9789100194437

M I CA E L B I N D E F E L D

MANNEN MY T E N MINGLET T I L L S A MM A N S M E D

MALIN ROOS

A L B E R T B O N N I E RS F Ö R L AG

Micael Bindefelds Stiftelse till minne av Förintelsen delar varje år ut ett stipendium i syfte att stödja dem som har en vilja att kommunicera, informera, bildsätta eller på annat sätt förmedla kunskap om Förintelsen till en bred svensk publik. bindefeldstiftelse.se Bankgiro nr 407-3128

Förlaget har gjort sitt yttersta för att finna rättsinnehavarna till samtliga publicerade foton. Skulle vi i något fall ha missat, beklagar vi detta och ber berörda rättsinnehavare att vända sig till förlaget för ett tillrättaläggande.

ALBERT BONNIERS FÖRLAG © MICAEL BINDEFELD & MALIN ROOS 2023 OMSLAGSBILD MIKAEL JANSSON FORMGIVING FRANKENSTEIN STUDIO BILDREDAKTÖR TOVE FALK OLSSON FOTON PRIVATA OM INTE ANNAT ANGES REPRO ITALGRAF MEDIA , STOCKHOLM TRYCK LIVONIA PRINT, LET TLAND 2023 ISBN 978-91-0-019443-7

SCHAMPONERINGSBITR ÄDE

Knappt hade studentsången klingat av förrän det var dags att ställa upp i raka led igen. Medan Sten och Henrik såg fram emot att rycka in i lumpen kunde jag för egen del inte tänka mig något mer meningslöst än 15 månaders militärtjänstgöring. Mitt på tröskeln till resten av livet. En vecka härdade jag ut på Luftvärnsregementet Lv 6 på Kvibergs kaserner i Göteborg innan jag uppsökte regementsläkaren och drog en rövare. ”Jag gillar killar.” ”Jaså, är det ett problem?” ”Nej, men det kanske kan bli”, sa jag.

Samma dag fick jag frisedel och papper på min nya diagnos: Skolios.

Homosexualitet i de personliga akterna kunde ligga vem helst i fatet vid framtida jobbansökningar, som läkaren uttryckte det.

Jag hade, trots incidenten mot den arma Fröken Rut, ryckt upp mig det sista året och gått ut gymnasiet med skapliga slutbetyg.

Höga omdömen i språk och humaniora, betydligt sämre i matte och naturkunskap och en given etta i gymnastik. Grunden var lagd, banan utstakad. Det var nu åren på Göteborgs Högre Samskola och Hvitfeldtska skulle bära frukt.

För mamma och pappa var allt annat än en akademisk utbildning uteslutet och det fanns i princip två yrken att välja mellan: läkare

87

M A N N E N MY T E N M I N G L E T

eller möjligtvis advokat. I tredje och absolut sista hand: tandläkare.

Läkarlinjen stöp på grund av dammluckorna i matte och kemi, men jag fick en plats på juristlinjen i Uppsala. Jag hade i princip börjat packa inför flytten när jag i slutet av sommaren 1979 tog sats och meddelade mina föräldrar att jag hade ändrat mig.

En handgranat i vardagsrummet på Seminariegatan hade förmodligen vållat mindre förödelse. Jag vet inte vad som var värst; att jag inte tänkte studera vidare eller vad jag skulle göra i stället. Jag ville bli frisör och hade erbjudits en provanställning som schamponerings­ biträde på en salong i stan. ”Jag har redan bestämt mig för att tacka ja”, sa jag.

Jag hade aldrig sett mina föräldrar så upprivna. Mammas besvikelse satt i ögonen och pappa pendlade mellan irritation och förtvivlan.

