9789100182847

Förgör de falska gudarna

Jesper Huor

Anders Rydell

Förgör de falska gudarna Palmyra och kriget mot kulturarvet

albert bonniers förlag

4

Innehåll Prolog 9 DEL I: PALMYRA 1. Khaled 17 2. Vägen till Damaskus 25 3. Drömmen om Zenobia 36 4. Ruinromantikerna 53 5. Generaldirektören 62 6. Uppror i ruinerna 74 7. Den döda staden 88 8. Snart är de galna hundarna här! 100 DEL II: VÄGEN TILL DEN ISLAMISKA STATEN 9. Okunnighetens tid 119 10. Krig mot stenar 125 11. Hur många vaser finns det i Bagdad? 131 12. Diktatorns näsa 136 13. Rikedom och terror 143 14. Zahi Hawass förlorade dröm 150 15. Grönsakshandlaren 156 16. Plundringsalgoritmen 162

DEL III: UTRENSNING 17. Den första natten 175 18. Kalifatets lejonungar 179 19. Två ton guld 188 20. Vi kan skaffa en fru åt dig! 194 21. Domstolen 202 22. Den värsta dagen 211 23. De eviga bildstriderna 220 24. Den elegante terroristen 244 DEL IV: SMUGGLARNA 25. Ali Babas skattkammare 255 26. Plundringsmyndigheten 261 27. Palmyras skönhet 273 28. Antikviteter talar inte 277 29. Balkanrutten 282 30. Du skall icke stjäla 287 31. Smugglarna i Paris 295 DEL V: BEFRIELSEN 32. Bach i ruinerna 309 Epilog 315 Tidslinjer och karta 326 Om arbetet 333 Källor 336 Noter 338 Register 359

Till vänster: Khaled al-Asa’ad i Palmyra 1963.

prolog Palmyra, Syrien, den 18 augusti 2015. Middagsbönen är slut och muezzins bönerop har tystnat. De rättrogna strömmar från den vita moskén ut på torget där handlarna brukade överrösta varandra för att prisa sina varor: granatäpplen, tomat, lök, honung, ris, russin och yoghurt. Nu syns inga grönsaksförsäljare, bara ett dussin beväpnade män i en vid halvcirkel.

Somliga av dem bär ökenkamouflage, andra är svartklädda, samtliga har militärväst med reservammunition och kommunikationsradio. Vapnen är inte dragna; kpistarna hänger lojt över männens axlar, pistolerna vilar i sina hölster, knivarna i sina slidor. Krigarna är maskerade, deras ansikten dolda av svarta balaklavor, enbart ögonen syns. En enda är omaskerad.

Det är domaren, håret grått, skägget vildvuxet, pannan glänsande av svett, en megafon i handen.

– Gå inte hem, stanna och se, rättvisa ska skipas idag, ropar han.

Någon slinker diskret iväg men de allra flesta lyder, somliga av rädsla, andra av nyfikenhet – vem blir det den här gången?

Minaretens slagskugga faller kort och blåsvart över marken; solen står som allra högst på den ljusblå himlen. En soldat leder fram en äldre man med förbundna ögon. Fången är barfota, benen kedjade, han stapplar några steg, stannar till och andas tungt innan han tvingas vidare. Det går en stöt genom folkmassan när ögonbindeln tas av, det vita håret, det sobra rektangulära ansiktet och de tjocka glasögonen går inte att ta miste på. Det är Khaled al-Asa’ad, åttiotvå år, som i ett halvt 9

förgör de falska gudarna

sekel styrt över de antika ruinerna – de tempel, kolonner och gravtorn som är stadens stolthet – mannen som kallas herr Palmyra. Fyra veckor i kalifatets våld har märkt honom. Han var en imposant man med viss rondör, nu fladdrar den ljusa skjortan och de svarta byxorna kring en avmagrad kropp. Han är illa tilltygad, men anden är alltjämt okuvad. Khaled står rak i ryggen, blicken klar och ogrumlad, när domaren tar till orda: – Detta är hämndens dag! Khaled al-Asa’ad har varit avgudabildernas beskyddare. Han har representerat Syrien på de otrognas internationella konferenser. Han har besökt kättarna i Iran för att fira årsdagen av Khomeinis revolution. Han har samarbetat med den gudlösa regimens säkerhetstjänster via sin bror, generalen Issa, och med diktatorn Bashar al-Assads presidentstab.

