9789100187965

schack under vulkanen

håk an nesser

Schack under vulkanen Roman

albert bonniers förlag

Inledande anmärkning Staden Kymlinge existerar inte på kartan. Ävenså är alla viktigare personer, de flesta händelser samt väder­ iakttagelser i föreliggande berättelse uppdiktade. Möj­ ligen är kommissarierna Gunnar Barbarotti och Eva Backman lite mindre fiktiva, eftersom de varit med förr.

Människor som skriver böcker, tänker han, vill inte ha någon egen historia. Och varför nu inte det? För att i jämförelse med det skrivna kommer den alltid att framstå som alldaglig och tråkig.

Olga Tokarczuk, ur Jakobsböckerna

I.

oktober–november 2019

1 Verkligheten Klockan kvart över tio en kväll sent i oktober ligger den tämligen framgångsrike författaren Franz J Lunde utsträckt på rygg med kläderna på i en hotellsäng i en mellansvensk stad.

Det vill säga inte rock, kavaj och halsduk; dessa persedlar hänger på krokar innanför dörren. Skorna ligger avspar­ kade på golvet. De senaste tio minuterna har han betraktat en oregelbunden fuktfläck i taket − vagt påminnande om ön San Tiago i ögruppen Kap Verde, som han besökt en gång i slutet av nittiotalet − medan han funderat intensivt.

Intensivt och inte utan oro, det har sina skäl.

Så drar han ett djupt andetag, vagt påminnande om en suck, sträcker ut en arm, utan att lyfta huvudet från kud­ den, och plockar fram penna och anteckningsblock ur den tunna portfölj som står lutad mot sängen. Antecknings­ blocket är helt obrukat, vagt påminnande om många andra anteckningsblock i världen. Det är svart och har hårda pärmar. A 4-storlek. Han sätter på sig ett par hornbågade glasögon och börjar skriva.

Det enda verksamma medlet mot rädslan, åtminstone i hans fall.

11

*** Dikten: En skriftställares sista dagar och död John Leander Franzén var inte bara författare. Han var också narcissist, på gränsen till psykopat.

Det förstnämnda, skriftställandet, var ett välkänt faktum hos den bokläsande allmänheten, det senare en någotsånär förborgad hemlighet. Som det hette. Åtminstone var det hemliga en förhoppning han själv närde, även om det med fog kunde misstänkas att hans före detta hustru, liksom en eller två före detta vänner, nog kommit den beska san­ ningen på spåren. Som det också hette. Psykopat var för övrigt ett av dessa modeord, så missbrukat att det höll på att förlora varje uns av innebörd.

Men skitsamma. Numera, sedan han passerat femtio­ strecket, hade JLF − som han ofta titulerades och omnämn­ des, både i trängre och vidare kretsar − lämnat såväl hust­ run som de flesta vänner bakom sig. Han levde i behaglig ensamhet i en halvstor bokhyllebestyckad lägenhet från sekelskiftet på Söder i Stockholm, den stad och den stadsdel där han en gång vuxit upp och dit han återvänt när hans författarskap nått en sådan verkshöjd att han kunde ta far­ väl av lärarkneget på den gymnasieskola i Norrköping där han arbetat i nära nog två decennier. Naturligtvis passade en narcissist / psykopat bättre i den ensamma författarrollen än bakom en kateder, det kunde vem som helst begripa.

Just den här kvällen var det dock varken sitt yrke eller sin karaktär han funderade över. Klockan var kvart över tio på kvällen, han låg utsträckt på rygg i en hotellsäng i en mellansvensk stad medan han betraktade en fuktfläck i 12

taket − vagt påminnande om en atlantisk ö som han möj­ ligen besökt en gång för ett antal år sedan − och försökte erinra sig hur kvinnan egentligen hade sett ut. Hon som ställt den där frågan alldeles i slutet av föreställningen och som fått honom ur balans.

Liten och mörkhårig? Han trodde det men var inte säker.

