9789100183097

Sarah Vaughan

Små katastrofer Översättning: Johan Nilsson

albert bonniers förlag

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 3

2020-12-22 10:14

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-018309-7 copyright © Sarah Vaughan Ltd, 2020 Published by agreement with David Higham Associates Ltd, London originalets titel Little Disasters öVersättning Johan Nilsson omslag Fredrika Siwe omslagsbild Catharina Gotby/Nordicphotos tryck ScandBook, eu 2021

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 4

2020-12-22 10:14

Till min man, som kom med den fĂśrsta idĂŠn.

Med kärlek.

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 5

2020-12-22 10:14

PROLOG

Skriket byggs upp. Det börjar ömkligt. Ett gny och ett gnissel.

Trevande, skälvande, bara ett test på hur det ska tas emot.

Snart försvinner all tvekan. Av pipet blir ett tjut, rösten hackar till och skriket destilleras till ren ångest. ”Schh”, vädjar mamman. Hon lyfter upp barnet och håller det på armlängds avstånd. Skriket förstärker avståndet mellan dem. ”Såja, vännen, det är ingen fara. Mamma är här. Allt är bra.”

Flickan stirrar på henne. Elva veckor, otröstlig; koliken har henne i ett fast grepp. Hennes ögon är två pärlor som blänger misstroget och intensivt på mamman. Var inte löjlig, säger ögonen. Jag är rasande och den jag är rasande på är dig. Bebisens ansikte skrynklas ihop och sparkdräkten blir fuktig, som om vreden – som förvandlar hennes kropp till en vitglödgad ugn – är så stark att den måste få komma ut. ”Schh, schh. Lilla vännen”, försöker mamman. Med ens blir hon på sin vakt. Svetten slickar barnets panna och fontanellen pulserar som en främmande livsform under huden. Ett vittnesbörd om hennes pumpande hjärta, om blodet som rinner i ådrorna och kanske kan bryta igenom just vid den här halv­ genomskinliga fläcken, bräcklig som ett fågelägg, så ömtålig att mamman inte ens vågar snudda vid den av rädsla för att den ska brista. Pulsen slår, den fortsätter envist, obevekligt.

Precis som barnets okontrollerbara raseri.

Skriket växlar upp och mamman drar bebisen intill sig. Men 11

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 11

2020-12-22 10:14

barnet slingrar sig, knyter händerna, spänner upp kroppen av ilska eller smärta. ”Såja.” Vem är det hon försöker övertyga? Inte det här barnet i alla fall, för det har skrikit i åtta veckor nu. Och inte sig själv, för varje gång hon tror sig ha hittat en lösning – att sätta på dammsugaren, att låta radion stå och brusa utan någon kanal inställd – så förändras reglerna i denna grymma lek och hon måste tänka om. ”Såja, såja.” Mammans ögon tåras av självömkan och fru­ stration, och av en utmattning som är så stark att hon ibland tappar balansen. Snälla, var tyst i bara en minut. Var tyst. HÅLL KÄFTEN! vill hon säga.

Barnets skrik tycks håna henne. Du är en hemsk mamma. Inte ens din första unge. Du måste väl veta hur du ska trösta ditt eget barn?

Vad ska grannarna tro? ”Okej. Okej!” Hon ropar högt nu. Bebisen vrider sig. Hon håller för hårt om den: skrämt lättar hon på greppet. Och när hon gör det får flickan ny luft i lungorna och exploderar i ett raseri som gör hennes pyttelilla kropp alldeles stel. En våldsam kraft pulserar genom henne, från tåspetsarna och upp längs ryggen. ”Okej, okej.” Likt en knarkare som behöver en sil är hon vid det här laget beredd att göra vad som helst för en stunds tystnad, så hon vacklar ut i badrummet och tar av sig allt utom bh och trosor. Hon slänger in kläderna i tvättmaskinen, sätter på den och kurar ihop sig i mörkret med sin dotter tryckt mot bröstet.

Maskinen går igång: ett rytmiskt svisch när trumman fylls med vatten och börjar snurra, högljutt och repetitivt. Vitt brus av det slag som lindrar bäst. Skriket hackar till, stockar sig, tystnar när svischet och skvalpet och den dova klangen från de snurrande kläderna fyller det mörka, fuktiga rummet.

