9789100185985

Sara Osman

Allt vi inte sa

Albert Bonniers Förlag

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 3

2021-03-26 13:05

albertbonniersforlag.se Isbn 978-91-0-018598-5 Copyright © Sara Osman, 2021 Omslag Nina Leino / PdeR Tryck ScandBook, EU, 2021

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 4

2021-03-26 13:05

Till mormor

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 5

2021-03-26 13:05

Prolog Shellack är som heroin, fint och glansigt och drömmigt när man fyller på i tid, men lämnar en brottsplats efter sig i samma sekund man bestämmer sig för att ta ett uppehåll.

Inte för att jag har bestämt mig.

Ett högsommarregn smattrar mot fönsterblecket. Dropparna studsar mot den gröna plåten och upp på fönsterglaset. Jag har inte sovit ordentligt på två veckor. Aldrig mer än tjugo minuter åt gången. Jag försvinner en stund och vaknar. Om och om igen.

Bara en vidrig människa gör så här mot sina föräldrar, är så obrydd inför andra människors känslor, andra människors liv.

Jag kan inte ens skylla på kärlek, hade inget beaktansvärt skäl som, åtminstone i ett svagt ögonblick, skulle kunna få allt att framstå som lite, lite försvarbart.

I början tyckte jag att mamma överdrev. Tänkte att det var jag som lät henne hållas. Men de senaste dagarna har jag insett hur lite kontroll jag har över situationen. Insett att det aldrig var fråga om ett val att komma hit, att flytta in i den här korridoren där ångesten droppar som kondens från taken.

Jag tänker ofta på hur det måste ha känts för mamma när de ringde. Hur luften måste ha gått ur henne. Hur hon måste ha satt sig ned på stället och ropat på pappa, ena handen om telefonen, den andra över munnen.

Jag undrar hur det är med Caroline. Jag undrar om hon vet, vad hon vet. Det känns så märkligt, att plötsligt bry sig vad hon 7

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 7

2021-03-26 13:05

tycker och tänker. Tjejen vars plastiga uppsyn brukade få mig att vilja strypa henne med mina bara händer.

Samma tankar snurrar i huvudet. Varje timme, varje dag. Men det är som ett glapp, något som saknas. Jag vet att jag är ett monster, men jag känner mig inte som ett, jag känner mig bara som Amanda. Det kanske är det som är grejen, att jag är för störd för att min stördhet ska bekomma mig.

Sociopat. Egoist. Jag mumlar orden om och om igen för mig själv som ett hatfullt mantra. De tar form i min mun, glider fram på tungan, men fastnar inte. Utom ett. Hycklare. Hycklare gör ont. Hycklare får skammen att bränna under min hud. För att jag trodde att jag visste bättre.

Jag hoppas att jag får sova i natt. Annars kommer jag att tappa det helt.

Pekfingrets vildvuxna nagelband ger efter under trycket av min tumnagel. En torr, vit kant bildas längsmed den döda huden, jag har bara förvärrat det hela.

Kvart i sex kommer de att knacka på allas dörrar för middag, då har jag redan lämnat mitt rum. En del av min överlevnadstaktik är att tänka att jag är fri att göra vad jag vill, när jag vill. Den illusionen spricker i tusen bitar när en hästsvans i foppatofflor knackar tre käcka slag på min dörr och annonserar var jag ska infinna mig. Det funkar inte. Så jag lämnar mitt rum före utsatt tid, på eget initiativ. Som om jag hade ett faktiskt privat ärende där ute bland linoleum och glasfiberväv. En nageltid kanske.

Det är oroväckande hur lätt det är att ljuga för sig själv. Kanske något att fråga Jotex-Johanna om nästa gång? Nog om min barndom nu, är det möjligt att ha mer än ett medvetande utan att vara sjuk i huvudet?

Jag kallar henne så, Jotex-Johanna, för att det är exakt så hon ser ut. Som en sån som har matchande överkast och sovrumsgardiner, som har fönsterbrädskorta köksgardiner med omtag i 8

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 8

2021-03-26 13:05

samma tyg – inte Maria Montazami-tassels, utan gamla hederliga breda, matchande omtag – och en kappa som hon trycker ihop i böljande veck mellan snirkliga gardinknoppar. Jag svär på att hennes man har något trött dubbelnamn och älskar att åka till Biltema på helgerna.

Men sluta vara så vidrig då.

Fem mjuka nagelband kvar. Vänsterhandsnaglarna är alltid i bättre skick, inte lika kantstötta i topparna. Men inte heller tillräckligt fräscha för att låtsas som att jag inte behöver fylla på.

Mina föräldrar är de som minst av alla människor i hela världen förtjänar det här. Speciellt mamma. Hon mäktar inte med mer. Hon kommer att gå sönder. Att se ytterligare en förlängning av sitt eget kött och blod gå en ur händerna. Vi måste ha fått svaga gener, de sämsta jäkla sjuttio-procents-rea-generna.

Statistiken talar för sig själv, en död och en inspärrad. Fail.

När blev jag så här bitter? Jag låter som Sofia. Jag undrar vad hon säger om mig? Vad hon kallar mig?

Jag kan inte tänka på det. Jag orkar inte. Om man hackar på redan pyttesmå spillror blir de till pulver.

Det knackar tre gånger på min dörr. Helvete.

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 9

2021-03-26 13:05

MAJ

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 11

2021-03-26 13:05

Sofia Jag såg det i hans blick. Kände den pyttelilla tveksamheten i hans grepp när vi skakade hand. Typiskt vita medelålders män att unna sig att inte ha pokerface. Vår nya klient hade definitivt tänkt sig någon annan bakom mitt namn när Fredrik föreslog ett möte: ”Jag och vår biträdande jurist Sofia Elmi träffar dig gärna över en lunch för att diskutera vidare.”

