9789100193850

Magnificat

Linnea Axelsson

Magnificat

roman • albert bonniers förlag

dagen

När jag vaknade i rummet i dunklet och tystna­ den satt pojken på sängkanten. Jag skrek till och kastade mig fram och försökte vifta sönder hans vålnad, men istället för luft slog jag i något varmt och fast, och drog åt mig handen. Pojken höjde sitt ansikte. Jag kunde inte urskilja om han var ledsen eller bara allvarlig eller högtidlig eller trött. Ögo­ nen var större och sorgsnare, märkta av vad de sett, och han var både bestruken av någonting åldrat och skrämmande och annorlunda än jag mindes honom, och precis samma nittonåriga pojke som då han försvann. Döden hade förändrat honom.

Jag sträckte fram handen och rörde försiktigt och prövande vid hans axel. Det är ju du, sade jag, jag ser ju att det är du. Herregud, du är så ung. Mina bröst klibbade mot magen, mjuka av amningen, och jag drog upp lakanet. Jag såg på hans kropp och den var tydlig och fast som någonting levande. Är det du, viskade jag, jag vågade inte släppa honom 23

med blicken. Kära du, kära älskade. Jag snyftade och strök längs hans armar, jag grät och klängde mig fast kring hans hals som var mjuk och varm, men med en ödslig, stum värme. Men säg någon­ ting då, sade jag, jag rätade på mig och sökte hans blick. Säg någonting, du, kan du inte prata.

En räv eller fåglar ropade från gränden i morgonens dis, och pojken vände sig om efter ljudet. Som på en signal rätade han på ryggen och han reste sig sakta och prövande tills han stod upp, och han stod alldeles stilla en stund och bara lyssnade. Tyst, och med uppenbar möda, tog han ett steg över golvet.

Jag kom darrande på benen och lakanet gled av mig och sedan filten som lade sig i en hög mellan oss, och jag stod med båda armarna om pojken och höll honom om livet och stöttade honom. Kom, sade jag, kom och sätt dig igen, kom nu så sätter vi oss.

Pojken svarade inte. Du, sade jag, du måste prata med mig. Det såg ut som om han skulle ramla ihop, och jag drog ned honom på sängen. Jag kände hans underarm mot mina nakna lår. Magens rundning mot fingrarna. Hans glansiga rosa små naglar. Jag satt med våra händer i knät. Det gick överhuvud­ taget inte att tänka. Ett dovt surrande hördes, det surrade och surrade en kort stund, sedan upphörde det. Efter ett ögonblick surrade det på nytt. Jag både 24

förstod ljudet och gjorde det inte. Jag stack in han­ den under kudden och fick fram telefonen. Jag såg att mannen hade ringt ett par gånger, och min vän.

Flickans röst fick mig nästan alltid att prata myck­ et ljusare och mjukare. Hon bad mig att i detalj beskriva rummet där jag sovit, sedan måste jag av­ lägga ett löfte om att hon skulle få följa med nästa gång jag skulle bo på hotell. Jag lovar, sade jag. Du, säg till pappa att jag tar en promenad genom stan bara, sedan kommer jag. Säg att, ja, han får hitta på något till lunch. Jag tror det finns pizzor i frysen.

Fortfarande när hon var sju åtta år brukade flickan ropa efter mig om hon vaknade på natten. Hon kom aldrig vandrande till vår säng så där som and­ ras barn gjorde, det var jag som fick gå till henne.

Hon ropade på mig i mörkret, och jag kom. Också för att jag själv behövde det. Jag behövde få bringas tillbaka till sömnen av mitt barn. Trygg av hennes vilande kropp och det svettiga hårfästet. Bröst­ korgen, där lungorna andades. De små skinkorna.

Hennes varma mun.

Vid ett enda tillfälle, hade mor en gång berättat för mig, fick min moster vara barnvakt. Du var väl kanske ett halvår gammal, sade hon, och jag ville 25

gå och se Hajen på bio med en vän. Varför jag nu skulle göra det, med en liten bebis hemma.

