9789100184285

haralds mamma

Johanna Frid

Haralds mamma Roman

Albert Bonniers Förlag

Av Johanna Frid har tidigare utgivits på annat förlag: Familieepos (med Gordana Spasic) 2017 Nora eller Brinn Oslo brinn 2018

Dikten på sid. 5 är citerad ur Det andra könet av Simone de Beauvoir, översatt av Adam Inczèdy-Gombos och Åsa Moberg, Norstedts, 2002.

Diktraderna på sid. 199 ur Alfabet av Inger Christensen, Gyldendal, 1981.

FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-018428-5 Copyright © Johanna Frid 2023 Enligt avtal med Grand Nordic Agency AB. Formgivning Beatrice Bohman Tryck ScandBook EU, 2023

Till mina syskon, förstås

Här är du nu, min lille älskare på din mammas stora säng Jag kan kyssa dig, hålla dig, Väga din vackra framtid; Goddag, min lilla staty Av blod, glädje och naket kött Min lille dubbelgångare, min vånda Cécile Sauvage

1 Någon sa mitt namn, befallande – inte som när man hälsar på någon, utan som när doktorn tar emot på onkologen. En dödsdom. Det var bara ett namn. Kvinnan som hälsat betraktade mig, mer eller mindre leende. Jag hade på mig ett par smala, svarta byxor med pressveck och en sidenblus, ett silkigt linne med bred spetskant och ett par ljusa mockaskor med hög klack. Över axlarna hade jag draperat min kappa. Den var gräddvit, och fransk. ”Nämen hej”, sa jag. Hej men nej. Jag var torr i munnen; sluddrade jag lite? ”Det var inte igår.” ”Nej, det var ju inte det.”

Sist vi hade träffats var i oktober. Nej, september. Nu var det december och hon hade på sig en enorm dunjacka, täckbyxor, vinterkängor. En yxa hade passerat obemärkt i hennes hand.

Om behov uppstod skulle hon kunna hugga sig fram genom de norrländska skogarna och slakta en björn på vägen. ”Vi sågs i höstas”, sa jag. Jag försökte låta självsäker. Min röst var för tunn och spänd. Den skar genom mitt öra där den bildade en sylvass nål. Jag hoppades att hon inte skulle ge mig en kram som någon form av luddigt straff – det perfekta brottet. ”Jag vill säga hej trots allt”, sa hon bestämt. ”Det vill jag faktiskt.” Hennes ansikte såg underligt ut ur den här vinkeln, nästan utfrätt av det starka ljuset. Solen sken verkligen alldeles för intensivt, nästintill krävande. ”Oavsett vad man tycker om 9

varandra får man anstränga sig lite. Visa grundläggande hyfs.

Sånt tycker jag är viktigt.” ”Jag håller verkligen med”, ljög jag. Utan att fråga drog hon ut en stol – den var i metall, skrapandet skickade elektriska blixtar genom mitt huvud – ”Jag får väl slå mig ner här?” sa hon och satte sig. Livet var ett groteskt skådespel. Förhoppningsvis var jag en obetydlig bisittare som när som helst kunde lämna salongen. Amfiteatern. Vilken typ av sittplats det nu rörde sig om. ”Och nu ses vi ju faktiskt igen”, konstaterade hon.

Jag var en bisittare som inte kunde lämna salongen. Vi befann oss på en mycket liten flygplats någonstans i norra Sverige. Faktiskt så långt upp det gick att komma utan att hamna i Norge eller Finland. En enkel sammanfattning: vi var ingenstans. Det fanns inget anspråkslöst samhälle i närheten, lokaltrafiken var i det närmaste obefintlig. Kanske var det inte ens en flygplats – flygfältet delades med en militär flygbas och tekniskt sett befann vi oss i den civila del som kunde benämnas flygstation.

