9789100183974

Mary Beth Keane

Fråga mig igen Översättning Julia Gillberg

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-018397-4 Originalets titel: Ask Again, Yes Copyright © Mary Beth Keane, 2019 Översättning: Julia Gillberg Omslag: Nebojsa Zoric Tryck: ScandBook UAB, Litauen, 2021

Till Owen och Emmett

prolog Juli 1973 Francis Gleeson, lång och smal i duvblå polisuniform, klev undan från solen och in i skuggan från det bastanta stenhus som inhyste polisstationen i fyrtioförsta distriktet. Fyra våningar upp vid 167th Street hade någon hängt ett par nylonstrumpor på tork från en brandtrappa, och medan han stod där och väntade på en annan aspirant, en polis vid namn Stanhope, lade Francis märke till hur oerhört stilla de spindelvävstunna benen hängde, den fina kurvan där hälen skulle vara. Kvällen innan hade ännu ett hus brunnit och Francis föreställde sig att det nu såg ut som så många andra i fyrtioförsta: ingenting kvar förutom ett ihåligt skal med en svartnad trappa inuti. Alla barnen i kvarteret hade sett huset brinna från taken och brandtrapporna, dit de dragit ut sina madrasser under den första riktigt varma dagen i juni. Nu hörde Francis hur de ett kvarter bort tiggde och bad brandmännen om att låta åtminstone en av brandposterna få vara öppen. Han såg framför sig hur de skuttade fram och tillbaka medan asfalten återigen blev het under deras fötter.

Han såg på klockan och sedan på dörren till polisstationen igen och undrade var Stanhope höll hus.

Klockan var inte ens tio och det var redan trettioen grader varmt. Det här var något av det mest chockerande med Amerika, 7

att vintrarna kunde bita ansiktet av en medan somrarna var tunga och fuktiga som torvmossar. ”Du gnäller som en riktig slöfock”, hade hans farbror Patsy sagt till honom den morgonen. ”Värmen, värmen, värmen.” Men Patsy tappade upp öl på en sval pub hela dagarna. Francis skulle patrullera och få mörka fläckar under armarna inom en kvart. ”Var är Stanhope?” frågade Francis ett par andra aspiranter som också skulle ut på patrull. ”Problem med skåpet, tror jag”, svarade en av dem.

Efter att ännu en hel minut hade tickat förbi kom Brian Stanhope äntligen springande nedför stationstrappan. Han och Francis hade träffats första dagen på polisskolan och det var en slump att båda hamnat i fyrtioförsta. På polisskolan hade de gått samma taktikkurs och efter ungefär en vecka hade Stanhope kommit fram till Francis när de var på väg ut genom klassrumsdörren. ”Du är irländare, va? En sådan som just kommit med amerikabåten, menar jag?”

Francis sa att han kom från västra Irland, från Galway. Och han hade tagit flyget men den biten utelämnade han. ”Jag tänkte väl det. Det är min flickvän också. Hon kommer från Dublin. Men du, då undrar jag en sak.”

Hemma i Galway hade Dublin känts lika långt borta som New York för Francis, men för en jänkare antog han att det var samma sak.

Han stålsatte sig inför något mer personligt än han ville svara på. En av de första saker han lagt märke till med Amerika var att alla verkade helt bekväma med att fråga varandra vad som helst som de kom att tänka på. Var bor du, vem bor du med, vad betalar du i hyra, vad gjorde du i helgen? För Francis, som kände sig generad när han radade upp matvaror på kassabandet inne på mataffären i Bay Ridge, var det bara lite för mycket. ”Fest i kväll?” hade kassabiträdet kommenterat sist han var där. Ett sexpack Budweiser. Två potatisar. Deodorant.

8

Brian sa att han hade märkt att hans tjej inte umgicks med några andra irländare. Hon var bara arton. Nog borde hon ha åkt över med en väninna eller en kusin eller något, men hon hade kommit ensam. Han tyckte att hon kunde ha hittat några irländskor att bo med åtminstone. Det kryllade av dem, det var ett som var säkert. Hon var sjuksköterskestudent vid Montefiore och bodde i en av sjukhusets bostäder tillsammans med en färgad flicka som också skulle bli sjuksköterska. Var det här typiskt irländarna? Han hade nämligen träffat en rysk tjej ett tag och de enda hon umgicks med var andra ryssar. ”Jag är också irländare”, sa Stanhope. ”Men några generationer tillbaka.”

Det var en annan sak med Amerika. Alla var irländare, några generationer tillbaka. ”Det kan nog vara ett tecken på intelligens att hon håller sig borta från vår sort”, sa Francis utan att röra en min. Det tog någon minut för Stanhope innan polletten trillade ner.

När de tog examen stod borgmästare Lindsay framme vid p ­ odiet och på tredje raden satt Francis och tänkte på hur märkligt det var att se en person i verkligheten som han tidigare bara sett på teve. Francis var född i New York men hade åkt tillbaka till Irland som spädbarn, och sedan återvänt strax före sin nittonde födelsedag med tio amerikanska dollar på fickan och ett medborgarskap. Francis farbror Patsy hade hämtat honom på JFK, tagit väskan ur handen på honom och slängt in den i baksätet. ”Välkommen hem”, hade han sagt. Tanken att den här myllrande, främmande platsen skulle vara hemma var förbryllande.

Hans första hela dag i Amerika hade Patsy satt honom i arbete bakom bardisken på puben han ägde i korsningen mellan 3rd Avenue och 18th Street i Bay Ridge. Ovanför dörren hängde en inramad treklöver. Första gången en kvinna kom in och beställde en öl hade han tagit fram ett grogglas och ställt ner 9

det framför henne. ”Vad är det här?” hade hon frågat. ”En halv öl?” Hon såg på de andra gästerna som satt i baren, alla män, alla med en pint framför sig.

