SPÄNNINGSROMAN
SPÄNNINGSROMAN
JAG, FORSETE
JAG, FORSETE
Albert Bonniers Förlag Albert Bonniers FörlagAv Christina Erikson har tidigare utgivits:
Morsarvet 2014
En god gärning 2015
Din vän Forsete 2018
Ensamvarg 2019
Den trettonde lärjungen 2020
Debutanten 2021
I skuggan av dig 2022
Tillsammans med Thomas Erikson: Av jord är du kommen 2015
Dödgrävarens dotter 2017
www.albertbonniersforlag.se
ISBN 978-91-0-019173-3
Copyright © Christina Erikson 2023
Enligt avtal med Enberg Literary Agency AB
Omslag: Miroslav Sokcic
Tryck: ScandBook, EU 2023
1Eskilstuna 12 juli 2018
Jag lever åtminstone . . .
Cornelia Lind kunde knappt hålla sig upprätt på stolen längre. Ofrivilligt gled baken längre och längre ut på sitsen och hon ville helst av allt bara flyta ut och vidare ner på golvet som en geléklump. Tankemässigt fungerade hon ungefär lika bra som en amöba efter alla timmar utan sömn. Dessutom frös hon. Av någon anledning hade dessvärre en nitisk polisinspektör på stationen i Eskilstuna bestämt sig för att Cornelia var en lika stor fara för sin omgivning som en gängkriminell från Årby.
Plötsligt hördes svordomar från korridoren utanför förhörsrummet och dörren flög upp.
”Elias?” Cornelia stirrade förvånat på den storvuxne kriminalkommissarien som fyllde hela dörröppningen.
Någon bakom honom gjorde sitt bästa för att högljutt framföra sina protester men Elias fixerade blicken på Cornelia och frågade: ”Hur är det med dig?”
Cornelia blinkade.
”Vi är inte klara här inne . . .”, hördes inspektören som förhört Cornelia den senaste timmen.
”Ni får fortsätta en annan dag”, mullrade Elias och tog Cornelia under armen.
Ordväxlingen fortsatte medan Elias mer eller mindre släpade hennes kraftlösa kropp ut därifrån. Cornelia kunde inte ta in vad de sa, hon ville bara komma hem.
Minnesbilden av hennes exmake i en pöl i sitt eget blod på golvet i hennes och barnens hem dök upp på näthinnan. Hon ruskade på huvudet som om det skulle hjälpa till att få bort den. Hon ville fråga vad som hänt med Robin Hanse som resten av teamet jagat under natten som gått men avvaktade tills de kom till bilen. Robin som inte bara mördat den kände skådespelaren Philip Johnsson, utan även ett par andra framstående personer inom filmbranschen. Robin och flera andra hade utnyttjats sexuellt och på andra vis i många år av dessa män. Hela historien var fruktansvärt sorglig, tänkte hon medan Elias starka armar mer eller mindre bar henne genom entrén.
Väl ute på parkeringen hjälpte han henne in i sin Renault Kangoo. Cornelia kände igen bilen från den gången då Elias kommit hem till henne med papper till ett fall de arbetat med. Den lilla fyrkantiga bilen med sina underdimensionerade hjul gungade till när kommissarien pressade ner sin tyngd på förarsätet och krånglade runt med säkerhetsbältet.
”Orkar du berätta vad som hände i natt?” sa Elias när de kom ut på motorvägen.
”Hur mycket fick du veta från den lokala polisen?”
”Inte mycket. Det har varit en lång natt för hela teamet. Jag åkte hit så snart jag kunde. Lena och Lasse är på Karolinska sjukhuset i Solna. Robin Hanses mamma blev illa skadad i natt.”
”Och Robin?”
”Lena tvingades skjuta verkanseld och han föll samtidigt. Träffade så pass illa . . . Tyvärr dog han ganska omgående.”
”Hur tog Lena det?”
”Hon är stark”, svarade han.
Det var inte svar på Cornelias fråga men hon lämnade det.
”Så vad hände hos dig? Var är Therese?” frågade Elias.
Tanken hade varit att Therese som var änka till Philip Johnsson, vars mord utreddes, skulle få bo hemma hos Cornelia några dagar. Som säkerhetsåtgärd. Istället hade den stackars kvinnan
hamnat mitt Cornelias privata konflikt med hennes galne exman.
”Jag vet inte varför Jimmy dök upp. Det kändes som om han äntligen hade gett upp och tänkte låta oss vara ifred, jag är så ledsen att Therese behövde bevittna allt det där. Eller ja, hon blev nog mest skärrad stackarn. Jag skickade henne till grannen.”
”Bonden med åtelkamerorna?”
Cornelia skrattade till. Högst olämpligt men hon var för trött. ”Just ja. Han.”
Åtelkamerorna hade Jimmy satt upp och de hade blivit en källa till irritation för bonden.
”Men var det bonden som sköt Jimmy?”
