9789100183943

Prolog: fyra korta dikter

Flyktens svalor kan inte landa, natt följer kväll, enahanda, utan skalor: nollans tabell.

7

Till inget tak tillbaka: ett genom ofört, ett be för orett – av öga osett, av öra ohört vrak och ingen vaka.

8

Döden som till livet gränsande: ett främmande bestämmande.

Men också livet var begränsande, och också hemmet hämmande.

De få och fadda sinnena migrerande till minnena hos de bestulna efterkommande.

I livet är vi ensamkommande.

Och sedan ensamt gående, förståndigt oförstående, försvinnande försvinnare.

Förlorande som vinnare.

9

Klockan framoch urvriden: djuren sam ur urtiden.

Urtid långsamt framskriden; framtid långt bort framliden.

Gudarna (1)

Was unsterblich im Gesang soll leben, Muß im Leben untergehn.

Friedrich Schiller Die Götter Griechenlands

Zeus är borta. Ingen Hermes jäktar.

Hades håller ingen längre fången.

Ingen namnger vindarna som fläktar. Öde står parnassen och salongen.

Gudarnas ambrosia och nektar kunde en gång, som en bild för sången, övervinna döden – men de mäktar inte rädda dem från undergången.

I en värld där inget mänskligt sinne eller mänskligt inre finns till hands, dör de döda, bleknar epiteten – hågkomna av inget mänskligt minne finns det inga Götter Griechenlands ens i diktens dikt om evigheten.

13

Heimdals horn ska aldrig höras ljuda.

Han har stått förgäves alla väkter: Asgårds eldar bleknar i en gudaskymning utan specialeffekter.

Ingen finns som känner havet sjuda – kvar finns inga läror, kyrkor, sekter; inget heligt, inget att förbjuda, inga verser, suror, analekter.

Denna solnedgång ska ingen minnas, tyst och utan namn roterar jorden.

Livets sista tråd har nornan kapat, och med den sin egen chans att finnas: det som fanns finns inte kvar i orden, det som finns har ingen längre skapat.

14

Borta också Freja, Tor och Oden, borta likt Apollon och Demeter, med det tidlösa, och alla moden, alla ögonblick och evigheter.

Tidens gång kan aldrig mer rhapsoden spegla här och nu i diktens meter: borta alla epos, alla oden, allt vad tid och evigheter heter.

Ingen vet att vår- och höstsäsonger kommer. Ingen minns historiens riken, flyktigt lysande likt löv som bränns.

Ingen finns som känner skuld och ånger.

Ingen finns som uppfattar tragiken i att någonting försvunnit ens.

15

Ingen själens dröm ska längre drömmas.

Själar kunde bara existera som idé i själar. Allt ska tömmas: kropp och själ och tanken på en lera som av liv och ande genomströmmas.

Värld och eftervärld finns inte mera.

Lethe, glömskans flod, ska också glömmas.

Tiden glöms, med denna sista era.

Tiden glöms – nej, mer än glöms: försvinner.

Inget kommer längre att ha hänt.

Inget kommer längre komma hända.

Inget vatten rann och inget rinner.

Inget brinner. Ingenting är bränt.

Ingen början finns och ingen ända.

16

Inget stort och heligt kommer fylla någon alls med vördnad eller fasa: inget liv och inget verk kan hylla dagars sol, och vilt mot natten rasa.

Varken präst, poet eller sibylla finns som tänder ordens lilla brasa och får ljus att gro i mörkrets mylla.

Allt är tomt och inget ens en trasa.

Här hörs inga skapargudars ”varden”.

Ingen ser och visar det sublima, framställer en Jahve eller Satan.

För ett sista epos saknas barden.

Jordens rymdskepp rusar utan Mima och besättning genom Vintergatan.

17

Hjältens minne levde kvar i stenen, och när skådespelare fick sätta fötter i hans fotspår över scenen, följande hans väg ifrån det rätta till det öde som slog undan benen.

Sagorna berättade om detta.

Utan arvingar dör sagogenen.

Detta kommer ingen mer berätta.