Francis hade visat henne ett pintglas. ”Är det ett sådant här du vill ha?” frågade han. ”Fyllt hela vägen upp?” Och när hon äntligen förstod att han var ny på puben, ny i Amerika, hade hon lutat sig framåt, kupat händerna om hans ansikte och strukit håret ur pannan. ”Just ett sådant, gubben”, hade hon sagt.

En dag, när Francis hade bott i New York i ungefär ett år, kom två unga poliser in. De hade med sig en skiss av en person de letade efter och ville veta om någon på puben kände igen honom. De skämtade med Patsy, med Francis, med varandra.

När de skulle gå lyckades Francis uppbåda något av den där amerikanska frågvisheten. Hur svårt var det att bli polis? Hur mycket fick man betalt? I några sekunder var deras ansiktsuttryck outgrundliga. Det var februari. Francis hade på sig en av Patsys gamla flätstickade tröjor och kände sig sjabbig bredvid poliserna som bar välstrukna uniformsjackor och mössor som satt stadigt på huvudet. Till slut sa den kortare av dem att han hade jobbat på sin kusins biltvätt på Flushing Avenue innan han blev polis. Till och med när den hade automatiserats blev han dyngsur och om vintrarna var han alltid stelfrusen före dagens slut. Det var bara för brutalt. Dessutom gick det hem bättre hos tjejerna att säga att han var polis än att han jobbade på biltvätt.

Den andra unga polisen såg förnärmad ut. Han hade gått med i kåren för att hans far var polis. Och två av hans farbröder. Och hans farfar. Han hade det i blodet.

Francis funderade på det hela vintern och började ägna mer uppmärksamhet åt poliserna i kvarteret, på tunnelbanan, när de flyttade barrikader och på teve. Han gick till den lokala polis­ stationen och ställde frågor om provet, hur lång tid det tog, hur det fungerade och när det ägde rum. När Francis nämnde planen 10

för farbror Patsy sa Patsy att det var en klok idé, han behövde bara ge det tjugo år och sedan skulle pensionen vara säkrad.

Francis noterade att Patsy sa ”tjugo år” som om det inte var någonting, en blinkning bara, trots att det vid den tidpunkten var längre än Francis hela liv. Efter tjugo år, så länge han inte blev dödad, kunde han göra något annat om han ville. Francis såg plötsligt sitt liv uppdelat i tjugoårsperioder, och för första gången undrade han hur många han skulle få. Det bästa av allt var att han fortfarande skulle vara ung, sa Patsy. Han önskade att han själv hade tänkt på det när han var i Francis ålder.

Efter examen hade klassen delats in i grupper och skickats ut på aspiranttjänstgöring i olika delar av staden. Han och trettio andra, bland dem Brian Stanhope, hamnade i Brownsville och sedan i Bronx, där arbetet satte i gång på allvar. Vid det laget var Francis tjugotvå. Brian var bara tjugoett. Francis kände inte Brian så väl men det var tryggt att kunna se sig om under samlingen och få syn på ett bekant ansikte. Hittills hade ingenting gått till som de fått lära sig att det skulle gå till. Polisstationen i sig var raka motsatsen till vad Francis hade föreställt sig när han bestämde sig för att söka till polisskolan. Utsidan var illa nog – fasaden var trasig och sliten, täckt av fågelskit och krönt med taggtråd – men insidan var ännu värre. Där fanns inte en yta som inte var fuktig eller klibbig eller flagnade. Elementet i samlingsrummet hade gått i två delar och någon hade ställt en gammal kastrull under det för att fånga upp dropparna. Putsflagor regnade ner från taket och landade på deras skrivbord, huvuden och pappersarbete. Trettio gärningsmän föstes in i förvaringsceller som var avsedda för två eller tre. I stället för att paras ihop med en mer erfaren partner skickades alla aspiranter ut tillsammans med andra aspiranter. ”En blind leder en blind”, hade polisinspektör Russell skämtat och lovade att det bara var tillfälligt. ”Gör inget dumt.”

Nu lämnade Gleeson och Stanhope det stekheta huset och 11

begav sig norrut. På avstånd skrällde ännu ett brandlarm. Båda de unga poliserna kunde peka ut distriktets gränser på en karta men ingen av dem hade sett dem i verkligheten än. Radiobilarna fördelades efter erfarenhet och dagskiftet var fullt med erfarna kollegor. De kunde ha tagit bussen till utkanten och promenerat tillbaka, men Stanhope sa att han avskydde att ta bussen i uniform, avskydde den plötsliga spänning som uppstod när han klev på där bak och alla vände sig om och synade honom. ”Okej, då går vi då”, föreslog Francis.

Nu rann floder av svett nedför ryggen på dem medan de traskade kvarter efter kvarter, båda med batong, handklovar, radio, tjänstevapen, ammunition, ficklampa, handskar, blyertspenna, anteckningsblock och nycklar dinglande från bältet. Vissa kvarter bestod bara av spillror och brända bilar och de spanade efter rörelser inuti bilvraken. En flicka kastade en tennisboll mot en husvägg och fångade den på tillbakastudsen. Ett par kryckor låg i vägen för dem och Stanhope sparkade till dem. Alla hus med minsta tillstymmelse till vägg kvar täcktes av graffiti. Lager på lager av taggar, de färgglada öglorna och kurvorna antydde rörelse, vittnade om liv, och tillsammans såg de nästan våldsamt lysande ut mot en mestadels grå bakgrund.