Cornelia såg ut genom sidorutan och betraktade stumt den trista vyn längs motorvägen. Det här var komplicerat. Allt hade gått så snabbt och ändå så långsamt. Hon hade sett hur bonden hade blivit nedslagen av hennes före detta man. Den sure grannbonden som ville hjälpa henne hade nästan strukit med. Och så Forsete. Från ingenstans hade hon dykt upp och det var nästan ett ännu större mysterium än allt annat Cornelia upplevt det senast dygnet.
”Och Forsete?” sa Elias.
”Hon räddade våra liv”, sa hon efter en stund.
Elias hummade till svar.
Cornelia bet sig i underläppen.
Forsete, ja. Skuggfiguren som gäckat polisen i ett par år. Någon som via signaturen Forsete lämnade döda kroppar efter sig och meddelanden till polisen och framför allt till Elias Svensson om att han inte kunde komma åt förövarna så som Forsete kunde. En bödel och en rättsskipare i samma person. Ond eller god? Allt i betraktarens öga.
”Men hon var inte kvar när polisen kom till dig?”
Cornelia upplevde ett stråk av misstänksamhet i rösten på honom.
”Jag vet faktiskt inte”, sa hon med en tung suck. ”Ambulansen
kom först. De prioriterade Jimmy och grannen och sen ville de titta till mig. Polisen dök upp ganska snabbt och jag kan inte säga om hon var kvar men om jag får gissa så skulle jag väl säga nej. Hon är väl inte känd för att stanna kvar på brottsplatser.”
Det sista kom ut lite mer irriterat än vad hon avsett men hon var som sagt trött efter en jävlig natt och ett antal timmar hos polisen. Dessutom började smärtlindringen släppa och värken i armen tilltog. ”Har du pratat med Therese?”
Elias vred på huvudet och såg på henne. ”De lokala poliserna har bara kunnat höra dig än så länge.”
Cornelia öppnade munnen och stängde den igen. Plötsligt förstod hon varför polisen varit så intresserad av henne. Det fanns helt enkelt ingen annan att förhöra. Både grannen och hennes exman låg på intensiven och var inte i stånd till att lämna några vittnesuppgifter. ”Men varför . . . ?” fick hon till slut fram.
”Det hade jag hoppats att du skulle kunna svara på”, sa Elias.
Cornelia försökte dra sig till minnes om det fanns något i det som sagts och utspelat sig under natten som kunde ge en förklaring men nattens timmar låg som i ett dunkel, hon fick inte tag i händelserna. Minnesbilderna skulle komma tillbaka någon dag, men hon hade genomlidit posttraumatisk stress under åren efter Jimmy och visste att hon var skör. Hennes medvetande reagerade genom att stänga av när det påminde för mycket om det trauma som han utsatt henne och barnen för.
Hjärnan sorterar efter likheter.
Hon kom ihåg att hon fått välja. Jimmy kunde leva eller dö men inte ens efter allt han utsatt henne och barnen för så kunde hon tänka sig att ta den enkla vägen och ge Forsete tillåtelse att döda honom. Men Forsete hade skadat Jimmy allvarligt. Och för det hade Cornelia inga skuldkänslor. Det hade varit han eller hon. Om inte Forsete kommit hade det varit Cornelia som legat på intensiven eller kanske rent av på bårhuset nu.
Men från det att hon fått göra valet om Jimmy skulle leva
eller dö till att hon gått ut ur huset och sett Therese komma med Bamse så hade allt varit som en tjock och kladdig dimma som omslutit henne. Så hon hade inga svar att ge Elias även om hon velat. Inte nu. Kanske sen.
Elias svängde av från motorvägen och vidare in på avfarten som skulle ta dem till Cornelias gård. Hon såg inte fram emot att åka tillbaka även om hon hade Elias med sig och det var mitt på dagen och fullt dagsljus.
”Teknikerna skulle vara klara”, sa Elias, ”men det är en del städjobb kvar att göra.”
Cornelia hade inte ens tänkt på det. Så klart att det skulle vara blod kvar. Jimmy hade blött en hel del och bonden som Jimmy nästan slagit ihjäl i köket . . . Herregud, skulle det ens gå att få rent, tänkte hon medan de närmade sig huset.
”Jag måste hämta Bamse”, sa hon.
”Var lämnade du honom?”
”Hos en granne längre bort. De hörde allt ståhej och kom förbi. De tog med honom när polisen kom. Det blev lite rörigt.”
”Ska vi se hur det ser ut innan vi hämtar hunden?”
”Kanske bäst”, sa Cornelia.
Sista biten åkte de under tystnad. Elias lilla bil hade mycket att önska när det kom till komfort och den hårda fjädringen gjorde att varenda grop i vägen kändes i Cornelias bultande arm.
Avspärrningens blåvita band satt fortfarande kvar och Elias stannade och rev bort det som fästs framför grindhålet.
Cornelia tyckte nästan att det kändes spöklikt trots att det bara var några timmar sedan hon lämnat tomten.
”Vill du att jag går in först?” sa Elias och såg på henne.
En känsla av förlägenhet drog genom henne innan hon nickade. Varför skulle hon låtsas vara stark nu? Det fanns ingen anledning. Elias var inte den som skulle döma henne, det visste hon.