Det hade så klart inte undgått dem att jag hade klippt mina killkompisar enligt löpande band-principen i vårt gästbadrum under gymnasietiden och hur tjejerna bildat kö inför varje bal och studentfest för att få sina lockar tuperade och uppnålade till klassiska svinryggar och filmstjärnevalkar. Mina föräldrar visste att jag redan som liten älskat att tvinna morfars tussar på sidorna och tupera upp faster Gias blanka hår. Men det var ju ett intresse, en hobby, inget man arbetade med. Definitivt inte comme-il-faut. Jag, deras förstfödde son, med mitt läshuvud.

Pappa bönade och bad om att jag skulle acceptera min plats vid den juridiska fakulteten i Uppsala. Han erbjöd mig till och med pengar för att jag skulle ge studierna en chans åtminstone en termin.

I judiska familjer är det socialt nedärvt att såväl pojkar som flickor förväntas prioritera kultur och studier. Genom att inte läsa vidare skämde jag ut hela familjen. Men framför allt mig själv. Alla brev över Atlanten där pappa hade förmanat, uppmuntrat och hejat på.

Alla kurser och läger som mamma anmält mig till. Alla möjligheter som Thommy och jag erbjudits till en god utbildning. Mina föräldrar, som gick i skola under kriget, hade aldrig ens vågat drömma om sådana möjligheter. ”Det-är-inte-ens-ett-riktigt-jobb!”

88

SCHAMPONERINGSBITR ÄDE

Pappa var tillintetgjord, men ju mer han tjatade på mig och försökte få mig att ändra mig, desto mer övertygad blev jag om att det var just frisör jag skulle bli.

När Sten efter några månaders franskastudier i Aix-en-Provence förenades med Henrik, som redan läste ekonomi i Lund – och alla andra kompisar försvann till högre akademiska höjder i Lund, Uppsala och på Handels i Stockholm – grenslade jag min svarta Monark och trampade mot Kyrkogatan. Jag skulle börja som elev hos ”hårkonstnären” Hans Tranberg på Göteborgs tjusigaste salong.

Alla visste vem Hans Tranberg var. En stjärna som arrangerade magnifika frisyrvisningar och fixade håret på stadens kändisar i framför allt Göteborgssocieteten, men även punkiga Anne-Lie Rydé som sjöng i bandet Extra och kallades för Sveriges Nina Hagen. Till och med Lill-Babs reste till Göteborg för att klippa sig hos självaste ”hårkonstnären” ibland. Jag hade träffat Hans på Bacchus några gånger, bland annat en kväll då jag ägnat timmar åt att göra inbakade flätor på mina bästisar Dessi och Kristina, som ville se ut som Bo Derek i filmen Ten. Inte ens en mästare som Hans Tranberg hade sett så fina flätor tidigare, med glaspärlor och allt. Han blev imponerad och bad mig komma till salongen en eftermiddag där jag, efter att ha fått schamponera hans hår, fick omdömet: ”Jag känner att du har yrket i fingrarna.” Jag kunde egentligen inte klippa, men jag fick för första gången i mitt liv utlopp för min medfödda känsla för färg och form. En bättre läromästare än Hans Tranberg kunde jag inte få och tekniskt sett var jag en katastrof, men jag fortsatte att gå på känsla och de nöjda kunderna blev stadigt fler. Jag hade drivet att lära mig allt. Jag kunde prata, lyssna och sälja samtidigt och var genuint nyfiken på de medvetna karriärkvinnorna som utgjorde basen av min kundkrets.

Tranbergs var den enda salongen i Göteborg som saluförde det exklusiva amerikanska hårvårdsmärket Redken. Varje såld flaska schampo genererade klirr i kassan, provision i mitt lönekuvert och viktigast av allt, beröm från chefen. För varje dag växte jag i min övertygelse om att jag gjort rätt som följt mitt hjärta.

89

SCHAMPONERINGSBITR ÄDE

Hemma var det däremot fortfarande frostigt. Mamma bet ihop men pappa fortsatte att gräma sig. Varje möte i hallen var en kollisionsrisk mellan hans besvikelse och min glädje över min nya arbetsplats. Snart tyckte mina föräldrar att det var hög tid att jag skulle börja betala för mig om jag tänkte bo kvar hemma, ”för mat och tvättmedel” och för att jag ”pratade i telefon dygnet runt”. Jag blev förbannad och påpekade det fullständigt orimliga i jag skulle betala 500 kronor i månaden med en lärlingslön på 2 000 kronor.

