9789100185664

samtycket

I_Samtycket_small.indd 1

2020-08-28 09:22:33

I_Samtycket_small.indd 2

2020-08-28 09:22:33

VANESSA SPRINGORA

SAMTYCKET Översättning av Marianne Tufvesson

albert bonniers förlag

I_Samtycket_small.indd 3

2020-08-28 09:22:33

Citatet på sidan 11 är översatt av Vibeke Emond (Om läsning av Marcel Proust, Pontes 2007).

Citatet på sidan 95 är översatt av Aris Fioretos (Lolita av Vladimir Nabokov, Modernista 2015).

Citatet på sidan 129 är översatt av Gunnel Vallquist (Den fångna av Marcel Proust, Albert Bonniers 1973).

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-018566-4 Originalets titel Le consentement Copyright © Editions Grasset & Fasquelle, 2020 Tryck ScandBook EU, 2020 Omslag Annika Lyth

I_Samtycket_small.indd 4

2020-08-28 09:22:34

Till Benjamin och fรถr Raoul

I_Samtycket_small.indd 5

2020-08-28 09:22:34

I_Samtycket_small.indd 6

2020-08-28 09:22:34

PROLOG

Sagor för barn är en källa till visdom. Varför skulle de annars fortleva genom århundraden ? Askungen måste se till att lämna balen före midnatt, Rödluvan ska passa sig för vargen och hans förföriska röst, Törnrosa får inte sätta fingret mot den oemotståndligt lockande sländan, Snövit måste akta sig för jägarna och får på inga villkor bita i det röda och så aptitretande äpple som ödet räcker henne …

Det här är varningar som varje ung människa gör klokt i att följa till punkt och pricka.

En av mina första böcker var en sagobok av bröderna Grimm. Jag läste den tills den formligen föll i bitar, tills sömmarna släppte under de tjocka kartongpärmarna och sidorna lossnade en efter en. Jag var otröstlig när den gick sönder. De underbara berättelserna talade till mig om odödliga legender, medan böckerna däremot var dömda att kasseras.

Innan jag ens kunde läsa och skriva tillverkade jag 7

I_Samtycket_small.indd 7

2020-08-28 09:22:34

böcker av det jag hade till hands : tidningar, tidskrifter, kartong, tejp, snöre. Så hållfasta som möjligt. Först kom själva föremålet. Intresset för innehållet skulle infinna sig senare.

Numera betraktar jag böcker med misstro. En glasvägg har rest sig mellan mig och dem. Jag vet att de kan vålla stor skada. Jag vet hur mycket gift som kan rymmas mellan pärmarna.

I många år vankar jag runt som ett djur i bur, upptagen av drömmar om hämnd och mord. Ända tills jag en dag äntligen tycker mig se lösningen, med ens så självklar : jag ska fånga jägaren i hans egen fälla, stänga in honom i en bok.

I_Samtycket_small.indd 8

2020-08-28 09:22:34

I

Barnet

I_Samtycket_small.indd 9

2020-08-28 09:22:34

I_Samtycket_small.indd 10

2020-08-28 09:22:34

” […] vår klokhet börjar där författarens slutar, och vi skulle vilja att han gav oss svar, när allt han kan göra är att ge oss önskningar.”

Marcel Proust, Om läsning

Mitt liv har just börjat, jag heter V och endast fem år gammal väntar jag redan på kärleken, så oerfaren jag är.

Pappor är bålverk i sina döttrars ögon. Min pappa är blott en vindil. Snarare än fysisk närvaro minns jag doften av vetiverolja i badrummet tidigt om morgnarna, manliga föremål utplacerade här och var, en slips, en herrklocka, en skjorta, en Duponttändare, hans sätt att hålla cigaretten en bit från filtret mellan pekfinger och långfinger, hans ständigt ironiska formuleringar som gör att jag aldrig vet om han skämtar eller inte. Han går hemifrån tidigt och kommer tillbaka sent. Han är en upptagen man. Elegant därtill. Hans yrkesverksamhet är så skiftande att jag aldrig hinner uppfatta vad han gör.

