9789100191412

spionen bergling

Jonas Bonnier

spionen bergling Roman

albert bonniers förlag

Den här boken baseras på verkliga händelser. Trots en lång rad likheter med verkligheten vad gäller namn, personer och platser, bör följande text läsas som en litterär fiktion, en roman.

1987

»Hallå?« »Ja?« »Det är Fandango.« »Fandango?« »Ja.« »Ett ögonblick.« Tystnad. Vinden ligger på från havet. Det stinker av urin i telefonkiosken. Det susar i luren, någon som andas i Sovjet­ unionen. »Hallå? Fandango? Vi lyssnar.« »Stig Bergling är på väg.« »Kan ni bokstavera namnet?« »B-E-R-G-L-I-N-G. Han är på väg. Tillsammans med sin fru.« »På väg?« Uppgiftslämnaren redogör för den förväntade färdvägen så långt det är möjligt. Hellre lämna luckor än hänge sig åt spekulationer. »Vi känner inte igen numret ni ringer ifrån, Fandango. Är det en säker linje?« »Nej. Tyvärr inte. Det var inte möjligt. Vilka är mina order?« Lång tystnad. Kopplingstoner. Det börjar regna. Tunga drop­ par trummar mot telefonkioskens tak. Uteliggaren som sovit därinne står en bit bort och stirrar ilsket, han har tagit skydd under en tall för att hålla sig torr.

Så hörs rösten åter i luren.

9

»Fandango?« »Ja?« »Vi tar det härifrån. Tack.« »Tack.« I Moskva har telefonisten som talat med Fandango hörlurar på huvudet. Mikrofonen framför munnen går att vrida åt sidan.

Han är en av sex personer som sitter två och två vid borden, alla utrustade på samma sätt. Rummet saknar fönster och ligger på femte våningen i en oöverblickbar kontorsbyggnad som är sammanslagen med andra och tillsammans upptar flera kvarter. Hur många liknande sambandscentraler som finns i huset har telefonisten ingen aning om. Det är inte hans sak att bry sig om.

Det tar honom en kvart att få tag på ett beslutsmässigt befäl, och nu är han orolig för att få skit för att det inte gick snabbare. »Bergling? Stig Bergling?« upprepar befälet. »Ja«, bekräftar telefonisten. »Men det är omöjligt?« »Vi bedömer samtalet som extremt trovärdigt.« »Verkligen?« »Bergling är på väg till Moskva. Han har med sig sin fru.« »Sin fru?« »Det är den uppgift vi har fått.« »Det är ingen bra idé.« Telefonisten vet inte hur han ska reagera på detta, och förblir därför tyst. »När tror man att …« »Sent ikväll. Eller kanske imorgon.« »Det är omöjligt.« Åter sitter telefonisten tyst. »Det kan vi inte tillåta.« »Nej«, håller telefonisten med, eftersom han förstår att det är vad han ska säga.

10

»Han kan inte tillåtas komma in i landet förrän vi har … försäkrat oss om hans nuvarande status.« »Ja.« »Jag måste inhämta godkännande från högre ort.« »Så … ska vi meddela gränsen att Bergling ska stoppas?« »Gör det.« »Och om han …« »Vad?« »Om han redan har hunnit passera? Det finns en viss osä­ kerhet kring tidpunkten.« »Menar ni på allvar att Bergling redan befinner sig i Sovjet­ unionen?« »Den möjligheten går inte att utesluta.« »Skjut honom.« Telefonisten harklar sig. »Jag kan meddela gränspolisen att Bergling ska hållas kvar tills …« »Säg åt dem att skjuta honom. Gräv ner honom någon­ stans.« »Men …« »Det blir bara en helvetes massa att förklara. Skjut honom.« »Uppfattat. Och frun?« »Henne med.«

1972

1 Stig Bergling

Är det möjligt att avgöra i exakt vilket ögonblick en männi­ ska går över gränsen? När hon tar det där steget, fattar det där beslutet, och plötsligt befinner sig på andra sidan? Stig Bergling var utbildad reservofficer och hade arbetat som polis sedan tjugoett års ålder. Han hade ägnat hela sitt vuxna liv åt att följa lagar och regler, och en lördag i oktober 1972 gjorde han inte längre det. Då hade han hunnit bli trettiofem. Förstod han ens att det var ett livsavgörande beslut han fattade? Eller var han bara så förbannad och förödmjukad att han gav fan i konsekvenserna? För det handlade för hans del om att ge igen.

De fick skylla sig själva.

Under den första veckan på den nya arbetsplatsen hade Bergling fått ett positivt intryck av officerarna i korridoren.

Visst hade han lagt märke till mängden adliga efternamn, folk som läspade och pratade om olika rip- och älgjakter. Men han var beredd att se förbi sådant, fast besluten att få jobbet att fun­ gera eftersom året innan, på Säpo, inte varit ett av hans bästa.