Sådant kommer ingen se och höra eller från en mosstäckt gravskrift ana.

Inget fortsatt drama finns det hopp för.

Minnet av hur gudar lät förgöra hjälten som nått krönet på sin bana har en sista tragedi satt stopp för.

18

Menhit, Ares, Mars, Bellona, Tyr – krigets trötta gudar tappar spjuten.

Ingen segrar längre eller flyr när förbannelsen till slut är bruten.

Dock är segern över segern dyr: för ett alexanderhugg föll knuten när den siste kämpen blev martyr.

Av gevär blir ingen plogbill gjuten.

Bortom heligt krig som ingen vinner eller oheligt som mest förloras ger oss världen, fri från alla värden, fred på jorden när vi stumt försvinner utan någon segrare som koras: maktlösa, likt pennorna, blir svärden.

19

Utan mening är de döda tingen dubbelt döda kring den siste döde: boken, myntet, kronan, tavlan, ringen – ytterst meningslöst är tingens öde.

Tömd på mening upphör dansen kring en dödfödd guldkalv. Dött är ordens flöde.

Varje bok blir till En Bok För Ingen.

Ingen hörde ord om ord än ljöde.

Släckt är detta släktes hela lystnad efter ting och ord i tät förening, tecken- och symbolsystem att lyda.

Allt som återstår av språk är tystnad – också denna tystnad saknar mening, ty det otydda kan ej betyda.

20

Orfeus nedstigning till underjorden är ett vackert tema som i dikter intill leda varierats: orden om hur sången lyfter dödens vikter gav poeter mat vid fursteborden.

Men nu hjälper inga sångarbikter skalden eller den profana horden.

Mot de döda svek vi våra plikter.

Inga sånger om hur Orfeus nedsteg till de döda kan ge sångarära.

Ingen ska besjunga denna blunder, som vi upprepar likt Orfeus snedsteg: med en seger över döden nära – just då vänder vi oss och går under.

21

Bacchus glada följe av backanter tunnas sakta ut och tappar lusten: några sista tappra pantertanter på en all inclusive-rit vid kusten.

Snubblande längs havets slitna kanter tappar vinguden den sista musten: inga fauner tumlar nedför branter, thyrsosstaven bortsupen och brusten.

Kvällen överfaller uteställen, vars neonrus släckts och täckts av smutsen: där ska ingen rosig ungdom blomma.

Likt de gamla tjugotalshotellen, vars fasader grånat tappar putsen, står de nyas rum och barer tomma.

22

Länge fyllde änglar himlens eter med musik och slag av vida vingar.

Sedan gick, likt newtonska profeter i en ödemark där inget klingar, själlösa planeter och kometer i ellipsers tomma, tänjda ringar, och mot månens öknar steg raketer, i en tävlan vilken inget bringar.

Varken himlakroppar eller änglar kommer skådas när rakettrafiken upphört liksom katedralers byggen.

Aldrig ska vi odla våra stänglar så de når till dessa jättars riken.

Dvärgar, vi, bär ingen nu på ryggen.

23

Himlens lagårdstak högt ovan taken tappar trolldomen som kunnat hålla djuren inlåsta i zodiaken, där de stampade i varsin fålla.

Ingen astrolog är längre vaken.

Natten, avklädd allt att avförtrolla, blir av ingen astronom sedd naken.

Alla datas summa är en nolla.

Teleskopens bakåtblick kan skåda början bara. Men de populära horoskopen missar också slutet – slutet för de världsögon som båda (det reella, det imaginära) blinkar mellan framtid och förflutet.

24

Våra plikter svek vi. Mot de döda och mot levande och inte födda.

Mot de gudar vi med mänsklig möda skapat och av vilka vi var stödda.

Elden som Prometheus låtit glöda slocknar: efter alla övergödda kommer andra som får ingen gröda från de fält som elden gjort förödda.

Vetenskapens ljus ska också falna: solen åter oförstådd i väster stå i brand bortom de svedda fälten, efter att vi slutat att som galna till oss själva fira offerfester.

Efter måltiden och efter svälten.

25