När jag i skolan får frågor om hans yrke hittar jag inget passande ord, men med tanke på att han är mer intresserad av omvärlden än av hemmet är han uppenbarligen 11

I_Samtycket_small.indd 11

2020-08-28 09:22:34

en betydelsefull person. Åtminstone föreställer jag mig det. Hans kostymer sitter alltid perfekt.

Min mor var inte mer än tjugo när hon fick mig. Hon är vacker, med skandinaviskt blont hår, intagande ansikte, blekblå ögon, slank figur med kvinnliga former, behaglig röst. Min beundran för henne vet inga gränser, hon är min sol och min glädje.

Mina föräldrar passar bra ihop, brukar farmor påpeka, och syftar då på deras filmstjärneutseende. Vi tre borde vara lyckliga tillsammans, och likväl är mina minnen av vår tillvaro i den lägenhet där jag för en kort tid får uppleva en illusorisk familje­gemenskap som hämtade ur en mardröm.

Om kvällarna ligger jag nedkrupen under täcket och hör min fars utbrott, hur han kallar min mor för ”slampa” eller ”hora” utan att jag förstår varför. För minsta lilla exploderar han av svartsjuka, det kan vara en småsak, ett ögonkast eller om hon säger något ”opassande”. Utan förvarning börjar väggarna att skaka, porslin går i kras, dörrar dräms igen. Han är sjukligt pedan­tisk och står inte ut med att föremål flyttas utan hans medgivande. En dag är han nära att strypa min mor för att hon har stjälpt ut ett glas rödvin på den vita duk han just skänkt henne.

Snart inträffar den sortens uppträden allt oftare. Det är som en skenande vansinnesmaskin som ingen längre kan hejda. Timmar i sträck ägnar sig mina föräldrar åt att överösa varandra med de värsta förolämpningar. Ända tills min mor sent på natten tar sin tillflykt till mitt rum och min smala flicksäng där hon ligger tätt intill mig och snyftar tyst, innan hon ensam vandrar tillbaka till den äktenskapliga bädden. Nästa dag sover min far återigen på soffan i vardagsrummet.

12

I_Samtycket_small.indd 12

2020-08-28 09:22:35

Min mor har redan bränt allt krut på att tackla hans obetvingliga utbrott och nycker värdiga ett bortskämt barn. Det finns inget botemedel mot galenskapen hos denne man som sägs vara känslomässigt störd. Deras äktenskap är ett enda långt krig, en massaker, ingen minns hur det började. Konflikten kommer snart att lösas genom ensidig åtgärd. Nu är det bara en fråga om veckor. Ändå måste de där båda en gång i tiden ha älskat varandra. Längst bort i en oändlig korridor, gömd bakom sovrumsdörren, ter sig deras sexualitet som en undanskymd vrå där ett monster ligger på lur : ständigt närvarande (vilket dagligen bevisas av min fars svartsjukeutbrott) och likväl ett fullkomligt mysterium (jag kan inte minnas minsta kram, kyss eller ens antydan till ömhetsbevis mellan mina föräldrar).

Min främsta strävan, om än omedveten, är redan nu att klura ut vad det är för mystiskt band som kan förena två varelser bakom en stängd sovrumsdörr och vad som där försiggår dem emellan. Precis som i sagorna, där det fantastiska plötsligt bryter in i verkligheten, är sexualiteten i min fantasivärld besläktad med ett magiskt skeende som får bebisar att trollas fram och som simsalabim kan dyka upp i vardagslivet, ofta i svårtolkad gestalt. När jag som barn kommer i kontakt med den här gåtfulla kraften, vare sig det sker medvetet eller av en slump, väcker den genast en intensiv och skräckblandad nyfikenhet.

