9789100185343

revolution house

MARIE SILKEBERG

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Av Marie Silkeberg har tidigare utgivits: Komma och gå 1990 Akustisk Alhambra 1994 Imorgon, och imorgon 1997 Sockenplan, säger hon 2003 Avståndsmätning 2005 23:23 2006 Material 2010 Aphanisis (anamorfos) 2013 Till Damaskus (tillsammans med Ghayath Almadhoun) 2014 Atlantis 2017

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-018534-3 © Marie Silkeberg, 2021 Omslag: Parasto Backman Typsnitt: Mr Eaves Sans Book Tryck: Scandbook, EU 2021

It takes a very long time to realize how inexorably everything in our world is connected; almost as long as it takes to realize that nothing is ever escaped.

–– The capacity for experience is what burns our fear.

–– I wanted to answer: Make it mean something else. Make it mean something it has never meant before.

What’s all your history good for if it can’t help you do that?

James Baldwin

I

BLODFULLMÅNE

[Malcolm X Boulevard, Central Harlem, juli 2018]

Kom ner skriver han. Jag går ner för trapporna. Till porten där en man med en ring full av klirrande nycklar nyss låst in mig. Jag la mig bara på sängen. I luftkonditioneringen. Och väntade. Hi star. Han hinner knappt in genom dörren. Klär av sig. Lägger sig i sängen. Vrider mitt armband tusen varv i sin hand. Berättar om festivalen. Alla människor. Mötet i morgon. Ett sätt att vinkla höften. Axeln. Hårt. Aggressivt. Eller viljestarkt. I oss båda. Jag går och köper kaffe på andra sidan gatan. Ställer hans mat i mikron. Trodde inte att han skulle stanna. Men han gjorde det. Verkade behöva sova. Sov. Han lånar ett strykjärn. Stryker sin blå skjorta på golvet. Jag griper efter hans handleder. Jag öppnar inte ögonen. Jag vet inte vad jag är i. Hur jag är i det. Här var den säger han. The Harlem Renaissance. Jag följer hans blick när han ser mot mitt nakna bröst i sängen. Det jag vet om honom efter flera år. Det kommer in en stor grupp poliser på restaurangen. Kvinnliga poliser. Män. De samlas flera stycken i korridoren mot toaletten. Bältena säger han. Allt är koncentrerat kring bältena. Stör de dig? frågar han. Vill du gå? Ja. Det störtregnar. Vi väntar här säger han under byggnadsställningarna. Regnet sköljer över våra ansikten. Solen kommer in genom fönstret. Tecknar brandstegarnas skuggor på golvet. Jag följer med och hämtar väskan säger jag. Tar hit den när du checkat ut. Så behöver du inte stressa innan mötet. Vi säger han i bilen.

Jag upptäckte hur jag skulle använda den. Formen. En kollektiv röst. Impulsen att dra min hand längs hans rygg följer jag inte på gatan. En liten hund kommer in i rummet.

Så liten att den avvärjer den grymhet den väcker. Reser sig på bakbenen när jag lockar den med fingrarna. Säger några ord till den på svenska. Han ler. Jag stryker honom över håret. Tänker om vi skulle hinna. Med paret han hyr av i rummet intill. Med bara ett tunt skynke som vägg. Emellan. Ett raseri. Hennes undergivenhet tänker jag på väg mot toaletten. Ett ord i hans bok om en av sina romangestalter. Hennes undergivenhet.

Jag drömde att vit makt-människor tagit över det här landet. Börjat döda alla svarta säger han. Jag drömmer inte så ofta. Kände hans hud mot min. I natten. Sirener hördes oavbrutet. Jag ser de tunna strecken i hans skäggstubb i morgonen. Thanks brother säger mannen som köper sitt kaffe före mig. Följer du med och röker något frågar en annan när jag går ut. Jag skakar på huvudet. Don’t let them kidnap you säger han när jag kommer tillbaka. I won’t let them kidnap you ler han 11

Såg de oändliga raderna av bilar i kö på infarten mot flygplatsen. Tänkte på skogsbränderna i Sverige. Hettan den här sommaren. The world is coming to an end svarade han. När jag skrev att jag tänkte på dem. Om han hört. Om det blir ännu varmare vid polcirkeln. Close to the Arctic. Den är så narcissistisk säger han om amerikansk litteratur. Jag sitter på sängkanten och den lilla hunden skäller ljust. En hårig råtta skrattar jag. Det hände när du var hemma säger jag. I Ibadan. Ja svarar han. Som förr. Det var som förr. Jag låste in mig och bara skrev. Hade mat omkring mig för flera veckor och bara skrev. Himlen ljusnar över Harlem. Han sträcker ut sin hand och rör vid mitt bröst.

Fortfarande med ögonen mot skärmen. Jag drar håret över hans bröstkorg. Tungan.

Mitt hjärta säger han. Jag blir alltid hungrig efteråt. Han stiger in i bilen. Jag trycker hans hand. Luck today

12

Som att vara inuti en val. Den vita valens buk. Occulus. I was just floating säger han.

Längs gatorna. Pratar oavbrutet. Lycklig. Upplöst. Om vad som hände. Vad de sa.