Hon tar risken att titta ner. Två ögon tittar tillbaka. Snälla, börja inte om. Snälla, börja inte om. Bönen kommer automa12

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 12

2020-12-22 10:14

tiskt. Barnets underläpp darrar till och den spända tystnaden bryts av ett vrål. Stora munfullar med raseri dränker snart den mekaniska vaggvisan. Snälla, var tyst. Var bara tyst. Kan du inte vara tyst? För guds skull, var bara tyst.

Det hjälper inte. Väggarna börjar tränga sig på. Värmen är tryckande och ljudet – det fruktansvärda skrikandet som har pågått i tre timmar – omsluter henne. Det svider i ögonen och hon får lust att stämma in i skriket. Hon orkar inte mer; hon orkar inte. Hon vet inte hur mycket mer hon klarar.

Det sägs att man bör lämna sitt barn när man känner så.

Lägga ifrån sig det, låsa dörren och gå därifrån. Hålla sig borta tills man har lugnat sig. Men då kommer ju skrikandet bara att fortsätta – barnet kommer att skrika av ilska snarare än av något som går att åtgärda, som smärta eller en våt blöja. Det måste väl vara bättre att hålla om henne, att vädja, köpslå, kanske skälla? Försöka skaka lite vett i henne? Nej, inte det.

Hon vet att hon inte får göra sitt barn illa – men om hon kunde chocka henne till tystnad, om hon kunde få tyst på det där hemska ljudet igen …

I sådana stunder fylls hjärnan av farliga tankar. Du är en dålig mamma. Det vore bättre för henne att slippa dig. Och sedan smyger sig andra, ännu skamligare tankar på, av ett slag som hon försöker skaka av sig.

Tankar som hon knappt kan erkänna att hon har, än mindre uttala, och som handlar om hennes längtan – bara för ett ögonblick – efter att barnet ska tystna för alltid.

13

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 13

2020-12-22 10:14

LIZ Fredag 19 januari, kl 23.30 Ett Det här är definitivt nitlotten inom vården. Akuten en natt mellan fredag och lördag i slutet av januari: nästan midnatt och fullt i väntrummet. Uttråkade patienter sitter hopsjunkna på varenda tillgänglig sittplats, det är kö till triagen och snart kommer kaoset att bryta ut på allvar när nattens fyllon och alla grabbar som hamnat i slagsmål ramlar in – skräniga, störiga, garvande mot allt förnuft. Om stöket tar sig fysiskt uttryck – om någon bankar i väggen, knuffar till en sjuksköterska, spottar på en läkare från Sri Lanka – kommer säkerhetsvakter att tillkallas.

En kall januarimånad som den här har sjukhuset redan fullt upp: beläggningen ligger på nittionio procent. Akutmottagningen är på gränsen till att behöva omdirigera ambulanser: man ligger nära den högsta larmberedskapen. Många patienter borde inte vara här. Det gäller inte minst de som inte har fått någon läkartid under veckan – eller inte ens har tänkt på att försöka boka en – och som nu inser att en lång och jobbig helg väntar om de inte springer iväg till akuten, för då kommer deras virus att snabbt bli bättre, tror de. Det är den gruppen som gnäller mest högljutt på den långa väntetiden, som cirklar runt expeditionen redo att skälla ut sjuksköterskorna. De som är sjuka på riktigt orkar inte klaga.

Jag skulle aldrig sätta min fot på en akutmottagning en fredagskväll, såvida inte mitt liv hängde på det. Bara ett hjärt15

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 15

2020-12-22 10:14

stillestånd, en stroke, en fraktur eller en kraftig blödning skulle kunna få mig att stiga in genom de automatiska dörrarna. Så vad gör jag här? Varför står jag här i de stinkande utdunstningarna av andra människors sjukdomar, varför klampar jag runt i korridorerna, varför synar jag ingående både de frustrerade och de som har livshotande skador men ändå får vänta två, tre, fyra timmar – och ibland mer?

Tja, jag har inget val. Det är mitt jobb. Jag är barnläkare på St Joseph-sjukhuset i västra London: ett stort, toppmodernt akut- och traumasjukhus. Min karriär har inte varit spikrak.

Två barn med två åtföljande halvårslånga mammaledigheter, plus att jag under en period försvann in i forskningens återvändsgränd, innebär att jag ännu inte är färdig specialist, i motsats till de män som jag läste på läkarlinjen med. Men jag räknar med att nå sjukhushierarkins svindlande toppar om bara ett år. Efter tjugo års studier kommer jag äntligen att vara där.