Flera gånger händer det att jag mitt i natten gråtande uppsöker mina föräldrars sovrum där jag blir stående i dörröppningen och klagar över magknip eller huvudvärk, förmodligen för att jag omedvetet vill avbryta akten. I stället hittar jag dem med täcket uppdraget till hakan och 13

I_Samtycket_small.indd 13

2020-08-28 09:22:35

ett fånigt och märkligt skuldmedvetet uttryck i ansiktet.

Av bilden som föregår scenen, bilden av deras hopslingrade kroppar, kan jag inte framkalla minsta spår. Den är som utraderad ur mitt minne.

En dag blir mina föräldrar kallade till förskolans rektor.

Min far kommer inte. Det är min mor som oroligt lyssnar till beskrivningen av min dagliga tillvaro.

– Er dotter är dödstrött, hon verkar inte sova på nätterna. Jag har blivit tvungen att ställa en tältsäng längst bak i klassrummet. Vad är det som händer därhemma ?

Hon har berättat om våldsamma nattliga bråk mellan er och pappan. En rastvakt har förresten noterat att V ofta håller till på pojktoaletten på rasterna. Jag frågade V vad hon hade för sig. Då svarade hon, som om det var helt naturligt : Det är för att hjälpa David att kissa rakt. Jag håller i pillesnoppen åt honom. David har nyligen blivit omskuren, och han har visst lite svårt att … sikta. Men ni kan vara lugn, den sortens lekar är inget konstigt i femårsåldern.

Jag vill bara att ni ska känna till det.

En dag fattar min mor ett oåterkalleligt beslut. Under tiden jag är på kollo, en vistelse hon i hemlighet har planlagt för att genomföra flytten, passar hon på att lämna min far för gott. Det är sommaren innan jag ska börja i förskoleklass. På kvällarna sitter en ledare på min sängkant och läser upp breven där min mor beskriver vår nya lägenhet, mitt nya rum, min nya skola, min nya stadsdel, kort sagt hur vårt nya liv ska gestalta sig när jag kommer tillbaka till Paris. Långt där borta på landsbygden dit jag har expedierats, omgiven av skrikande barn 14

I_Samtycket_small.indd 14

2020-08-28 09:22:35

som i föräldrarnas frånvaro återgått till vildstadiet, känns allt detta väldigt fjärran. Ledaren är ofta blankögd och tjock i rösten när hon läser upp min mors falskt glättiga brev. Efter denna kvällsritual kommer personalen ibland på mig med att gå i sömnen om nätterna och kliva baklänges nedför trapporna i riktning mot entrédörren.

15

I_Samtycket_small.indd 15

2020-08-28 09:22:35

När vi väl befriats från hustyrannen tar vårt liv en ny och jublande vändning. Vi bor numera under takåsarna.

I några ombyggda jungfrukammare. I mitt rum kan en vuxen knappt stå raklång, men det finns hemliga prång överallt.

Jag är nu sex år. En ambitiös flicka, flitig i skolan, snäll och lydig och diffust vemodig, som barn till skilda föräldrar ofta är. Jag känner mig inte upprorisk, skyr överträdelser i alla deras former. En duktig liten soldat vars främsta uppgift är att komma hem med högsta betyg till mor, som jag fortsätter att älska över allt annat.

Vissa kvällar spelar hon Chopin på pianot okristligt sent. Med stereon på högsta volym händer det att vi dansar till långt in på natten ; grannarna blir ursinniga, knackar på och skäller för att musiken är för hög, men det struntar vi i. På helgerna tar hon sitt bad, drottninglik med ett glas kir i ena handen och en rykande JPS i den andra. De klarröda naglarna står i bjärt kontrast till hennes mjölkvita hy och platinablonda hår, på badkars­ kanten balanserar ett askfat.

Städningen får ofta anstå till nästa dag.

16

I_Samtycket_small.indd 16

2020-08-28 09:22:35

Min far ordnar så att han inte längre behöver betala underhåll. Vi har det kärvt ibland framåt månadsslutet.

