9789100186784

civilisationer

laurent binet civilisationer Översättning från franska Av Sara gordan

Albert Bonniers Förlag

»Konsten ger liv åt dem som mördats av historien.« Carlos Fuentes, Cervantès ou la Critique de la lecture

»På grund av förvirringen de levde i, utan minsta samordning, var de mycket enkla att underkuva.« Inca Garcilaso de la Vega, Commentaires royaux sur le Pérou des Incas

FÖRSTA DELEN

Freydís Eiríksdottirs saga

1. Eirík Det var en kvinna som hette Aud den djuptänkta, dotter till Ketil Flatnäsa, som var drottning. Hon var änka efter Óleif den vite, den irländske härkungen. Vid sin makes död kom hon till Hebriderna och ända till Skottland där hennes son Torstein den röde blev kung i sin tur, sedan sveks han av skottarna och föll i strid.

När Aud fick kännedom om sin sons död gav hon sig av till sjöss med tjugo fria män och reste till Island, där hon erövrade allt land mellan floden Dögurdará och Skraumafallet.

Med henne kom många dugliga män som tillfångatagits under vikingarnas resor västerut och som kallades trälbundna.

Det var en man som hette Torvald, som tillsammans med sin son Eirík den röde hade lämnat Norge på grund av ett mord. De var bönder och brukade jorden. En dag dödade Eyólf Saur, far till en av Eiríks grannar, den senares trälar för att de orsakat ett jordskred.

Eirík dödade Eyólf Saur. Han dödade också Holmgångs-Harfn.

Då blev han bannlyst.

Han intog Oxön. Han lånade ut sina sätesbänkar till en granne men när han kom för att kräva dem vägrade den andre att återlämna dem.

De stred och andra män dog. Han bannlystes på nytt av Tórsnestinget.

Han kunde inte längre stanna på Island och inte återvända till Norge. Det var därför han valde att färdas mot det land som Ulf Kråka upptäckt, en gång när denne kommit på avvägar västerut. Han döpte detta land till Grönland, ty han sade att folk skulle lockas dit om det hade ett gott namn.

Han äktade Tjodhild, barnbarn till Torbjörg Knarrbröst, och de fick många söner. Men han fick också en dotter med en annan kvinna. Hon hette Freydís.

9

2. Freydís Om Freydís mor vet vi ingenting. Men likt sina bröder hade Freydís ärvt fadern Eiríks smak för resor. Hon gick också ombord på båten som hennes halvbror, Leif den lyckosamme, hade lånat till Torfinn Karlsefní för att ta vägen till Vinland.

De färdades västerut. De gjorde uppehåll i Markland, sedan nådde de Vinland och fann boplatsen som Leif Eiríksson hade lämnat efter sig.

De tyckte att landet var vackert och skogrikt och att det var nära mellan skogen och havet och de vita sandstränderna. Det fanns många öar och sandbankar. Dagarnas längd var jämnare än på Grönland och på Island.

Men det fanns också skrälingar som liknade småväxta troll. De var inte enfotingar som de fått berättat för sig, utan hade mörk hud och tyckte om röda tyger. Grönlänningarna bytte dem de hade mot djurhudar. Man bedrev handel. Men en dag flydde en brölande tjur som tillhörde Karlsefni från sin inhägnad och skrämde skrälingarna.

Dessa anföll då boplatsen och Karlsefnis män skulle ha jagats bort om inte Freydís, rasande över att se dem fly, hade tagit ett svärd och ställt sig framför angriparna. Hon rev sönder sin blus och slog sig på brösten med svärdets flatsida och smädade skrälingarna. Hennes vrede var vild och hon förbannade sina landsmän för deras feghet.

Då skämdes grönlänningarna och återvände. Skrälingarna blev så skräckslagna vid åsynen av denna yppiga varelse som tycktes helt utom sig, att de flydde åt alla håll.