Femtioårsåldern? Kanske, men det kunde lika gärna vara fyrtio eller sextio. Hennes röst hade legat åt althållet, kunde nästan ha tillhört en karl, och var falskt behaglig. Rimmade dåligt med det där som hon faktiskt sa, mycket dåligt.

JLF brukade inte hamna i obalans, åtminstone inte under sina framträdanden som författare. Han hade mer än fem­ ton års erfarenhet att luta sig emot och hade säkert uppträtt inför mer än hundra olika församlingar. Stora som små − bokens dagar, litterära gästabud och enkla biblioteks­ arrangemang på orter som han i förväg inte visste i vilket landskap eller väderstreck de hörde hemma. Som ikväll: Bibliotekets vänner i Ravmossen.

Vem fan hade hört talas om Ravmossen? En håla så liten att han blivit skjutsad till en närbelägen stad för att kunna stuvas in i ett anständigt hotellrum. Anständigt men inte mer. Han släppte takfläcken med blicken och kom upp i halvsittande, tog en försvarlig klunk av det mediokra spanska rödvinet som arrangören avtackat honom med och började dra av sig kläderna.

Men blev sittande halvvägs. Försökte återkalla den exak­ ta formuleringen med en lätt fuktig strumpa i varje hand. ”Herr Franzén, jag har just läst en bok av er där ni beskri­ ver ett perfekt mord. Och vet ni, jag fick nästan en känsla av att ni har utfört det. Är det en riktig förmodan?”

13

*** Verkligheten Franz J Lunde lägger ifrån sig pennan på nattygsbordet och läser noggrant igenom de två sidor han skrivit. Riva ut och kasta i papperskorgen eller fortsätta? Det är frågan.

För fem år sedan, eller kanske bara tre, skulle han ha valt papperskorgen utan särskilt mycket tvekan, men i dagsläget är situationen en annan. Han har inte haft en bärkraftig idé på över två år och han har lovat förlaget ett manus före jul.

Sextio sjuttio sidor, absolut inte mer än hundra, det gäller ett mindre alster som ska finnas i tryck i april när förlaget firar något slags jubileum. En novella således, en ovanligt lång novell eller en ovanligt kort roman.

Det är så det är sagt. Han har fullkomligt fria händer; hans förläggare Rachel Werner har lett sitt berömda, sfinxartade leende och försäkrat att tacka tusan för det, en skriftställare av Lundes kaliber sätter man inte bojor på hursomhelst. Bojor och ramar är till för nybörjare och dilettanter, inte för etablerade och hyllade författare med stora läsarskaror och översättningar både här och var.

Halva förskottet är redan utbetalt, resten vid leverans av tryckbart manus. Franz J åt lunch med Rachel på Opera­ baren så sent som för en vecka sedan och försäkrade då att han var på god väg. Inga problem, inga som helst.

Att han är mer eller mindre barskrapad för tillfället är visserligen ett problem, men av en annan sort. Ingenting man diskuterar med sin förläggare, definitivt inte. I varje fall inte med en förläggare som Rachel Werner.

Han blundar och frammanar hennes ansikte för sitt inre 14

öga. Försöker också frammana hur hon bör se ut utan en tråd på kroppen, men det vill sig inte riktigt. Istället läser han igenom de två sidorna en gång till. Kanske inte så dumt ändå?

Men oron skaver, vill inte släppa taget. Han går och häm­ tar den andra vinflaskan ur minibaren, skruvar av korken och häller upp. Om han siktar på den nedre gränsen, sextio sidor, är det bara femtioåtta kvar. Det är i stort sett två månader till julafton. En sida om dagen, hur svårt kan det egentligen vara? Får han bara fart på historien kan det till och med hända att han kommer upp i sjuttio åttio.

Det är så det brukar gå till, det är alltid den här inledande trögheten som måste övervinnas, eller hur? Man känner sina löss på gången, det har säkert varit likadant för både Böll och Borges.