Sofia Elmi flyger under radarn. Inget Ahmed Mohamed Ali. ”Acchhmed”, som svenskarna säger. Tack, mamma och pappa för denna hörnsten i min sammanflätning med det svenska samhället. En uppsjö av lärare sänder också sina varmaste tack för den svettiga namnuppropsvånda ni besparat dem.

Det är helt klart en fördel att passera som vit på papperet och i mejltrådarna. Folk är rassiga, titta på valresultatet bara.

Men när man har mejlat fram och tillbaka, eventuellt pratat lite i telefon också, som en skenbart vanlig svensk tjej (kanske till och med blond!), är förvåningen oundviklig när det är dags att ses i verkligheten. För ju osynligare den är i mejlen, desto påtagligare blir invandrarheten när man står där i sitt blattejag och så uppenbart avviker från vad folk har tänkt sig.

Jaså, jaha . . . Vänta nu . . . Men jag trodde, ditt namn låter ju . . .

Inte för att det spelar någon roll, jag hade bara tänkt mig att . . . Ja, liksom . . . Du heter ju Sofia?

Som om det skulle förklara allt.

Det gör det. Ja, jag heter Sofia, och alla känner någon med 13

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 13

2021-03-26 13:05

samma namn som ser helt annorlunda ut än jag. Acchhmed har aldrig mött den blicken, om jag säger så.

Sen står de där och försöker gissa om jag är adopterad eller vad det kan finnas för afrikanska länder som har så svenskklingande namn eller om de har uttalat det fel i sitt huvud hela tiden. Att jag nyss presenterade mig hörde de tydligen inte, de var fullt upptagna med att rasbestämma mig. Så de måste fundera. Elmi? Ählmi? Ächmli? Hur exotiskt går det att göra namnet innan de är tvungna att sätta sig ned i mötesstolen?

Okej, det stavas faktiskt med a: Safia. Men jag skriver det med o. So what? Massor av människor stavar sitt namn på ett annat sätt än Skatteverket. Alla Oscar, Victoria och Christina som fått en beige stavning av sina beigea föräldrar men som någonstans längs vägen insett att de är större än ett k. Alla f som blivit till ett ph. Jag unnar dessa människor sina självförverkliganden.

Det är fredag och majsolen ler över Stockholm. Uteserveringen på Strandvägen 1 är fylld av sommarlängtande lunchgäster.

Jag och Fredrik tackar av hans klient vid korsningen mot Nybrogatan och fortsätter tillbaka mot Norrmalmstorg. Börsbolagets chefsjurist har hela helgen på sig att smälta sin chock.

Fredrik envisas alltid med att boka in lunchmöten. Jag avskyr lunchmöten, hela konceptet borde avskaffas. Hur är det meningen att man ska höra vad någon säger när man oroar sig för om man har mat mellan tänderna? Mitt första lunchmöte någonsin satt jag en hel timme och log med ett sesamfrö så stort att det måste ha varit oklart för beskådaren om det faktiskt satt något mellan tänderna eller om jag var Somalias svar på Brigitte Bardot.

Solen glittrar i Nybroviken. Dramatens trappa har förvandlats till ett soldäck, kontorsråttor med takeawaysallader sträcker sina bleka halsar mot ljuset. En skärgårdsbåt tutar och två hög­ stadietjejer med varsin mjukglass i handen rycker till av dånet 14

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 14

2021-03-26 13:05

och bryter ut i en fnissattack. Vit glass och polkaströssel droppar ned på ena tjejens bruna Louis Vuitton-väska. De ser nästan ut som tvillingar i sina generiska jeans-och-ballerina-outfits med varsin svindyr handväska hårt fastklämd under högerarmen.

Snorungar.

En gäspning tvingar isär mina käkar. Jag har jobbat sjuttio timmar den här veckan. Allt jag vill är att gå hem och sova. Men jag har lovat Caroline att vi ska gå ut.

Caroline. Jag skulle vilja se henne dra en sjuttiotimmarsvecka.

Eller en fyrtio. Eller en tio . . .

Hon har bombarderat min telefon med emojifyllda sms under lunchmötet. Frågor om var och när och hur och varför svarar du inte. Suck, vissa har ett jobb att sköta.

Vi blir stående vid övergångsstället på Birger Jarlsgatan. En vit SUV blockerar cykelbanan utanför Nathalie Schuterman.

Det är väl någon Djursholmsfru som är inne och uträttar lite viktiga ärenden, hunden behövde ett nytt guldpläterat italienskt lammskinnskoppel.

Fredrik har sålt in sitt livs affär och hans fötter svävar två decimeter ovanför marken. Han gestikulerar punkter på en osynlig checklista med ena handen och är så till sig att han nästan snubblar på trottoarkanten när det slår om till grön gubbe. ”Ska du göra något kul i helgen?” frågar han.

Jag ska precis svara när den vita SUV:ens förare med bihang kommer ut från Nathalie Schuterman och kliver in i bilen. Eller snarare upp, det fattas bara en flygplanstrappa till dessa domesticerade bandvagnar som på sin höjd kör på en skumpig grusväg sista biten ut till sommarhuset.