När lägenheten i Nordostpassagen dök upp som en skänk från ovan var det ingen tvekan. Erbjudandet kom från pappas revisor Moje, som genom affärskontakter erbjudits ett förstahandskontrakt i det nybyggda bostadsområdet mitt i Linnéstaden med utsikt mot Oscar Fredriks kyrka. De gråbruna lamellhusen var allt annat än fagra, men ett rum och kök med badrum och en balkong, vad mer kunde man önska? Jag var pirrig och lycklig på morgonen när jag skulle skriva kontrakt. Och skämdes som en hund när mamma räckte över bankboken. De slantar jag betalat för tvättmedel och telefonsamtal och som jag bråkat så mycket om hade mina föräldrar sparat på ett särskilt konto. Till mig. Pengarna skulle användas till att köpa möbler och husgeråd till mitt livs första bostad. De hade dessutom dubblerat summan.

En dag berättade Hans Tranberg att Redken skulle arrangera en stor konferens i Monte Carlo med frisörer och hårmodeller från hela världen och erbjöd mig att åka som representant för salongen. Jag skulle bo på ett av furstendömets finaste hotell, Le Méridien Beach Plaza, med egen strand och utsikt över det glittrande Medelhavet.

Det var fortfarande morgon när jag gick ut för att lägga mig på en solsäng en stund. Poolen var helt tom, bortsett från en flärdfull kvinna med en konstnärligt knuten turban som simmade längd efter längd. Plötsligt bröt hon vattenytan, kisade upp emot mig och frågade var jag kom ifrån. Vi började småprata, så som det lätt görs utomlands. Hon ville veta allt om Sverige och tyckte det var roligt att jag var frisör. När den flärdfulla och aningen dominanta kvinnan

91

M A N N E N MY T E N M I N G L E T

bad mig hoppa i för att simma några längder med henne gjorde jag som jag blev tillsagd. Jag tyckte att hon var smått egensinnig men underhållande, och vi bestämde att vi skulle äta lunch tillsammans.

Vi hade just fått in maten när det ljöd i hotellets högtalarsystem: ”Miss Simone. Miss Simone. Urgent phone call for miss Simone.”

Först då märkte jag alla blickar under solhattar och bakom solglasögon, och när min nyfunna bekantskap försvann för att ta sitt brådskande samtal, smög en av hotellgästerna fram till mig: ”Do you really know her, are you friends?”

Jag hade simmat axel mot axel med en av tidernas största jazzsångerskor. Utan att ens veta vem Nina Simone var.

Frisörer, stylister och journalister från hela världen var på plats. Jag kände inte någon, men redan på konferensens första dag fann jag Margareta Ehrenholm, eller hon mig. ”Men kalla mig Lillan”, sa Lillan. ”Det gör alla”. Lillan Ehrenholm arbetade för Sveriges modebibel nummer ett, Veckorevyn. Hon var i Monte Carlo för att inspireras av nya hårtrender till kommande reportage i tidningen. Lillan stack ut, klädd i en klänning med enorma spetsvolanger, var 15 år äldre och 50 gånger mer världsvan än jag. Hon tog mig omedelbart under sina generösa vingars beskydd. På dagarna gick vi på visningar och på kvällarna testade jag olika frisyrer på Lillan. Vi klädde upp oss och gjorde Monte Carlo tillsammans.