Var det ett spännande samtalsämne? Kunde konversationen upprätthållas där? Byggnaden, omgivningen? ”Du kom hit nu förstår jag”, sa hon. ”Du har inte suttit här hela natten? Har du suttit här hela natten?” ”Jag kom tidigt i morse.” Hon verkade inte imponerad. ”Själv tog jag bilen. Vinterdäck. Jag har kört hela natten. Över hela landet.” ”Från Smygehuk?” En golgatavandring, förhoppningsvis. ”Visst är det Sveriges sydligaste spets?” ”Här var det petigt hör jag!” Hon skrattade, sitt vanliga hjärtliga skratt. ”Jag har kört från Linköping förstås. Jag missar ett barnbarns födelsedag för att vara här.” Hon drog omständligt ner blixtlåset på sin parkas. ”Jag har ju förstås gjort en hel del helikopterutryckningar under årens lopp. En körning hit och dit är inte hela världen.” ”Det är ju helt otroligt.” Menade jag otroligt som i fantastiskt 10

eller osannolikt? Jag hade ingen aning. ”Och Bengt är förstås med? Står i faggorna?” ”Bengt är ute på Ön.” En stämma av stål. ”Vi måste börja förodla nu. Purjolöken.” Jag hade alltid tyckt att det var övermodigt att hon benämnde familjens sommarställe i bestämd form, som att det bara fanns en ö. Som huvudstaden, eller frälsaren. Eller mamma. ”Ni sätter potatisen nu förstås.” Jag ville inte veta när man sätter potatis. På sommaren? Jag fick en vag bild av frimodiga drängar i randiga skjortor, som arbetade muntert och rytmiskt på en åker. Kanske var det en minnesbild från en chipspåse. ”Inte förrän i april.” Jag kunde inte arrangera mitt ansikte i veck som tydde på att jag brydde mig i hennes odlingsland, hennes deprimerande ”kulbo” som fick mig att önska att senildemensen skulle ta mig tidigt. Svisch. Solen sken obönhörligt och lade sig i stora rektanglar över golvet. Hon vände ansiktet mot ljuset och visade att hon njöt. Det fanns verkligen ingenting att se där ute. Gnistrande snövidder. Jag gjorde en ansats att resa mig, men hennes lilla meditation hade visat sig vara en fint. Hon högg direkt. ”Du tänkte ta in på hotell hörde jag”, sa hon. ”Det har jag ju förstått att du gillar.” Hon skrattade igen och jag såg plomberna i hennes mun. ”Ja, det ska vi.” ”Du.” ”Det är faktiskt ett spa.” Jag försökte resa mig upp för att signalera att konversationen led mot sitt slut. ”Så det ska du?” ”Du vet, ett spa?” Hon rörde inte en min. ”Pool. Bastu” – jag försökte komma på någon mer utmärkande och uppenbar egenskap hos spa-anläggningar men misslyckades. ”En del tycker ju om sånt. Dyrt säger jag. När man kan bada hemma.” ”Vi har en duschkabin.”

11

”Ja, så var det kanske. Det var ett tag sen jag hälsade på.”

Hon nickade mot mig, huvudet hade fastnat i rörelsen som en gammaldags leksak. ”Är det så länge sen att du har hunnit glömma planlösningen”, sa jag och försökte mig på ett eget hjärtligt skratt. Hon lyssnade inte. ”Spa, ja. Då ska nån stå för det kalaset.” Hon suckade.

Skulle jag säga att jag hade tagit ett blancolån eller horat ihop pengarna? Eller bara täppa igen munnen på henne med mina deklarationer? ”Ibland vill man ju unna sig. Fira lite.” ”Fira vadå?” Hon hade en gammal rökares ansikte, med fina linjer runt munnen. Jag har just utfört estetisk intimkirurgi och vi ska ”inviga” härligheten. Hon kluckade. ”Vad hade du tänkt fira sa du?” Jag önskar att jag kunde säga att hennes blick glänste farligt, brandgult och farligt med smala pupiller, men den såg fortfarande ut som en insjö drabbad av surt regn. ”Det är synd att lägga så mycket pengar på sånt där.

Det kanske är en generationsfråga. Som att alltid ha den senaste telefonmodellen.”

Hennes ansikte suddade ut omgivningen, förvandlade den till bakgrundsbrus och övriga väntande passagerare till ansiktslösa statister. Jag satt fortfarande på stolen som jag inte lyckats resa mig från, jag ville ställa mig upp, eller åtminstone korsa benen, stryka en hårlock bakom örat men jag var pinsamt fastfrusen.

Jag ville gömma ansiktet i händerna. Tittut. Hon började bli varm i kläderna. Hon fortsatte, ointresserad av min passus. ”Ja, det blir inget poolplask för vår del i alla fall. Bara raka spåret till Ön. Det är ju väldigt vackert där på vintern också.