Francis visste att dagskiftet var en gåva. Om de inte behövde gripa någon var chansen stor att det skulle vara lugnt fram till lunch. När de äntligen vek in på Southern Boulevard kände de sig som resenärer som korsat en öken och var tacksamma över att befinna sig på andra sidan. Medan sidogatorna var spöklika och nästan helt tomma kryllade boulevarden av förbipasserande bilar. Där fanns en herrekipering som sålde kostymer i alla färger, några spritbutiker, en gratulationskortsbutik, en barberare och en bar. På avstånd blinkade en radiobil med sirenerna till hälsning och rullade sedan vidare. ”Min fru väntar barn”, sa Stanhope när ingen av dem hade sagt något på en stund. ”Hon ska föda runt Thanksgiving.”

12

”Irländskan?” frågade Francis. ”Har du gift dig med henne?”

Han försökte minnas: hade de varit förlovade när Stanhope berättade om henne på polisskolan? Han räknade ner till november – bara fyra månader kvar. ”Japp”, sa Stanhope. ”För två veckor sedan.” De hade haft ett borgligt bröllop. Middag på ett franskt ställe på 12th Street som han läst om i tidningen; han hade fått peka på menyn eftersom han inte kunde uttala något. Anne blev tvungen att byta klänning i sista stund eftersom den hon tänkt att ha på sig redan var för tajt. ”Hon vill att en präst ska viga oss så fort barnet kommer. Vi hittade ingen kyrka som kunde göra det med så kort varsel, inte ens när de såg magen. Anne säger att hon ska försöka få tag i en präst som kan välsigna bröllopet och döpa barnet på samma gång. Lite längre fram, menar jag.” ”Är man gift så är man”, sa Francis och framförde sina hjärtliga gratulationer. Han hoppades att Stanhope inte hade sett att han för ett ögonblick hade försökt räkna efter. Han brydde sig egentligen inte, det var bara en vana han hade med sig hemifrån, en vana han utan tvekan skulle bli av med ju längre han stannade i Amerika. Folk här hade shorts och T-shirt när de gick i mässan.

För inte så länge sedan hade han sett en kvinna köra taxi. Folk promenerade runt på Times Square i underbyxor. ”Vill du se henne?” frågade Stanhope och tog av sig mössan.

Där, instoppat i linningen, hade han ett fotografi av en vacker blond kvinna med lång, smal hals. Bredvid det satt ett bönekort med ärkeängeln Mikael och ett foto av en yngre Brian Stanhope tillsammans med en annan kille. ”Vem är det där?” frågade Francis. ”Min bror George. Det är vi på Sheastadion.”

Francis hade inte kommit på tanken att stoppa fotografier i mössan än, men han hade också ett bönekort med ärkeängeln Mikael hopvikt i plånboken. Francis hade friat till Lena T ­ eobaldo 13

samma dag som han tog examen från polisskolan, och hon hade sagt ja. Nu föreställde han sig att det snart skulle vara han som berättade att det var ett barn på väg. Lena var till hälften polack och till hälften italienare, och ibland när han iakttog henne – när hon letade efter något i väskan eller skalade ett äpple och styrde bladet med knogen – rös han panikslaget till över hur nära det hade varit att de aldrig träffats. Tänk om han aldrig hade kommit till Amerika? Tänk om hennes föräldrar aldrig hade kommit till Amerika? Var förutom i Amerika kunde en polack och en italienare träffas och göra en flicka som Lena? Tänk om han inte hade varit på puben den morgon hon kom in och frågade om hennes familj kunde boka evenemangslokalen för ett kalas?

Hennes syster skulle börja på college, berättade hon. Hon var så smart att hon hade fått fullt stipendium. ”Det kanske du också får, när du går ut high school”, sa Francis, men hon skrattade och sa att hon hade gått ut året innan och att college inte var aktuellt för henne, men det var ingen fara eftersom hon gillade sitt jobb. Hon hade vilt lockigt hår och den axelbandslösa klänningen visade upp hennes bruna axlar.

Hon jobbade på General Motors databehandlingscentral på 5th Avenue, bara några våningar ovanför FAO Schwarz. Han visste inte vad FAO Schwarz var. Han hade bara varit i Amerika några månader. ”Folk frågar hela tiden om vi tänker stanna i New York”, sa Stanhope. ”Vi bor i Queens nu men lägenheten är pytteliten.”

Francis ryckte på axlarna. Han visste ingenting om samhällena utanför stan men han kunde inte se sig själv bo i lägenhet hela livet. Han föreställde sig mark. En trädgård. Plats att andas. Det enda Francis visste var att han och Lena skulle bo hos hennes föräldrar efter bröllopet för att spara pengar. ”Har du hört talas om en stad som heter Gillam?” frågade Stanhope. ”Nej.” 14

”Nej, inte jag heller. Men du vet den där killen Jaffe? Jag tror han är polisinspektör. Han säger att det bara ligger drygt tre mil norrut och att flera av killarna på jobbet bor där. Han säger att alla hus har stora trädgårdar och att barnen delar ut tidningen på cykel, precis som i The Brady Bunch.” ”Vad hette det, sa du?” frågade Francis. ”Gillam”, sa Stanhope. ”Gillam”, upprepade Francis.

I ett annat kvarter sa Stanhope att han var törstig och att det inte skulle sitta fel med en öl. Francis låtsades som om han inte hörde förslaget. Poliserna som patrullerade i Brownsville drack på arbetstid ibland men bara i bilarna, aldrig på öppen gata. Han var inte feg, men de var fortfarande helt nya. Om de hamnade i trubbel skulle ingen av dem ha en chans. ”Jag skulle inte ha något emot en sådan där läsk med glass i”, sa Francis.

När de gick in på dinern kände Francis hur den instängda värmen slog emot honom, trots att dörren hade ställts upp med ett par tegelstenar. Den gamle mannen bakom disken hade en gulnad pappershatt och sned fluga. En stor svart insekt surrade frenetiskt runt huvudet medan han såg från den ena polisen till den andra. ”Är läsken kall, hörru? Är mjölken färsk?” frågade Stanhope.

