9789100185732

1 Solen är en kall, frusen stjärna och allt står stilla. Det är den värsta tiden på dagen och året, en eftermiddag i mitten av mars. Det är mycket kvar av mitt liv, kanske så mycket­som sextio år om jag börjar med stenålderskost och skaffar fler nära relationer. Är det därför allting känns så jobbigt? För att det fortfarande finns en chans att ändra på allt, om jag bara orkade? Genom de små fönstren i aulan på Institutionen för kultur och estetik visar sig en molntäckt, stålgrå himmel. Jag biter lite på ett nagelband.

Framme vid podiet håller en germanist en föreläsning med rubriken ”Apokalyps och besvikelse”.

Hon pratar om en roman som jag glömt läsa och tolkar den efter Freuds teori om dödsdriften: ”I allt liv finns en rörelse mot död och människan tenderar söka sig till självdestruktivitet och smärta. Freud invänder mot en berättelse om det organiska livets ursprung som präglat av framåtskridande och vilja till liv. I stället är ursprunget traumatiskt, urcellen är neurotiker.”

5

Germanisten tar av sig läsglasögonen och stoppar dem i fickan på sin kavaj. En flock killar på stolsraden längst fram viftar ivrigt med händerna och en av dem får ordet: ”Det känns som att det finns en reva i texten som vetter mot det ordlösa? Är huvudpersonen fången i kronos eller var i romanen öppnas hennes kairos?”

Killen som sitter bredvid mig sneglar på min datorskärm, där Facebook är öppet. Jag stänger generad skärmen. Jag har knappt hört någonting av föreläsningen, i stället har jag scrollat igenom sociala medier och öppnat utkastet till romanen jag vill skriva. Det är omöjligt att skriva skön­ litterärt. Jag försöker skriva fram en handling och det känns så tydligt att jag har hittat på alltihop, att det bara är en berättelse. Så känns också mitt eget liv mer och mer.

Jag ser på ett par som sitter framför mig, de har ofärgat hår och naturfärgade plagg. De ser ut som två skådespe­ lare i en Netflixfilm om ett universitet där det kanske sker ett mord eller där en man och en kvinna med likartade personligheter och bakgrunder blir kära och, efter att ha lyckats övervinna motgångar, även blir ihop. Jag kan redan gissa hur det slutar, liksom jag kan gissa precis vad som kommer att hända resten av den här dagen.

Känslan av att befinna sig i en film stiger som ett illa­ mående i halsen och jag börjar kallsvettas. Jag ser mig 6

själv liksom utifrån och tänker att det måste synas att jag håller på att få en panikattack. Det är bara signalsubstanser som utsöndras, det är bara en kortslutning i hjärnan, sa psykologen. Jag stirrar mot dörren, germanistens prat är ett dovt sorl i bakgrunden: ”För att överleva i en våldsam omvärld laddad med starka energier måste cellmembranet i viss mån bli icke-­ organiskt, härdas och dö lite på utsidan. Vad som går för­ lorat i denna process av härdning kan inte återskapas. Det ursprungliga traumat frammanar ett upprepningstvång, nödvändigheten i att gång på gång upprepa en tidigare katastrofal situation, kanske för att kunna ge den en lös­ ning”, säger hon och avslutar föreläsningen.

Studenterna börjar resa på sig, skrap av stolar och prat fyller lokalen. Jag går snabbt mot utgången. Hjärtat saktar ned, kallsvetten rinner av. Jag plockar upp mobilen och öppnar Messenger. Johan har inte hört av sig sedan i går.

Bakom mig hör jag kursarna prata om hur mycket de läser varje dag. Jag borde gå till dem, ansluta mig till män­ niskornas värld. Det vore bra att ha pratat med någon i dag, för mentalhygienen. Jag saktar in och nickar mot dem. De pratar om sin Homerosbokcirkel. Jag har inte blivit tillfrågad om att vara med, men hade ändå inte velat.

Männen är nyrakade och har fläckfria, strukna skjortor.

7

Kvinnorna är ungefär likadana, exekutiva nittiotalister. På något sätt hinner de både skriva sina uppsatser och gå de obligatoriska kurserna och arbeta vid sidan av. Har jag gått på en föreläsning behöver jag vara ledig och bearbeta upp­ levelsen en hel vecka efteråt. De har något slags förmåga att inrätta sig i tillvaron och i tidens framåtskridande. ”Hur är det med dig, Elise? Du ser lite blek ut”, säger en av dem, hon brukar prata med mig, jag vet inte varför. ”Det är okej”, mumlar jag och slår ned blicken i mobil­ skärmen.