Jag arbetar egentligen inte på akuten. Jag har blivit hitkallad från barnavdelningen för att träffa en patient. Men jag är den sortens läkare som alla sjukhus är beroende av. Tillräckligt erfaren för att kunna fatta viktiga beslut, men samtidigt så pass underordnad att jag kan sättas på långa jourpass under nätter och helger. I mina lavendelblå sjukhuskläder är jag precis vad jag ser ut att vara: en pragmatisk människa, rättfram, tillgänglig, empatisk, ibland en smula burdus enligt min man läraren, men en bra människa. (Jag jobbar trots allt med sjuka barn och deras oroliga föräldrar.) Utseendemässigt är det inget särskilt med mig: 1,68 lång, stripigt brunt hår som jag drar ihop till en hästsvans och en ständig rynka mellan mina bruna ögon. Minimalt med smink, inga smycken förutom en smal vigselring, som är nött och repad. Vita crocs: bra att springa i, lätta att tvätta rena från blodfläckar.

I sjukhuskläder är jag anonym. Androgyn också. Ingen kan bedöma mina höfter, som är lite bredare än jag skulle önska 16

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 16

2020-12-22 10:14

på grund av nattskiften, då jag inte kan ta rast förrän efter tio och måste förlita mig på chokladkakor från varuautomaten och pommes frites från kaféet. Ingen tonårskille kan spana in mina bröst när jag böjer mig fram för att undersöka honom i sjukhussängen. Den pyjamasliknande klädseln, liksom brickan som jag bär om halsen, talar om att jag är läkare. Hej. Jag heter doktor Trenchard. Jag är här för att göra ett jobb, och göra det bra.

Sjukhuskläderna skapar också, som alla uniformer, samhörighet med kollegorna. Vi sitter alla i samma båt: en armé i allmänhetens tjänst som kämpar för något som vi fortfarande tror på, nämligen den bristfälliga, sönderfallande, statliga brittiska sjukvården NHS , även känd som den-där-organisationen-som-bara-nätt-och-jämnt-håller-ihop-och-det-endasttack-vare-personalens-goda-vilja-och-yrkesskicklighet. Och om det låter sentimentalt eller skenheligt så kan jag tala om att jag är ingetdera. Det är bara det att när det är ens dotters tioårsdag och man inte kan stoppa om henne på kvällen eftersom det är omöjligt att byta bort nattpass på helgerna, och hon har sagt, och därmed ökat på ens skuldkänslor på ett sätt som bara ens förstfödda barn kan göra: ”Det gör inget, mamma, jag förstår att du måste jobba.” När det är vad som rör sig i ens tankar under det fjärde nattpasset på raken, och man är utmattad och längtar efter att få lägga sig tätt intill sin äkta man, som man bara har grymtat lite åt under veckan. När det är det man önskar men verkligheten är en helt annan, och när man vet att kollegorna har rusat iväg på ett larm – bultande hjärtan under språngmarschen, gnisslande skor mot det blanka golvet, ett svischande draperi runt en säng, den ursinniga koncentrationen när de knäcker revben eller ger elstötar för att återuppliva patienten … När, för att vara mer prosaisk, man inte har hunnit kissa … Ja, då måste det någonstans finnas en övertygelse om att det man gör är rätt. Man måste tro på att det finns en mening med det här yrket. För annars? Då skulle man släppa läkarjobbet eller emigrera till Australien, 17

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 17

2020-12-22 10:14

Nya Zeeland eller Kanada, där både vädret, arbetstiderna och lönen är mycket, mycket bättre.

Missuppfatta mig inte nu. Jag älskar mitt jobb. Jag anser att det jag gör är viktigt. (Vad kan vara mer givande än att bota sjuka barn?) Det är stimulerande, och med tanke på min bakgrund – jag är barn till en ensamstående förälder som drev ett enkelt kafé på en badort – är jag enormt stolt över att ha tagit mig så här långt över huvud taget. Men det här nattpasset är alltså det fjärde i rad och före det, förra helgen, betade jag av en delkurs i min specialistutbildning. Jag är helt slut – hjärnan är omtöcknad på ett sätt som påminner om kraftig jetlag.

Adrenalinet kommer att hålla mig uppe under natten. Så är det alltid. Men jag måste fokusera. Bara tio timmar kvar, längre än så behöver jag inte orka.

Allt det här tänker jag medan jag lunkar fram i den blänkande korridoren mellan barnavdelningen och akuten. Mitt humör förbättras inte av konsten på väggarna: en blandning av havsvyer och abstrakta motiv i klara grundfärger, som förmodas lugna patienterna och få dem att tänka på annat än det obehagliga faktum att de är här. Jag går förbi avdelningarna för onkologi och radiologi och tänker på alla liv som slås sönder, alla drömmar och förhoppningar som går förlorade och hur livet upphör för vissa. Sedan skjuter jag de tankarna åt sidan.