Cornelia klev ur bilen och stod kvar medan Elias sökte igenom
huset och trädgården. En lätt bris lekte i hennes hår och påminde henne om att det överallt annars var en fin sommardag. Men inte här. Här är ett mörker som skulle ta tid att komma över.
Elias kom ut på trappan. Han stod där och såg på henne en stund och sedan tog han sikte på den lilla bersån framför huset. Hon gick honom till mötes.
”Det finns inget sätt att linda in det på”, sa han med en bister min. ”Du kommer att behöva hantverkare där inne.”
Hennes spontana reaktion var att rusa mot huset men Elias hindrade henne genom att lugnt lägga sin stora hand över hennes axel.
”Vi pratar om det innan du gör något som du inte tänkt igenom.”
”Hur illa är det?”
”Det är en del som är trasigt, och det är ju enkelt att åtgärda. Det är värre med fläckarna. Blodet har trängt ner i trägolvet på ett par ställen och det ser inte bra ut på väggarna i vardagsrummet.”
Cornelia svor inom sig. De såpskurade golven som hon kämpat så för att få till. Hur fanken skulle hon lösa det här?
”Jag kan hjälpa dig att städa upp det värsta nu men jag ser inte hur vi ska få så rent att ni kan bo där inom de närmaste veckorna.”
”Men vi har ingen annanstans att ta vägen”, sa Cornelia bestämt.
”Låt oss gå in tillsammans”, sa Elias lugnt. ”Vi tar en sak i taget.”
2
Helsingborg 12 juli 2018
Forsete hade bara stannat för att tanka och köpa något att äta och dricka sedan de lämnade Cornelias gård utanför Eskilstuna några timmar tidigare. Hon hade kört lagligt och följt stråken med semestertrafik för att minska risken att väcka uppseende. Från baksätet hade hon letat fram en färgglad sjal som hon virat runt sin rakade skalle och som fick henne att se ut som en konstnärstyp. För att förstärka det hela hade hon dragit några svarta streck runt ögonen med en kajalpenna som hon hade i handskfacket.
Therese hade somnat så snart de lämnat Eskilstuna bakom sig och det var inte förrän Forsete svängde in på macken som Therese kvicknade till, frågade var de var och bad att få gå på toaletten.
Så snart hon ätit mindre än hälften av smörgåsen Forsete köpt åt henne somnade hon igen. Forsete hade ingenting emot det. Hon hade många frågor men det var inte bråttom att få svar på dem. De hade tid på sig. Det skulle kanske ta ett tag innan någon av dem litade tillräckligt på den andra för att öppna sig helt och hållet men Forsete hoppades ändå att det skulle finnas en gemensam framtid för dem där de kunde lära känna varandra som systrar igen.
Forsete tänkte tillbaka på de få minnen hon hade av tiden innan barnhemmet. Tiden med deras mamma. Hon undrade om hon hade letat efter dem? Eller hade hon nöjt sig med att
de var borta och aldrig skulle komma tillbaka? Fanns det flera syskon nu?
Det fanns så många frågor.
Therese hade varit så liten att hon knappast mindes någonting alls. Och hon hade haft tur som kommit till en adoptivfamilj relativt omgående. Så var det oftast för de yngre och sötare barnen. De blev hämtade. Det hade varit värre för Forsete. Hon hade blivit kvar tills hon var så stor att hon inte kunde stanna på barnhemmet som de kommit till först. Hon hamnade på ett annat om möjligt ännu värre och till slut återstod bara gatan. Precis som för så många andra barn från hennes land och bakgrund.
Minnena gjorde fortfarande ont att tänka på. Oavsett hur mycket hon försökte att distrahera sig och träna sig själv att bli hårdare, starkare . . . Det bet sig kvar. Smärtade. Och nu efter att hon hittat sin syster vid liv så var hon mer sårbar än någonsin.
”Var är vi?” sa Therese sömndrucket och såg sig omkring.
”Helsingborg”, svarade Forsete.
”Och efter det?”
”Vi börjar i Danmark så får vi se sen. Jag behöver skaffa ett par saker.”
Therese nickade bara.
Forsete var glad att hon slapp förklara mer.
Det var ovant för henne att färdas med någon annan, om man inte räknade hennes gamle mentor som nu låg för döden i cancer. Inte lika lätt att försvinna som om hon hade varit själv. Tacksamt nog hade det varit väldigt rörigt på gården utanför Cornelia med polisbilar, ambulanser och personer som sprungit om varandra. Ingen hade tänkt något särskilt på vare sig henne eller Therese efter att de förstått att de inte var i behov av akut hjälp. Hon skulle behöva sätta Therese i säkerhet och sedan ha kontroll över situationen och utvecklingen.
Hon hade svurit en ed. Att bara ge sig av var inget alternativ heller.
Jag är Forsete nu . . .
Det fanns en flerhundraårig organisation som hon svurit att skydda och bevara. Att utplåna de personer som var ondskan personifierad var deras mål och mening. Hennes mål och mening. Hon tänkte inte bryta det löftet. Men hon tänkte heller inte äventyra sin systers liv.