Trots festerna som avlöser varandra i lägenheten och min mors kärleksrelationer, som alltid är kortvariga, visar hon sig vara ensammare än jag hade trott. När jag en dag frågar vad en av älskarna betyder för henne, svarar hon : ”Jag tänker inte tvinga på dig honom, eller låta honom ta din fars plats.” Hon och jag är hädanefter ett sammansvetsat par. Ingen man tillåts längre inkräkta på vår förtrolighet.

I min nya skola har jag och en annan flicka, Asia, blivit oskiljaktiga. Tillsammans lär vi oss att läsa och skriva, men vi utforskar också vår stadsdel, en charmig småstadsmiljö med uteserveringar i varje gathörn. Det vi främst har gemensamt är att vi har ovanligt fria tyglar.

Till skillnad mot flertalet av våra kamrater är det ingen som håller koll på oss, och det finns inte pengar till barnvakt, ens på kvällen. Det behövs inte. Våra mammor har fullt förtroende för oss. Vi är oförvitliga.

Jag är fortfarande inte mer än sju när jag vid ett tillfälle får övernatta hos min far. En unik händelse som inte kommer att upprepas. Mitt gamla rum har för övrigt förvandlats till kontor sedan min mor och jag flyttade ut ur lägenheten.

Jag somnar på soffan. Och vaknar i gryningen, i en bostad där jag numera känner mig som en främling. För att fördriva tiden går jag fram till bokhyllan, vars innehåll sorterats och ordnats med millimeterprecision. Jag drar ut ett par tre böcker på måfå, ställer försiktigt tillbaka 17

I_Samtycket_small.indd 17

2020-08-28 09:22:35

dem på samma plats, dröjer en stund vid en miniutgåva av Koranen på arabiska, stryker med fingret över de små läderpärmarna och försöker tyda de obegripliga skrivtecknen. Boken är givetvis ingen leksak, men påminner om en. Och vad kan jag annars roa mig med i det här hemmet där det inte längre finns minsta lilla spel.

En timme senare stiger min far upp och kommer in i rummet. Det första han gör är att svepa ett varv med blicken, för att sedan låta den stanna vid bokhyllan där han sätter sig på huk och synar vartenda hyllplan. Han vevar med armarna som en vettvilling. Och med den pedantiska niten hos en skattekontrollant utbrister han triumferande : ”Du har rört den här boken, den här och den här !” Nu genljuder hela rummet av hans tordönsröst.

Jag förstår inte : vad kan det vara för fel med att röra vid en bok ?

Det mest skrämmande är att han träffar rätt. I tre av tre fall. Lyckligtvis är jag inte lång nog att nå översta raden i bokhyllan, där hans blick dröjer en lång stund innan den återigen sänks åtföljd av en mystisk suck av lättnad.

Vad skulle han säga om han fick veta att jag kvällen innan, då jag letade efter något i ett skåp, hamnat ansikte mot ansikte med en naken kvinna i naturlig storlek, helt i gummi, som inklämd mellan dammsugare och sopborste hånleende betraktade mig med dyster blick och kropps­ öppningar i form av hemska hål och veck vid mun och kön ? En annan bild av helvetet, som jag försökte glömma så fort skåpdörren hade slagit igen.

När skolan är slut går Asia och jag ofta i kringelkrokar för att skjuta upp ögonblicket då vi måste skiljas åt. Där 18

I_Samtycket_small.indd 18

2020-08-28 09:22:36

två gator möts, på ett litet promenadstråk krönt med trappor, brukar tonåringar samlas i små klungor för att åka inlines eller skateboard och ta en cigarett. Från en stentrappa som vi har gjort till vår utkiksplats beundrar vi konster utförda av gängliga killar som gillar att glänsa.