Jag är på väg för att träffa en patient. En flicka på tio månader, kinkig, lättretlig. Enligt akutpersonalen har hon kräkts men har inte feber. Kanske är hon inte sjukare än Sam, min åttaåring som just har haft en luftvägsinfektion, men det är ovanligt att man åker in med ett barn så här dags på natten om ungen inte mår riktigt dåligt. Den unge underläkaren vill helst inte skicka hem henne och har bett mig komma ner. Jag är orolig för att det ska vara ett komplicerat fall. Jag skulle gärna slippa ännu ett allvarligt sjukt barn just nu.

Dagens pass började med en akututryckning till ­förlossningen för att återuppliva en nyförlöst pojke: född tretton dagar efter 18

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 18

2020-12-22 10:14

utsatt datum, blå, låg hjärtfrekvens och navelsträngen hårt lindad om halsen. Jag fick liv i honom: bröstkompres­sio­ner, några inblåsningar – men det fanns ett sådant där långt ögonblick då man fruktar att allt ska gå fruktansvärt fel och att mamman som har burit sin bebis över tiden ska få sörja det barn hon har drömt om. Alla förlossningsläkare vet att födelsedagen är den farligaste dagen i människans liv.

Därefter kom ambulansen in med en immunsupprimerad pojke med en virusinfektion, och strax efter att han hade blivit inlagd dök det upp en treårig pojke med krupp. Treåringens oroliga mamma ställde dessutom till det eftersom hennes panik över sonens pipande, sälliknande andning förvärrade hans tillstånd till den grad att situationen blev farlig – samtidigt som den stackars pojken kippade efter luft var vi tvungna att hantera mamman. Föräldrarna är ofta den svåraste biten i det här jobbet.

Så jag har fått nog av drama för i natt, tänker jag när jag gnisslar fram i korridoren och ser barnakutens kaos, med alla hetsiga, missnöjda föräldrar och utmattade barn. En pojke i fotbollsdräkt ser ut att må illa där han sitter lutad mot sin pappa. Kanske har han hjärnskakning. En vaxblek tjej stirrar på ett genomblodat förband medan hennes mamma förklarar att kniven slant när hon skar frukt. Från vuxenakuten, där korridorerna är belamrade med rullbårar, hörs berusad falsksång: ”Why are we waiting, oh, why are we waiting?” sjunger folk, alltmer stridslystet.

Jag kollar av med avdelningssköterskan och kastar en blick på journalen: Betsey Curtis. Jag hajar till. Betsey? Jess flicka?

Dottern till en av mina bästa vänner? Jess och jag gick i samma föräldragrupp när jag väntade Rosa och hon Kit. Tillsammans kämpade vi oss igenom den första tiden som mammor och förblev nära vänner när vi fick våra andra barn, även om vi har tappat kontakten efter att Jess fick sitt tredje. Kanske är det oundvikligt: jag har för länge sedan lämnat småbarnslivets 19

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 19

2020-12-22 10:14

skyttegravar och numera upptas all min tid av jobbet, familjen och min mamma, som nyligen har blivit dålig. Men ändå, Jess och jag har bara träffats en handfull gånger sedan hon fick sin dotter och jag har varit dålig på att höra av mig. Hon skickade inget födelsedagskort till Rosa senast och enda anledningen till att jag tänkte på det är att hon brukar vara så bra på att komma ihåg sådant. Mycket bättre än jag, som ibland glömmer bort hennes son, Kit, som fyller år en vecka senare. Det spelar naturligtvis ingen roll – men när jag samlade ihop korten den dagen hade jag lite tankspritt och halvmedvetet undrat om hon var sur på mig.

Och nu är hon här med Betsey. Jag tittar på journalen en gång till. ”Orörlig, irritabel, slö, gråter, har kräkts … ”, står det. ”Är det den här patienten som du är orolig för?” frågar jag Ronan, underläkaren, för att dubbelkolla.

Han nickar, lättad över att få lämna över ansvaret. ”Jag vet inte riktigt vad som är fel med henne”, säger han. ”Ingen direkt feber, men mamman var tillräckligt orolig för att åka in med henne. Tror du att du skulle kunna ta in henne för observation i ett dygn?”

