9789100190712

sara stridsberg . noveller

Av Sara Stridsberg har tidigare utgivits: Happy Sally 2004 Drömfakulteten 2006 Darling River 2010 Medealand och andra pjäser 2012 Beckomberga 2014 Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet 2017 Kärlekens Antarktis 2018

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-019071-2 © sara stridsberg 2021 formgivning nina ulmaja scandbook ab, 2021

HUNTER i huskvarna 7 VALARNA 25 lone star state 45 victorianäckrosen 67 TRE SYSTRAR 85 american hotel 105 sjöhästen 133 familjen 155 MIN PSYKOANALYTIKER 193 vi var rovdjur 211 SKOGÅS 243

hunter i huskvarna

Det var de stora mörka bergen som trängde in staden, ett särskilt mörker som strålade ur dem där de växte brant in i himlen, det var Gud och så var det vapenfabriken som svalde männen om morgnarna och spottade ut dem igen på eftermiddagen då sirenen ljöd och en flod av människor strömmade ut ur byggnadens mun och rörde sig bort. Efter en stund skulle de slukas upp av staden och bli en del av alla människor som rörde sig här, men än så länge var de bara något som fabriken spydde ur sig när den var klar med dem.

Jag brukade stå där och se på dem när de kom ut ur fabriken, de var som en enda man där de ringlade fram, som rök, som någonting som rann, en flod, innan jag gick bort mot vattenfallen där vi bodde då. Strax innan fallen låg den svarta ån, den var kall och blank och fylld av små leopardfärgade iglar som sög sig fast vid våra ben, den hade en elektrisk ström i sitt låga gyttjiga vatten.

Jag dröjde mig kvar vid ån, det fanns en särskild känsla där under träden, den gick inte att finna någon annanstans, lejondunkel, mjuka skuggor, en snok som låg och blänkte i solen, tomma ölburkar som någon hade skjutit på. I stammarna satt märken efter kulor, svarta sår 9

sar a stridsberg

i ­björkarnas tunna skinn. Det var fabriken som gjorde trakten lockande, det var den som fick folk att flytta hit från skogarna runt omkring. Och så Gud förstås, han hade helt klart kvar sin dragningskraft här. Det fanns ställen där han var mindre populär, i Stockholm till exempel där vi hade bott förut, där hade han ersatts av popstjärnor och börskrascher och romantisk kärlek, men här var han fortfarande någon. På morgnarna bad vi i våra skolbänkar och sedan stampade fröken Elly igång dagen med sin orgel, den knakade och gnisslade och det såg ut som om hon slogs med en stor ängel. Jag vet inte om någon trodde på de där bönerna eller psalmerna, men de kunde väl knappast göra någon skada. Den enda som inte bad var Hunter, hans händer låg öppna på bänken och han såg ut genom fönstret, följde fåglarna med blicken där de lyfte ur det stora askträdet. När jag sneglade på honom var han nersänkt i sig själv intill fönstret, han kunde det redan då, försvinna ner i sig själv, som i en dröm. Man ville vara där med honom då.

Mina föräldrar kallades för ateisterna, det visste de inte om själva, det lät lite som om vi hade en popgrupp, och Hunters pappa satt alltid på torget utanför Rosen hotell, han ropade åt oss när vi gick förbi och sedan satt vi där och lyssnade på honom och hans kollegor, det var så han kallade dem, de stack till oss småpengar och vi sprang ärenden åt dem, vi skaffade skjortknappar och snus och hämtade hamburgare. Vi satt där en stund på vägen hem från skolan och Hunter var så stilla där han 10

hunter i huskvarna

satt, längst ute på bänkens kant, med ett tålamod och en uppmärksamhet som han aldrig hade med mig, jag visste att han bara väntade på att få gå därifrån, men att han aldrig skulle säga det, han skulle aldrig avvisa sin pappa och hans vänner. Det ville inte jag heller, jag beundrade de där männen som befann sig lite utanför världens kant, de som hade abdikerat från allt annat och som hade gjort det med stolthet. De brukade skratta åt dem som arbetade i fabriken, hur de böjde sig för dem där uppe som hade makten, och jag tror att jag fick med mig den sortens liv som ett ideal, en inre riktning att följa, även om jag sedan själv tog en annan väg. Först hade Hunters pappa jobbat i fabriken, som alla andra höll jag på att säga, men det var så det var, fabriken var stadens hjärta, sedan en dag hade han bara slutat att gå dit, istället gick han ner till centrum i arbetsoverallen.