En dörr med skylten Endast personal står öppen, jag går in genom den, passerar genom ett rum med kopiatorer och kommer sedan till en släckt korridor. Den här delen måste vara byggd långt tidigare än resten av huset; det luktar äldre här, på de vitkalkade väggarna hänger gamla skolplanscher. En av dem visar uttåget ur Egypten mot det förlovade landet, undertill läser jag texten ”Ett land av mjölk och honung”. En annan föreställer en antik stad i lågor: ”Roms sista dagar”. Bilderna väcker ett minne som kanske egentligen är mina föräldrars: en stämning från barndomens skoldagar, då det skymde utanför fönstren och man sjöng psalmer och lärde sig om Bibelns heliga länder.

Ur ett rum hör jag röster. Jag ställer mig i dörröppningen och ser in i salen som har högt i tak, träpaneler och en 8

eldstad. Där inne sitter två män och pratar med varandra på ett språk som låter uråldrigt, antikt. De är för gamla för att vara studenter men för unga för att ha brutits ned av den akademiska byråkratin, ögonen har en mörk glöd.

Kanske är det språket som får dem att verka äldre än de är, ger dem ädla och arkaiska drag. Som människor som levde för länge sedan.

Deras tal låter rent och ger ett slags känsla av tröst; situa­ tionen framstår som orörd av nuets smuts, av att det funnits någonting bättre innan allt detta. En Strindbergslampa kastar ett grönt sken över deras ansikten. Den ene läser högt ur en bok han har i knät. Han är lång och har en lugg som faller ned över pannan. Mittemot honom sitter en något kortare, hålögd man med glasögon och mörkt yvigt hår som han försökt kamma i en prydlig sidbena. De har båda kavaj och svart skjorta, knäppt till översta knappen.

Gång på gång avbryter de varandra.

Jag försöker identifiera orden och språkmelodin men det är som att befinna sig i en djup skog eller höra musik jag aldrig förut hört. ”Nej, Johannes, det är fel kasus”, säger mannen med luggen, nu på svenska. ”Jag vet”, säger den andre indignerat. ”Jag testade dig bara.”

9

De verkar inte ha märkt mig, de fortsätter att tala doce­ rande till varandra: ”Han kallades Europas ensammaste man, eftersom han var den ende som fortfarande kunde grekiska.” ”Det enda som är dåligt med texten är att jag inte är död.”

Jag kväver ett skratt. Min mobil brummar till och män­ nen tittar upp, överraskade av ljudet. De ser på mig, och jag på dem; det känns som om en våg av ljus strömmar genom mig, solvarm och gyllene. Jag skyndar bort från dörröpp­ ningen och fortsätter ut, nedför trapporna. Studenter rör sig över universitetsområdet, deras gälla röster och dånet från Roslagsvägen skär i öronen och ljuset är skarpt och vitt.

Jag tar tunnelbanan, röda linjen, håller mig i ledstången.

Jag läser sms:et från Johan. Hans raderade nummer överst.

Det känns som att vi behöver prata, står det. Jag bättrar på min foundation och kammar luggen, kliver av i Hornstull och går mot Bergsunds strand, hjärtat dånande i huvudet.

Hunden kastar sig över mig när Johan öppnar och han hindrar den inte, trots att han mycket väl känner till min aversion mot den. Jag går in i hans sovrum, det ser ut som senast: kalt, böcker i bokhyllor, inga mattor eller gardiner. Över stolarna i köket hänger kläder på tork, en brun tröja 10

Johan brukar ha på seminarierna på masterkursen som vi läst tillsammans under vårterminen.

Han bjuder inte på kaffe utan lägger sig i den obäddade sängen och stirrar upp i taket med hunden i famnen. Jag sätter mig och läser i soffan.

Johan ser på sin mobilskärm. ”Ska vi ha sex?” frågar han. ”Du har inte närmat dig mig på något annat sätt i dag”, säger jag.

Han vräker undan kurslitteratur från sängen, Strids­ bergs nya. Jag klär av mig, lägger mig intill honom. Han tar av sig glasögonen och fattar tag om mina handleder.

Hunden morrar. ”Bra. Fortsätt så. Var helt stilla”, säger Johan.

Jag minns hur det kändes den där gången då vi satt på baren vid Odenplan och han sa att jag var den viktigaste han träffat.