Jag mjuknar. Han har varit färdig läkare i mindre än ett och ett halvt år. En gång i tiden var jag lika osäker som han, och jag minns hur pinsamt det var att be äldre kollegor om råd. ”Självklart – men först ska vi ta en titt på henne.”

Jag drar draperiet åt sidan. ”Hej, Jess”, säger jag. ”Åh, tack gode gud att det är du.” Min väns anletsdrag slappnar av när jag kommer in, spänningsvecken i pannan slätas ut. ”Jag tyckte inte vi behövde åka in, men Ed var benhård. Det är väldigt olikt honom att oroa sig, så jag fick panik och åkte in med henne.”

Jag tittar tvärt upp. Panik är ett starkt ord från en erfaren trebarnsmor.

20

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 20

2020-12-22 10:14

”Stackars dig och stackars Betsey.” Det är egentligen inte idealiskt att undersöka en patient som man känner, men det finns ingen annan barnläkare att tillgå för ögonblicket, så jag har inget val. ”Få se vad det är för fel på henne.”

Jess flicka ligger på en brits, med de små benen vilande på ett pappersöverdrag ovanpå den blå plastytan. Stora ögon, uppmärksam, med ett rödmosigt, tårstrimmigt ansikte. Jag hade glömt hur söt hon är. Nästan som en docka, med tjockt, mörkt hår som ramar in ett hjärtformat ansikte, en söt mun med markerad amorbåge och ett par enorma, blå ögon som iakttar mig. Hon har ena tummen instoppad i munnen och med andra handen håller hon hårt om en smutsig leksakskanin.

Den kaninen köpte jag när hon föddes. Sam har en likadan: en skamlöst smakfull fransk velourkanin. Betseys underläpp börjar darra, men sedan får hon fart på tumsugandet igen och lyckas lugna sig själv. Hennes ögonlock är tunga. Hon ser helt utmattad ut. ”Hej, Betsey”, säger jag och böjer mig ner för att komma på hennes nivå. Sedan rätar jag på mig igen och vänder mig till Jess, vars händer vilar lätt på dotterns kropp. Det förvånar mig fortfarande att jag kan vara vän med någon som är så vacker.

Med sina kopparröda, prerafaelitiska lockar och sina skiffergrå ögon är hon en av dessa sällsynta kvinnor vars skönhet inte kräver någon ansträngning. Just nu är de där ögonen dock rödkantade och oroliga – vilket är helt naturligt, för ingen vill ju att ens barn ska vara sjukt. Hon är en finlemmad kvinna vars smala fingrar pryds av ringar som hon snurrar på när hon blir nervös. I halsgropen vilar en liten guldstjärna. Den glamour hon utstrålar passar inte alls in i denna värld av provburkar, förbandsrullar och rostfria metallvagnar. Jag tänker på de mörka ringarna under mina egna ögon, på den olydiga grå locken som hängde ner i pannan i morse. Jag ser gott och väl fem eller sex år äldre ut än hon, trots att vi är jämngamla. ”Kan du berätta vad det är som inte stämmer?”

21

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 21

2020-12-22 10:14

”Hon är inte sig själv. Grinig, klängig, håglös. Och så kräktes hon. Ed höll på att smälla av när hon gjorde det.” ”Är han här nu?” ”Nej, han är hemma med Frankie och Kit.” Jag föreställer mig hur hennes pojkar slumrar djupt medan hennes man inte kan komma till ro, och hur Jess har suttit ensam här på akuten, med ett sjukt barn som inte kan tala om var det gör ont.

Hon ler snabbt och spänt mot mig och sveper en gråmurrig kofta omkring sig. Hennes topp glider åt sidan och blottar ett svart bh-band som elegant avtecknar sig mot axelns vita mandel­oval och den osannolikt lena huden. Jag skymtar nyckel­ benet och de översta revbenen och noterar att hon är betydligt smalare än när jag såg henne senast, på skolans julspel för en dryg månad sedan. Här i det skarpa lysrörsskenet verkar hon mer sårbar, mindre självsäker. Och väldigt annorlunda jämfört med den kvinna som jag lärde känna för tio år sedan, och som bubblade av förväntan över att få sitt första barn.