Vi testade restauranger på Larvotto Beach och drack paraplydrinkar på Hôtel de Paris Monte-Carlo. Om och om igen upprepade Lillan som ett mantra: ”Du måste flytta till Stockholm, Micael. Jag kan hjälpa dig att få in en fot i modevärlden.” Sånt som man säger till en ny kompis på Rivieran och när man har druckit svindyra drinkar på Hôtel de Paris Monte-Carlo. Det skulle dock snart visa sig att Lillan menade allvar. Jag hade nätt och jämnt hunnit packa upp resväskan hemma på Nordostpassagen förrän det låg en tågbiljett till Stockholm på hallgolvet. Bifogat i kuvertet fanns en mapp med bilder av olika fotomodeller. Tillsammans med Lillan skulle jag få skapa en frisyrspecial för Veckorevyn.

92

SCHAMPONERINGSBITR ÄDE

Vi plåtade en hel dag i en studio på Upplandsgatan alldeles vid Odenplan. Det skulle inte bara bli ett, utan två reportage fick jag veta när jag kom till Stockholm. Det kändes stort att få arbeta tillsammans med proffs, vars namn och ansikten jag kände igen från tidningarnas mode­ uppslag: Fotografen Kent Billeqvist och modellen Madeleine Otto.

Jag reste tillbaka till Göteborg med ett stort leende och plötsligt gick allt i en rasande fart. I september 1982 erhöll jag mitt gesällbrev, branschens yrkesbevis för dokumenterad utbildning. Det var det högsta betyg som någonsin delats ut av Svenska Frisörföreningen: ”Berömlig” i allt från damklippning till ”vattenondulering” och ”fönbehandling”.

I oktober det året expanderade Hans Tranberg med ytterligare en salong på Kungsgatan och utnämnde mig till föreståndare för salongen på Kyrkogatan. Samma månad damp Veckorevyn nummer 35 ned. Med besked. Hela omslaget och en stor puff var vikt åt mitt och Lillans reportage: ”Knyt en frisyr – nya hårknep, allt för hårhälsan.” Dessutom innehöll tidningen en artikel om ”Göteborgs inne-frisse nummer ett”. Jag. Fyra år efter att jag hade trotsat det utstakade spåret och till mina föräldrars förtvivlan gått min egen väg, var det min frisörstol som var Göteborgs mest eftertraktade.

Telefonen på Kyrkogatan ringde oavbrutet. Jag hade åstadkommit något. Jag var någon. Men jag fick inte luft.

Trots att tidningen låg framme och väl synlig på Tranbergs salong var det inte en enda av mina tjugotalet kollegor som bemödade sig om att ens kommentera omslaget. Jag hade inte läst på om jante­ lagens oskrivna regler. Göteborg var som ett veritabelt schackbräde.

Antingen spelade man på de vita rutorna eller på de svarta. Och där kom jag och hoppade obehindrat mellan båda. Jag hade förvisso gått på Göteborgs enda privatskola men utbildat mig till frisör, läste lika gärna Dostojevskij som Vogue och hade både tjejkompisar och killkompisar.

Jag rörde mig utanför förväntningarnas fyrkanter och det passade sig inte riktigt i Sveriges andra stad. I augusti 1983 lämnade jag in min avskedsansökan och sa upp mig från Tranbergs. Jag hyrde ut

93

SCHAMPONERINGSBITR ÄDE

lägenheten på Nordostpassagen på obestämd tid, rotade fram min Amerikakoffert ur källarförrådet och meddelade bekantskapskretsen min nya adress: Koninginneweg 130, Amsterdam.

Jag hade genom min kompis Lena Berglund från Samskolan fått jobb på en chic salong med det mindre stilfulla namnet Hair Flight.

Lena hade arbetat som flygvärdinna på American Airways när hon träffat en holländsk kille, gift sig och flyttat till Amsterdam. Numera designade hon kläder och hade tusen projekt på gång, men hjälpte mig ändå omtänksamt fram i den nya staden.