Freydís var havande och lynnig. Hon blev ovän med de båda bröderna som var hennes kompanjoner. Eftersom hon ville åt deras båt, som var större än hennes, beordrade hon sin make Torvard att döda dem och deras män och så skedde. Freydís dödade deras hustrur med en yxa.

Vintern var över och sommaren närmade sig. Men Freydís vågade 10

inte återvända till Grönland av fruktan för sin bror Leifs vrede, om han skulle få veta att hon gjort sig skyldig till mord. Emellertid kände hon att man misstrodde henne och att hon inte längre var välkommen i bosättningen. Hon utrustade de två brödernas båt och gick sedan ombord med sin make, några män, boskap och hästar. De i den lilla kolonin som stannade i Vinland var lättade när hon reste.

Men innan hon tog till sjöss sa hon: »Jag, Freydís Eiríksdottir, svär att jag ska återvända.« De satte kurs söderut.

3. Södern Knarren med de breda bogarna seglade längs kusten. Det kom en storm och Freydís bad till Tor. Skeppet var nära att krossas mot de steniga klippväggarna. Ombord sparkade de skräckslagna djuren så hårt att männen var nära att slakta dem, ty de fruktade att de skulle få båten att kantra. Men till slut stillade sig gudens vrede.

Resan tog längre tid än de hade föreställt sig. Besättningen kunde inte hitta någonstans att gå i land ty klipporna var för höga, och när de fann en strand upptäckte de hotfulla skrälingar som spände sina bågar och sköt stenar på dem. Det var för sent att sätta kursen österut och Freydís ville inte vända om. Männen fiskade för att få mat och eftersom några av dem drack havsvatten blev de sjuka.

Mitt bland roddarna, mellan två bänkar, en dag när ingen nordlig vind ville hjälpa dem att fylla seglen, födde Freydís ett dött barn som hon valde att kalla Eirík efter pojkens morfar, sedan kastade hon honom i havet.

Till slut fann de en vik där de kunde lägga till.

11

4. Gryningslandet Vattnet var så grunt att de kunde vada till stranden. De hade fört med sig alla möjliga småkryp. Landskapet var vackert. Allt de behövde göra var att utforska det.

Där fanns slätter och glesa skogar. Villebråd fanns i överflöd.

Floderna svämmade över av fiskar. Freydís och hennes reskamrater bestämde sig för att slå läger vid kusten, i skydd för vinden. Mat skulle inte fattas dem och de planerade därför att stanna över vintern, ty de anade att vintrarna skulle vara mildare eller åtminstone kortare än i deras hemländer. De yngsta av dem var födda på Grönland, de övriga kom från Island eller Norge, som Freydís far.

Men en dag när de trängt längre in i landet stötte de på brukad jord. De fann raka linjer med höga plantor, en sorts gula sädesax med knapriga och saftiga korn. Därmed insåg de att de inte var ensamma.

De ville också odla det knapriga sädesslaget men de visste inte hur de skulle bära sig åt.

Några veckor senare dök skrälingar upp på kullen som höjde sig nära deras boplats. De var långa och välbyggda, med olivfärgad hud och ansiktena målade med svarta streck vilket skrämde grönlänningarna, men den här gången vågade ingen röra sig i Freydís närvaro, av rädsla för att verka feg. Dessutom tycktes skrälingarna mer nyfikna än fientliga. En av grönlänningarna ville ge dem en liten yxa för att blidka dem men Freydís förbjöd det, i stället gav hon dem ett pärlhalsband och en brosch av järn. Skrälingen verkade uppskatta den sistnämnda gåvan mycket och de lät föremålet vandra från hand till hand under mycket diskuterande, sedan förstod Freydís och hennes reskamrater att skrälingarna ville bjuda dem till sin by.