– Avfällingen Khaled, lojalist till den gudlösa regimen, är skyldig! säger domaren.

En florstunn molnstrimma glider över himlavalvet.

– Ångrar du dina brott?

– Jag ångrar inget, svarar Khaled.

– Svär du trohet till Islamiska staten och kalif Abu Bakr al-Baghdadi?

– Jag vägrar, svarar Khaled.

Soldaten som ledde fram Khaled drar ett svärd. Åskådare och soldater kippar efter andan, svett rinner längs spända nackar.

Någon blundar, någon annan kväver ett skrik och tränger sig genom folkmassan, bort från torget.

– Knäböj! säger bödeln.

–Jag knäböjer bara inför Gud, säger Khaled.

Khaled ser upp mot himlen och reciterar koranverser med hög röst. Bödeln sparkar undan hans ben. Den gamle faller framåt och tar emot sig med händerna, men rycker bort dem när han bränner sig på den heta marken, bara för att ramla framåt igen.

Bödeln lyfter upp honom på knä. Khaled al-Asa’ads sista ord blir: 10

prolog

– Allahu akbar, Gud är störst! Gud är …

Bödeln höjer svärdet mot himlen och låter det falla. Blodet står som en plym ur torson. Huvudet landar på marken och rullar tre varv innan det stannar, ansiktet vänt uppåt, fruset i en grimas, munnen vidöppen – det blixtrar till när solen reflekteras i Khaleds guldlagning, minns en åskådare.

Ett sorl av protester hörs från folkmassan.

– Håll tyst, om ni inte vill göra honom sällskap!

Efter halshuggningen fylls kalifatets soldater av ett glädje­ rus, hänryckta rör de sig runt kroppen och huvudet, som i en dans.

– Detta är bara början! Det kommer mer, ni ska få se! ropar de.

Plötsligt stannar de upp, en av dem höjer sin kpist och skjuter över huvudet på åskådarna som snabbt skingras och skyndar hemåt längs dammiga gator. Snart sprids nyheten: – Khaled al-Asa’ad är död! De halshögg honom, herr Palmyra är död!

Kalifatets män låter liket ligga kvar på torget. Timmarna går, men ingen vågar röra det.

Avrättningen av Khaled al-Asa’ad inleder Islamiska statens destruktiva final, kulmen på en serie eskalerande attacker på kulturarvet i Mellanöstern. Inom kort sprängs de största templen i Palmyra, helgade åt Bel och Baal Shamin. Stadens välkända gravtorn och den berömda triumfbågen, Seger­porten, förvandlas till stenskärvor och damm. Unika lämningar från mänsklighetens fornhistoria utplånas. Förstörelsen sprids i kalifatets flöden, klickbeten som blir virala och plockas upp av nyhetsmedier över hela världen. Genomslaget för kalifatet blir större än någonsin; världens ögon riktas nu mot Palmyra.

I alla krig har kulturarv förstörts och plundrats, men aldrig tidigare i modern historia har spåren efter mänsklighetens första civilisationer utsatts för så systematiska angrepp.

11

förgör de falska gudarna

Hur hamnade tempel tillägnade gudar som ingen dyrkat på tusentals år i frontlinjen för ett hypermodernt krig? Vad är de bakomliggande orsakerna och sammanhangen?

I vårt sökande efter svar urskiljer vi snart två parallella spår.

Det första är Islamiska statens förstörelsekraft, där kalifatets soldater iklär sig rollen som bildstormare som i heligt raseri slår sönder falska avgudabilder. Det uttalade syftet är att rena den smutsiga och korrumperade världen och bana väg för en utopi som i slutändan ska omfatta hela världen. Förstörelsen är ett spektakulärt skådespel som utspelar sig inför en global och uppkopplad publik.

Det andra spåret är händelser som utspelar sig i skuggan – men som med sin storskalighet är långt mer förödande för kulturarvet: hur Islamiska staten etablerar en effektiv byråkrati som med systematisk precision och moderna metoder – metalldetektorer, satellitbilder, kol-14-analyser – lokaliserar, plundrar och säljer antika konstföremål på svarta marknaden.