Hans röst och breda axlar fyllde tystnaden och Francis såg ner på sina skor, sedan på glasskivan som var översållad med sprickor och hölls ihop med tejp. Det här var ett bra jobb, intalade han sig. Ett hedervärt jobb. Det hade gått rykten om att det inte ens skulle bli någon avgångsklass 1973 eftersom staden skurit ner på budgeten, men hans klass hade klarat sig med nöd och näppe.

I samma stund sprakade deras radior till liv. Det hade småpratats lite under morgonen, anrop hade skickats ut och besvarats, men det här var annorlunda. Ett skott hade avfyrats och ett möjligt rån pågick i en mataffär på Southern Boulevard 801. Francis 15

tittade på kafédörren: 803. Mannen bakom disken pekade på väggen, på vad som än fanns på andra sidan. ”Dominikaner”, sa han och ordet hängde i luften, dröjde kvar där. ”Jag hörde inget skott. Gjorde du?” sa Francis. Avsändaren upprepade anropet. En darrning löpte från Francis strupe ner till skrevet, men han fumlade efter radion och gick mot dörren.

De två aspiranterna knäppte upp sina hölster och närmade sig dörren till affären. Francis tog täten och Stanhope följde efter. ”Borde vi inte vänta?” frågade Stanhope men Francis fortsatte framåt, förbi ett par mynttelefoner och en fläkt som stod och vispade runt luften. ”Polis!” ropade han medan de gick längre in i affären. Om det hade varit några kunder där när rånet inträffade syntes inga spår av dem nu. ”Gleeson”, sa Stanhope och nickade mot de blodstänkta cigarettpaketen bakom kassaapparaten vid ingången. Mönstret vittnade om kraften i någons hjärtslag: blod som såg mer purpurfärgat än rött ut nådde ända upp till det fuktskadade taket, där ett tjockt lager hade börjat torka på den rostiga ventilen.

Francis tittade snabbt ner på golvet bakom kassan och följde sedan det ohyggliga spåret nedför gång tre, tills han slutligen, framför städskrubben, hittade en man. Han låg på sidan, ansiktet var slappt och en häpnadsväckande mängd blod bildade en växande pöl omkring honom. Medan Stanhope rapporterade in det tryckte Francis två fingrar mot den mjuka håligheten under mannens käke. Han rätade ut mannens arm och tryckte samma två fingrar mot handleden. ”Det är för varmt för sådant här”, sa Stanhope och såg bistert på kroppen. Han öppnade kylen bredvid sig och tog ut en ölflaska, slog av kapsylen mot hyllkanten och svepte den i ett drag. Francis tänkte på den lilla staden som Stanhope hade talat om, på att gå barfota i svalt, daggvått gräs. Det gick inte att förutse vilken väg livet skulle ta. Det fanns egentligen inget sätt för en människa att prova på något, se om den gillade det – 16

formuleringen han hade använt när han berättade för farbror Patsy att han kommit in på polisskolan – för man provade och provade och provade lite till, och innan man visste ordet av var det den man var. Ena stunden hade han stått på en torvmosse på andra sidan Atlanten, och nästa var han polis. I Amerika. I det farligaste området i den mest berömda staden i hela världen.

Medan den döda mannens ansikte blev allt gråare tänkte Francis på hur desperat han såg ut, med utsträckt hals och hakan pekande uppåt som på en drunknande som sträcker sig upp mot vattenytan. Det var bara Francis andra döda kropp. Den första, ett drunkningsoffer som flutit upp till ytan i april efter en vinter i New York Harbor, hade inte längre sett ut som en människa, och kanske var det därför det knappt hade känts verkligt för Francis. Poliskommissarien som tagit med sig honom sa att han kunde kräkas över relingen om han ville, men Francis sa att han mådde bra. Han tänkte på vad The Christian Brothers där hemma hade sagt om att kroppen bara var ett kärl, och att själen var jagets tändlåga. Från den där första kroppen – en vattenmättad, droppande köttklump som halats upp på däck – hade själen tagit avsked långt innan Francis fått syn på den, men från den här såg Francis hur själen gradvis avlägsnade sig. I hemlandet skulle någon ha öppnat ett fönster och låtit mannens ande flyga ut, men de själar som släpptes lösa här i South Bronx var bara fria i den mån de kunde fara runt mellan fyra väggar tills de, utmattade, dukade under i hettan och glömdes bort. ”Ställer du upp dörren är du hygglig?” ropade Francis. ”Jag kan knappt andas.”

Då hörde Francis något och stelnade till. Han lade handen på pistolen.

Stanhope såg på honom med uppspärrade ögon. De hörde det igen, det mjukt knirkande ljudet av en gympasko mot linoleum, och det tycktes lyssna på dem precis som Francis lyssnade tillbaka, tre människohjärtan som slog i sina burar och ett fjärde 17

som var helt stilla. ”Kom fram med händerna i luften”, ropade Francis, och då plötsligt såg de honom: en lång och gänglig tonåring i vit undertröja, vita shorts och vita gympaskor, som gömde sig i det trånga utrymmet mellan kyldisken och väggen.

En timme senare höll Francis i killens händer. Han rullade ett finger i taget i bläck och tryckte det mot pappret, sedan de fyra fingrarna tillsammans, sedan tummen. Först vänster hand, sedan höger och sedan vänster igen, tre papper totalt – det lokala, delstatliga och federala. Efter det första pappret infann sig ett slags rytm, som en uråldrig dans: hålla, rulla, släppa. Killens händer var varma men torra, och om han var nervös märkte Francis inget. Stanhope höll redan på att skriva ihop rapporten. Handlaren hade dött långt innan ambulansen kom och nu hade de en mördare, med händer mjuka som ett barns och rena, välskötta naglar. Killens händer var slappa och böjliga. Efter det andra pappret visste han vad han skulle göra och började hjälpa till.