Han hade sökt och fått beviljad förflyttning till Försvarsstabens säkerhetsavdelning, som höll till i en av Armémuseums flyglar på Riddargatan mitt i Stockholm. Chefen Sten Nordberg, en kommendörkapten av första graden, var en grånad man med fyrkantig käke och klarblå blick som den första dagen tagit emot Bergling personligen. Han hade följt med till kontoret som ställts i ordning, och understrukit hur mycket han tyckte om att »stjäla talanger från Säpo«.

15

»Jag säger inte att de är klåpare«, sa kommendörkapten Nordberg. »Jag säger bara att de är civilister.« Kontorets fönster överblickade museets öppna innergård, och det kändes en smula märkligt att se barnfamiljerna rulla sina barnvagnar över kullerstenarna på väg mot kaffeserve­ ringen samtidigt som han bläddrade i säkerhetsklassat material om ryska spioner inne på sitt kontor.

Berglings uppgift blev att punktmarkera sovjetisk ambassad­ personal. På beskickningen i Stockholm kunde folk kalla sig för allt ifrån militärattachéer till kulturarbetare, handelsmän eller journalister, men de var alla spioner. Av olika dignitet och betydelse, visserligen, men likafullt spioner. Skulle någon från ambassaden ge sig ut på en resa i Sverige, var de tvungna att lämna in en ansökan i förväg. En helg i Västerås, en eftermid­ dag i Uppsala, allt skulle godkännas.

Sedan blev det Berglings och kollegornas sak att diskret skugga de sovjetiska tjänstemännen och se till att de verkligen åkte dit de uppgivit och träffade dem som angivits.

Den kommande vintern och våren satt Bergling i anonyma bilar i Norrköping och Södertälje och stirrade på portar i timtal, han gömde sig bakom tallar i Sundsvall medan vinden ven och ryska sekreterare åt matsäck på klipporna. Han åkte tåg till Malmö och frös arslet av sig i Östersund, och medan månaderna gick blev han alltmer frustrerad.

Efter att i oändlighet ha lyssnat på kollegornas klagosång över sina värkande ryggar och knän, fruars försvunna lust och ungars tjat, visste han dessutom att det inte var intelli­ gensreserven som stod bredvid honom och tog en cigarett på trottoarerna i Vasastan eller pinkade i rabatterna i Djurs­ holm.

De visste inte ens vad de spanade på.

Om deras objekt befann sig i närheten av en känslig plats eller bara var på väg till korvkiosken skulle ingen veta förrän 16

spaningsrapporten lästes flera dagar senare av någon byråkrat­ major på säkerhetsavdelningen.

Veckan före midsommar hade Bergling fått nog. Han tog mod till sig, gick den korta promenaden genom korridoren mellan sitt och chefens rum, och knackade på.

Nordbergs kontor luktade eau-de-cologne och Bergling stod i givakt medan han framförde sitt ärende: Fanns det någon möjlighet att på förhand studera objektets destination och därigenom ligga steget före?

Nordberg skulle tänka på saken, sa han.

Ett par dagar senare beviljades en förfrågan för den sov­ jetiske militärattachén att åka till Jönköping över helgen.

Bergling tilldelades spaningsuppdraget, och Nordberg kallade in honom på sitt rum där han lät Bergling kopiera ett par sidor ur en pärm som han annars höll inlåst i ett kassaskåp. Det var information om känsliga mål utmed Vättern, från Bankeryd till Huskvarna. Skyddsrum, materialförråd och ett bergrum med ammunition.

För första gången upplevde Bergling att han kunde göra nytta, verklig nytta, trots att utflykten till Jönköping blev händelselös. När han rapporterade tillbaka till Nordberg på måndagen visste han med säkerhet att ryssen inte hade varit i närheten av de strategiska platserna i området.

Under veckorna som kom gjorde Bergling det till en rutin att besöka kommendörkaptenens rum och ta kopior före varje uppdrag. Ibland var Nordberg på plats när han gjorde det – kopiatorn stod inne hos chefen – andra gånger var rummet tomt och pärmen låg framme på skrivbordet. Den innehöll knappt tvåhundra sidor, och till slut gjorde Bergling för enkelhetens skull en fullständig kopia som han förvarade inne på sitt eget kontor. »Vad fan är det du har där? Sitter du och läser FO -koden?« FO -koden var den så kallade Fortifikationskoden, det omfattande dokument som detaljerat beskrev Sveriges alla 17

försvarsanläggningar, kustartilleribefästningar och mobilise­ ringsförråd; med andra ord det dokument som Bergling hade kopierat i dess helhet. Det var någon vecka in i november, de befann sig på uppdrag i Nynäshamn, dit de följt en sovjetisk journalist som påstod sig vilja skriva om färjelinjen mellan Leningrad och Sverige. Den förbindelsen hade lagts ner ett par år tidigare, så något var i görningen. Bergling hade tagit med sig pärmen för att se vilka småvägar som det vore illa om objektet valde.