En onsdag eftermiddag, då vi är lediga från skolan, infinner vi oss med egna inlines på fötterna. Vår debut blir både vinglig och klumpig. Killarna driver lite med oss, glömmer oss sedan. Berusade av farten och den pirrande känslan av att inte hinna bromsa i tid blir vi helt uppslukade av åkningens tjusning. Klockan är inte mycket, men det är vinter och har redan mörknat. Just när vi ska börja röra oss hemåt – rödkindade, ännu andfådda men lyckliga, med rullskridskorna på och skorna i handen – dyker en man upp, draperad i en lång rock.

Han ställer sig framför oss och med en svepande rörelse som får honom att likna en albatross drar han isär framstyckena på överrocken så att vi äcklade tvingas ta in den groteska synen av ett svullet kön som sticker fram ur en neddragen gylf. Asia tvekar mellan gapskratt och panik, rätar på sig med ett ryck och detsamma gör jag, men eftersom vi har glömt hjulen under våra fötter tappar vi balansen och står på öronen båda två. När vi har kravlat oss upp är gubben försvunnen, som en vålnad.

Min far gör ytterligare några korta gästspel i vårt liv.

När han kommer tillbaka från en av sina många resor till andra sidan jordklotet och dimper ner hos min mor för att fira min åttaårsdag har han med sig den mest oväntade av presenter : Barbies fantastiska förvandlingsbara husbil som alla flickor i min ålder drömmer om. Jag blir så tack19

I_Samtycket_small.indd 19

2020-08-28 09:22:36

sam att jag kastar mig i hans famn och ägnar en timme åt att packa upp leksaken, omsorgsfullt som en samlare, för att därefter beundra karossens banangula färg och fuchsiarosa inredning. Bilen har dryga dussinet tillbehör, taklucka, hopfällbart kök, solstol, dubbelsäng …

Dubbelsäng ? Å nej ! Min favoritdocka är ju singel, och hur mycket hon än sträcker ut sina långa ben från fällstolen och utbrister ”Vilket strålande solsken det är i dag” blir tillvaron mördande tråkig för henne. Att campa på egen hand är inget nöje. Plötsligt kommer jag att tänka på en killdocka som jag för länge sedan stoppade undan i en byrålåda eftersom jag dittills inte haft användning för honom, en rödhårig Ken med fyrkantigt käkparti, en sorts stöddig skogshuggare i vars sällskap Barbie förstås kommer att känna sig trygg när hon campar ute i naturen.

Det är sent, nu är det läggdags. Jag bäddar ner Ken och hans sköna sida vid sida i sängen, men det är för varmt.

Först måste jag klä av dem, såja, nu blir det bekvämare för dem i värmeböljan. Barbie och Ken har varken kroppsbehåring, könsorgan eller bröstvårtor, konstigt nog, men den lilla bristen uppvägs av deras perfekta proportioner.

Jag drar upp täcket över deras släta blanka kroppar. Lämnar takluckan öppen mot stjärnhimlen. Min far stiger upp från fåtöljen redo att gå, kliver över husbilen där jag fortfarande är upptagen med att plocka ihop en picknickkorg i miniatyr, sätter sig på huk för att kika in under förtältet.

Hans ansikte förvrids i ett hånleende just som han yttrar sina obscena ord : ”Så här knullas det, ser jag ?”

Fuchsiarosa är nu färgen på mina kinder, min panna, mina händer. Somliga kommer aldrig att förstå sig på kärlek.

20

I_Samtycket_small.indd 20

2020-08-28 09:22:36

Vid den här tiden arbetar min mor på ett litet förlag med ingång från gården i vårt hus, tre kvarter från skolan.

De gånger jag inte följer med Asia hem intar jag ofta mitt mellanmål i något av alla magiska prång som ryms i detta gömsle proppfullt med allehanda kuriosa i form av häftapparater, tejprullar, pappersark, post-it-lappar, gem, kulpennor i regnbågens alla färger – en veritabel Ali Babas grotta. För att inte tala om alla hundratals böcker, slarvigt travade i fallfärdiga bokhyllor. Packade i kartonger. Förvandlade till museiföremål i skyltfönstret. Avbil­ dade på affischer uppsatta på väggarna. Min lekplats är ett böckernas kungarike.