Han dricker en klunk och tar fatt i pennan igen. När det gäller de närmaste sidorna är det ju för övrigt skäligen enkelt; bara att hålla sig till det som faktiskt hände för … han tittar på sitt armbandsur … för inte mer än två timmar sedan.

Till och med Ravmossen är ju rena rama sanningen. *** En skriftställares sista dagar och död ”Förlåt? Kan ni upprepa det där?”

Och det kunde hon. ”I boken som jag läste och som är skriven av er utförs ett perfekt mord … i varje fall kallas det så. Jag fick en känsla av att ni faktiskt har varit med om det. Är det så?”

15

Lite annan ordalydelse än första gången men det var naturligtvis oväsentligt. Budskapet var glasklart. JLF kom ihåg att han harklat sig omständligt och försökt fokusera på kvinnan innan han svarade. Harklingen gick bra, foku­ seringen sämre eftersom hon uppenbarligen satt långt bak i lokalen och han inte hade sina glasögon på sig. Det var ingen tribut till fåfängan, han tyckte bara inte om att se sina läsare alltför tydligt. Det hade kommit med åren. ”Hrrm. Naturligtvis inte. Vad är det ni antyder egentli­ gen?” ”Jag antyder ingenting. Det är bara en enkel fråga? Har ni faktiskt …?”

Här hade moderatorn gripit in. En tunnhårig herre i sjuttioårsåldern, Axelryd eller någonting liknande. Gam­ mal gulaktig kostym i manchester, förutom en minutlång inledande presentation hade han inte bidragit med myck­ et. Som vanligt hade JLF tagit fatt i taktpinnen och hållit låda själv. Uppemot en timme, också som vanligt och som överenskommet. ”Kära vänner, tack för att ni kom … och ett särskilt tack förstås till vår ärade gäst, John Leander Franzén, som gett oss en intressant inblick i författandets sällsamma … värld.

Jag tycker vi ger honom en rungande applåd!”

Rungande hade den knappast varit, tänkte JLF och betraktade sina strumpor. Men det hade heller inte varit möjligt; lokalen hade varit trång och syrefattig, fylld till sista plats visserligen, men fler än sjuttio åhörare kunde det knappast ha rört sig om. De flesta kvinnor på bortre sidan av klimakteriet, som alltid. Kulturbärare förvisso, men alltför anemiska för att åstadkomma någonting som kunde kallas rungande.

16

Tjugotvå böcker sålda och signerade. Kanske hade fråge­ ställaren varit en av dem, men det stod skrivet i stjärnorna.

Och tjugotvå var en bra siffra, med tanke på att inget var nykomponerat. Bokhandlerskan, en lång mörk kvinna med en liten brytning, förmodligen slavisk, hade varit nöjd.

Hade tagit en selfie och kramat honom. Lite mer än vad situationen krävde, tyckte han.

Ja, säkert slavisk.

Han tömde i sig resten av vinet och gjorde kvällstoalett.

Slängde både kalsonger och sockor i papperskorgen. Kröp ner under täcket, släckte ljuset, konstaterade att han fått hals­ bränna av vinet och att frågan inte ville lämna honom i fred.

Under bilfärden från Ravmossen tillbaka till hotellet hade saken kommit upp igen. Nämligen. ”Konstig fråga ho ställde på slutet. Den däringa damen.”

Han som körde var liten och krum. Hade någonting vagt råttaktigt över sig och kunde ha påmint om Humphrey Bogart om han inte talat småländska. JLF hade först trott att han gjort sig till, att den breda dialekten var ett skämt, men så var inte fallet. ”Kände du igen henne?” ”Nä. Ho va ente frå Ravmossen i alle fall.”

