser hon själv kunde kläcka ur sig till sina elever. Nu ville hon mest stänga gränserna, så att Stina skulle bli tvungen att stanna hemma.

Hon öppnade den större väskan. Den rymde det vanliga: fula men bekväma kläder som inte skulle locka till umgänge samt ett par löpskor och en necessär. Hon hade också med sig en fullt utrustad förbandslåda, småförpackningar med våtservetter, havremjölk och tvättmedel. Det var sådan hon var; ordentlig, pålitlig, någon att räkna med. Det var i alla fall vad folk trodde.

Nu plockade hon upp innetofflorna och satte eltandborsten på laddning. Sedan hängde hon noggrant upp alla kläder på galgar i garderoben. Ställde skorna vid dörröppningen och sköt in väskan bakom dörren. Klockan var fyra på eftermiddagen.

Snart tänkte hon gå ner till välkomstfikan i matsalen och sedan skulle hon dra ner rullgardinen och gå och lägga sig med en film.

I morgon bitti klockan åtta skulle kursen börja. Hon behövde all vila hon kunde få.

12

2 Gunni hade aldrig trott att skolan skulle öppna igen. Med åren hade hon vant sig vid att bo ensam på ägorna. Bagarstugan som gjorts om till privatbostad åt hennes familj när hon var liten, låg en bit avsides uppe i skogsbrynet med utsikt över skolans huvudbyggnad och beteshagarna runt omkring. Här hade hon vuxit upp och kände till varje stig och sten. Visste var nyponen och kantarellerna växte i skogen. Sjön badade hon i så länge isen inte hade lagt sig.

När skolan slagit igen hade Gunni börjat betrakta byggnaderna på området som sina.

Framför allt som de tömts på folk och bara blivit hennes att passera och stryka knuten på. Hon gjorde ofta det på väg till eller från jobbet – smekt en gavel eller böjt sig ner för att bekräfta de blommor som fortfarande kom upp i rabatterna om vårarna. De hade inte haft någon annan än henne att blomma för, men gjort sitt bästa ändå.

Ibland kikade hon in genom fönstret till det gamla skol­köket där hennes mamma en gång arbetade och där hon själv tillbringade så många timmar när hon var liten. Hon hade alltid känt sig trygg där i ångorna av kokt bräckkorv, pepparrots­kött och stuvad kål, av nybakat bröd och lingon. Ibland kunde hon frammana dofterna bara genom att titta in.

Varje trasig tegelpanna och flagat fönsterfoder var henne lika bekant som födelsemärkena på hennes egen kropp. Mer än så.

Under alla år som förflutit hade hon och de förfallna skolhusen 13

på något vis vuxit ihop. När någon klottrat ner förrådet hade hon sett det som en personlig kränkning. Och när en av barackerna brann ner till grunden hade hon själv känt sig ödelagd.

Medan gräset växte sig allt snårigare kring den bortglömda, gamla brunnen gjorde de grå stråna i Gunnis hår likadant. Och medan vinden blåste in genom de trasiga fönsterrutorna fick även Gunnis minne vissa luckor. Det fanns en jämnvikt i detta.

Men så blev det denna vår plötsligt bestämt att kursgården skulle slå upp portarna igen. Och när ordföranden för stiftelsen Låt Landsbygden Leva hörde av sig och frågade om hon kunde tänka sig att hjälpa till med det praktiska denna första sommar hade hon tackat ja. Förskolan där hon jobbade i köket stängde ändå en vecka in i juni och det var bättre att hon skötte sysslorna på kursgården än att någon utomstående kom dit och började skramla med nyckelknipporna.

Inte desto mindre gjorde tanken på en invasion av folk henne orolig.

Natten efter att hon tackat ja till sommarjobbet hade hon en konstig dröm. Hon hade gått in i det gamla storköket och tydligt sett varje kokkärl, tekanna och karott på hyllorna framför sig. När hon vaknade kom hon ihåg smaker som hon trodde att hon glömt för länge sedan. Som havregrynssmeten med smör och socker, och stuvningen av konserverade morötter. Hon kunde känna vävstolarnas rytmiska vibrationer i kroppen. Minnas vaxbaden och batiktygen som legat på tork ute på gräset. De inackorderade flickorna hade kommit från hela Sverige för att lära sig väva, brodera och sy.