Jag betraktar mitt avskavda nagellack och mina nedbitna nagelband. En psykolog sa en gång till mig att hon kunde se på mina nagelband hur jag mådde. Väggklockan tickar.

Den är hyresvärdens. Johan har sagt i flera månader att han ska ta ut batterierna. Efteråt klär jag på mig och sätter mig i soffan igen. Från Johans mobiltelefon spelas svag datorspelsmusik, koreaner har turnering i ett strategispel.

11

”Jag är så understimulerad”, säger han. ”Jag har tänkt att det är cancer, depression, adhd eller boreout. Det är som utbrändhet, fast man är inte så stressad, man har liksom väldigt tråkigt bara, hos vissa beror det på överbegåvning.”

Fönstret är strimmigt av torkat regn. De kala, sovande träden står orörliga nedanför huset, deras grenar sträcker sig hjälplöst efter ljus.

Människor går till och från kvartersgymmet med de bjärt orange skyltarna, de automatiska dörrarna öppnas och stängs. ”Jag har samma personlighetstyp som Stalin och Pol Pot, den ovanligaste”, fortsätter Johan.

Väggklockan tickar. Koreanska hurrarop hörs från tele­ fonen. Jag har varit här i fyra timmar nu. ”Jag tänkte kanske gå hem snart”, säger jag.

Johan ser upp i taket, hunden slickar honom i ansiktet. ”Hur ska vi göra med det här då?” frågar han. ”Jag vet inte. Det kanske är bäst att vi slutar träffas.”

Han rättar till sina glasögon. ”Vi kan också fortsätta ses som vänner och så kanske det växer fram igen”, säger han. ”Om det är meningen så kommer det att bli vi, jag tror på ödet i sådana här frågor.

Att det inte fungerat kanske bara beror på att vi träffades vid fel tidpunkt. Det är turbulent här inne.”

12

Han pekar på sin bröstkorg och vrider huvudet mot mig, det grå ljuset speglas i glasögonen. ”Jag måste tänka på det”, säger jag.

Hunden gnyr och springer fram till mig medan jag knyter mina Dr. Martens-kängor, den hoppar upp på mina ben och gläfser, klorna skär in i låret. Johan kommer fram till mig vid dörren. ”Det har varit fint”, säger jag och sträcker fram armarna, lindar dem om hans överkropp. ”Du kan ju inte kramas”, säger han under omfamningen.

Han skrattar till, sedan börjar hunden skälla, han kastar sig över den och tar tag i nackskinnet. ”Nej du, Melker, lugna ned dig nu.” Jag tittar på djurets svarta stirrande ögon och vita tänder. ”Jag hade precis börjat tycka om honom”, ljuger jag. ”Han är en nervös och ängslig själ, precis som du och jag”, säger Johan, låser upp och öppnar dörren åt mig.

När den slår igen bakom mig minns jag känslan av lyx när jag fick komma hem till honom första gången, till insidan. Känslan av att bara spela en roll i en film med ett förutsägbart slut tonade bort och något verkligt och oförutsägbart bröt in.

13

Jag går längs den asfalterade vägen runt Reimersholme.

På andra sidan vattnet vid stranden står tomma fabriks­ hus som håller på att rivas, det ska byggas bostadsrätter.

De spruckna fönstren gapar tomt. Brustna isflak flyter omkring på det svarta vattnet. Jag tänker på Platons be­ rättelse om den söndring som sker i människans början, då hon splittras i två och därefter alltid söker efter sin andra hälft. Men det kan inte ha varit bara två. Det måste ha funnits fler delar från början. Även när man är två är man ju ensam. Fåglar flyger i ett sträck över himlen. Är det fortfarande mars?

Två kvinnor med barnvagn passerar raskt förbi mig, de är på väg hem från en middag med ”tjejerna”, pratar med ljusa röster om planer för helgen, de ska åka till ett hus i skärgården. När de försvunnit är det helt tyst. Jag minns en kväll när jag var tolv och bad till Gud, och plötsligt visste att han inte fanns i rummet längre, att han lämnat världen. En känsla som när det nyss spelats musik.

När jag var yngre var naturen besjälad, och världen full av ljud. När jag träffade Johan kändes det så igen, ett litet tag. I början frågade han om jag ville ha barn, han sa att han var redo.

Den stumma marken och trädgrenarna som hänger ned, fastfrusna i isen; deras stumhet är så påtaglig, jag 14

förnimmer den som ett slags sorg. Jag känner hormonerna som utsöndras vid kroppskontakt försvinna ut ur blod­ omloppet, de lämnar efter sig en sugande känsla bakom pannbenet, som efter ett MDMA-rus, det är inte mycket mer komplext än så. Bara signalsubstanser som kommer och går.