Endast Freydís tackade ja till inbjudan. Hennes make och de andra stannade vid boplatsen, inte av rädsla för det okända utan tvärtom för att de nyligen varit nära att dö vid ett liknande tillfälle. De utsåg Freydís till sändebud och företrädare, vilket fick henne att skratta, ty 12

hon förstod att ingen av dem vågade följa med henne. Hon smädade dem igen men den här gången påverkades de inte av skammen. Då följde hon ensam med skrälingarna och de smorde hennes vita hud och röda hår med björnfett innan de tog henne med ut i våtmarken, i en båt gjord av en urholkad trästock. Tio personer kunde enkelt få plats i båten, så grova var träden i det här landet. Båten avlägsnade sig allt mer och Freydís försvann med skrälingarna.

Man väntade tre dagar och tre nätter på hennes återkomst men ingen gav sig av för att söka efter henne. Inte ens hennes make Torvard vågade sig in i de här träsken.

På den fjärde dagen kom hon sedan tillbaka med en skrälingshövding som bar färgglada smycken runt halsen och i öronen. Han hade långt hår och ena sidan av skallen var rakad, en ståtligare person gick knappt att föreställa sig.

Freydís sa till sina reskamrater att de befann sig i Gryningslandet och att skrälingarna kallades Det första ljusets folk. De förde krig mot ett annat folk som bodde i väst och Freydís åsikt var att de borde hjälpa dem. Och när de frågade hur hon kunnat förstå deras språk svarade hon med ett skratt: »Tja, kanske är jag också en völva?« Hon kallade till sig mannen som velat ge sin yxa till skrälingarna och den här gången lät hon honom ge den till sachem (ty det var vad de kallade sina ledare) bredvid henne. Nio månader senare födde hon en dotter som hon gav namnet Gudrid, efter hennes förra svägerska som hon alltid avskytt, Karlsefnis hustru och änka efter Torstein Eiríksson (men det är meningslöst att berätta om folk som inte ska vara med i den här sagan).

Nybyggarna bosatte sig i närheten av skrälingsbyn och de sambodde inte bara utan tvister utan hjälpte också varandra. Grönlänningarna lärde skrälingarna att utvinna järn ur torven och bearbeta det till yxor, spjut och pilspetsar. På så sätt kunde skrälingarna beväpna sig framgångsrikt och besegra sina fiender. I utbyte fick grönlänningarna lära sig att odla det knapriga sädesslaget genom 13

att gräva ner kornen i små jordhögar tillsammans med bönor och pumpor, för att dessa skulle kunna slingra sig upp längs de höga stänglarna. På så sätt kunde de lägga upp förråd inför vintern, när det skulle börja bli ont om villebråd. Grönlänningarna önskade inget hellre än att få stanna i det här landet. De skänkte en ko i vänskapsgåva till skrälingarna.

Men så kom det sig att några av skrälingarna blev sjuka. En av dem fick feber och dog. Sedan dröjde det inte länge förrän folk dog i tät följd. Då blev grönlänningarna rädda och ville ge sig av men Freydís vägrade. Det hjälpte inte att hennes reskamrater sa att farsoten förr eller senare skulle drabba dem, hon vägrade lämna byn de byggt och framhöll att de här funnit bördig jord, och att det inte fanns några garantier för att de skulle finna så vänligt sinnade skrälingar som de kunde föra handel med någon annanstans.

Men den ståtlige sachem drabbades också av sjukdomen. När han steg in i sitt hus, en kupol som hölls uppe av böjda trädstammar täckta med näverremsor, såg han okända döda översålla jorden och föra med sig hans och grönlänningarnas by i en stor våg. När uppenbarelsen bleknade gick han till sängs, kokande av feber och bad att man skulle hämta Freydís. När hon kom till hans bädd sade han några ord med låg röst i hennes öra, för att hon skulle vara den enda som hörde dem, men han förklarade högt så att alla hörde att lyckligt är det folk som känner sig hemma överallt på jorden, och att järnets gåva som resenärerna givit hans folk inte skulle glömmas. Han talade om henne själv och sa att stora äventyr väntade henne, liksom hennes barn. Sedan föll han ihop. Freydís vakade hela natten, men på morgonen var han kall. Då återvände hon till sina reskamrater och sa: »Kom, det är dags att lasta boskapen på knarren.«