Trots att hon inte tänkt på detta på många år måste allti­hopa ändå ha funnits kvar någonstans inom henne. Kanske i ett utrymme som varit lika tillbommat som skolans salar, men som nu plötsligt och oväntat hade öppnats på glänt.

Gunni parkerade cykeln i stället och passerade fotvårdsspecialisten och nagelsalongen som låg i bottenplanet på det nybyggda 14

huset. Sedan tryckte hon på den automatiska dörröppnaren och gick in.

Trappuppgången luktade fisk. Ett stråk av kaffe kunde också anas. Dofter var Gunni bra på. Hon kunde direkt känna igen kryddorna i såser och grytor och identifiera ingredienserna i parfymer med absolut gehör. Fortfarande kunde hon förvåna sina kollegor på förskolan genom att kunna avgöra vilka kläder som hörde till vilket barn, bara genom att lukta på dem. Eller utbrista namnen på de kryddor som kollegorna använt i matlagningen hemma: Muskot! Timjan! Rosmarin!

Hennes mammas lägenhet låg i markplan med en stor insynsskyddad altan på baksidan. Gunni var glad att slippa trappor, särskilt en varm dag som denna. Hit till Grycksbo hade mamman flyttat i våras, från sin lägenhet i Falun. Det var praktiskt för Gunni, bara en kvart med cykel. Mentalt var det desto längre.

Ofta kunde hon längta efter sin mamma, även om det räckte med ett par minuter i hennes sällskap för att Gunni skulle tappa tålamodet. Hon kunde bli argare på sin mamma än på någon annan levande människa. Med tiden hade hon i alla fall lärt sig att se till att ha saker att göra medan de umgicks. Det var knepet: att hålla sig sysselsatt. Då kändes det mer naturligt att vara i samma rum, även utan att kommunicera. Som tur var fanns det alltid något att pyssla med när hon hälsade på. Om inte annat kunde de denna dag hjälpas åt att packa upp någon av lådorna som inte hunnit gås igenom efter flytten.

Gunni tog ett djupt andetag innan hon ringde på dörrklockan.

Det tog en liten stund, sedan öppnade hennes mamma och de gav varandra en stel omfamning, som vanligt utan att vidröra fler kroppsdelar än nödvändigt. Hennes mamma var välsminkad och håret fönat. Även det var som vanligt. Hon hade alltid skor på inomhus, även när det var sommar. I dag var det ett par slip-in i rött skinn.

Gunni räckte över påsen med de vegetariska lasagnelådorna som hon tagit med.

15

”Åh, herregud vad mycket mat. Hade ni inga mindre lådor?

Och vad svettig du är!” Hennes mamma drog åt sig handen. ”Ja, det är varmt ute”, påminde Gunni och tog av sig skorna. ”Jag har precis gjort kaffe om du vill ha.” Hennes mamma knyckte på nacken in mot det spatiösa vardagsrummet. Det var smakfullt möblerat och hade fönster åt tre väderstreck. Planlösningen var öppen och köket med sina vita marmorbänkar, som fick fläckar bara man tittade på dem, var minutiöst städat.

För några år sedan hade hennes mamma vunnit en storvinst på lotteri. Tjugotusen kronor i månaden i tio år. Vinsten hade blåst liv i hennes intresse för både mode och inredning. Ett av sovrummen i den nya lägenheten var nu inrett till dressingroom, som hennes mamma envisades med att kalla det. ”Det kommer inte att finnas en krona kvar efter mig”, brukade hon lova Gunni med ett nöjt leende.

Hon hade alltid varit mycket för att byta ut och slänga saker.

Ibland verkade hon nästan vilja radera det förflutna. Som när hon tapetserade om direkt efter att Gunnis pappa hade dött.