Bredvid Bergling i bilen satt en kapten som tidigare varit i flygvapnet och sedan värvats av säkerhetstjänsten. »Kod?« sa Bergling. »Nej, du, det här är ingen kod.« Han la undan pärmen och ångrade sig. Han borde aldrig ha visat den.

För att förekomma flygkaptenens möjliga skvaller, sökte Bergling upp Nordberg när han kom tillbaka till Stockholm samma kväll. »Jag vill inte peka ut någon«, sa han, »men jag tror att den där flygpajsaren har något personligt emot mig. Jag skulle helst undvika att tjänstgöra med honom igen. Och jag vill även varna för att han kan komma att anklaga mig för saker som är påhittade. Han antydde något sådant i bilen.« Nordberg betraktade Bergling med sin åldrade blick, och såg mycket trött ut. »Mitt förslag«, sa han till slut, »är att Bergling söker sig härifrån.« Först trodde Bergling att han hade hört fel. »Menar ni … att jag ska sluta? På Förvarsstaben?« »Ja.« »Jag? Jag? Medan alla andra amatörmässiga översittare till officerssöner ska bli kvar?« Nordberg såg honom rakt i ögonen: »Bergling har gjort sig omöjlig här. Sök er härifrån, det är mitt råd. Och gör det snabbt.« 18

Var det ögonblicket som förändrade Stig Berglings liv? Ett vänligt råd som samtidigt lät ana en sorts hot? Nej, det var inte då, inget beslut fattades, men möjligen tändes en lång stubin?

Det blev en dyster avslutning på året. När Nordberg varit så tydlig kunde Bergling inte längre välja att missförstå sina kollegor. Utan det outtalade stöd han dittills fått av sin chef, utsattes han för rena trakasserier på arbetsplatsen. Han måste verkligen därifrån, och skickade intresseanmälningar åt både höger och vänster. Oväntat blev han antagen som militär­ observatör i FN :s tjänst, med stationering i Beirut.

På sin sista dag på Riddargatan städade han ur sitt rum.

Han kom på kvällen för att slippa möta någon, det var lätt att föreställa sig sprättarnas segervissa leenden när de förstod vad han skulle göra. Han smet in på kontoret utrustad med en svart sopsäck, och började med skrivbordet.

Det fanns ingenting personligt i lådorna, så han tömde allt rakt ner i säcken. Han fortsatte med pärmarna och papperen, och när han väl hade kommit igång gick det av bara farten.

Det fanns inga minnen han ville spara från den här usla tiden, inte en enda pinal.

Han gick loss på den lilla bokhyllan, och efter en kvart var han färdig. Plastsäcken var sprickfärdig, rummet tomt och han sjönk ihop på skrivbordsstolen och andades ut. Så. Nu kunde han äntligen lämna det här stället fullt av missunnsamma imbeciller.

Bergling reste sig, färdig att släpa den svarta säcken till soprummet. Då fick han en idé. Först då. Han hade inte haft något annat syfte med att kopiera FO -koden än att visa skit­ högarna på Försvarsstaben hur riktiga poliser jobbade. Tillföra lite vanligt jävla vett och förnuft till deras poänglösa spanings­ arbete. Men när han satt där, på kontoret som de tagit ifrån honom, tänkte han att det skulle vara fan att vara lojal med detta pack som inte kunde hantera en tänkande människa efter­ som det fick dem själva att framstå som misslyckade idioter.

19

Bergling stack ner handen bland de slängda dokumenten, grävde runt lite och hittade den mörkgröna pärmen med de tvåhundra sidorna som han kopierat inne hos Nordberg. Kan­ ske skulle man, tänkte han, kunna använda sig av den här en regnig dag? Och tanken fick honom att le.

Så han klämde fast pärmen under armen, släpade säcken till soprummet och lämnade för alltid lokalerna på Armémuseum.

Han begick ett brott genom att ta med sig pärmen från huset.

Men han kunde ju alltid lämna tillbaka den vid ett senare tillfälle, eller förstöra innehållet, och då skulle det vara som om ingenting hade hänt. När han promenerade hem genom den gråkalla huvudstaden hade han därför fortfarande inte passerat någon gräns. Han hade bara tagit ett par steg närmare.

Av Jonas Bonnier: Prinsessan och halva kungariket 1988 Sedan levde de lyckliga 1989 Till Viktoria 1991 Bröllopsnätter 1994 Saffranshjärtan 2002 Eva Lauri & jag 2005 Fäder 2016 Helikopterrånet 2017 Stockholm Odenplan (ljudbok) 2018 Knutby 2019

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-019141-2 © Jonas Bonnier 2022 Utgiven enligt avtal med Salomonsson Agency omslag Hummingbirds tryck Scandbook UAB , Litauen 2022