14

5. Kuba Freydís ville fortfarande bara fortsätta söderut. De färdades längs kusten i veckor tills allt ombord tog slut och de blev tvungna att leva på fiske och regnvatten, men när de tyckte sig se någon lämplig plats ville Freydís aldrig gå iland, vilket först väckte oro, därefter­misstro och till sist ilska bland hennes reskamrater. Freydís sa: »Vill ni åter­ igen utsätta er för livsfara? Vill ni att en enfoting ska genomborra era magar med pilar?« (Ty det var så hennes andra halvbror Torvald Eiríksson hade dött och hon visste att alla hade denna sorgliga händelse i minnet.) »Vi ska fortsätta till resans mål eller dö till havs, om det skulle vara Njords nyck eller Hels önskan.« Men ingen visste vad det var för mål Freydís talade om.

Till slut fann de ett landområde som kanske var en ö. Freydís, som kände att hon inte längre kunde stå emot kamraternas otålighet, gick med på att gå i land.

Knarren seglade in i en underbar flod. Vattnet var mycket klart hela vägen längs flodstranden på deras väg in mot land.

De hade aldrig sett ett så vackert land. Nära floden fanns inte bara gröna träd, vart och ett med sin arts egna blommor och frukter.

Frukterna var underbart saftiga. Mängder av stora och små fåglar kvittrade helt milt. Trädens blad var så stora att man kunde täcka hus med dem. Marken var mycket jämn.

Freydís hoppade i land. Hon kom fram till några hus som hon trodde tillhörde fiskare, men deras invånare flydde i skräck. I ett av dem fann hon en hund som inte skällde.

Grönlänningarna tog iland boskapen och skrälingarna blev nyfikna på hästarna och kom fram igen. De var nakna och små till växten men hade välbyggda kroppar, deras hud var mörk och håret svart.

Freydís gick emot dem i tanken att en gravid kvinna skulle kunna lugna dem. Hon lät en av dem att stiga till häst för att kunna visa henne byn medan hon själv gick bredvid och höll i tömmarna. Detta 15

gjorde skrälingarna mycket förtjusta och förundrade. De bjöd sina gäster på mat och välkomnade dem i sina hem. De bjöd dem också på rullade löv som de brände i ena änden och förde till munnen för att andas in röken.

Freydís och hennes reskamrater slog sig då ner med dem och skrälingarnas by blev deras by. De byggde sina egna hus på värdarnas vis, runda och täckta med halm. De byggde också ett tempel till Tors ära av träpålar och böjliga grenar. Skrälingarna visade dem hur man kunde få ut vattnet ur de stora nötterna som växte från träden med de stora bladen, ty detta vatten var utsökt. De lärde dem sakernas namn: det knapriga sädesslaget kallades således majs på deras språk.

De visade hur man sov i nät som fästes mellan två träd och som de kallade hängmattor. Det var så varmt året om att de inte visste vad snö var.

Det var här Freydís födde. Hennes make Torvard behandlade Gudrid som sin egen dotter och Freydís hjärta rördes. Hon började se mindre strängt på Torvard än hon dittills gjort.

Skrälingarna blev goda ryttare och de lärde sig att smida järn.

Grönlänningarna lärde sig namnen på de olika djuren och att skjuta med pilbåge. Det fanns sköldpaddor och alla möjliga sorters ormar, liksom ödlor med fjäll av sten och långa käkar. I skyn flög gamar med röda huvuden.

De två grupperna beblandade sig så att fler barn föddes. Somliga hade svart hår, andra blont eller rött. De förstod båda sina föräldrars språk.

Men än en gång fick skrälingarna feber och dog. Eftersom grönlänningarna skonades förstod de att de inte behövde frukta sjukdomen utan att de hade fört den med sig. De förstod att de var sjukdomen. Nordmännen offrade vid sina hädangågnas gravar där de ristat in runor. De bad till Tor och Oden. Men skrälingarna blev alltjämt sjuka. Grönlänningarna trodde att om de stannade skulle deras värdar duka under allihop och de skulle bli ensamma kvar. De 16

förbarmade sig. Med tungt hjärta bestämde de sig för att ge sig av.