Vi följer spåren från skövlingen av Palmyra bakåt till det ödesdigra året 2001 då talibanregimen spränger två jättelika ­stenbuddhor i Bamiyandalen i Afghanistan – en ouvertyr till 11-september­attacken mot New York sex månader senare.

Plundring och förstörelse har följt varandra under 2000-­talets första decennier. Attackerna på kulturarvet har finansierat terrorrörelser, skänkt dem legitimitet och en självklar plats i strålkastarljuset.

Resultatet av våra efterforskningar är den här boken, ett reportage och en kulturhistorisk odyssé vars trådar löper från antikens slagfält till dolda Facebookgrupper. Och i berättelsens centrum står Khaled al-Asa’ad och ruinstaden han vigde sitt liv åt.

12

DEL I: PALMYRA ”De idéer som ruinerna frammanar inom mig är storslagna. Allt förintas, allt dör, allt förgår. Det är bara världen som består. Det är bara tiden som varar.”

Denis Diderot, Salon de 1767

1 khaled Khaled al-Asa’ad föds i Palmyra 1933 och växer bokstavligen upp i de antika ruinerna. De halvt raserade templen har reparerats med stenblock och fragment från pelare och monument, men också med korrugerad plåt, cement och plankor – resultatet är en labyrintisk bebyggelse där ett antal stor­ familjer bor tätt intill varandra. Dörrarna har inga lås och barnen springer fritt, men hierarkierna är tydliga: de yngre lyder de äldre, kvinnorna männen. Heder och gästfrihet värderas högt bland beduinerna. Man håller sig med får och kameler, man har olivträd, dadelpalmer och granatäppelträd. Det lilla samhället är isolerat, vägarna blockeras ibland av sandstormar på somrarna och av översvämningar om vintrarna. Man läser inte tidningar och lyssnar inte på radio. Om kvällarna röker gubbarna vattenpipa och berättar historier. Det är här Khaled får höra legenderna om drottning Zenobia och Palmyras forna storhet, ett förflutet som ständigt gör sig påmint. Överallt finns pelare och tempel i olika grader av förfall; somliga reser sig mot himlen, likt det väldiga templet mitt i bebyggelsen, en gång helgat åt åskans och himlens gud.

Som barn utforskar Khaled vartenda skrymsle av ruinerna, klättrar upp på de femton meter höga murarna, leker kurragömma bland husgrunderna och i de underjordiska gravarna som sägs vara hemsökta av djinner. Khaled är frågvis. Hur kunde förfäderna bygga dessa enorma tempel utan maskiner och modern teknik? Han drömmer om den svunna guld­ åldern, om drottning Zenobia som krigade mot Rom. I ett land 17

DEL I:PALMYRA

på väg att skaka av sig kolonialismens bojor är det lockande att se henne som en nationell hjältinna i kamp mot utländska förtryckare.

Vid den här tiden lever syrierna sedan många generationer under utländska herrar. Osmanska riket har kontrollerat ­Syrien och stora delar av Mellanöstern från Istanbul i fyrahundra år, men mot slutet av 1800-talet blir imperiet alltmer kraftlöst. När osmanerna allierar sig med centralmakterna i första världskriget öppnas nya frontlinjer – och nya möjligheter till koloniala rov. Frankrike och Storbritannien lovar araberna frihet i utbyte mot en allians mot osmanerna. Men européernas löften visar sig vara lögner; allt är uppgjort på förhand. Rivalerna Frank­rike och Storbritannien har delat upp Levanten med några streck på en karta i det hemliga Sykes-Picot-avtalet. År 1918 erövras Damaskus av brittiska och arabiska styrkor. Emir Faysal ibn Husayn utropar sig till kung, men tvingas bort av Frankrike, som 1920 tar makten i Syrien och Libanon med välsignelse av Nationernas förbund under vad som kallas franska mandatet. Britterna lägger beslag på Jordanien och Palestina och senare Irak, där Faysal ibn Husayn installeras som kung.