22

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 22

2020-12-22 10:14

LIZ Torsdag 22 november, 2007 Två ”Ska vi vänta fem minuter till? Sedan måste vi börja utan honom.” Cathy, ledaren för föräldrautbildningen, vänder sig till Jess, den enda blivande mamman med en tom stol bredvid sig. ”Nej, kör direkt. Han sitter i en taxi, men det dröjer ett tag innan han är här.” Jess ler mot de andra paren. Jag ber verkligen om ursäkt, säger hennes min. Därmed skingrar hon all eventuell irritation, och jag känner en våg av sympati för denna medgravida kvinna vars man inte kan komma i tid till kursstarten klockan 19.30. På stolen bredvid min skiftar Nick ställning och jag är tacksam över att han som högstadielärare aldrig behöver komma för sent till sådana här saker, även om han heller aldrig kommer att bli rik som Jess man, som är chef för en hedgefond.

Vi har väntat på Ed Curtis i nästan en kvart vid det här laget, och den höggravida kvinnan som presenterat sig som Charlotte andas tungt – eventuellt för att hon har den största magen av oss, men det är svårt att inte tolka suckarna som dåligt humör också.

Charlotte framstår för mig som den typen som alltid kommer fem minuter för tidigt. Hon är företagsjurist och har redan informerat oss andra om hur viktigt det är att snabbt skapa fasta rutiner. Hon tror på Gina Fords metoder och planerar att pumpa ut bröstmjölk för att öka tillgången och för att hennes man, Andrew, ska kunna ta hand om nattmatningen. ”Det är 23

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 23

2020-12-22 10:14

det minsta man kan begära”, säger Charlotte med ett sardoniskt, förvånansvärt sexigt skratt, och det förblir oklart om Andrew ska göra detta som kompensation för att han har gjort henne med barn eller för att en så stor del av bördan vilar på den ammande modern i början av föräldraskapet. ”Han får ta hand om blöjbytena också”, säger hon, och det låter inte som om hon skämtar.

Nio förväntansfulla blivande föräldrar sitter på svarta plaststolar och ler nervöst mot varandra den här torsdagskvällen.

Fem kvinnor, alla i åttonde månaden, väntar sina första barn på det nya året. Tre av papporna har kommit rusande direkt från jobbet och ser bortkomna ut här på förskolan, där väggarna pryds av kollage tillverkade av okokt pasta och fingerfärg.

Andrews kostymbyxor har åkt upp och blottar ett par röda silkesstrumpor och två centimeter av ett hårigt smalben, och det framstår som otänkbart att den här mannen, som ser ut att vara minst tio år äldre än jag, snart ska krypa omkring på golvet med en bebis.

Men snart kommer vi alla att vara där. De pyttesmå hängarna i hallen med sina laminerade etiketter där namnen står skrivna med comic sans, vittnar om en värld som vi snart kommer att få vänja oss vid. En värld fylld av människor som är så främmande att till och med deras namn är annorlunda mot när vi var små: Olivia, Ethan, Jade och Ayaan. Callum, Chloe, Mia, Zac. På etiketterna finns små bilder – ett paraply, en fotboll, en fjäril – och under varje plats står färgglada gummistövlar prydligt uppställda. Och det är något med den omsorg som har ägnats dessa stövlar, och med känslan av att varje förskolebarn betraktas som en egen individ – Millie med sin fisk, Ollie med sitt cricketträ – som förstärker betydelsen av det som snart ska ske. Det är inte bebisar vi ska få utan små människor som vi kommer att känna ansvar för så länge vi lever. ”Ja, om du är säker?” Cathy, en grå, prydlig kvinna med tre döttrar som är över tjugo, verkar lättad över att få sätta igång.

24

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 24

2020-12-22 10:14

”Då tycker jag vi börjar med att alla presenterar sig ordentligt och att ni berättar varför ni har anmält er till kursen.”

Hon vänder sig åt höger, mot en spenslig, blond kvinna med rosiga kinder, ett ivrigt leende och en partner vars kroppsspråk – korslagda armar och ben, blicken fäst långt borta – antyder att han skulle vilja vara precis var som helst utom här. ”Jag heter Mel”, säger kvinnan, ”och det här är min man, Rob. Jag är lågstadielärare och vill ha en så naturlig förlossning som möjligt, med minimal medicinsk inblandning.” Hon ler glatt mot de andra, som om hon vet att hon har svarat rätt. ”Allra helst vill jag föda hemma.” Hon vänder sig mot sin man. ”Rob?” ”Jag jobbar i finansbranschen och jag är här för att min fru har sagt åt mig att gå hit”, säger han. Charlotte och Andrew, liksom en yngre, bredaxlad man med rödbrusig hy, brister ut i skratt.

Mel rodnar, men ler överseende. ”Som ni märker är inte Rob den inställsamma typen.” ”Att stötta sin partner är väldigt viktigt”, säger Cathy och fingrar på filtpärlorna som hon bär runt halsen. ”Förlossningen och perioden däromkring kan vara väldigt omtumlande.