Senare, efter allt pappersarbete, sa de äldre kollegorna att det var tradition att bjuda på ett glas efter att man gjort sitt första gripande. Gripandet hade tillskrivits Francis, men de bjöd med Stanhope i alla fall och köpte runda efter runda åt honom medan han berättade historien på olika sätt varje gång. Killen hade klivit fram och hotat dem. Blod hade runnit från alla väggar.

Stanhope hade blockerat utgången medan Francis brottade ner gärningsmannen på golvet. ”Din partner är uppfinningsrik”, sa en av de äldre poliserna till Francis.

Stanhope och Francis tittade på varandra. Var de partners? ”Ni är partners tills polisintendenten säger något annat”, sa den äldre polisen.

Kocken kom ut från köket med tallrikar fullastade med hamburgare och sa att huset bjöd.

18

”Ska du redan åka hem?” sa Stanhope till Francis lite senare. ”Ja, och det borde du också göra. Åk hem till din gravida fru”, sa Francis. ”Den gravida frun är anledningen till att han stannar ute”, skrockade en av de andra.

Tunnelbaneresan tillbaka till Bay Ridge tog en timme och en kvart. Så fort Francis klev innanför dörren klädde han av sig till kalsongerna och kröp ner i sängen som Patsy hade klämt in åt honom i vardagsrummet. Någon hade ringt killens mamma.

Någon annan hade kört honom till häktet. Han hade sagt att han var törstig, så Francis hade köpt en läsk till honom från automaten. Killen svepte den och frågade Francis om han kunde fylla burken med vatten från kranen. Francis gick till toaletten och fyllde den. ”Du är en idiot”, hade en av civilpoliserna sagt.

Han behövde fortfarande lära sig alla namnen. Men hur kunde man vara säker? Kanske hade handlaren gjort något hemskt mot grabben. Kanske fick han vad han förtjänade.

Patsy var ute någonstans. Francis ringde Lena och hoppades att hon skulle svara så att han slapp prata med hennes mamma. ”Hände det något i dag?” frågade hon efter att de pratat i några minuter. ”Du brukar inte ringa så här sent.” Francis tittade på klockan och såg att det nästan var midnatt. Pappersarbetet och ölen hade tagit längre tid än han trodde. ”Förlåt. Gå och lägg dig igen.”

Hon var tyst så länge att han trodde att hon gjort just det. ”Var du rädd?” frågade hon. ”Du måste berätta för mig.” ”Nej”, sa han. Och det hade han inte varit, eller han hade åtminstone inte känt det han förknippade med rädsla. ”Vad kände du då?” ”Jag vet inte.” ”Försök stänga det ute, Francis”, sa hon, som om hon hört hans tankar. ”Vi har en plan, du och jag.”

19

GILLAM

ett

Första gången Lena Teobaldo såg Gillam tyckte hon att det verkade trevligt men ödsligt. Det var en sådan plats hon skulle ha älskat i två dagar om hon varit där på semester, men på den tredje dagen börjat se fram emot att åka hem. Det kändes inte riktigt verkligt: äppelträden och lönnarna, husen med spånklädda fasader och verandor på framsidan, majsfälten och mjölkgården och barnen som spelade stickball på gatan, som om de inte lagt märke till att husen de bodde i omgavs av gigantiska gräsmattor.

Senare skulle Lena inse att barnen lekte samma lekar som deras föräldrar hade lekt när de växte upp i New York: stickball, hoppa hage, sparka burken. När en pappa skulle lära sin son att kasta boll ledde han ut honom mitt i gatan som om de befann sig i ett kvarter fullt med flervåningshus, för det var där hans egen pappa hade lärt honom. Hon hade tackat ja till utflykten eftersom det gav henne något att göra, och om hon hade stannat hemma i Bay Ridge den lördagen skulle hennes mamma bara ha tvingat henne att gå över med mat till mrs Venard, som aldrig riktigt hade hämtat sig efter att hennes son försvunnit i Vietnam.

Klänningen som hade tillhört hennes kusin Karolina hängde på kroken bakom Lenas sovrumsdörr, omsydd och klar så att Lena skulle kunna bära den om bara sex dagar. Hon hade köpt 23

skor och slöja. Det fanns inget mer att göra förutom att vänta, så när Francis hade frågat om hon ville åka på en liten utflykt till ett ställe han hört talas om från en kollega hade hon sagt gärna, det var en vacker höstdag, det vore trevligt att åka ut på landet i några timmar, hon kunde packa en picknicklunch. De tog fram lunchen på en bänk utanför det allmänna biblioteket, och under tiden det tog för dem att öppna smörgåspaketen, äta smörgåsarna och dricka allt te i termosen, hade bara en person gått in på biblioteket. Ett norrgående tåg rullade in på stationen och tre personer gick av. På andra sidan torget låg en delibutik och bredvid den en lågprisaffär med en barnvagn parkerad utanför. Francis hade kört dem i Lenas pappas Datsun – hennes bror Karols Led Zeppelin IV-kassett satt fast i bandspelaren. Lena hade inget körkort och ingen aning om hur man körde bil. Hon hade tagit för givet att hon aldrig skulle behöva lära sig. ”Okej, vad tycker du?” frågade Francis senare när de svängde tillbaka ut på Palisades Parkway. Lena vevade ner fönstret och tände en cigarett. ”Det är fint”, sa hon. ”Lugnt.” Hon trampade av sig skorna och satte fötterna på instrumentbrädan. Hon hade ansökt om att få vara ledig i två veckor – en före bröllopet och en efter – och den lördagen var den första dagen på den längsta semester hon haft på tre år. ”Såg du tåget? Det finns en buss som går till Midtown också”, sa Francis. Hon tyckte det var konstigt att han nämnde det, tills det slog henne som en spark på smalbenet att han ville flytta dit. Det hade han inte sagt. Han hade bara sagt att han ville ta en tur med bilen till ett ställe som han hört talas om. Hon hade förutsatt att han bara ville ta en paus från allt bröllopsprat.