Om de på något sätt avviker från den karikatyr jag ritat upp i huvudet? Nej. Modern med en Chanel över axeln och trettioelva Cartier Love Bracelets klirrandes på handlederna – ett för varje konferensresa hennes man varit otrogen på. Den max tolvåriga 15

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 15

2021-03-26 13:05

dottern i en klänning som kostar mer än hela min garderob. Och en enorm Neverfull under armen. Vad är det med dessa småglin och Louis Vuitton? Med handväskor över huvud taget? På min tid hade man ryggsäck, var man riktigt fin hade man en med motiv från den senaste Disneysuccén. Och folk var fullt sysselsatta med skola och jobb klockan halv två en fredagseftermiddag.

Det måste ha varit så här Carolines uppväxt var, fredagsnöjen på Norrmalm, klättra upp i läderinredda bilar med cd-enheter i originalutförande. Caroline har nog aldrig vevat ned en bilruta för hand i hela sitt liv. Bara en tjej med så skeva referensramar kan hoppa av juristprogrammet för att försöka bli influencer. ”Ska du göra något kul i helgen?” Fredrik upprepar sin fråga.

Mor och dotter von Anka gör en U -sväng och försvinner iväg. ”Jag ska träffa några kompisar ikväll och i morgon ska jag på ett nytt mexikanskt ställe i Birkastan med Erik. Du då?”

Han svarar något tråkigt om barn och kalas och golf.

Fredrik är den yngsta delägaren i bank- och finansgruppen på Advokatfirman Bauer. Ett riktigt stjärnskott som gick raka vägen från sommarnotarie till delägare på åtta år, med uppehåll endast för ett ettårigt secondment på Slaughter and May i London. Ett secondment är som ett utbytesår fast för vuxna – man byter arbetsplats och vässar sin kompetens. Det finns två sorter – vinnarsecondment och förlorarsecondment. Vinnarsecondment är satsiga, på något fint klientbolag eller en topprankad advokatbyrå i någon metropol. Vinnarsecondment är respekt.

Jag har sökt ett i New York till årsskiftet.

Förlorarsecondment är förlängd uppsägningstid. En trött reträtt på något trött klientbolag där man jobbar hälften så mycket som man är van att göra och delägarna därför hoppas att man ska fatta tycke för sin nyvunna fritid och livskvalitet och stanna kvar. Lite som när föräldrar försöker skola in sina barn 16

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 16

2021-03-26 13:05

på förskolan och står och vinkar fånigt i dörren, ”stanna här nu, det blir bäst för alla”.

Fredrik var så klart på vinnarsecondment, Fredrik är en vinnare. Fredrik bor i Fin-Bromma – inte i någon skolåda bortåt Vällingby – och cyklar till jobbet på en cykel som garanterat kostade mer än mina föräldrars bil. Han är en sån där medelålders (ish) man i vadderade cykelbyxor som aggressivt cyklar förbi en i sån fart att man nästan blåser av gångbanan. Jag kan se honom framför mig, hur han susar över Tranebergsbron halvt liggande över styret, hans mörka hår i svettiga testar under hjälmen, med blandad avsmak och sympati för de primitiva dårar på sjuväxlade cyklar som han blåser förbi.

Fredriks fru ”sköter markservicen”. Hon jobbar deltid på något ställe som lät så tråkigt att det var omöjligt att komma ihåg i mer än fem sekunder efter att han berättat det. Säkert någon myndighet. Rakt in i kvinnofällan, fru Berg, grattis! Jag undrar om hon knyter hans slips också. I dag i klassiskt rött. Inte ta ut svängarna med nya klienter. * Jag gäspar mig igenom eftermiddagstimmarna. Ögonen svider i skärmljuset och jag hänger som en hösäck över skrivbordet. För ett ögonblick överväger jag att ta en power nap i vilorummet, men tar mig samman. Vilorummet kapitulerar man till endast i absoluta nödsituationer, i krig, när man efter en hel natts jobb blir färdig klockan sju på morgonen och har ett möte klockan nio.

Klockan kryper framåt på lägsta hastighet. En pratglad klient vägrar att runda av vårt samtal och jag är sist att slå mig ned vid eftermiddagens avtackning.

Avtackningsfikan är ett regelbundet inslag i byrålivet. Jag 17

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 17

2021-03-26 13:05

skulle uppskatta genomsnittstiden på en bra advokatbyrå till runt tre år. Under det tredje året sållas agnarna från vetet, medelmåttorna som inte pallar trycket kastar in handduken.

Denna gång är det Jennifer. Inte det mest chockerande uppsägningsbeskedet, jag har hört henne beklaga sig över inställda middagsplaner fler gånger än jag kan räkna på mina fingrar. En gång såg jag henne komma ut rödögd från toaletten. Herregud människa, det här är en arbetsplats.

Jennifer ska börja på Swedbank. Fredrik kommer att hålla ett litet tal och säga vilken förlust det är för byrån och att hon är varmt välkommen tillbaka när som helst (”det är bara att lyfta luren”). Och han kommer att se ut som om han menar det. Och vissa idioter, Jennifer inkluderad, kommer att tro honom. Andra är tillräckligt intelligenta för att förstå att det är etikett, och att byrån inte har någon nytta av viljesvaga individer som inte kan hålla sig samman under arbetstid.

Folk är så kortsiktiga. Man måste vara beredd på att göra uppoffringar om man vill komma någon vart. No pain, no gain. En del människor vill sväva på moln genom livet. Sådana har inget hos oss att göra. De drar ner stämningen och kämpaglöden hos dem som faktiskt vill kavla upp ärmarna och ta sig någonstans.

Två tårtor från Tössebageriet cirkulerar runt bordet. Munnen vattnas, jag följer de prydliga sockerbomberna med blicken medan de sakta vandrar åt mitt håll. Först när de är två platser bort ser jag det. Jag håller tillbaka en suck.