Eller propsat på att kasta alla gamla kläder och brev de hittade på vinden i samband med flytten, utan att ens vilja gå igenom dem.

Gunni satte sig i soffan med en pust. ”Hur är det? Allt bra?” Hennes mamma torkade hårdhänt av skärbrädan och hängde upp kökshandduken över ugnsluckan med samma bryska handlag som om hon hänvisat den till skamvrån. ”Jodå. Mycket att göra på gården bara så här i början. Det är därför jag kommer nu, jag kommer kanske inte att ha så mycket tid den närmaste tiden.” Gunni drog handen genom håret. ”Vad är det för kurser nu?” En tunn rynka framträdde i hennes mammas panna. Vanligtvis var pannan helt slät, hon såg nästan yngre ut än Gunni själv. Håret var slingat i blont, kindkotorna höga och figuren lika snygg som när hon var ung. Många tyckte att det var konstigt att hon blivit kvar häruppe i Dalarna. De hade trott att hon skulle ta världen med storm och bli något stort, vilket hon då och då påminde Gunni om. Om jag flyttat till 16

Amerika så hade jag säkert blivit upptäckt. Men istället hade hon blivit kokerska på Sy- och vävskolan, och när den stängde hade hon tagit ett jobb i en klädboutique inne i Falun. Boutique. Inte butik. Det var en viktig distinktion.

Gunni hade alltid känt sig som en ful avart i jämförelse med sin mamma. Som ett troll. Hon hade mer kunnat känna igen sig i sin pappas kraftigare kroppsbyggnad och yviga rörelsemönster. ”Det är kurser i tovning och stickning efter gamla svenska mönster, det har jag ju sagt”, sa Gunni trött och rätade på ryggen.

Hon hade berättat om kursgården och sommarjobbet flera gånger redan. Men det var som om hennes mamma inte riktigt var intresserad. Hon nickade bara vagt igenkännande även denna gång. ”Finns där någon snygg karl i rätt ålder? Eller är det bara damer som jobbar där?” ”Det där tänker jag inte ens svara på”, sa Gunni och tittade bort. ”Många träffas när de är lite äldre. Det är inget att skämmas för”, fortsatte hennes mamma och tryckte resolut ut filtret ur spisfläkten och ställde in det i diskmaskinen. ”Men man måste anstränga sig lite själv.” Hon kastade en hastig blick på sin dotter. ”Kursen i svartstick börjar i morgon”, sa Gunni, mest för att byta samtalsämne. ”De har ju hittat gammal silkestråd i ett av förråden som de ska använda.”

Hon justerade diskret ner ljudet en smula på den hörapparat hon hade. Ibland när hennes mamma var extra jobbig stängde hon av den helt, utan att säga något. Nickade bara instämmande där det verkade lämpligt. ”Ja, det var mycket som bara blev kvarlämnat där borta när de slog igen. Vem lagar maten?” sa hennes mamma och stängde luckan till diskmaskinen. ”Två bröder från Falun hyr. De har redan en restaurang tydligen, de ska satsa på mycket vegetariskt.” ”Är de duktiga?”

17

Gunni pausade och sneglade bort mot glasburkarna med t­ orkad trattkantarell och svart trumpetsvamp som stod uppradade på spiselhyllan. ”Säkert inte alls som du. Men du får väl själv avgöra hur de är.”

Ett belåtet leende krökte mammans mungipa, men hon tittade samtidigt bort för att inte visa att komplimangen landade väl. ”Jag har bakat äppelpaj och gjort en sås på mascarpone och äggula. Vill du ha lite?” Hennes mamma log ett snabbt leende.

Eller det var egentligen mer som en krampryckning i mungipan. ”Det låter gott”, sa Gunni. ”Om du inte vill ha kaffe så finns det flädersaft. Den är från i år.”

Mamman svepte bort mot altandörren och drog undan gardinerna. ”Vi sitter väl ute? Du måste prova de nya solstolarna. De är så sköna så du kan inte ana. Tar du brickan så tar jag kaffekannan?”