Släktingar från Italien och Polen hade redan börjat strömma in och hennes föräldrars lägenhet var fullproppad med mat och människor dygnet runt. Ingen från Irland skulle komma men en av Francis släktingar som emigrerat till Chicago hade skickat en 24

irländsk porslinspjäs. Francis sa att det inte gjorde honom något.

Det var brudens dag i vilket fall som helst. Men nu förstod Lena att han hade en plan. Det verkade så långsökt att hon bestämde sig för att inte nämna något om det igen ifall inte han tog upp det.

När bröllopet några veckor senare var överstökat, gästerna hade åkt hem och Lena var tillbaka på jobbet med ett nytt namn och en ny ring på fingret, sa Francis att det var dags för dem att flytta ut ur hennes föräldrars lägenhet. Han sa att alla fick tassa på tå genom det trånga vardagsrummet när Lenas syster Natusia satt där inne med sina böcker. Karol var dessutom nästan alltid på dåligt humör, antagligen för att brudparet tagit hans sovrum. Det fanns ingenstans där de kunde vara ensamma.

Varenda sekund Francis tillbringade i lägenheten kändes det som om han borde erbjuda sig att hjälpa till med något eller göra något, sa han. Deras bröllopspresenter stod staplade i hörnen och Lenas mamma förmanade dem ständigt att vara försiktiga och tänka på kristallen. Lena tyckte om att äta middag med ett halvt dussin människor eller fler, beroende på vilka som kom förbi. För första gången undrade hon om hon hade känt Francis tillräckligt väl för att gifta sig med honom. ”Men var då?” sa hon De letade på Staten Island. De letade i Bay Ridge. De klättrade uppför trappor i lägenhetshus i Yorkville, Morningside Heights, Greenwich Village. De strosade genom villor fulla av andra människors saker, andras fotografier på hyllorna och arrangemang med plastblommor. Under alla de här visningarna såg Lena hur vägen till Gillam närmade sig som en avfart på motorvägen. De hade lagt undan pengarna de fått i bröllopspresent och det mesta av sina löner, och hade tillräckligt för en handpenning.

En söndagsmorgon i januari 1974, efter att Francis hade jobbat nattskiftet och några timmars övertid, kom han till Bay Ridge 25

och sa åt Lena att hämta kappan. Han hade hittat deras hus. ”Jag tänker inte åka”, sa hon och tittade upp från kaffet med orörlig min. Tvärs över bordet höll Angelo Teobaldo på att lösa korsord. Gosia Teobaldo hade just knäckt två ägg i stekpannan.

Drygt en och åttio lång stod Francis där i sin polisuniform, och kinderna hettade. ”Han är din man”, sa Angelo till sin dotter. En tillrättavisning. Som om hon glömt att plocka undan sina leksaker från heltäckningsmattan. ”Nu är du tyst”, sa Gosia och gjorde en gest som visade att han skulle knipa igen. ”Vi äter frukost hos familjen Hinsch”, meddelade hon och släckte lågan under stekpannan. ”Vi kan väl bara åka och titta på det, Lena. Vi behöver inte göra något som du inte vill.” ”Okej då”, sa Lena.

En timme och tjugo minuter senare tryckte Lena pannan mot rutan ovanför passagerarsätet och såg på deras framtida hus.

Det stod en färgglad Till salu-skylt utanför. Hortensian som skulle blomma i juni var bara ett buskage med frusna kvistar. De nuvarande ägarna var hemma – deras Ford stod på uppfarten – så Francis höll motorn i gång. ”Vad är det där? Är det stenar?” Längst bort på tomten låg fem stora stenar, uppradade i storleksordning av moder natur för hundratusentals år sedan. Den största var ungefär en och en halv meter hög. ”Stenblock”, sa Francis. ”Området är fullt av dem. Mäklaren berättade att byggarna lät några ligga kvar som en naturlig gräns mellan husen. De påminner mig om Irland.”

Lena tittade på honom med en blick som sa: Jaså, det är därför vi är här. Han hade träffat en mäklare. Han hade bestämt sig. Husen på den gatan – Jefferson Street – och gatorna runt omkring – Washington Street, Adams Street, Madison Street, Monroe Street – låg tätare än husen lite längre bort från cent26

rum, och Francis sa att det berodde på att de var äldre, byggda på 1920-talet när det legat ett garveri i stan och alla promenerade till jobbet. Han trodde att Lena skulle gilla det. På framsidan fanns en veranda. ”Vem ska jag prata med?” frågade hon. ”Våra grannar”, sa han. ”Folk du träffar. Du skaffar vänner snabbare än någon annan. Dessutom kommer du fortfarande att åka in till New York varje dag. Du kommer ha flickorna på jobbet. Bussen stannar i slutet av kvarteret. Du behöver inte ens lära dig köra bil om du inte vill.” Han skulle vara chaufför, skämtade han.

Han kunde inte förklara för henne att han behövde träden och lugnet som ett motgift mot allt han såg på jobbet, hur att korsa en bro och ha den fysiska gränsen mellan sig och sitt patruller­ ingsområde kändes som att lämna ett liv och kliva in i ett annat.