De rev Tors tempel för att ta det med sig men lämnade några djur i avskedsgåva till skrälingarna.

Efter deras avresa upphörde inte febern. Skrälingarna fortsatte dö och var nära att utrotas. De överlevande skingrades över resten av ön med sina djur.

6. Chichen Itza Det berättas nu om Freydís att hon gav sig av västerut längs kusten med sin dotter Gudrid, sin make Torvard och deras reskamrater. De visste att landet de lämnat bakom sig var en ö och Freydís ville sin vana trogen sätta kursen söderut. Men hennes reskamrater vägrade segla en enda dag till utan att veta vart de var på väg, så Freydís föreslog att de skulle kasta pålarna från Tors tempel i havet och låta dem visa vägen. Hon meddelade att de skulle gå iland där Tor lät sina pålar stranda. Så snart de drev bort från båten drogs pålarna mot landet som befann sig längst västerut, och folket på båten tyckte att de rörde sig mindre långsamt än väntat. Därefter kom en vind från havet och de seglade mot väst, förbi udden av en ö som de döpte till Kvinnornas ö. Därefter nådde de ett stort land som de antog var fastlandet och kom in i en fjord. De såg att den var omåttligt bred och djup och omgiven av mycket höga berg på alla sidor. Freydís gav fjorden sin dotters namn. Därefter utforskade de platsen och upptäckte att Tor hade nått land med sina pålar vid en udde som pekade mot havet i buktens norra sida.

Det fanns en grund flod där knarren kunde ta sig fram tack vare sitt inte så djupgående skrov. De följde floden tills de nådde en by. Det var sent och eftersom solen var på väg ner förde Freydís sitt folk till stranden på andra sidan floden. Nästa dag kom några skrälingar fram till båten, de bar med sig höns med röda huvuden 17

och lite majs, men inte mer än till frukost för ett fåtal män, och de sade till dem att ta med sig maten och ge sig av. Men den här gången ville grönlänningarna stanna, ty Tor hade visat dem till denna plats. Då kom skrälingarna tillbaka i krigsmundering, beväpnade med bågar och pilar, spjut och sköldar. Grönlänningarna var för uttröttade för att fly och valde att slåss. Men de övermannades snabbt av den stora mängden skrälingar som sårade tio av dem och tog alla till fånga.

De skulle ha massakrerats på plats om inte något oväntat utspelat sig inför deras ögon. En av grönlänningarna som stred till häst föll ur sadeln, vilket storligen skrämde skrälingarna som började skrika.

De hade tydligen trott att ryttaren och hästen var en enda varelse.

De rådslog och ställde sedan grönlänningarna på rad och band ihop dem för att ta med sig dem och deras boskap och vapen.

De gick genom skogar och kärr i förkrossande hetta. Det var så fuktigt att nordmännen tyckte sig smälta som snö i eld. Där­ efter nådde de fram till en stad som de aldrig hade sett maken till. Det fanns tempel av sten och pyramider i flera avsatser och statyer av krigare uppställda i kolonn, samt storartade skulpterade ormhuvuden som påminde dem om galjonsfigurerna på knarrarna och långbåtarna, med den skillnaden att de här ormarna hade fjädrar.

De fördes in på en H-formad arena där det pågick ett bollspel.

Två lag spelade från varsin planhalva med en stor boll av ett märkligt material, både mjukt och fast, och som studsade mycket högt. Av vad de kunde förstå var målet att få bollen över till den andra planhalvan genom att hålla den i rörelse utan att använda vare sig händer eller fötter, bara höfter, armbågar, knän, bakdelar eller underarmar. Två stenringar satt på spelplanens väggar mitt emellan planhalvorna, men grönlänningarna hade ännu inte fått veta vilken deras egen roll var i det hela. En stor publik följde spelet från åskådarbänkar.