Det är moussetårtor. Tydligen äter folk inte vanliga grädd­ tårtor i stan. Grädde är för pöbeln, innanför tullarna är det mousse som gäller.

Jag tar emot de båda tårtorna och skickar dem vidare till höger. ”Ska du inte ha?” Fredrik tar emot dem och skär upp en bit av den ena. Det ser ut som citron. Jag älskar citron.

18

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 18

2021-03-26 13:05

”Nej, det är gelatin i.” ”Just det, du är vegetarian va?”

Nej Fredrik, jag är muslim. Du vet en sån som spränger grejer. ”Ja, precis.”

Sjunker blodsockret när man tänkt att man ska äta något sött, som en förberedande åtgärd? Det känns som mitt har dalat till botten på fem sekunder och nu kryper omkring på golvet, släpar sig fram på armbågarna och dreglar. Jag skulle kunna äta bitsocker just nu. Vad som helst.

Julia hugger in på citrontårtan. Hycklare. ”Jag är inte så noga”, sa hon med ett fejkleende och rynkade på sin pollenröda näsa en gång när jag berättade för henne att pannacottan hon åt inte var vegetarisk. Men så har hon ju skinnjacka också. En sann Stockholmsvegetarian.

Det flyger nästan alltid under radarn att inte äta fläsk nuförtiden. Förbi är dagarna då man var tvungen att ge sin religiösa övertygelse till känna vid varje måltid. Tiden med förrädiska fällor som blandfärs och gelatingodisar. Jag har de skitnödiga stockholmarna att tacka för det, här kommer varje meny med en gul varningstriangel vid alla rätter som eventuellt kanske innehåller spår av mjölk. Varning för animaliska produkter och annat kärnavfall. Det står mig fritt att välja vilket statement jag vill göra – trendig vegetarian eller mystisk muslim.

Jag känner oftast för alternativ ett. Det är inte det att jag skäms eller något, det blir bara trevligare stämning. Det är enklare för folk att identifiera sig med klimatångest än tro. Svenskar tror inte på Gud. Och så slipper jag svar som: ”Du vet väl att grisar faktiskt är det renligaste djuret som finns? De är mycket renligare än hundar.” Newsflash: Vi äter inte hundar heller.

Och så spinner vi vidare på temat exotisk köttkultur via den obligatoriska kommentaren att kineser – skakande huvuden och stora ögon och blödande hjärtan – äter hundvalpar. Och i Sverige 19

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 19

2021-03-26 13:05

äter vi lamm och kalvar? Tydligen är vissa djur värda mer än andra. Den objektiva västerländska referensramen är framme och håller låda igen. Dessutom finns det alltid de pålästa jobbiga människorna som lägger på minnet att man är muslim och sedan tittar frågande på en när man dricker alkohol. De som lyssnade på religionslektionerna och kräver konsekvens. The smartasses. ”Dricker du? Är inte du muslim?” Skit i det du.

Det är inget jag är stolt över, okej? Det är något jag lagt mig till med sedan jag började på byrån. Handen på hjärtat hade jag inte druckit en droppe dessförinnan. Men så kommer man till världen med mingel, after works, kickoffer och avslutningsmiddagar och då får man helt enkelt välja om man vill vara en i gänget eller den osköna tråkmånsen.

I början var det ett måste. Det finns inget utrymme att vara konstig om man vill göra karriär. Och att sitta med Ramlösa i glaset i finrummet är i allra högsta grad att vara konstig.

Svenskar får klåda av att ha en nykter person i rummet; jag blev en party pooper. De är undermedvetet medvetna om hur odrägliga de är när de är fulla och kan under inga omständigheter förlika sig med tanken på att de skulle efterlämna vittnen till sitt fuldansande och oversharing.

Så jag skålade och log och visade att vi alla sitter i samma båt, mot fördärvet.

Och sedan insåg jag hur skönt det var att släppa bara lite, lite på kontrollen. Aldrig helt, så klart, men lite. Så då började jag dricka i andra sammanhang också. På middagar, fester, utekvällar.

Jag är inte bokstavstroende. Och jag förstår att alkohol är dåligt, alla förstår att alkohol är dåligt. Men jag ser inte min alkoholkonsumtion som en dödssynd. Jag ser det som när ens föräldrar säger åt en att man inte ska cykla utan hjälm, för att det är dumt och farligt och man riskerar att skada sig. Men så lägger man ändå hjälmen i cykelkorgen när man kommit runt 20

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 20

2021-03-26 13:05

husknuten. Och blir man påkommen av någon skvallerbytta till granne så får man inte stryk eller blir bortadopterad för det. Men gör man illa sig får man skylla sig själv och skämmas.

Och jag dricker mig aldrig full. Jag är inte som Amanda som häller i sig mojitos som om det inte fanns någon morgondag och sedan vinglar runt på dansgolvet tills hon blir utkastad av första bästa vakt. Amanda har problem. Jag har inte problem.

Mina föräldrar har aldrig druckit alkohol. Min mammas första drabbning med svensk alkoholkultur var på en julfest med hennes jobb. Hon berättade för mig om festen en kväll innan jag skulle börja gymnasiet; den ålder då mamma och pappa antog att vissa av mina kompisar kanske skulle komma att börja dricka – cirka två år för sent. Mamma skakade på huvudet. Människor som hon skulle se i ögonen igen på måndag skrek och skrattade åt allt som småbarn. Chefen som hon förväntades respektera kunde inte hålla blicken stilla. Chefens chef välte ut ett glas över sig själv och en kollega som han stod alldeles för nära för att vara gift.