På Liljeholmsbron stannar jag och blickar tillbaka över Hornstull, Panasonicskylten lyser blått i diset. Det är kväll, men upplyst så att man ser allting, den smutsiga snön ligger i drivor på asfalten. Längs den flerfiliga utfarten passerar en brusande ström av bilar. Volvo och Audi med familjer på väg från Ikea, rusningstrafiken från arbetsplatserna. Adventsljusstakar står fortfarande kvar i fönstren på de nybyggda kontorskomplexen i Lilje­ holmshamnen.

När vi var med varandra, Johan och jag, hade jag känslan av att vara på väg någonstans, att i morgon hängde ihop med i dag, och att platserna i staden bildade en helhet där mitt liv ingick. Jag gick i vinterljuset på Sergels torg, rörde mig lätt och planlöst i timmar utan dåligt samvete över att inte ha planerat något för kvällen. Jag behövde inga planer; samma kväll skulle vi prata i telefon.

Jag träffade människor som jag inte hade orkat ta kontakt med på evigheter. Vi satt länge och pratade, jag 15

berättade om saker som hänt under dagen, sådant han sagt. Tiden kändes inte bortslösad. Jag talade om mina känslor och det bemöttes med intresse. Allt kunde infogas i en meningsfull tillvaro, mitt eget liv och andras.

Människor skålade för mig när jag berättade om oss två, deras ögon lyste. Jag var inte längre bara ännu en ung kvinna med intressen och egenskaper som andra samtida kvinnor, utan utvald, särskild, tidlös.

2 När jag kommer hem till lägenheten stirrar jag på stjär­ norna som har börjat visa sig på himlen. Ljuset är isande, tanken på de slocknade himlakropparna miljarder ljusår bort får mig att rysa.

Jag drar ned mörkläggningsgardinen och går till kyl­ skåpet, hämtar hårdprocessade livsmedel. Jag tar med maten till sängen, äter för att uppnå en stillhet, en värme.

Det tar mig tjugo minuter att äta de tolvhundra kalorierna.

Det skulle behövas en mil på löpbandet för att bränna dem. Jag ser på väggen där det hänger en plansch som annonserar en Nick Cave-konsert på Tempodrom i Berlin 3 oktober 1988 och en affisch från Ivan Aguéli-utställ­ ningen på Moderna museet, köpt av min hyresvärd 1986.

Hon är en äldre konstnär som blev rik på bostadsrätter på nittiotalet och är utomlands ett halvår. Hon måste ha haft ett fantastiskt liv då under slutet av åttiotalet i Stockholm och Berlin, hon kom in på det när vi talades vid under nyckelöverlämningen. Jag såg för mitt inre barer 17

dimmiga av cigarettrök, en trasig kristallkrona i ett tak prytt av gammal sprucken stuckatur. Hon nämnde en bok­ handel på Alexanderplatz där hon jobbat, föreläsningar på Freie Universität och morgonljuset över Hansa-Ufer då hon gick hem från någon fest.

På den tiden satt grupper av unga människor på trånga kaféer och skrev på texter tillsammans. Man bytte inte kläder på veckor och lånade kassettband av varandra, hade alltid en anledning att ses. Man hittade exklusiva, antika möbler i en container. På den tiden trodde folk fortfarande att det fanns en verklighet bakom den mediala. Ingen hade mobil, ändå hittade man varandra. Världen var nyöppnad. Även om människorna mådde dåligt då också så mådde de inte dåligt som nu, när man har ångest för att man har ångest och då varje motgång får en att oroa sig för att gå under.

Mitt psyke är världens centrum och jag hasar omkring i min egen privata lilla diktatur, med den inre monolo­ gen på högtalare dygnet runt. Jag tittar på Nick Caveplanschen på väggen, ett svartvitt fotografi, han står och sjunger klädd i svart tröja i mesh. Jag blir sjuk av nostalgi då jag ser den tidens scener framför mig, de övergivna paradvåningarna bebodda av husockupanter, intill DDR-komplex i stålgrå betong. Nostalgin för en 18

plats och en tid som inte är min, den är begriplig men outhärdlig. Den värker i bröstet.

Jag öppnar Messengerfönstret på mobilskärmen, fun­ derar på vem jag skulle kunna höra av mig till. Det finns ingenting att berätta. Det går inte att skapa mening av det som hänt genom att infoga det i någonting större; om jag var en av många som utsatts för en grym orättvisa, ett systemfel, då skulle det kanske inte kännas så tomt.