Ute på gården råder alltid god stämning framåt eftermiddagen, särskilt när våren är i antågande. Portvakters­ kan kommer ut från sin bostad med en champagneflaska i handen, vi plockar ut trädgårdsmöbler där författare och journalister sedan sitter och fördriver tiden tills mörkret faller. I dessa förnäma kretsar är alla bildade, briljanta, spirituella och inte sällan berömda. Det är en förtrollad värld som i mina ögon har allt. Vanliga yrken, sådant som mina vänners föräldrar och grannarna jobbar med, ter sig vid en jämförelse trista och rutinartade.

En dag ska jag också skriva böcker.

21

I_Samtycket_small.indd 21

2020-08-28 09:22:36

Efter mina föräldrars separation träffar jag bara min far vid enstaka tillfällen. Det vanliga är att han stämmer träff med mig på kvällen, alltid på exklusiva restauranger, som det här marockanska stället med skum inredning där en yppig kvinna i frestande utstyrsel dyker upp mot slutet av måltiden och utför sin magdans bara centimeter ifrån oss. Så kommer stunden då jag nästan förgås av skam : med en blandning av stolthet och begär i blicken sticker min far sin största sedel innanför tros­resåren eller behåbandet på den sköna Scheherazade. Inte bryr han sig om att jag sjunker genom golvet i samma stund som resåren i hennes glittriga trosor smätter till.

Blir det magdans har jag ändå tur, då har han åtminstone kommit till ett avtalat möte. I två av tre fall får jag sitta på en bänk i någon hutlöst dyr restaurang och vänta på att monsieur värdigas infinna sig. Ibland kommer servitören och meddelar att ”pappa har ringt och blir bara en halvtimme sen”. Varpå han hämtar ett glas saft och blinkar åt mig bortifrån matsalen. En timme senare har min far fortfarande inte dykt upp. Den förbryllade servitören serverar mig ett tredje glas grenadinsaft och försöker muntra upp mig innan han muttrande går 22

I_Samtycket_small.indd 22

2020-08-28 09:22:36

vidare : ”Det är för bedrövligt ! Låta en stackars flickunge sitta och vänta så här klockan tio på kvällen !” Då är det i stället jag som blir tillstucken en sedel, den här gången för att betala taxi hem till min mor, som givetvis blir ursinnig eftersom min far än en gång har väntat in i det längsta med att berätta att han tyvärr fått förhinder.

Fram till den knappast oväntade dag då han till sist slutar höra av sig, under påtryckningar från en ny kvinna som nog också tycker att jag tar för mycket plats. Det är förmodligen i den vevan min särskilda fäbless för cafépersonal grundläggs – sedan tidig barndom har jag alltid känt mig hemma i deras sällskap.

23

I_Samtycket_small.indd 23

2020-08-28 09:22:36

Det finns barn som klättrar i träd dagarna i ända. Själv läser jag böcker. Det är så jag dränker den otröstliga sorg jag drabbas av när min far överger mig. Hela min fantasi­ värld upptas av passionerade känslor. Alltför tidigt läser jag romaner som jag inte begriper mycket av, mer än att kärlek gör ont. Varför vilja uppslukas så tidigt i livet ?

Vuxnas sexualitet får jag till sist en hastig inblick i en vinterkväll i nioårsåldern. Jag är på skidsemester med min mor, vi har tagit in på ett litet familjehotell i bergen.

Några vänner till oss bor i rummen intill. Vårt rum är stort och L-format, därför har man kunnat ställa in en extrasäng till mig bakom en tunn skiljevägg i den skymda delen av rummet. Efter några dagar får vi sällskap av min mors älskare, utan fruns vetskap. En stilig man som är konstnär och luktar piptobak, klädd i väst och fluga enligt förra århundradets mode. Mig är han inte intresserad av.