Allt var nytt och spännande, men också snabbt övergående. Ingenting blev riktigt som jag hade tänkt mig i Amsterdam. Lägenheten på Koninginneweg vid Vondelpark var ett draghål och salongen ett dårhus. Ägaren Jerry hade oerhörda humörsvängningar och en jargong inför kunderna som fick mig att rodna. Dessutom gillade han inte mitt sätt att klippa. ”Du klipper fel!” sa han. Eller skrek. Det labila och lynniga humöret förstod jag redan under första veckan kom från ett illa dolt missbruk. Han var inte den ende i teamet som var påverkad under arbetstid och kanske just därför blev resultatet därefter. Jag tyckte att Amsterdams societetstanter såg värre ut i håret när de gick från salongen än när de kom.

Jag umgicks mycket med Lena. Hon gjorde allt i sin makt för att få mig att trivas i Amsterdam, men jag kände mig både olycklig och ensam. Det värkte av hemlängtan, eller snarare bortlängtan, men jag kunde inte åka hem. Jag hade tydligt och snudd på överlägset deklarerat att Göteborg var ett avslutat kapitel. Tidernas bästa gesällbrev hade fått mina föräldrar att mjukna och till och med bli stolta, men jag kunde ändå höra hur det skulle låta om jag kom tillbaka.

Jantelagens ”Vad var det vi sa?”

Några av ljuspunkterna var kontakten med Lillan och Christer. Jag hade träffat Christer Lindarw när After Dark satte upp sin bejublade föreställning på Trädgår´n i Göteborg. Jag hade sett After Dark tidigare och tyckte att de var otroligt häftiga. Så fort jag fick veta att

95

M A N N E N MY T E N M I N G L E T

de skulle komma till stan ringde jag min kompis Pernilla Lundberg.

Hennes pappa Pelle, som ägde Trädgår´n, såg till att vi fick komma in gratis. Vi såg showen med After Dark tre, fyra gånger i veckan och fick dessutom komma backstage.

Jag blev egentligen först kompis med Roger Jönsson, som hade hamnat lite i bakgrunden av Christer Lindarw och Lasse Flinckman. Roger hade tidigt varit med i After Dark när han och Christer uppträtt på Alexandras under artistnamnen Maj Gadd och Zsa Zsa Shakespeer. Men nu var det Christer som var den lysande fixstjärnan.

Han var kaxig och självsäker och hade en helt egen stil. Jag tyckte att han hade en otroligt cool klädsmak och blev därför både förstummad och glad när vi sågs på Bacchus efter en av föreställningarna och han kom fram och berömde min outfit: ”Gud, vilket ballt linne. Ett sånt skulle jag verkligen vilja ha!”

Det var ett linne i mocka med långa hängande fransar och pop­ nitar som hade designats för mig av min kompis Lena i Amsterdam.

Samma Lena som nu plötsligt var den enda vettiga person jag kunde umgås med i en tillvaro där samtalen och breven från Lillan och Christer var en livlina. Vi skrev till varandra fram och tillbaka och i början försökte de båda att entusiasmera mig, men allteftersom veckorna gick och min ångest växte blev Christers släpiga Eskilstuna­ dialekt skarpare: ”Sluta vara så förbannat envis. Om du inte trivs där nere är det väl bara att komma hem.”

Efter ett halvår gick det inte längre. Det var inte lätt, och hela min stolthet skrek när jag fattade luren och slog numret: 004631-82 88 40.

En vecka senare och efter sju timmars sträckkörning genom Tyskland kom pappa med släpvagn och hämtade mig och mina pinaler i Amsterdam.

Jag kände mig ledsen och misslyckad och var beredd på både förmaningar och gliringar. Men bilen rullade på norrut förbi Osnabrück, Bremen och Hamburg. Inte en enda gång sa pappa: ”Vad var det jag sa”.

Vi skrattade åt minnet när vår granne Gert skulle plantera en granhäck mellan sommarstugorna i Vallda som han och mamma tyckte

96

SCHAMPONERINGSBITR ÄDE

var förfärlig, pratade om farmor och hennes bridgeträffar och om Thommy som lyckats komma in på Sveriges mest kända designskola, Beckmans, och flyttat till Stockholm. ”Det ska jag också”, sa jag till pappa. ”Jag ska flytta till Stockholm.”

97