I slutet av matchen offrade man några av spelarna genom att hugga huvudet av dem.

18

Tolv grönlänningar, däribland Freydís och hennes make Torvard, föstes in på spelplanen. På den andra planhalvan möttes de av tolv skrälingar, iklädda endast knäskydd och armbågsskydd. Spelet började och grönlänningarna, som aldrig spelat det här bollspelet förut, fick bollen på sin sida utan att kunna skicka tillbaka den eller, om de lyckades, i brott mot spelreglerna som de inte alls kände till. Ju mer de förlorade desto mer greps de av rädsla, ty de förstod att en förlust skulle leda till att de offrades. Men plötslig slog bollen i en av stenringarna utan att riktigt gå igenom den, vilket framtvingade ett sorl från publiken. Freydís uppmanade då sina kamrater att sikta på ringen. Och det var Torvard, hennes make, som med en mycket tursam knäspark lyckades få iväg bollen så att den for i en stor båge genom luften och genom ringen, till ljudet av publikens ursinniga skrik. Direkt efteråt slutade matchen och grönlänningarna utropades till vinnare. Ledaren för det motsatta laget halshöggs. Men grönlänningarna visste inte att i vissa speciella fall blev den bästa spelaren i vinnarlaget också avrättad, något han borde betrakta som en stor ära. Så kom det sig att Freydís make Torvard fick huvudet avhugget inför ögonen på sin hustru och sin adoptivdotter Gudrid, som grät i sin mors famn. Då sa Freydís till sina reskamrater: »Vi är utlämnade åt skrälingar som är grymmare än troll och om vi vill överleva måste vi vinna deras gunst, genom att göra allt de begär av oss.« Därefter deklamerade hon en visa: Södern lärde mig detta Torvards jordiska slut Grym är nornan och Oden Valde för snabbt sitt försvar Och efter att sången först lyft mot skyarna föll den, till skrälingarnas stora förvåning, som en pil: 19

Tvivla ej på min hetta Tillfället styr min hämnd Torvards kropp kastades ceremoniellt i en sjö i botten av en grop.

Resten av grönlänningarna skonades men behandlades i början som trälar. Några arbetade i saltgruvorna under öppen himmel eller odlade bomull, så som de fordom hört omtalas av svenskarna i Miklagård, och deras arbete var det tyngsta. Andra arbetade som tjänare eller utsattes för rituella ceremonier till ära för en mängd olika skrälinggudar, bland vilka Kukulcán, den befjädrade ormen, och Chaak, regnguden, var de högsta.

En dag gick Freydís fram till en staty som föreställde en hopkrupen man som stödde sig på armbågarna, med böjda knän och det vridna huvudet prytt av en krona. Skrälingsjarlen hon tjänade förklarade med hjälp av tecken att det var Chaak, regnguden. Hon gick då efter en hammare och lade den på statyns mage. Hon sade till jarlen att hon var väl bekant med den här guden, under namnet Tor. Några dagar senare kom en kraftig storm över staden. Men landet slapp ur en lång period av torka.

En annan dag lekte Freydís dotter Gudrid med en skrälings­ leksak försedd med små hjul. Freydís förvånades över att skrälingarna ut­över leksaken inte hade några kärror eller vagnar. Men de såg ingen nytta med så stora fordon, som var för tunga att dras eller skjutas fram av människoarmar. Då bad Freydís sina reskamrater att bygga en vagn och hämta ett sto som hon kunde spänna för den.

Skrälingarna blev mycket glada över denna uppfinning, men ännu mer när de såg att en kärra som fästes vid en plogbill av järn och drogs av en häst eller oxe kunde vara till stor hjälp vid plöjningen och bomullsodlingen. Så gick det till när Freydís ökade stadens rikedom, ty man bytte sin bomull i grannstäderna mot majs eller ädelstenar.

Som tecken på sin tacksamhet gav man Freydís och hennes 20