Det är viktigt att alla mammor känner att de har stöd av sin partner. Då ska vi se.” Hennes tonfall blir glättigare. ”Vem har vi sedan?” ”Jag. Jag heter Susi”, säger tjejen som sitter bredvid den yngste mannen. Hon ler stort och det hörs på dialekten att hon, precis som sin partner, kommer från Australien. ”Jag jobbar med HR och Andy med IT . Vi har våra familjer på andra sidan jorden. Så det lät som en bra idé att få lära sig lite om förlossningen och träffa andra mammor.” ”Har ni kompisar som också väntar barn?” En liten rynka dyker upp i Cathys panna. Susi ser yngre ut än jag, kanske tjugofem eller tjugosex: lång, stark och bredhöftad. Hon skakar på huvudet.

25

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 25

2020-12-22 10:14

”Nix! Alla våra kompisar är ute och lever loppan!” ”Det var inte jätteplanerat”, tillfogar Andy. ”Men folk har fött barn i alla tider utan större problem, så det ska säkert gå bra för oss också.”

Han ler stort mot sin fru och jag önskar att jag kunde ta lika lätt på förlossningen och moderskapet. Jag vet för mycket om alla potentiella förlossningskomplikationer och om vilket lotteri det är om man ska få en lycklig barndom eller inte.

Jag byter klumpigt ställning medan Charlotte presenterar sig och sin man, som ser uppriktigt generad ut över att bli beskriven som en ledande jurist inom immaterialrätt. (”Inte ledande, Charlotte.” ”Jamen de skrev ju det i Times.”) ”Och varför vill ni gå den här kursen?” ”Jo … ” Charlotte ser ut som om hon har övat på svaret. ”Man vill väl alltid vara förberedd inför saker: prov i skolan, tentor på juristlinjen, äktenskap, barn. Att bli förälder är en stor förändring. Men man får inte lära sig i detalj hur man ska göra. Jag vill bara att allt ska bli rätt.”

Jag ler mot henne. Vi kanske inte är så olika trots allt. Jag har valt att inrikta mig på barnmedicin och har som en del av min utbildning förlöst ett barn, men jag är ändå orolig för att bli mamma. Jag har i praktiken uppfostrat min lillebror men jag saknar bra förebilder: relationen med min mamma är problematisk och jag har inga systrar eller äldre släktingar att fråga om råd.

Jag har alltid sökt svar i böcker, men kursböckerna från läkarlinjen och böckerna om barnuppfostran känns otillräckliga. Jo, jag förstår den teoretiska skillnaden mellan barnuppfostran som baseras på rutiner respektive anknytning. Jag känner till de olika stegen i barnets utveckling och jag kan alla barnsjukdomar, men jag har inte hittat något som förbereder mig på hur det kommer att kännas att hålla mitt barn i famnen för första gången. Jag vet inte om jag kommer att älska mitt barn villkorslöst och om jag kommer att kunna tolka och 26

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 26

2020-12-22 10:14

förstå hans eller hennes känslouttryck. Jag måste lära mig att vara mamma ifall modersinstinkten inte slår till när jag ligger där med barnet i famnen. Den där instinkten är en dunkel företeelse som påstås vara naturlig, men tänk om den inte är det? Tänk om jag saknar den helt, som min mamma gjorde? ”Du då, Liz, hur tänker du?” frågar Cathy. ”Ja, hur tänker jag?” säger jag för att vinna tid, för jag vill absolut inte uttala mina farhågor högt. ”Jag är läkare, så jag är inte så orolig för själva förlossningen. Jag kommer att tacka ja till all smärtlindring som erbjuds, inklusive epidural­ bedövning. Jag har kommit hit för att få träffa andra blivande mammor som kommer att ha barn i samma ålder som mitt.” ”Ja, då har du flera möjliga kompisar här. Alla era barn borde födas inom en eller två månader, så ni kan vara ett viktigt stöd för varandra under de första veckorna.” Cathy vänder sig till den enda kvinnan som inte har sagt något än. ”Jess, hur tänker du?”