Officiellt är målet med det franska mandatet att skydda den kristna minoriteten och att hjälpa araberna tills de är mogna att styra sig själva. Men bakom de vackra orden döljer sig imperialism och geopolitik: kontroll av naturresurser, gränser och handelsvägar, och araberna gör motstånd. Europa må styra halva världen, men det pyr i Indokina, Senegal och Algeriet – och i Syrien utmanas Frankrike av ett uppror 1925–27. Det krossas med rena terroraktioner av kolonialmakten. F ­ rankrikes militär bränner byar och flygbombar Damaskus. Över tusen civila dödas när hela bostadskvarter jämnas med marken.

Kända upprorsledare hängs på torgen, androm till varnagel.

18

khaled

Palmyra ligger strategiskt mitt i öknen mellan Medelhavet och Eufrat. Härifrån kontrollerar man vägen mellan Damaskus och Bagdad, men också raffinaderier, oljefält och pipelines som ägs av British Petroleum, Standard Oil och Shell. Därför bygger Frankrike en garnison med soldater och ett flygfält i ökenstaden.

Men Palmyra har inte bara ett militärt och ekonomiskt värde, för Paris är platsen ett kap i den kulturella konkurrensen med London, ett exklusivt forskningsobjekt. De antika lämningarna ska räddas av den franska republiken, Roms arvtagare, vars huvudstad ståtar med klassicistiska byggnadsverk som Panthéon, Triumfbågen och Palais Bourbon där nationalförsamlingen huserar. Snart anländer en grupp arkeologer anförda av Henri Seyrig, chef för franska mandatets arkeologiska departement. De förfäras av att araberna bor i ruinerna, låter riva deras hem och tvingar bort dem till den nya, moderna stad som växer fram intill – med raka gator enligt ett geometriskt rutsystem, motsatsen till bygemenskapens organiska myller.

Pojken Khaled iakttar spektaklet. Rivningarna och flytt­lassen.

De arabiska arbetarna, blanka av svett, med spadar i händerna.

Fransmännen med sitt underliga språk. Den mustasch­prydde Seyrig som sitter i skuggan, i skjorta och kostymbyxor, med papper och penna. Svetten rinner när skisserna av fresker och inskrifter växer fram. Khaled lyssnar på jublet över fynden: små mynt, tunga statyer och en mosaik av målat glas – en krigare på en pegas som strider mot ett monster med lejon- och ormhuvud.

Flera av de finaste fynden skeppas iväg till Louvren i Paris.

I andra riktningen, från Europas huvudstäder, har en liten skara excentriska resenärer – vildhjärnor, ruinromantiker och författare – börjat komma. De bor på hotell Zenobia, som drivs av äventyrerskan Marga d’Andurain och hennes man Pierre.

På terrassen sitter européerna under parasollen med varsin drink och ser ut över ruinfältet. Författaren Agatha Christie beskriver sina intryck i en resedagbok publicerad 1946: 19

DEL I:PALMYRA

Efter sju timmars hetta, monotoni och en öde värld – ­Palmyra! Det tror jag är charmen med Palmyra, dess smäckra, gräddvita skönhet som på ett fantastiskt sätt stiger fram mitt i den heta sanden. Det är ljuvligt, fantastiskt och otroligt med allt det osannolikt teatrala i en dröm.

Gårdar och tempel och trasiga pelare […] Jag har aldrig kunnat bestämma mig för vad jag verkligen tycker om Palmyra. För mig har det alltid den där första anblickens drömska karaktär. Värken i mitt huvud och i mina ögon fick det att mer än nånsin framstå som en feberillusion!

Det är inte – kan inte vara – verkligt.

Ett overklighetens skimmer omger även kvinnan som driver hotellet. I stilren page, blodrött läppstift och pärlor håller Marga d’Andurain hov för gästerna. Hon kallar sig contessa, grevinna, och säger sig vara en reinkarnation av Zenobia.

I arabernas ögon är hotellet ett syndens näste. Det sägs att Marga är droghandlare och spion. Skandalerna avlöser varandra. Den falska grevinnan Marga skiljer sig från Pierre – och gifter om sig med en beduin, konverterar till islam och åker på pilgrimsfärd till Mecka. I en bisarr vändning anklagas hon för mord på sin nye man, fängslas i Jeddah i Saudiarabien och återvänder till Palmyra men tvingas fly när Pierre – som hon återförenats med – knivhuggs 1936.