I hans huvud var det redan klart: Polisassistent Gleeson kunde existera där, och Francis Gleeson kunde existera här. Några av lärarna på polisskolan hade varit gamla uvar som hävdat att de aldrig så mycket som behövt dra vapen under sina trettioåriga karriärer, men efter bara ett halvår hade Francis behövt dra flera gånger. Alldeles nyligen hade polisinspektören skjutit en trettio­ årig man i bröstet under ett dödläge vid Bruckner Expressway, och mannen hade avlidit på plats. Men eftersom han varit en känd pundare och beväpnad, sa alla att det var rätt gjort. Polisinspektören hade inte ens sett bekymrad ut. Francis hade nickat instämmande och följt med på ett glas när skiftet var slut. Men nästa dag, när någon var tvungen att förklara vad som hänt för offrets mamma och mamman till hans barn, eftersom de vägrade lämna väntrummet, fick Francis känslan av att det bara var han som var skakad. Mannen hade haft en mamma. Han hade varit familjefar. Han hade inte alltid varit pundare. När Francis stod vid kaffebryggaren och önskade att kvinnorna skulle försvinna var det som om han kunde se mannens hela olevda liv framför 27

sig – inte bara det ögonblick han dumt nog vänt sig om med en liten 22-kalibrig pistol i handen.

Och trots att Francis inte berättade något av det här för Lena utan bara sa att det var bra på jobbet, mycket att göra, anade hon det han inte sa och såg på huset igen. Hon föreställde sig färgglada blomsterrabatter nedanför verandan. De kunde ha ett gästrum. Det var sant att bussen från Gillam skulle gå fortare till Midtown Manhattan än tunnelbanan från Bay Ridge.

I april 1974, bara ett par veckor efter att de packat en hyrlastbil och flyttat norrut till Gillam, utförde en lokal läkare en undersökning på sin lilla mottagning bredvid biografen och berättade att Lena var i nionde veckan. Dagarna hon skulle fortsätta springa till bussen var räknade, sa han. Hennes enda jobb nu var att äta rätt, att ta det lugnt och inte vara på benen för mycket.

Hon och Francis promenerade runt huset och tittade efter ett ställe att sätta en tomatplanta när hon berättade för honom.

Förvirrat stannade han. ”Du vet hur det har gått till, eller hur?” frågade hon med sin allvarligaste min. ”Du borde sitta ner”, sa han och släppte plantan, lade händerna på hennes axlar och ledde henne till altanen. De förra ägarna hade lämnat kvar två rostiga smidesjärnstolar och han var glad att han inte hade slängt bort dem. Han stod upp, satte sig ner mitt emot henne, ställde sig upp igen. ”Ska jag sitta här till i november?” frågade Lena.

Hon slutade jobba i vecka tjugofem eftersom hennes mamma drev henne till vansinne med sitt prat om hur allt folk som skyndade genom Port Authority-terminalen kunde råka armbåga eller knuffa henne. Dagen Lena fäste skyddskåpan över skrivmaskinen för sista gången ordnade de andra flickorna en fest för henne i lunchrummet och fick henne att sätta på sig en babyhätta de dekorerat med rosetter från presenterna.

28

Lena gick hemma hela dagarna och hade mer fritid än hon haft i hela sitt liv, och hon hade bara precis börjat lära känna det äldre paret som bodde i huset till höger om deras när kvinnan dog av cancer i urinblåsan och mannen av en massiv stroke bara två veckor senare. Länge visade det tomma huset inga tecken på förändringen, och Lena började tänka på det som en släkting som alla glömt att meddela. Vindspelet de hängt från brevlådan klingade fortfarande. Ett par arbetshandskar låg på locket till soptunnan som om någon strax skulle komma och dra på sig dem.

Så småningom började gräsmattan se vildvuxen ut. Regnsvullna och solblekta dagstidningar låg i en trave på uppfarten. Eftersom ingen verkade göra något åt det gick Lena över en dag och rensade undan dem. Då och då visade en mäklare ett par uppför uppfarten, men det verkade aldrig leda till något. Vid ett tillfälle insåg Lena att det kunde gå en hel dag utan att hon pratade med någon eller hörde en enda mänsklig röst om teven var avstängd.

Natalie Gleeson föddes i november 1974, en månad på dagen efter Francis och Lenas första bröllopsdag. Lenas mamma kom och bodde hos dem i en vecka, men längre än så kunde hon inte lämna Angelo. Mannen visste inte ens hur man kokade tevatten.

Hon sa att hon var där för att hjälpa Lena men ägnade större delen av tiden åt att luta sig över babykorgen och kuttra: ”Jag är din busha, lilla du. Det är så trevligt att träffa dig.” ”Du ska gå ut och gå med bebisen varje dag oavsett väder och promenera runt i området i en timme”, rådde Gosia sin dotter. Natalie sov i barnvagnen, instoppad med en yllefilt. ”Se på träden omkring dig, på de fina jämna trottoarerna. Vinka till dina grannar och tänk på vilken lyckligt lottad flicka du är.

Vilket lyckligt lottat barn hon är. Hon har redan en byrå full med kläder. Francis är en bra man. Upprepa det för dig själv om och om igen. Gå in i affärerna. Berätta vad du heter och att du precis har flyttat hit. Alla älskar en nyfödd.”

Lena började gråta. När bussen närmade sig kände hon en vild 29

lust att ta barnet i famnen och följa efter sin mamma ombord, lämna barnvagnen där på trottoaren och aldrig återvända. ”När du föddes brukade jag dagdrömma om att lämna dig hos mrs Shefflin – minns du mrs Shefflin? Jag hade tänkt be henne vakta dig medan jag gick för att köpa ett paket mjölk, och sedan skulle jag inte komma tillbaka.” ”Vadå? Menar du allvar?” sa Lena och tårarna torkade omedelbart. Hon blev så förvånad att hon började skratta. Sedan skrattade hon så häftigt att hon började gråta igen.