Jess ler. Jag har inte varit en sådan där person som det ”strålar om” under graviditeten – jag har ofta kräkts på morgnarna men trots det lyckats svälla upp till oproportionerlig storlek – men för Jess del finns ingen bättre beskrivning. Hennes hår glänser i det skarpa ljuset och hela hon lever upp till idealet: en fulländad gravidsiluett med fylliga bröst, snygg mage, markerade kindben och i övrigt slank kropp. I varje grupp med kvinnor finns alltid en som är sådär ansträngningslöst cool. I det här fallet är det Jess, men trots att hon så tydligt är gruppens drottning stöter hon inte bort oss andra. Hennes entusiasm är så smittande att jag vill dela den. Visst är det så jag borde känna? Som om detta med att bli mamma var ett fantastiskt äventyr – inte något som jag i bästa fall oroar mig för och i sämsta fall fruktar. ”Jag vill bara vara en så bra mamma som möjligt”, säger Jess. Hon talar tyst, med en antydan till heshet i rösten, som om hon anförtrodde oss en ömtålig hemlighet. Hon stryker 27

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 27

2020-12-22 10:14

med handen över magen och tittar ner som om hon riktade sig till sitt ofödda barn. ”Vi vet att det är en pojke och jag vill att han ska veta att han är älskad och otroligt betydelsefull.”

Hon tvekar lite och väljer orden noga. ”Jag tycker inte att vi behöver uppfostra våra barn så som våra föräldrar uppfostrade oss … ” Sedan får hon med ens en muntrare ton och hennes eventuella osäkerhet försvinner som när molnen skingras och solen tittar fram. ”Jag vill att min pojke ska veta att han är medelpunkten i mitt liv.”

Kanske är det hormonerna, men det som borde låta outhärdligt banalt och plågsamt självklart blir underbart och rörande. Vi sitter tysta en stund i det här rummet där det står backar fyllda med plastbilar och duplobitar, och det luktar desinfektionsmedel och svett. ”Så fint”, säger Nick. ”Ja”, lyckas jag få fram. ”Att bli en sådan mamma, eller att våga lita på att jag kan bli det, är vad jag skulle vilja ha ut av den här kursen.”

Jess ler mot mig med den klarögda förväntan hos en kvinna som inte har någon anledning att förvänta sig annat än det bästa för sitt barn. Och medan regnet piskar mot fönstren förändras förskolelokalen av Jess optimism. Jag känner ett trevande hopp om att jag ska räcka till som mamma. Jag kommer inte att vara perfekt men jag kommer att vara tillräckligt bra.

Dörren slås upp och några löv blåser in i rummet med en häftig vindstöt. ”Ed!” Jess leende blir ännu större. ”Hej, älskling. Hej, alla. Förlåt så jättemycket.” Ed Curtis slinker smidigt in, kysser sin fru med portföljen i handen och sätter sig på den lediga platsen. ”Jag ber verkligen om ursäkt. Först kom jag inte iväg och sedan fastnade taxin i trafiken. Vad har jag missat?” Han lutar sig fram med handflatorna på låren, benen isär och ett stort leende på läpparna. Det är omöjligt att inte bli charmad av 28

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 28

2020-12-22 10:14

den andra halvan av detta glamourösa par, och att inte ursäkta hans sena ankomst, för självfallet har han ett krävande arbete.

Han tittar på människorna i gruppen, och när han får syn på Charlotte rynkar han pannan – han känner igen henne, och hans leende blir ännu större. ”Charlotte?” ”Hej, Ed.” Hon blir illröd i ansiktet, allt blod rusar till huvudet, upp genom kragen på hennes prudentliga knytblus. ”Charlotte Fitzgerald?” ”Charlotte Mason numera.” ”Hur är det med dig?” Han ser stormförtjust ut, Charlotte avgjort mindre. ”Förlåt, förlåt, alla. Jess: Charlotte och jag gick på universitetet tillsammans. Vilken liten värld!” Han skakar på huvudet, kan inte komma över sammanträffandet. ”Vi kan väl prata mer efteråt?” ”Javisst, absolut.” Hon rodnar fortfarande men ser förvånad ut, rentav smickrad. Hennes man sneglar undrande på henne och hon trycker hans hand. ”Så roligt – men ni två kanske kan fortsätta senare?” säger Cathy och det hörs på rösten att hon är irriterad. ”Tiden går och det är mycket vi ska hinna med idag.” ”Ja, det är klart. Förlåt att jag avbryter så här. Vad höll ni på med när jag kom?” Ed ler mot henne och Cathy mjuknar synbart, som om en varm, behaglig ljusstråle hade riktats mot henne. ”Jess höll just på att berätta om sina förhoppningar inför barnets ankomst – och hur glad hon är över att bli mamma.”

29

Vaughan_Sma katastrofer_9789100183097.indd 29

2020-12-22 10:14