Hon var redan på väg ut med kannan i handen.

På cykeln hem tänkte Gunni på sin mamma. De fick sällan riktig ögonkontakt, men så hade det alltid varit. Det var som att mamman alltid höll på med något annat, bortanför Gunni: plockade med en blomma, studerade ett plagg, läste i en tidning. Ibland kunde hon kisa, som i motljus, som om hon faktiskt tittade på henne, men alltid på avstånd.

När Gunni var liten var det arbetet i skolköket som slukat mammans uppmärksamhet. Alltid var det någon kastrull eller stekpanna som skulle ställas till rätta. Burkar och tråg skulle plockas i och plockas ur. Elvispar behövde sättas på, sladdar sättas i. Inläggningar tittas till. Tallrikar spolas av. Hennes mamma hade sällan tid för henne. Det var nästan som om hon blev irriterad så fort hon fick syn på sin dotter.

Gunni hade funderat mycket på det där genom åren. Berodde det kanske på att hon haft svårt att hänga med i samtalen på grund av sin hörselnedsättning? För att hon sällan förstått skämt och ironier?

18

Ibland när hon var liten och inte uppfattade vad de vuxna pratade om och ställde en fråga, hade hennes mamma mest verkat tycka att det var jobbigt att förklara. Med åren hade hon slutat att fråga. Vanan hade dock rotat sig så djupt att hon fortsatt att vara tyst även efter att hon fått sin första hörapparat. Visserligen hade den i princip varit oanvändbar eftersom den höjde alla frekvenser lika mycket. Diskant och bas blev alldeles för kraftiga. En buss som körde förbi kunde låta som ett jetplan och skrämma livet ur henne. Rinnande vatten kunde låta som metallskrot.

När tekniken väl gått så mycket framåt att det gick att modellera förstärkningen på apparaterna, hade Gunni för länge sedan slutat att försöka kommunicera med sin mamma. Det viktigaste hade hon ändå lärt sig genom att läsa på läpparna och det var en konst hon fortfarande behärskade. Hon var fantastisk på att läsa på läppar.

Hon cyklade förbi parkeringen på gården som nu började fyllas på med bilar. Hon steg av cykeln och ledde den upp mot sin stuga.

Innan hon steg in genom grinden, vände hon sig om och tittade ned mot kursgården. De hade börjat samlas nu, kursdeltagarna.

19

Torsdag

3 Rummet var kvavt och varmt. Paula hade inte vågat ställa upp fönstret med tanke på myggen när hon gick och lade sig igår. Nu ångrade hon det. Hon höll andan, ofrivilligt. Ibland kändes det som att hon behövde påminna sig själv om andningen. Att hon skulle glömma att andas annars.

Hon hade vaknat av ett ljud, eller var det bara något hon drömt?

Famlande fick hon tag i telefonen på kistan. Displayen visade tre på natten. Hon hasade upp på kudden, drog upp mobilens ljusreglering i brist på sänglampa och gick in på Stinas Instagram.

Den senaste uppdateringen var bara en timme gammal och visade ett klipp från någon sorts industrilokal där en naken skyltdocka hängde i en köttkrok i stroboskopljus. Musiken i bakgrunden var hög. Paula försökte urskilja ansiktena i bakgrunden medan hon tog ett djupt, medvetet andetag.

Själv hade hon aldrig hunnit med den sortens ungdomsliv, med halvt illegala klubbar utanför europeiska storstäder. Eller whisky i schampoflaskor och falskt leg på någon lokal klubb. Hon hade blivit gravid när hon var bara tjugo år och innan dess var hon en klassisk torrborr. Fortfarande mindes hon tydligt hur hon kissat på graviditetsstickan på toaletten och sedan langat ut den till sin kollega Emma som suttit utanför och väntat, eftersom hon själv inte hade vågat titta på resultatet.

Alla hade utgått från att hon skulle göra abort. Inte minst Bjarne. De hade träffats på den vegetariska restaurangen där hon 20