Han hade nöjt sig med att nicka. Ångrade att han inte hade satt sig i baksätet och bett att få vara i fred. Men det var som det var, psykopater förväntades vara trevliga när tillfälle bjöds. Ett outtalat krav måhända, men icke desto mindre. Min persona, tänkte han, och undrade varför just det ordet dök upp i skallen på honom. ”Impertinent liksom.” ”Va?” 17

Det var ett oväntat ord, och föraren såg sig föranlåten att förklara vad det betydde. ”Fräckt, om man säger.” ”Jo tack, jag känner till betydelsen …” ”Som att du skulle ha …”

Han hade inte avslutat meningen och JLF hade valt att hålla tyst. Tagit upp sin mobil och simulerat en stunds läsning av viktiga mejl. Han hade bara fått ett enda under hela kvällen. Det kom från ett fjällhotell som uppmanade honom att komma och fira jul hos dem. Bland tomtar och troll, gnistrande snö, fan och hans mormor. Men han såg till att hålla mobilen vinklad så att Humphrey Bogart inte kunde kasta en blick på displayen. Efter fem minuters tyst färd började det regna. Bilens vindrutetorkare lämnade en del övrigt att önska och JLF funderade på om det skulle ta slut nu. Om det här var hans sista bilfärd någonsin och hans sista minuter i livet. Det var en tanke som dök upp då och då och en dag skulle den säkert vara alldeles adekvat.

Men inte den här gången. De nådde fram till hotellet i god ordning. ”Tack för en intressant kväll”, sa Humphrey och höll upp dörren. ”Du behöver inte bry dej om räkningen, det är redan ordnat. Men minibaren får du betala själv.”

Småland, tänkte John Leander Franzén och skyndade in under tak. Fast nog befann han sig längre norrut än så?

Askersund eller något i den stilen.

Han suckade. Vred sig ett halvt varv runt i sängen och förstod att sömnen skulle låta vänta på sig. En raggarbil med en gammal Chuck Berry-låt på full volym passerade nere på gatan och i grannrummet spolade någon på toaletten.

18

*** Verkligheten Franz J Lunde placerar pennan på nattygsbordet och läser igenom resultatet. Raggarbilen kommer tillbaka fast från andra hållet. You never can tell, minns han plötsligt. Så hette låten. Han väntar tills musiken tonat bort helt och hållet, sedan försöker han skärpa tankarna. Ligger han för nära verkligheten i det skrivna? För nära sig själv? Han har alltid haft svårt för självbiografier, dessa tunga klossar som flyter omkring i pölar och hav av självupptagna plattityder.

Name-dropping och förfalskade minnen. Likväl är det ju bara ur det egna skafferiet man kan hämta stoff till stora romaner. Och även om han i just det här fallet inte siktar på mer än sextio sjuttio sidor, så måste förstås berättelsen hålla måttet. Oavsett författarens närvaro eller frånvaro i texten. Klart som korvspad.

Han läser igenom det hela en gång till och bestämmer sig för att det gör det. Håller måttet. Med tanke på det känsliga innehållet får han dock se till att vara försiktig i fortsättningen. Maskera både det ena och det andra så gott det går, balansera på den smala eggen mellan sanning och humbug, men när han släcker den usla sänglampan och vänder på kudden kan han ändå konstatera att han faktiskt har åstadkommit fem sidor. En tolftedel i runda slängar, tänker han. Det är på gång. Han somnar in, tillfreds både med världen i stort och sig själv, och börjar nästan omedelbart drömma om en kvinna utan ansikte. Långt bak i en suddig folkmassa.

19

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-018796-5 Copyright © Håkan Nesser 2021 Citatet ur Olga Tokarczuks Jakobsböckerna i översättning av Jan Henrik Swahn ”Så länge skutan kan gå”, s. 49, 50. Musik och text: Evert Taube © Universal / Reuter & Reuter förlag.

Publicerat med tillstånd av Gehrmans Musikförlag AB Dikten på s. 238 är skriven av Steen Steensen Blicher omslag Ilse-Mari Berglin tryck Scandbook UAB , Litauen 2021