Redan på morgonen, medan jag låg kvar med ansiktet vänt mot väggen och ännu inte hunnit se vilken nyans dagern hade ovanför de tjocka gardinerna, visste jag hurudant vädret var. De första ljuden utifrån gatan hade underrättat mig därom, vare sig de nådde mig sordinerade och vilsna genom fuktig luft eller vibrerande som pilar i en högvälvd, iskall och ren morgons ekande tomma rymd; redan den första spårvagnens rullande hade sagt mig om den kurade i regnet eller var på väg mot en himmelsblå horisont. Kanske hade dessa ljud i sin tur föregåtts av någon snabbare och mera genomträngande emanation som smugit sig in i min slummer och fyllt den med ett svårmod som spådde snö, eller väckt en liten periodisk sångare därinne, som stämde upp en sådan mångfald av solsånger att jag, leende ännu i sömnen, blundande men beredd att bländas av dagsljuset, slutligen beskärdes ett uppvaknande i musikalisk yra. Det var för övrigt mest från mitt sovrum som jag under denna period uppfattade omvärlden. Jag vet att Bloch berättat att han brukade höra röster när han kom och hälsade på mig om kvällen, och eftersom min mor var i Combray och han aldrig fann någon människa i mitt rum, drog han den slutsatsen att jag talade för mig själv. När han långt senare fick veta att Albertine bott hos mig vid denna tid och insåg att jag dolt henne för alla människor, förklarade han sig äntligen begripa varför jag under denna period av mitt liv aldrig hade lust att gå ut. Han den fångna
5