Vi satt på sängen i mitt och Ayaans rum, samsades om plats med mina gosedjur. Mamma passade på när Ayaan var på fotbollsträning, annars bodde min syster praktiskt taget på vårt rum. Nynnade på sina irriterande High School Musical-låtar, bjöd hem sina vänner. Hela fyran samlade Ayaan och hennes intensiva, pipiga kompisar ihop sina gemensamma legoresurser och byggde upp ett land under Ayaans säng som de sedan låg på mage och rev och byggde om. Varje dag. Varje dag.

Mamma såg ut som om hon berättade hur hon råkat snubbla in på en swingersfest, klickade med tungan mot gommen. ”Varför gör någon så här, frivilligt?” sa de rynkade ögonbrynen, ett eko av den fråga jag själv ställt mig helgen före när jag höll upp Amandas hår medan hon spydde i en kommunal blomlåda. Och på sina nya vita Converse. Amanda var bäst på fest hela åttan och 21

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 21

2021-03-26 13:05

nian. Vad som inleddes med en häxblandning i Lukas Johanssons mögelstinkande källare en mörk höstlovskväll eskalerade efter första konfirmationsresan. Smuggelsprit och cola. Frånvarande ögon under mascaraklumpar. Jag skakade på huvudet och skickade Lukas flaska vidare i cirkeln vi satt i, och Amanda frågade aldrig mer. På samma sätt som hon aldrig skulle fråga om jag ville smaka av hennes skinkmacka. Det var inga konstigheter. Vi var bara vi. När Sebastian Byström i nian kallade mig tråkmåns för att jag inte ville shotta tequila hans storebror köpt ut kastade Amanda ett äpple i huvudet på honom. Han hade fortfarande ett blåmärke i pannan på måndagen. Tråkmåns står tydligen på Amandas svarta lista. Tråkmåns, av alla ord jag har fått höra. ”Jag är inte arg, jag är besviken.” Det är vad min mamma skulle säga om hon fick reda på att jag dricker. Om jag skulle berätta för mina föräldrar att jag dricker skulle de reagera likadant som svenska föräldrar som får reda på att deras barn knarkar. Som Amandas föräldrar skulle reagera om de hade någon som helst aning.

22

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 22

2021-03-26 13:05

Caroline Jag rynkar pannan i det vita badrumsljuset. Jag har en hatkärlek för vår skoningslösa spegelbelysning. Jag älskar den för dess brutala ärlighet och hatar den av exakt samma anledning. Men kärleken övervinner allt, och det är bättre att inventera sina skavanker i sitt eget trygga hem än att upptäcka dem i något avslöjande solljus ute bland folk. Så jag valde den starkaste belysningen jag kunde hitta när vi renoverade för två år sedan.

Jag slappnar av. Rynkar. Slappnar av. De små asen dröjer sig kvar. Det kanske är dags ändå. Mamma kommer att slå ihop händerna och utbrista ”äntligen”. Som en normal människa när första snön faller.

Hon har påtalat ”det lilla haveriet” i min panna ett tag nu.

Med en kritisk nick och ett vasst pekfinger. Att hon själv inte hade tillgång till botox vid tjugosex års ålder är väl hennes livs största sorg. Om min mamma fick en tidsmaskin skulle hon åka tillbaka och uppfinna botoxen.

Jag lämnar badrumsspegeln, rör mig mot vardagsrummet som metallskrot mot en magnet. Hedvig Eleonoras kyrkklockor ringer in genom de öppna balkongdörrarna. På soffbordet blommar veckans hortensia. De rosa klasarna är fluffiga mot mina fingertoppar. Den är fortfarande spänstig och pigg, bladen har inte börjat sloka än. En vecka ungefär, så lång tid lyckas jag hålla en hortensia vid liv. De är törstiga, och jag är glömsk. Man vaknar en morgon och så står de där bruna och 23

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 23

2021-03-26 13:05

hopskrumpnade och missnöjda över otillräcklig kärlek. Fort går det. Om man tänker att det är en snittblomma istället för en krukväxt känns det bättre, då är en hel vecka bra och allt därutöver enastående.

Alex märker ingenting. En gång frågade han om ”den där blomman inte var vit igår?”. Vit är min favorit men ibland är de vita slut hos min florist. Och jag skulle aldrig vara otrogen mot henne. Underbara Camille som lägger händerna på mina axlar och kindpussar mig. Som alltid doftar cigarettrök och Chanel ­­No 5 och kallar mig Carolyn med skorrande r. ”Carolyn, du måste se de här vita rosorna vi fick in igår. Magnifiques!”

Min mamma doftar också Chanel No 5, men hon skulle aldrig röka. Hon hittade cigaretter i min jackficka en gång på högstadiet. Hennes kommentar? ”Vi röker inte, Caroline.” Och så den dömande blicken som kan skära genom sten, som skurit genom själen på alla som någonsin kommit i hennes väg.

Hennes blanka naglar trummade mot granitskivan. Klick, klick, klick, klick. ”Dessutom blir man rynkig av dem”, tillade hon innan hon öppnade lådan under diskhon med ena handen och släppte ned mitt grönvita Marlboro Mint-paket i soporna, utan att släppa mig med blicken. ”Så där.” Jag drog efter andan när hon äntligen vände bort huvudet.

Vi pratade aldrig om det igen. Ingenting om lungcancer eller tio minuter kortare liv per cigarett. Ingenting om att jag skulle kunna dö. Bara att det var opassande och kunde göra mig ful och hur kunde jag ha så lite respekt för hennes tid att jag tvingade henne att slösa den på att tjafsa om självklarheter.

Hur får man inte ett skrikande bekräftelsebehov med en mamma som min? Det pratas om Barbies påverkan på tjejer, konsekvenserna av att växa upp med ”orimliga kroppsideal”.