Flickan hade fortfarande varit liten. Hon måste ha varit yngre än tre för hon hade inte börjat skolan ännu. Jag lät henne sova mitt på dagen fast hon var för stor för det, och blev svår att lägga om kvällar­ na. Vi brukade titta på barnteve med högt ljud. Till slut blev flickan så utmattad av de grälla filmerna som bara fortsatte att komma i en oöverskådlig loop, att hon somnade på soffan. Jag knäppte av te­ ven och drog upp filten över hennes kropp och gick ut i sovrummet för att slå på datorn som mannen fått köpa av en vän, proceduren var varje gång lika långsam och lika oroande. Men efter ett utdraget förlopp i flera etapper, med samma obligatoriska väntan på att programmen skulle sättas igång och de olika fönstren öppna sig och modemet ringa upp, var jag framme vid sajten. Kvinnorna stöna­ de inte längre så där nittiotalsaktigt som de gjorde förr. Så där som jag själv fortfarande inte kunde låta bli att göra, för att det var så jag en gång hade lärt mig, när jag började ha sex.

Efteråt, när jag omsorgsfullt tagit bort spåren ur datorns minne, kände jag mig feg. Jag ville att vi skulle titta tillsammans men det hade gått för 26

långt, jag hade dolt mig för länge med mannen för att plötsligt tala om vad jag önskade. Det ovän­ tade var att när jag några år senare berättade för honom, att det jag just då tyckte mest om var att bara prata snusk och smekas, var det inte alls så att han inte tyckte att det lät särskilt sexigt, inte så kul för honom.

Pojken satt fortfarande tyst på sängkanten. Jag res­ te mig motvilligt igen, och jag klämde fast lakanet under armarna och drog det efter mig över golvet och gick in i badrummet och stöttade mig mot handfatet ett tag, det såg ut som sten men mar­ moreringen var bara brun färg hälld i någon ljusare massa. Jag blev rädd att pojken skulle försvinna om jag inte var där, och med dörren öppen iakttog jag honom där han satt i det disiga ljuset stum och stilla och tittade på fönstret, medan jag kissade.

Jag gick tillbaka genom rummet, och det kunde inte vara jag som gick tillbaka och inte pojken som satt där på sängen. Jag satte mig intill honom, strök med fingret över hans ansikte, längs ögonbrynen, näsan. Att allt detta var borta, hade givits till spillo.

För ingenting. Det känns konstigt att prata med dig, sade jag, när du inte svarar, vet du varför du är här. Pojken stirrade på fönstret och dagern som 27

silades genom de fläckiga rutorna, utan att säga någonting. Visst ser du mig, frågade jag. Har du kunnat se mig hela tiden. Hans bröstkorg rördes inte av någon andning. Samtidigt var det som om han själv var vind, hade format sig lika viktlöst och tyst som själva luften formades. Jag kände försiktigt på hans tröja som var mycket tunn, och vars färg var lika obestämbar som de förändrade ögonen. Rostrosa jordgrå toner. Som blanknött råsiden. Vad vill du, frågade jag, svara då, du. Jag ser ju att du förstår vad jag säger.

Då lyfte pojken blicken och vände den mot mig.

En frånvändhet och en fruktansvärd stillhet ekade ur hans ansikte. Samtidigt var det som om hans kropp, som sista gången jag sett den omsorgsfullt hade klätts upp innan den lades i förvar i trädoften och den stora glömskan i kistan som skulle för­ slutas, sakta och med stor tvekan började nalkas den plats som mina frågor hade berett åt den. Inget ljud kom. Bara ett förtvivlat uttryck i hans ansikte, som om någonting alldeles bakom eller inuti ho­ nom pressade honom att göra något och pressade honom på nytt, med ingen annan följd än att jag snart kände hur jag satt där och grät stilla. Men kära du, kära älskade, sade jag, sluta nu, sluta. Och han slutade tvärt och vände bort blicken.

28