Tillståndet jag var i när Johan fortfarande älskade mig, det var unikt, en enskild, outbytbar händelse. Det jag är i nu, det är banalt, klyschigt, en upprepning man sett och hört gestaltad tusentals gånger. Nu är det som en meningslös trafikolycka, eller som när ett stort djur dödar ett mindre djur i skogen; inte ondska, bara stum och likgiltig natur. Om det fanns något att hämnas skulle det bli meningsfullt. Jag skulle kunna spränga en byggnad. Jag har tänkt på att gå med i främlingslegionen också.

Jag försöker somna med datorn i knäet, till det kinesiska lågprisbolaget Wishs reklamvinjett. En autotunead röst sjunger ”Come rescue me”.

I tidiga tjugoårsåldern var det annorlunda, innan de sociala medierna kom. De jag var kär i då var det alltid för evigt med. Vi jämförde barnnamn och pratade om var vi skulle semestra när vi gick i pension. Det kändes 19

som ödet att hitta varandra. När jag har känslor nu för tiden tänker jag mer på det som en reaktion på kemisk exponering.

Johan är online, precis som han är hela tiden. En cir­ kel med hans ansikte i listan. Hans färger, svart, blått, mjölkblekt. En våg av ilska. Plötsligt ser jag hur lik han är indiekillar jag träffade i ungdomen, indiekillar i band, indiekillar som läser böcker, de har det så lätt, ändå får de det att verka som att livet är svårt för dem och att de behöver ens hjälp.

Vi pratade ofta hela dagarna på chatten, Johan och jag, han var alltid med mig och det liknade upplevelsen jag hade i den tidiga barndomen av att någon alltid såg mig och var med mig överallt.

Min kropp är svullen i sängen, jag känner vävnaden omkring mig som en oformlig dräkt, brösten och höf­ terna; en kort tid uppskattade jag dem, när Johan sa att han gillar den sortens kropp. Det känns liksom så tyd­ ligt att min kropp är skapad av naturen, och den känns obehaglig.

I spegeln på väggen ser jag mitt ansikte upplyst av dator­ skärmen, utrunnet svart smink, höga kindben, halvlångt ganska tunt hår. Ögonen verkar redan ha fått något av ensamhetens vildhet i sig, stirriga och tomma.

20

En våg av obehag vid synen av chattfönstren som öpp­ nats på skärmen, det dåliga samvetet över obesvarade meddelanden. När Johan var med mig var jag så lättad eftersom jag inte skulle behöva andra människor mer.

Alla de utspridda, gränslösa, odefinierade relationerna var överflödiga nu när han kommit.

Jag tar en Lyrica och domnar bort. Jag vaknar halvvägs genom drömmen, tittar på telefonen, halv fyra på mor­ gonen. I drömmen var jag i en solnedgång i en trädgård, någon bar mig hem när vi arbetat färdigt på fältet för dagen.

Jag kan fortfarande se diset över åkern, det gyllene augustiljuset, övermogen fallfrukt i drivor på marken. Jag går genom fältet, bär tungt, svetten rinner över ryggen.

Det är alltid samma dröm: sen eftermiddag, sensommar, doft av jord och blommor, ett hus med höga fönster och långa korridorer, någon som tar emot mig och redan vet mitt namn.

Jag cyklar till Tulegatan för att gå på institutionens after work på det vanliga stället. Johan är inte här. Runt bordet sitter mina kursare. Kvinnorna pratar om barn och en av dem är gravid i åttonde veckan. ”Den är redan stor som ett geléhallon och har lever och njurar.”

21

”Man lämnar sitt gamla liv och uppgår i något helt annat”, säger en kvinna mittemot mig som är lika gammal som jag och redan har två barn. Hon tycks förutsätta att jag vet det. ”Barn är bara distraktion från sökandet efter den verk­ liga meningen”, säger jag. ”Johan har ju sådan barnlängtan”, säger hon mjukt. ”Men ni träffas inte längre, eller hur? Hur känns det?” ”Bättre”, säger jag.

Mattheten inför situationen, att prata om en kille som inte riktigt ville. Den har jag upplevt tiotals gånger. Det finns inget vackert med den, och ingenting absolut, den är inget objektivt trauma. Relationer kan man alltid ha olika åsikter om, vad som gick fel, vems felet var. ”Dejtar du någon ny?” frågar tvåbarnsmamman.