Visst, jag kan hålla med om att Barbies proportioner inte är helt hundra. Och en eller annan cellulit hade kanske varit på sin 24

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 24

2021-03-26 13:05

plats. Men många gnällspikar sitter i soffan och äter chips hela kvällarna. Då är det klart att låren växer ihop och behåbanden skär in. Då är det klart att magen böljar och veckar sig. Folk tar inte hand om sig själva, anstränger sig inte, och sedan vill de ha bekräftelse på att de duger trots att de gör absolut ingenting.

Sedan när berömmer vi lättja?

Att växa upp med en photoshoppad docka är ingenting jämfört med att växa upp med en mamma som vill photoshoppa ens person. Ens utseende, beteende, livsval. Jag kan se hur hon försöker retuschera bort alla fel när hon tittar på mig. Avhoppet från juristprogrammet (vansinnigt), svordomar (ovårdat språk), fuskpälsen (ser billig ut, folk har burit pälsar sedan urminnes tider, jag förstår inte varför du måste vara så märkvärdig), jeans (ovårdat), sneakers (förargelseväckande). Allt fullkomligt otänkbart för mamma.

Jag är fullt medveten om mitt bekräftelsebehov. Om mitt beroende av likes, min outsläckliga törst på komplimanger. Jag söker dem konstant hos Alex, fiskar, bottentrålar. ”Mina bröst är så små.” ”De är perfekta.” ”Den här färgen skär sig mot min hud, jag ser hemsk ut.” ”Du är skitsnygg.” ”Jag tror jag har gått upp i vikt.” ”Du är jättesmal.”

Det är min favoritlek. Och jag älskar Alex för att han spelar med. Kanske inte med sitt livs största entusiasm, men han spelar med. Och jag älskar honom för det, för att han fortsätter utan att ifrågasätta och tvinga mig att sluta klanka ned på mig själv. Jag vill inte sluta, jag måste nedåt för att komma uppåt igen. Det är som att böja benen innan man ska hoppa. Försök själv att hoppa med raka ben och se hur högt du kommer.

Det är bara med honom jag håller på. Annars lägger jag band 25

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 25

2021-03-26 13:05

på mig själv, behärskar mig. Är det något jag lärt mig av min mamma, mer än att jag inte duger som jag är och att situationen knappast förbättras genom rökning, är det att behärska mig.

Sociala medier är undantaget. Här gäller andra regler. Och du är bara en selfie i mängden. Det är som att stå i ett rum där miljontals människor samtidigt klämmer sig i magfettet, plutar med underläppen, gör hundögon och säger ”jag är så tjoooock”.

De efterföljande timmarna en konstpaus för resten av världen att säga att nej, du är jättefin.

Jag har läst självhjälpsböcker, skrivit listor med mina bästa egenskaper, gjort kärleksmeditationer, you name it. Jag har verkligen försökt. Under två veckors tid log jag mot mig själv i badrumsspegeln varje morgon och skanderade ”jag duger som jag är”. Fake it till you make it funkade inte. Inte för mig. Jag kände mig som ett dåligt skämt där jag stod i morgonrock med håret på ända och försökte övertyga mig själv om min inne­ boende älskvärdhet. Så jag har accepterat mitt öde och försöker istället dämpa mitt utsvultna bekräftelsebehov med Alex och Instagram.

Bekräftelsen är bara en bonus, Instagram är ett utlopp för min kreativitet. Jag älskar att ta snapshots på livets goda ögonblick, att fundera ut den perfekta bildtexten, ibland fyndig, ibland poetisk, oftast både och. För om man kan läsa mellan raderna – vilket i regel är för mycket begärt av folk – finns det alltid en djupare nivå i mina inlägg. Men det krävs ett djup för att se ett djup, och jag är omgiven av plaskpoolsgrunda individer, Netflixmänniskor som bara vill underhållas utan att tänka själva.

Alex trodde att Karin Boye var en socialdemokratisk politiker.

Mamma tycker att poesi är för ”grubblare”. Jag läste en av mina dikter för henne när jag gick i åttan. Jag hade överösts med beröm av min svensklärare Anette (kanske var det där beroendet började, min första kick, sprutan som banade vägen för ett ske26

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 26

2021-03-26 13:05

nande missbruk) som tyckte att jag skulle ta hem dikten och läsa den för mamma och pappa. ”De kommer att bli så stolta”, sa hon och log när hon räckte mig det hopvikta kollegieblockspapperet.

Pappa var inte hemma. Och mamma insisterade på att föna håret medan jag läste. ”Vad dystert du skriver”, sa hon och vände huvudet uppochned. ”Kan du räcka mig borsten där borta?”

Det blev inga fler dikter efter det.

Anette kände inte min mamma. Min mamma har aldrig varit stolt över mig. Med ett enda undantag: Alex. Honom är hon fånigt stolt över. Alexander Lundin. Min största bedrift. En fin kille med fin utbildning från en fin familj (tyvärr inte gamla pengar, men de uppgraderingsambitionerna för nästa generation verkar hon ha släppt). Mamma älskar Alex. Pappa älskar Alex. Till och med min bror älskar Alex. Alex förtrollar mamma.

Han får henne att fnissa som en fjortonåring, känna sig snygg och ung och relevant. Han säger hennes namn så många gånger att det gränsar till manipulation. ”Hur är läget med dig då, Maria?” ”Kul att se dig, Maria.” ”Längesen sist, Maria.”

Hon ler fånigt och smälter som smör i solsken.

Med pappa och Jonathan diskuterar han ”marknaden”. Jag vet inte exakt vad de pratar om, jag lyssnar inte. Men det är delårsrapporter och namedropping innan de byter ämne till golf.