Därmed står hotell Zenobia utan ägare. Många vill ta över det, men det blir familjen al-Asa’ad som lyckas. Det är en lukrativ investering, med sitt fantastiska läge förblir det Palmyras exklusivaste etablissemang.

Khaled utmärker sig i den lokala skolan. Bara tio år gammal skickas han ensam till Damaskus för att läsa vidare på islamisk skola. Ett stort steg för en beduinpojke som bott hela sitt liv i en oas! Khaled lär sig Koranen, klassisk arabiska och matema20

khaled

tik; han får stryk av lärarna och längtar hem. På loven liftar han till familjen i Palmyra, en resa på tio timmar på en väg som knappt är mer än hjulspår i sanden. Han sitter hopkurad på flaket, ansiktet täckt av en vit sjal, medan vinden sliter i kläderna.

Efter studenten på ett kristet gymnasium i Homs läser han vidare på universitetet i Damaskus. Han ska bli historiker!

Det är hans eget beslut – apotekare, ingenjör, läkare eller militär är mer självklara karriärval i den unga syriska eliten.

Bland studenterna blir han känd som bokmal, och han lever knapert för att ha råd med böckerna som samlas i travar i inackorderingsrummet.

Khaled tillhör en global generation, ett elitskikt som föds som undersåtar i kolonier men blir män i självständiga länder.

Han försöker orientera sig politiskt i en ny tid, efter kolonialismens slut och kalla krigets begynnelse.

Bland studenterna är debatterna vilda; kommunister, nationalsocialister och Baathpartiet konkurrerar med varandra och med det populära Muslimska brödraskapet. Man håller möten och trycker pamfletter. Khaled skriver in sig i Baath, som betyder pånyttfödelse – ett medlemskap han behåller livet ut. Det är en sekulär rörelse med inslag av socialism och panarabism, men också av fascism. Ett foto på Khaled från den här tiden visar en allvarlig ung man med mörka ögon bakom stora, runda glas. Håret är välfriserat och pomaderat, ansiktet slätrakat, den vita skjortan perfekt struken.

Syrien vinner sin självständighet 1946 efter en bitter kamp mot Frankrike. Den unga statens första år präglas av våld och kaos. Och snart dras Syrien in i krig med de judiska miliser som grundar Israel år 1948, ett krig Syrien förlorar. Den nya författningen – inspirerad av den franska republiken – garanterar i teorin pressfrihet och demokratiska val, men statskupperna 21

DEL I:PALMYRA

avlöser varandra och från och med mitten av 50-talet avskaffas de medborgerliga friheterna gradvis. En modern polisstat växer fram och efter en kort union med Egypten 1958–61 tar Baathpartiet makten. ”Enighet, frihet och socialism” är parollen. Partiet har storslagna planer: befolkningen ska alfabetiseras och militären rustas upp så att man kan ta revansch på ärkefienden Israel. Staten bygger fabriker, moderniserar jordbruket och oljeindustrin. Utrikespolitiskt allierar man sig med Sovjetunionen. Till en början växer ekonomin och politiken har folkligt stöd. Det är i denna alltmer auktoritära stat som Khaled tar sin kandidatexamen. Han har fina meriter men partiboken är en förutsättning för karriären. Efter en kort sejour på Directorate-General of Antiquities & Museums i Damaskus återvänder han till Palmyra, där han 1963 blir chef för det nybyggda museet, bara tjugonio år gammal.

Michal Gawlikowski, professor emeritus i arkeologi vid Warszawas universitet, en av världens främsta experter på antikens Palmyra, minns hur han lärde känna Khaled på 60-talet.

– Jag var tjugofem år, Khaled några år äldre. Vi var så unga, i början av våra karriärer och vi fann varandra direkt, berättar den drygt åttioårige akademikern på telefon från Polen.

Gawlikowski fick fri tillgång till samlingarna och möjlighet att starta nya utgrävningar och forskningsprojekt.

– Khaled satt på alla nycklar. Det var ingen tvekan om vem som bestämde. Han var den främste medborgaren i Palmyra, nummer ett!

Sedan 1965 har den polske arkeologen återvänt varje år ända till 2011. Med tiden blev han och museichefen goda vänner och umgicks med familjerna. Men när vi ringer Michal Gawlikowski i Warszawa och ber honom berätta om Khaled al-Asa’ad vill han först prata om en dagsaktuell nyhet.