En dag orkade en människa inte gå dit hon skulle och då vek hon av på en annan väg och så gick hon vidare på den vägen. Mina föräldrar var kontorsråttor, som jag också skulle bli sedan, jag sprang som en liten råtta i deras fotspår, utan att se mig om. Hunters mamma hade gett sig av tidigt och aldrig mer hörts av. En del sa att hon fanns på Ryhov eller på kyrkogården, men Hunter sa att hon bara hade tröttnat och att han förstod henne. Om det inte hade varit för att hans pappa behövde honom så hade han också gått bort mot E4:an och följt med en lastbil söderut, sa han. Tills vidare räddade han hundar, han tog dem vid centrum och släppte ut dem i skogen. Med mig var Hunter ofta någon annanstans, 11

sar a stridsberg

gömd i sig själv, som om världen egentligen inte hade med honom att göra, och mig svarade han inte alltid när jag sa något, jag tänkte att det var för att han tyckte mest om mig av alla. Men sedan kunde han plötsligt vara så nära att jag blev rädd, när han såg på mig med sina stora mörka ögon där vi satt ovanför de dånande fallen om natten. »Varför är du med mig?« Jag glömde aldrig samtalen på bänkarna i skymningen, ingen hade någonsin pratat med mig på det sättet som de gjorde där. Det var aldrig någonting särskilt, men Hunters pappa kunde på något vis alltid tråckla ihop det vi sa med någonting annat och plötsligt befann vi oss i en större historia och min röst satt ihop med andra röster, »du låter som Selma Lagerlöf du«, brukade han säga till mig. »Vilken flott liten vän du har i henne, Hunter, håll dig till henne så kommer allt att gå bra. Lilla Selma Lagerlöf.« Vi satt några timmar hos Hunters pappa innan vi vandrade vidare in i det som var vårt liv. Det innehöll inte mycket, de ständiga rundorna i centrum, vatten­fallets dån där vi stod med våra cyklar, porrtidningarna vi förvarade i skogen. Det hände att vi kom dit och att någon annan redan hade hunnit före. Då väntade man eller så rusade man fram och ropade så högt att den lilla pojken eller flickan sprang därifrån med nerhasade byxor. Ibland var det en vuxen där, då väntade vi bakom träden tills 12

hunter i huskvarna

de var klara. Sedan gick vi fram och luktade på de där gamla tidningarna, det var en unken men ganska ljuvlig stank som stod upp ur sidorna. Hunter och jag gjorde allt tillsammans, även detta. Och medan vi läste och tillfredsställde oss, vi visste inte att det var vad vi gjorde, det här utspelade sig före sexualiteten, allting var en lek, ingenting var på riktigt, inte för Hunter heller tror jag, vi hade bara hittat den där sötman vi kunde framkalla hos varandra, ibland dök fler upp, skuggor som gömde sig bakom björkarnas vita stammar. Och Gud hängde över alltihop och såg på oss där vi låg under de stora bokträden och jag vet inte vad han tyckte, jag tror inte att han var särskilt intresserad. Men här var människorna besatta av honom. I varje gathörn fanns en liten kyrka och ett blått kors i neon. Alla trodde på samma Gud på den tiden, när barnen kisade såg de änglar glidflyga genom luften, jag såg aldrig några, men det var inte någonting jag sa till de andra. Och på sätt och vis var Gud lite som de där tidningarna fulla med sköten, en förevändning för att vara tillsammans.

Hunter plockade med sig hundarna som stod bundna nere i centrum och tog med sig dem ut ur staden, och där släppte han dem fria, jag var med ibland och när vi begav oss tillbaka till stan igen stod hunden och såg efter oss som en främling i det vida landskapet, snopen och osäker på vad den skulle göra av friheten. Från de här åren med Hunter och hundarna minns jag inte riktigt mina föräldrar, mitt liv utspelade sig bortom dem, 13