Jag börjar säga något om hur tråkigt det är på Tinder.

Plötsligt kommer känslan av att höra min röst utifrån, som om den var inspelad, och jag ser mig själv liksom från ett avstånd där jag sitter i baren bland de andra. Jag ursäktar mig, säger att jag måste hem tidigt för att plugga i morgon.

De nickar hejdå.

När jag cyklar hemåt genom marsmörkret har jag känslan av att ingen har hört min riktiga röst i kväll. Det är den jag använder när jag skriver, och den jag hade när jag bad till Gud som liten, och den jag hade med Johan.

22

Jag kör mot rött, en manlig cyklist skriker åt mig: ”Håll dig på din sida!” Lättnad när jag rullar nedför backen förbi bilkön och håret fladdrar, jag kör mellan en lastbil och en stor jeep och accelererar; susar fram genom staden och känner stillhet inuti. Annars är jag alltid lite rädd, en flytande rädsla i de flesta situationer, men där i mitten av bilvägen, oskyddad och snabb, känner jag mig helt lugn.

Jag cyklar över Sankt Eriksbron och ser neonskyltarna, mörkblå moln och violett längs Hornsbergs strand.

Asfalten visar sig under den smältande snön. Marken är så hård, gatorna så raka. Min spegelbild i det blanka glaset utanför en galleria. Här är allting snyggt, ingenting är vackert. Det finns inga torg, bara butiker. Inne på Hemköp lyser det varmt, skulle vilja gå in och köpa något, men har redan gått upp i vikt efter separationen.

Jag tittar in genom fönstret på H&M. Där inne finns inga minnen. Samma kläder hänger på galgarna nu som när jag började träffa honom, relationen varade inte ens en säsong.

Simone de Beauvoir skriver att kvinnor saknar en själv­ ständig subjektivitet, de måste vara begärda för att existera.

När jag skriver något folk gillar eller säger något bra på kursen känner jag mig för en stund som ett subjekt, jag 23

får bekräftelse på att jag existerar och spelar roll, men det går över; efteråt kommer tomheten.

Jag tyckte om när Johan sov, när han hade feber. Han låg helt stilla med huvudet vilande mot mig, kroppen var slak och varm. När febern lättade och han vaknade skrat­ tade han till, vände sig bort och tände sin telefonskärm.

Jag förstod Sandra Bullock i Medan du sov, som jag såg med Johan. Hon är så kär i den komatöse mannen. Det är en perfekt relation: han är medvetslös. Hon verkar knappt ledsen över att inte kunna kommunicera med honom, tvärtom. Hon ser på hans sovande ansikte med en fridfull min som säger att allt kommer att ordna sig sedan, och hon blir välkomnad av hans familj och de lever upp av hennes närvaro. När han var vid medvetande orkade han ändå aldrig umgås med dem. Så har jag ofta upplevt det, att det är skönt när killen inte är med, det blir mer avslappnat då. Deras relation är perfekt eftersom han är medvetslös. Han är hundra procent frånvarande och det finns en väldigt bra förklaring till varför. Ofta när jag är ihop med någon har det känts som att försöka väcka en död person till liv.

Jag öppnar ett chattfönster jag låtit bli i månader, håller ned inspelningsknappen och pratar i en minut. De andra 24

i gruppchatten säger ibland mitt namn och jag känner att jag existerar. ”Jag vet, jag vill inte heller må bra”, säger någon. ”Man blir så besviken sedan, när det tar slut.”

Jag behöver inte nicka och skratta bekräftande. Deras röster är så mjuka och ljusa. De är bara online ibland, båda bor långt bort. Deras röster fyller lägenheten, de pratar med mig i mörkret.

När jag blundar och sömnen börjar närma sig rycker jag till och vaknar upp igen.

Jag vågar inte somna, det känns som om lägenheten lutar och att jag kommer att falla ur den, handlöst ut i världen.

Tanken på antalet människor som finns på jorden och på hur stor yta ger mig svindel. För att inte tala om hur många romaner som utkom under 90-talet i USA. Alla berättelser är redan skrivna och omvandlade till Netflix­thrillers.

Sömntabletten börjar ta. Mellan dröm och vaken ser jag två gestalter närma sig i den nedåtgående solen, de är trötta och hungriga efter den långa dagen i hettan, de säger mitt namn. Jag hinner inte se vilka de är innan jag domnar bort. ”Tacka universum”, säger yogaläraren. På den hårda mat­ tan känner jag så tydligt att jag är en kropp som snart inte finns mer.

25