Du kanske inte har sett det? Bengt blir väl inte stormförtjust över att vi kommer, men jag tror att han åker in till Linköping några dagar. Han får lite ensamtid, och vi får lite egentid.” Hon skrattade med vidöppen mun. Var det jag tolkade som hjärtligt i själva verket ett desperat, hysteriskt skratt?

12

”Vi ska bara ha det gott någon vecka eller två. Eller tre. Vi har det så gott där ute. Gott. På sätt och vis hade vi det väldigt bra där i somras.” Hon vände bort blicken. Det började dunka i mina tinningar. ”Om man tänker bort allt det andra som hände.” Hon såg på mig igen, och nu var tonfallet hurtigt. ”Man får tänka framåt! Ön är en välgörande plats. Så är det.

Den betyder mycket för oss. Vi har ju haft den i familjen ett tag.

Ibland flyter åren nästan ihop. När jag sitter där efter ett sent kvällsbad medan solen går ner, och handduken fortfarande är blöt, är det som att jag kan höra min pappa ropa på mig. Inte för att jag är vidskeplig eller spirituell eller så”, försäkrade hon mig. Det fanns ingen som helst risk för att jag skulle uppfatta henne som spirituell. ”Andra gånger känns det precis som när barnen var små.

Min lillgubbe kunde vara ute i timmar! I alla väder! Han kände inte av kyla. Han kunde gå i badbyxor hela dagen. Eller bara hatt. Vilken hatt som helst. Ja, du kan ju föreställa dig – eller det kan du kanske inte – Han var så lycklig som liten. Han simmade som en säl. Klättrade som en apa. Gick och drog sig i pillesnoppen, han var så nyfiken. Du vet hur små pojkar kan vara. Intresserade av allt från atomforskning till hur barn blir till. Han var så söt. Men en riktig tuffing också. Det var ju tåga i honom. En gång låg det en död råtta på utedasset, och han kastade sig in – kastade sig – och plockade upp den och slängde ut den! Sen blev det begravning förstås. Han ordnade det så fint. Nu ska jag inte bli allt för skrytsam här, man blir lätt lite hemmablind – men han är ju musikalisk. Man kommer inte in på en utbildning för komposition utan att ha det i sig. I det här avseendet är jag nog rätt klarsynt, om jag tänker efter. Han tog upp vad som helst, det kunde vara en pinne eller en sten, och skapade musik.” Hon tystnade, eftertänksam, konstaterande. ”Ja, så är det ju.”

Man ska aldrig stirra en främmande hund i ögonen. Då bits de. Om hunden gör ett utfall och hugger tag i ens arm med sina 13

stinkande käftar ska man inte dra åt sig armen och få dem att bita ännu hårdare. Tryck armen i bettets riktning tills hunden släpper taget. Och ring polisen som kommer och avlivar den med ett enda skott. ”Men nu ska vi fixa och dona lite.” Nytert tonfall. ”Taket på lillstugan behöver verkligen en upprustning – vi får alltid så mycket gjort tillsammans. Vi är ett riktigt bra team. Bengt är duktig men det är ju inte samma sak. Det kanske blir ett litet vinterdopp också. Men först ska vi åka ner! En jävla resa.”

Hon lade armarna i kors. Skulle hon erbjuda mig en cigarett, som man gör med krigsfångar innan man utdelar nackskottet?

Eller en sista måltid. Utbudet i flygplatskiosken var inte särskilt upphetsande. En Twix och en flaska Ramlösa. Farväl. ”Så det var ju onödigt för dig att komma ända hit. Ja, det blev en lång utläggning för att komma dit! Det var faktiskt bara det jag ville säga. Och så hej, förstås.”

Pling-plong. Någon harklade sig i högtalarna och sprakade: ”Ett, två, ett – testing, testing” – konferencieren på en bingo­ tillställning i helvetet. ”God dag alla kära passagerare! Vi har tråkiga nyheter, men det ska vi inte låta förstöra den här vackra dagen!” Den här vackra dagen. Molnfri himmel. ”På grund av is på startbanan kommer flighten från Strömme flygplats bli något fördröjd.” Is på startbanan? Jag befann mig närmare Nordkalotten än vad jag gjort i hela mitt liv. Det kunde verkligen inte vara första gången de stötte på fenomenet is. ”I nuläget räknar vi med en och en halv timmes försening.”