– Palmyra brinner! Hela oasen, fruktträdgårdarna har fattat 22

khaled

eld, branden sprider sig och ingen stoppar den, säger Michal på en knastrig uppkoppling från sitt hem.

– Grönskan kommer aldrig tillbaka igen. Palmerna och olivträden … det tar åratal att få dem att bära frukt, man måste ta hand om dem, vattna dem varje dag. Nu är det bara aska kvar. Det finns inga människor som planterar nytt. Palmyra existerar inte längre.

Hans vän Khaled är halshuggen, hans forskningsobjekt sprängda, staden som hela hans yrkesliv kretsat kring ligger i sönderbombade ruiner, dess svalkande grönska brinner, och själv är han över åttio. Därför är Michal Gawlikowski mån om att berätta, för snart finns det ingen kvar som minns. Trots sin ålder är professorn glasklar, rösten uppfordrande – för att inte säga mästrande, men strängheten avtar när han förlorar sig i minnen. I Palmyra fanns hundratals kameler men bara en enda bil. Gatorna hade varken namn eller nummer, brevbäraren tog alla brev med europeiska bokstäver och gick till museet och väntade tills Khaled hade läst vem det var adresserat till.

Michal Gawlikowski minns utflykter i öknen och jakten efter nya fornfynd – upptäckten av gudinnan Allats lejon och utgrävningarna av Diocletianus fort från 300-talet. Khaled var ofta med vid fältarbetet.

– Han ställde frågor och ville hela tiden lära sig. Khaled hade en examen från Damaskus. Det var ingen vidare utbildning, arabisk historia tagen från förlegade böcker, ingen arkeologi, inget om antiken. Som arkeolog var Khaled självlärd, han lärde sig allt på jobbet. Khaled var ingen akademiker, men han älskade Palmyra och han visste, sten för sten, vad som fanns i ruinerna och blev med tiden ytterst kunnig, säger Michal Gawlikowski.

Gravplundring var ett bekymmer redan då. Det var viktigt att föra statyerna i säkerhet så fort man grävt fram dem. Annars skulle de vara stulna när man återvände nästa år. Då kunde 23

DEL I:PALMYRA

polackerna hitta nygrävda gropar efter plundrarna som varit framme. Gawlikowski berättar om hur stolt han blev när han till sist – efter tio års vänskap – blev hembjuden till Khaled och fick hälsa på hans fru. En stor sak i den konservativa staden.

– Sista gången vi sågs var våren 2011. Jag var på middag hemma hos Khaled i Palmyra. Folk demonstrerade för frihet, men inbördeskriget hade inte brutit ut. Khaled formulerade sig försiktigt när han pratade om protesterna, allt skulle lösa sig, trodde han. Vi kunde inte föreställa oss vilka ohyggligheter som väntade, vi var helt aningslösa.

Bleknade fotografier visar Khaled i tunn vindjacka i sällskap med européer framför vita tält i öknen. På andra bilder står han med den syriske diktatorn Hafez al-Assad. Khaled guidar japanska prinsessor, franska presidenter, palestinska ledare, italienska filmstjärnor och till och med en kvinnlig sovjetisk kosmonaut i ruinfältet; en visit i Palmyra är obligatorisk vid ett Syrienbesök.

Khaled betonar vikten av bildning och citerar ofta Cicero: ”Att inte veta vad som hände innan du föddes är att alltid vara ett barn. För vad är en människas tid om den inte vävs samman med förfädernas tid genom minnet av det som hände förr?”

På familjeporträtten kan man se hur barnen blir allt fler. Sönerna klädda som små farbröder i slips och kostym, döttrarna i vita slöjor, ibland med utsläppt hår. En flicka med kolsvart hår och blygt leende är med på alla bilder, det är den förstfödda.

– Visst minns jag Zenobia, hon följde med sin pappa överallt, säger Gawlikowski, och inflikar att Khaled efter hennes födelse tog sig smeknamnet Abu Zenobia, Zenobias far. Det brukar man av tradition bara göra om en son fötts – ett tecken på hur fäst han var vid henne. Han och hans fru Hayat fick elva barn, men Zenobia förblev favoriten, enligt professorn.

– Han älskade henne innerligt, de stod varandra så nära.

24