Vad det innebär. Vad som kommer att hända. Vi går för att hitta byggnaden han var i. Tjugo våningar upp. Jag lyssnar. En hel dag. Väntar under träden när han pratar i telefon. Tycker jag hör honom säga mitt namn. Att jag inte följer med honom tillbaka till Vermont. Jag ser honom gå fram och tillbaka längs floden. Ser frihetsgudinnan i horisonten. Hör honom skratta. Jag har dödat alla som försökt komma mig nära tänker jag. Du försöker inte. Så jag behöver inte bli en mördare. Kom vi firar säger jag. Varför fira. Det finns ingenting att fira säger han. My anger. Frustrations. Som alltid leder mig vidare. Han läser sin novell i tunnelbanan på sin telefon. Jag minns inte ens hur jag skrev den säger han. En hel dag. Jag smekte hans arm. Han vaknade. Nästan med ett ryck. Han ser mot våra kön. Jag ser mot hans halvslutna ögon. Ögonvitorna. Inuti den vita valen. Skelettet. Vi skrattar åt amerikanerna. Han säger att hans bror är arkitekt i Lagos. Vi går upp för trapporna i den enorma hallen. Jag förstår inget om amerikansk geografi säger jag. Förstår inte hierarkierna mellan städer. Vad det betyder att säga att man är från Chicago t. ex. Texas är lika stort som Nigeria säger han. Vi är två hundra miljoner. Som hela Amerikas befolkning säger han. Ibland tänker jag bara att vi är för många människor

13

How are you? frågar han sent på morgonen och breder ut sig i sängen. Did you sleep?

Jag känner hans oroliga rörelser. Ser solen komma in genom fönstren. Bakom mina slutna ögonlock. Det röda mönstret av blodådror som tecknas. Det är första gången jag är rädd säger han. Rädd för att få det jag vill ha. Det är en känsla säger jag. Den kommer att gå över. Ersättas av andra. Rädslor. Känslor. Luftkonditioneringen tystnar.

Hans oroliga rörelser fortsätter. Jag ser min hand på hans överarm. De stora musklerna. En känsla av dödlighet som kommer över honom kanske. Efteråt. Eller som han ständigt lever i. Jag vaknar i natten av att han tar på sig en t-shirt. Det är därför min hud är så mjuk säger han. För att jag skyddar den. Ett konservativt samhälle säger han.

Religiöst. Människor skulle bli galna annars. Det finns inga terapeuter. Inga ambulanser.

Kanske fem i hela landet säger han på gatan. I regnet. Man får läggas i en bil och bloda ner den och hoppas att man överlever färden till sjukhuset. Han ropar mitt namn ut i rummet. Var var du? frågar han. Du behöver inte säga något säger han. Jag trodde du gick ut och rökte

14

En vacker röd fågel sätter sig på stängslet. En parakit kanske. Kanariefågel. Om den heter så. Varför burfågeln sjunger. Den är vacker säger jag. En sorgsen sång. Ton. Som han nynnar. För att komma i stämning säger han. För att skriva. Piercing my soul ler jag.

Han slutar. Lägger sig på rygg. Stönar. Tar sig till bröstet. Bröstkorgen. Den kärlek en kvinna kan känna för sin mans bröstkorg. Sin älskares bröstkorg. Även utan sol rinner svetten. I hettan i juli. Trots vinden genom träden. Tårpilarna. Weeping willows säger han när vinden skakar regndroppar från träden över oss. Jag tycker om dina säger han och drar i mina militärbyxor. Är det såna ni har i Sverige? Jag bara skakar på huvudet och läser vidare. Det finns ett museum här säger han. Du vill att jag ska gå säger jag. Nej skrattar han. Jo. You like walking säger han. Jag känner vid bordet att något rör sig mot foten. Ett djur. En duva. Ser jag att det är. Lusten. Bara av att ligga bredvid honom. Han griper efter mig. Sträcker ut armen. Med flera fingrar. Som söker och söker. Jag böjer mig lika. Ömheten. Det som blir våld. Det som kan bli våld. Kaffet smakar grönsak.

Selleri. You shouldn’t walk so hard skriver han. Skrattar. Kom tillbaka

15

[Maboneng, Johannesburg, juli 2017]

En tjock vägg av tid Tunnare för var dag

Revolution House

Jag vilade i sängen och lyssnade på klockan Kroppen var alldeles stilla Det var eftermiddag

Hjärta och lungor helt sammanflätade

16

Lugnet strömmar genom dagen Ljuden från gatan Människoröster. Bilar

I’m feeling so lazy this morning säger han

Det knackar på dörren Weird säger han Öppna inte Det knackar igen Snabbt Hårt Jag går ner och öppnar Jag glömde en påse säger hon Jag är så sen Kysser mig på munnen Rusar ner för korridoren

Det är kallt om de bara fötterna i guldskorna Männen ser fortfarande på dig säger han I Nigeria skulle de ta hand om dig på gatorna

17

Djupa suckar En intervall

I love this apartment säger han Medan jag gör kaffe Diskar disken från i går

Du tycker inte om att vara instängd i en lägenhet säger han Åk till Rosebanks Eller Stayton

Don’t give anyone Nonono Please don’t wander around Please

18

En gammal man kör en grön plastkärra upp för backen Med sockerrör Stora högtalare I will show you love little daaarling I will show you Ljudet försvinner plötsligt i korsningen Han stannar Ser ner på högtalarna Ljudet börjar strömma över gatan igen

En kvinna sopar trottoaren med en tidning

Oh what a long time Säger en man lastad med tunga säckar på ryggen Halvvägs upp i backen

19

Elen är slut Han sover i soffan Djupt Insvept i sitt täcke

Jag går till affären tvärs över gatan Köper mer el till mätaren av en man i en lucka

Can you be naked?

De kommer när som helst säger jag Kvinnorna som har hand om lägenheten

How fast are you?

How fast are you?

20