Haralds mamma ropade något kränkt, jag kunde inte riktigt urskilja orden, men det var uppenbart att hon tog det som en personlig förolämpning. Något sjönk genom mig, bly, något fruktansvärt tungt och potentiellt livshotande. Mitt flyg till Stockholm. Min livlina. Min sista länk till civilisationen. Verkligheten. ”På grund av den stora mängden passagerare som ska vidare 14

från Strömme till vår kära huvudstad har vi senarelagt även den avgången. Vi återkommer med ytterligare information!”

Du är lobotomerad, sa jag till mig själv. Just nu känner du inga känslor. Du har rätt att tiga. Allt du säger kan och kommer att användas mot dig i en rättegång. Du har rätt att konsultera ditt juridiska ombud – ”Naturen kallar”, sa jag och lyckades äntligen få upp mig själv i vertikal ställning och stirrade vilt omkring mig efter en toalett, den välsignade skylten som signalerar GÖM DIG HÄR. Jag lämnade kvar min plastbricka på bordet och noterade hastigt att den var identisk med hennes: vit kaffekopp, inplastad smörgås, rågbröd. Av någon anledning hade hon också köpt en päronfestis med sugrör. Vilken dåre gör det? Jag märkte att mina händer fastnat i en krampartad kloställning. Slappna av, slappna av – du har ingen hjärnverksamhet i frontalloben, vegetativt tillstånd – jag var blöt under armarna och i pannan, blusen satt slickad mot kroppen. Det finns ingen anledning till panik, som brandmän skriker när de egentligen menar UTRYM BYGGNADEN OMGÅENDE. Ljuset var gult. Ett barn gnällde, högt och genomträngande. Grät jag? Av ilska?

Jag drog handloven över kinden i en gest som förhoppningsvis var omärklig. Av besvikelse? Nej. Jag grät inte.

Freud menar att ångest är att känna rädsla utan att veta för vad. Det jag kan säga är att jag kände ospecificerad skräck.

Kanske är skräck bara det som är oss främmande, det ordlöst fasansfulla. Precis som skam – det hemliga och försvarslösa som blottas. Jag tror att skammen och skräcken har det ordlösa gemensamt. Vi säger att vi ser sanningen i vitögat, och kanske är sanningen det vi vet, eller det vi antas veta, eller det vi tror att vi vet. Landskapet vi färdas i är det okända. Eller så vilar det hela – skammen, det hemliga och skräcken – i det Freud kallade unheimlich. Det obehagliga i det vi känner väl, eller det främmande i det som är oss välbekant.

15

En apas mänskliga blänkande ögonkast. Hon påminde mig om något, eller något hörde för mig samman med henne – något gammalt, en känsla av obehag som var äldre än min kropp, mitt blod, mina minnen. Associationskedjan var förstås min egen: kinesisk vattentortyr, galna hundar som slet sig ur repet de var fastsurrade i och bet ansiktet av små barn. Den första kvinnan som fick en ansiktstransplantation – hon blev faktiskt rätt snygg – hade attackerats av sin papillon när hon var redlös av sömntabletter.

Just det. Knark. När man säger att något är som en drog menar man det i princip i en positiv bemärkelse; något som inte går att motstå. Den här kvinnan var en drog i det avseendet att hon i vissa miljöer var oundviklig och att kontakten med henne gjorde verkligheten instabil och överväldigande, ­övermannande och surrealistisk. Destabiliserande. Sa du att det här var golvet?

Det är misstänkt likt taket.

Jag låste in mig i ett toalettbås och tryckte pannan mot kaklet. Min röst var pedagogisk: Du är inte tillfångatagen. Du hålls inte som gisslan. Du befinner dig inte i helvetet. Det är inte djävulen som slagit sig ner för lite småprat. Djävulen har bockfot. Djävulen dricker inte päronfestis. Haralds mamma var en helt vanlig kvinna som ville träffa sin son efter att han tillbringat sex veckor på ett behandlingshem i norska fjällen.

Den stora frågan var varför jag var där och ville träffa hennes son efter att han tillbringat sex veckor på ett behandlingshem i norska fjällen.

16