Men så på fredagen innan Memorial Day-helgen 1975, när Lena satt och ammade Natalie i gungstolen på övervåningen, tittade hon ut genom fönstret och såg en flyttbil sakta ner utanför. Hon hade precis fått veta att hon var gravid igen, i andra månaden redan, och läkaren hade skämtat om att hennes irländska man nästan gett henne irländska tvillingar. Mäklarskylten hade tagits ner några veckor tidigare och nu när hon tänkte efter mindes hon att Francis hade nämnt att huset äntligen sålts. Hon hade känt sig så trött på sistone att det var svårt att hålla kvar en tanke i huvudet.

Lena rusade nedför trappan och ut på verandan med Natalie på armen. ”Hej!” ropade hon till sina nya grannar, och senare, när hon berättade om mötet för Francis, sa hon att hon var rädd att hon sagt något dumt och gjort ett dåligt intryck. Natalie var fortfarande hungrig och sög på sin lilla knytnäve.

En blond kvinna iklädd en sommarklänning med hålbroderi gick upp mot huset med en lampa i varje hand. ”Ni köpte huset”, sa Lena. Hennes röst var en oktav för hög. ”Jag heter Lena. Vi flyttade hit förra året bara. Välkomna! Behöver ni hjälp?” ”Jag heter Anne”, sa den nya grannen och Lena hörde spår av en irländsk brytning. ”Det där är Brian, min man.” Hon log artigt. ”Hur gammalt är barnet?”

30

”Sex månader”, sa Lena. På årets första varma dag fanns här äntligen en ny människa som kunde beundra barnet, som kunde sträcka fram ett finger som Natalie kunde krama. Lena ville ställa tusentals frågor på en och samma gång. Var hade de bott tidigare, hur länge hade de varit gifta, vad hade fått dem att välja Gillam, hur hade de träffats, vad gillade de för musik, vilken del av Irland kom Anne ifrån och ville de komma över på ett glas lite senare när de packat upp?

Lena konstaterade att Anne var mycket vacker, men det var inte bara det. En gång på jobbet, när en befordran gått till en kollega i stället för till Lena, hade hennes chef mr Eden förklarat att det inte hade med Lenas prestation att göra. Det vara bara det att den andra kvinnan hade mer närvaro, och den nya tjänsten innefattade att välkomna kunder. Lena hade ingen aning om vad han menade men ville inte verka korkad, så hon godtog förklaringen och gick tillbaka till sitt skrivbord. Kanske var det hennes dialekt. För mycket Brooklyn. Kanske var det hennes ovana att fixa håret vid skrivbordet efter lunchen. En gång hade en bit selleri fastnat mellan kindtänderna och hur mycket hon än försökte kunde hon inte få ut den med tungan, så hon hade kört in fingret och använt nageln. Nu undrade hon om det var närvaro som grannen hade, och om det var något en person måste födas med, något som inte gick att lära sig.

Anne sneglade över axeln på sin man innan hon lade handen mot sin egen mage och sänkte rösten. ”Hon får sällskap om några månader.” ”Så underbart!” sa Lena.

Brian Stanhope, som ännu inte hade hälsat, kom just då gående över gräsmattan bakom dem och hörde vad hans fru hade sagt.

Han stapplade till som om han snubblat på något, och i stället för att gå fram till kvinnorna, som det sett ut som om han varit på väg att göra, vände han tvärt och fortsatte att packa ur lastbilen.

Lena frågade Anne om hon kände sig trött, om hon hade kräkts.

31

Det var helt normalt, sa hon. Varje graviditet är annorlunda. Att ha ett paket kex vid sängen kunde hjälpa. Om hon blev hungrig skulle det bara sluta med att hon mådde illa hela dagen. Anne nickade men råden verkade rinna av henne och hon såg inte ut att vilja diskutera saken när Brian lyssnade. Lena mindes att hon inte heller lyssnat särskilt mycket på några råd. Som kvinna lärde man sig av själva erfarenheten.

Till slut kom Brian fram till dem. ”Jag jobbar med Francis”, sa han. ”Eller, jag brukade göra det. Fram till för en vecka sedan patrullerade jag i fyrtioförsta distriktet.” ”Du skojar”, sa Lena. ”Vilket sammanträffande!” ”Inte direkt”, sa Brian och flinade. ”Det var han som berättade för mig om huset. Har han inte sagt det?”

Senare, när Francis kom hem, ville hon veta varför han inte hade berättat att de skulle flytta in. Hon kunde ha ordnat en välkomstfest och lagat mat. Men han envisades med att han hade berättat för henne. Han hade sagt att huset hade sålts, sa Lena, inte att det sålts till en vän. ”Tja, vän vet jag inte”, sa Francis. ”Du jobbar med honom. Du äter lunch med honom. Du har känt honom sedan polisskolan. Var ni inte partners ett tag? Han är din vän”, sa Lena. ”Förlåt”, sa Francis. ”Jag glömde bort det. Han blev förflyttad.

Jag har inte sett honom på några veckor.” Han drog henne till sig. ”Hur är frun? De förlorade ett barn, sa jag det? Det var dödfött, tror jag. Det måste ha varit för ungefär två år sedan nu.”

Lena drog efter andan och tänkte på Natalies varma mage som höjdes och sänktes i spjälsängen på övervåningen. ”Så fruktansvärt.” Förfärat mindes hon råden hon gett Anne, tystnaden med vilken Anne tagit emot dem.

Lena var uppmärksam på grannens mage för att se hur den växte, men Anne var alltid iförd så löst sittande kläder – pösig 32