Han blir generad när han på onsdagseftermiddagarna hittar mig i färd med att stå på huvudet framför teven vid den tidpunkt då han brukar smita i väg från sina anställda för att träffa min mor i ett par timmar och stänga in sig med henne i det bortre sovrummet. En dag påpekar 24

I_Samtycket_small.indd 24

2020-08-28 09:22:36

han för övrigt saken för henne : ”Din dotter slösar bara bort tiden, du borde anmäla henne till fritidsaktiviteter i stället för att låta henne glo på fördummande program eftermiddagarna i ända !”

Den här gången dyker han upp framåt kvällen. Jag är van vid att han kommer och hälsar på vid olämpliga tillfällen och tar inte längre illa vid mig, men jag hade knappast trott att han var typen som åker skidor. Efter middagen går jag och lägger mig och låter de vuxna fortsätta med sina dimmiga diskussioner. Som vanligt läser jag några sidor i en bok innan jag slumrar in ; mina värkande muskler känns plötsligt lättare än snöflingor och jag sjunker allt djupare i sömn medan jag på nytt svävar fram i vida svängar över orörda pister.

Jag vaknar av stönanden, ljudet av kroppar och lakan som gnids mot varandra följt av viskningar. Jag känner igen min mors tonfall och sedan, med förfäran, den mustaschprydde mannens mer befallande uppmaningar. ”Vänd på dig”, är de enda ord jag lyckas urskilja med min plötsligt överkänsliga hörsel.

Jag skulle kunna hålla för öronen, eller hosta till några gånger för att visa att jag faktiskt är vaken. Men jag ligger som förstenad hela den tid akten varar, försöker få andningen under kontroll och ber till Gud att mina hjärtslag inte ska höras till andra sidan av rummet, som ligger försänkt i ett illavarslande dunkel.

Sommaren därpå tillbringar jag en del av lovet i ett hus i Bretagne, hos Julien, en klasskamrat som ska komma att bli min bästa vän. Hans kusin – som är några år äldre än vi – gör oss sällskap i några dagar. Vi bor i ett sådant där 25

I_Samtycket_small.indd 25

2020-08-28 09:22:36

rum med våningssängar som blir till kojor och hemliga grottor. Så fort de vuxna har gett oss sista godnattpussen, lämnat rummet och stängt dörren efter sig inleds våra lönnliga om än fortfarande rätt kyska lekar under tält i form av gamla skotskrutiga filtar. Vi har samlat ihop några i våra ögon högst erotiska hjälpmedel som vi dagtid omsorgsfullt gömt under madrasserna (fjädrar, tygbitar i siden och sammet från gamla dockor, ögonmasker, snören …) och medan en av oss utses till frivillig fånge ägnar sig de båda andra åt att med lämpliga föremål smeka det hjälplösa offret, som oftast har ögonbindel och hopbundna handlovar, uppdraget nattlinne eller neddragna pyjamasbyxor. Vi njuter av den ljuvligt lätta beröringen och sträcker oss ibland rentav till att förstulet trycka läpparna – dock med en tygbit emellan – mot en bröstvårta eller hårlös kulle.

På morgonen känner vi ingen skam : minnet av våra nattliga utsvävningar skingras med sömnen, vi munhuggs som förut, leker våra oskyldiga lekar i naturen som vanligt. Efter att ha sett Förbjuden lek på filmklubben utvecklar vi ett tvångsmässigt intresse för att anlägga djurkyrkogårdar för mullvadar, fåglar och insekter. Eros och Thanatos i vanlig ordning.

Julien och jag går i samma klass och kommer under flera år att fortsätta våra lekar hemma hos varandra. På dagarna bråkar vi som två syskon så att stickorna ryker.