Jag älskar hur Alex kommer som en frisk, gyllene fläkt och får min dysfunktionella familj att smälta samman. Jämnar ut och täcker över som en bra foundation. Vi är aldrig så trevliga som när Alex är med. Alla lever upp, blir bekräftade, känner sig sedda.

Vi träffades på valborg i Uppsala under mitt fjärde år på juristprogrammet. Vi hade vallfärdat dit med resten av Stockholms 27

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 27

2021-03-26 13:05

studenter för det traditionsenliga firandet. Alex kollade in mig redan i kön på Stockholms nation. Åt mig med ögonen. Jag försökte att inte titta tillbaka, för jag var upptagen. Jag och Johan hade varit ett par sedan trean i gymnasiet men bodde inte tillsammans. Så här i efterhand vet jag inte ens varför vi var ihop.

Det var tur att Alex dök upp och gjorde slut på det.

För det gjorde han. Jag ska vara ärlig – det är klart att jag kollade in honom också. Alla kollade in honom. Alla kollar in honom. Alex ser ut som sin namne, Alexander Skarsgård.

Han är lång och blond och bredaxlad och har ett leende som skulle förvandla drottning Elizabeth till en smält pöl på golvet.

Och det leendet fick jag. Inne i trängseln, dyngsur och soon to be dyngrak på prosecco. För den som missat champagnegalopp så går det ut på att spola ned varandra in- och utvändigt med billigt mousserande vin. Varje valborg finkammar jag Instagram efter uppdateringar från årets galopper, följer hash­ tags och platser och lever mig tillbaka. En enda bild och jag kan nästan känna fjärilarna fladdra i magen igen. Alex fjärilar.

Eldflugorna.

Han tog min hand och drog med mig genom folkmassan bort till baren – en lång rad fällbord med hundratals öppnade proseccoflaskor till försäljning – och köpte två flaskor. Den ena sprutade han över oss båda, den andra delade vi på. Sedan fällde han upp pilotbrillorna i sitt tjocka hår, tog tag i mig, la sina båda händer om min nacke, trasslade in sina varma fingrar i mina drypande blöta lockar och kysste mig. Intensivt och bestämt.

Som allt han gör. Han visste vad han ville ha, och han tog det.

Som han alltid gör.

Efter den dagen var det vi. Jag visste att this is it. Det här är magi. Den här killen är magi.

Till och med hans familj är perfekt. Jag vet ingen som gillar sin svärmor så mycket som jag. Ylva är som en enmanshejarklack, 28

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 28

2021-03-26 13:05

frågar alltid var jag har köpt mina kläder och kommenterar alla mina Instagraminlägg. Jag vågade till och med dela en av mina texter med henne en gång, en kortnovell om en fransk utbytesstudent med hemlängtan. Det var annandag jul och vi satt hopkurade i varsin Laminofåtölj i deras hus i Åre, behagligt varma av vin och irish coffee. Hon läste i min mobil och det kändes som att ligga på en sträckbänk medan jag försökte tolka hennes ansiktsuttryck. ”Wow, Caroline. Du borde satsa på det här, du har ju talang”, sa hon med telefonen i ena handen och läsglasögonen i den andra och jag tänkte att det här måste vara varför folk knarkar. Hon tyckte att jag skulle ”utveckla min gåva”. Så jag anmälde mig till en kurs i kreativt skrivande. Varje onsdag klockan 19 i en dragig källarlokal på Södermalm.

Jag följer alla Ylvas råd. Yoga, gurkmeja, att aldrig somna som ovänner. Hon kan allt om livet, en guru fylld av kunskap och erfarenhet, en sån som man kan fråga om vad som helst och som alltid har en varm kram till övers. Tänk att ha en mamma som stöttar och hejar på. Eller som har ett liv. Ylva är styrelseproffs, min mamma är pensionerad jurist. Innan hon fick Jonathan och mig gjorde hon byråkarriär. Sedan kom vi, och hon började jobba på Skatteverket istället. Deltid. Tills för två år sedan. Nu är hon femtiosju och ägnar dagarna åt Gud vet vad. Att klaga på pappa och städerskan och världen i allmänhet, dra fingrarna längs med dörrkarmar och tavelramar och hota kundtjänstpersonal.

Det är inte mammas fel att hon är som hon är. Min mormor är en isskulptur med hud. Visst, hon kan säga snälla saker till mig och Jonathan ibland, när hon får feeling, men hennes huvudsakliga kommunikationsform är korsförhörsfrågor åtföljda av en nick och en snörpt mun. En förnärmad, nedlåtande liten mun som skulle spricka i kanterna om den försökte le.

29

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 29

2021-03-26 13:05

Jag har aldrig hört mormor säga något till mamma i vänlig ton.

Morfar dog i en bilolycka när mamma var liten, på hennes åttonde födelsedag. Han hade skyndat sig från ett möte i stan för att hinna till kalaset. Det spöregnade och bilen fick förmodligen vattenplaning, det var i alla fall vad den mötande lastbilschauffören trodde. Han snurrade in i motsatt körfält femton minuter från huset. Femton minuter från tårtan och paketen och bordsflaggan.

Mormor gifte aldrig om sig. Och hon skyller fortfarande morfars olycka på mamma. Hon säger det inte högt, det behövs inte.

Alla kan läsa det mellan hennes korthuggna rader. ”Nu skulle Ruben ha varit här.” ”Det där skulle Ruben haft roligt åt.”