På kvällarna dras vi till varandra med magnetisk kraft och förvandlas som genom trolleri till omättliga vällustingar där vi ligger i sovrumsdunklet på våra små madrasser.

På kvällarna söker sig våra kroppar till varandra drivna av en njutningslust som aldrig stillas, men sökandet i sig 26

I_Samtycket_small.indd 26

2020-08-28 09:22:36

räcker för att vi i blindo ska upprepa samma rörelser om och om igen, till en början oändligt tafatt och trevande men efterhand allt mer målmedvetet. Vi blir mästare i konsten att vrida och slingra oss – när det handlar om att utveckla vår nya akrobatik vet fantasin inga gränser.

Vår kroppskännedom är fortfarande alltför begränsad, vi uppnår aldrig det klimax vi intuitivt strävar mot, men håller oss i flera långa minuter på gränsen, uppmärksamma på effekten av varje smekning i skräckblandad längtan efter att något ska tippa över, vilket aldrig sker.

I och med högstadiets början är våra bekymmersfria dagar till ända. En röd och klibbig vätska har börjat rinna mellan mina lår. Min mor meddelar : ”Så där ja, nu är du kvinna.” Sedan min far gick upp i rök försöker jag desperat fånga männens blickar. Det har jag inget för.

Jag är oattraktiv. Har inget att komma med. Inte som Asia, så söt att killarna visslar när vi går förbi.

Julien och jag har nyligen fyllt tolv. Även om det händer att vi trånande kysser varandra innan vi övergår till mer vågade lekar, tar sig närheten mellan oss aldrig uttryck i kärlek. Det finns ingen ömhet mellan oss, ingen omtanke om den andre i det dagliga livet. Aldrig att vi håller varandra i handen, det skulle vara långt mer pinsamt än någon av våra nattliga övningar i sovalkovernas dunbolstrade gömslen. Vi är allt annat än fästmö och fästman, som föräldrarna kallar oss.

På högstadiet börjar Julien att fjärma sig från mig.

Ibland ignorerar vi varandra i flera veckors tid innan vi träffas hemma hos någon av oss. Julien berättar om olika tjejer han är kär i. Jag lyssnar utan att visa hur förvirrad 27

I_Samtycket_small.indd 27

2020-08-28 09:22:37

jag blir. Mig tycks ingen vara intresserad av. För lång, för platt, med hår som alltid hänger rätt ner i ansiktet.

En dag blir jag till och med kallad padda av en kille, mitt på skolgården. Asia har flyttat och bor numera någonstans långt borta. Som alla tjejer i min ålder köper jag en anteckningsbok och börjar föra dagbok. Och medan pubertetens plågor hemsöker mig uppfylls jag av en överväldigande känsla av ensamhet.

Till råga på eländet har det lilla förlaget på bottenvåningen slagit igen och för att få ekonomin att gå runt korrekturläser min mor reseguider hemma. I timtal sitter hon böjd över sidorna som hon ögnar igenom i rekordfart. Nu måste vi hushålla med slantarna. Släcka lampor, sluta slösa. Det blir glesare mellan festerna, allt mer sällan kommer vännerna hem till oss och spelar piano och sjunger för full hals, min tidigare så vackra mor blir glåmig, isolerar sig, dricker för mycket, tar sin tillflykt till teven där hon blir sittande timme efter timme, går upp i vikt, försummar sitt utseende, mår för dåligt för att inse att hennes ensamhet är en lika stor belastning för mig som för henne själv.

En frånvarande far som har lämnat ett bottenlöst tomrum efter sig. En uttalad förkärlek för läsning. En viss sexuell brådmogenhet. Och, framför allt, ett oändligt behov av att bli sedd.

Alla förutsättningar är nu på plats.

I_Samtycket_small.indd 28

2020-08-28 09:22:37

II

Bytet

I_Samtycket_small.indd 29

2020-08-28 09:22:37

I_Samtycket_small.indd 30

2020-08-28 09:22:37