Min morbror har berättat om när mamma fyllde nio. Mormor hade inte köpt något, inte ordnat med tårta, ingenting. När mamma efter att ha väntat i sin säng hela morgonen gick ned till köket och försynt – det är så jag föreställer mig henne – frågade mormor om hon glömt hennes födelsedag svarade hon, svartklädd: ”Tycker du att i dag är en dag värd att fira?”

Mormor förklarade hushållssorg på alla mammas födelsedagar innan mormors föräldrar satte stopp för den psykiska misshandeln. Tre stycken hann komma och gå.

Så nej, det är inte mammas fel, ingen har lärt henne att visa moderskärlek. Hon vill mitt bästa, och i hennes värld är hennes väg den bästa.

Jag sticker ned ett pekfinger under de gröna hortensiabladen.

Jorden är perfekt, inte för blöt, inte för torr. ”Genomfuktig” som Camille säger att den ska hållas.

Jag försöker att inte låtsas om mobilen på bordet. Blicken studsar mellan väggarna över tavlor och bokryggar. Som en pinsam tystnad mellan mina två viljor. De är David och Goliat och jag förstår inte ens varför jag låtsas att jag försöker. Jag sträcker mig 30

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 30

2021-03-26 13:05

efter telefonen. Jag har inget att skämmas för. Det här är mitt jobb. Om jag hör en till människa säga ”skärmtid” kommer jag att skjuta någon.

Jag ignorerar den notistomma mejlappen, öppnar Instagram istället.

Mitt hjärta sjunker till golvet. Hundrafemtio likes, på femton minuter. Sedan när gillar folk inte snyggt upplagda våfflor?

Låren stramar av gårdagens pilatespass och jag byter ställning i soffan, blicken fortfarande fastklistrad på skärmen.

En till like, från Katie. Suck. Nu kan jag inte ta bort inlägget.

Hon kommer att fatta. Hon har väl redan fått vittring om misslyckandet, fnyser på andra sidan Atlanten. Katie fattar också att den fluffiga våffelhögen åkte raka vägen i soporna efter fotosessionen. Och jag fattar att tryffelpastan hon la ut igår var Nathans.

Ej i bild: vegansk caesarsallad utan krutonger.

Katie Robb är ett Instagramgeni. Om jag hade varit kvar i San Diego skulle hon ha fått fart på min influencerkarriär också. Men nu sitter jag här istället, i lilla ankdammen Sverige, med hundrafemtioen likes på en bild som tog halva dagen att få till.

Ett sms poppar upp i skärmens överkant. Hoppet stiger som en sol mikrosekunden innan jag ser texten i notisraden. Det är bara Sofia: Sorry, lunchmöte med ny klient. Ses på Boqueria vid 18?

Lunchmöte. Ny klient. Jag hade också kunnat vara på advokatbyrå nu. Jag hade bra betyg och min utbytestermin i San Diego skulle ha stuckit ut i toppbyråernas högar av ansökningar.

Men jag skulle aldrig passa in i åtta-till-fem-livet. Jag vill leva utanför ramarna, och en juristexamen är raka vägen in i boxen, en advokatbyrå är bokstavligt talat en ramverkstad. Det tåget gick åt fel håll och jag ångrar inte en sekund att jag hoppade av.

Inte en sekund.

Jag lutar mig tillbaka i soffan, måste ordna en lista inför ikväll.

31

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 31

2021-03-26 13:05

Kanske Spybar. Om Amanda kommer in på Spybar igen. Varför måste hon alltid vara med, som något slags bihang till Sofia?

Amanda är säkert en jättehärlig person på sitt sätt (fråga mig inte hur), men hon blir jämt så full att Sofia måste lägga halva kvällen på att ta hand om henne tills hon går med på att bli hemskickad i en taxi. Hon kan inte klä sig heller. De där tunna topparna gör inte hennes ryggvalkar några tjänster, och någon borde tala om för henne att vita jeans är förbehållet människor med mellanrum mellan låren.

Och jag hoppas att inte Oscar ska med, Alex sliskigaste vän som till skillnad från Amanda genererar alldeles för höga barnotor för att bli utkastad för sitt ständigt överförfriskade tillstånd. Inte ens när han daskade en servitris på, enligt honom själv, ryggen (”men lugna ner dig, jag ville bara få kontakt, champagnen är ju för fan slut sen en kvart”) med sin slips.

Jag tar med mig Alex kaffekopp till köket, ställer in den i diskmaskinen, blöter disktrasan och gnuggar bort en kaffering från köksbordet. Jag behöver nog påminna honom om att han måste skärpa sig lite.

Laptoppen ligger hopfälld på andra sidan köksbordet. Det blanka äpplet blänger på mig. Jag blänger tillbaka. Det dåliga samvetet ringer som en enveten snooze. Jag borde inte ha lagt halva dagen på Instagram. Jag har en hemtenta i konstvetenskap som ska vara inskickad klockan åtta måndag morgon och allt jag åstadkommit hittills är ett Worddokument med titeln ”Hemtenta”, tomt så när som på mitt namn och personnummer. Jag får ingen ro att skriva, kan inte sitta stilla i mer än två minuter åt gången.

Stella gnyr i hallen. Hon skickar långa blickar från dörrmattan.

En sekund, älskling, mamma ska bara kolla Instagram först.

Och mejlen.

Tvåhundra likes. Och inget mejl. Vad har jag gjort för att förtjäna en sån här skitdag?

32

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 32

2021-03-26 13:05

Jag sträcker mig efter kopplet som hänger på väggen. Det är ändå ingen idé att försöka skriva på hemtentan just nu.

Jag avskyr att vänta.

33

I_Osman_Allt vi inte sa.indd 33

2021-03-26 13:05